Recept på äggakaka

Idag är det en sån där dag när jag är lite hög på livet. Jag har nämligen med mig en sån enorm inspirationsboost från gårdagen. Först hade hela kontoret en workshop och föreläsning med Ashkan Fardost som forskar kring hur teknologi och digitalisering påverkar olika branscher och inte minst mänskliga beteenden. Så. Himla. Intressant. Dessutom en otrolig retoriker och skön snubbe. På kvällen var det vårt årliga vårmingel som innebär häng med våra kunder, god mat och dryck och skön musik och jag gick och lade mig (alldeles för sent) med bröstet sprickfyllt av glädje och tacksamhet. För det jag får uppleva och vara en del av. Dessutom kom jag ut på en joggingrunda. En dryg timme i lugn takt, genom naturen bland vårens dofter och fåglarnas olika läten och mina egna tankar (som förvisso slösigt ofta tänkte hun dra tretti sju ... hun dra tretti sju i takt med stegen, eftersom det är pulsnivån jag bör ligga på när jag kör lågintensiva pass). Vardagslyx. Fast vardag är det ju inte riktigt nu, för nu är det ju påskledigt för de allra flesta. Så jag tänkte passa på att dela receptet på den goda äggakakan jag lagade häromdagen.
 
Första gången. Nej, faktiskt enda gången jag ätit äggakaka innan jag testade att laga själv var på Brösarps gästis i, ja Brösarp förstås. Det var vintern 2011 och jag var med i Ikeas specialistprogram. Vi var inredare från åtta nationer som reste runt mellan Carl Larsson-gården i Dalarna och varuhuset i Delft/NL. Däremellan gjorde vi bl. a ett antal studiebesök hos några väl valda ekologiska eller på andra sätt medvetna hushåll på Österlen och det var under den etappen som vi enligt plan stannade för att våra mentorer ville bjuda mig och mina kollegor från bl. a Kina, Ryssland och Italien på en lokal specialitet till lunch. Det var en fantastisk period den där utbildningen, full av kunskap, utforskning och kulturella upplevelser och den där lunchen var inget undantag. Äggakakan på Gästis var som en mindre bröllopstårta, har ni vägarna förbi måste ni prova den!. Har man aldrig upplevt det så är det lite som en blandning av omelett och ungspannkaka ungefär. Eftersom jag nästan helt uteslutit vetemjöl i maten så använder jag siktat dinkel istället som har högre näringsvärden. Tänk på att dinkelmjöl drar åt sig mer vätska och minska mängden mjölk något om du använder ex. vetemjöl. Knappast modell bröllopstårta men håll till godo med min variant på äggakaka:
 
min "skånska" äggakaka, 6 port.
2 pkt ekologisk bacon (eller 12 skivor rimmat fläsk)
5,5 dl dinkelsikt
1,5 tsk rörsocker
1,5 tsk salt
12 ekologiska ägg
1L ekologisk mjölk
 
rårörda havtorn
1 dl frusna havtorn
0,5 dl rörsocker
 
Stek fläsket/bacon i en rymlig stekpanna och lägg det på hushållspapper. Häll ur fettet från pannan och spara det. Diska ev bort fläskrester från pannan.
Vispa ihop äggen. Blanda mjöl, socker och salt och sikta ner det i smeten, rör ihop med hälften av mjölken och vispa till en slät tjock smet. Tillsätt resten av mjölken.
Hetta upp flottet och en klick smör i pannan, sänk till medelnivå. Häll i smeten. Fös smeten med en stekspade utifrån och in med långa tag så att ny smet rinner tillbaka ner i rännan och tillagas (som en omelett). Man bygger liksom äggakakakan från mitten och ut i luftiga veck. Arbeta runt runt tills hela kakan är fast.
Använd ett stort grytlock, eller som i mitt fall med denna ganska stora kaka en rostfri bricka som jag smorde med smör, lägg det ovanpå pannan och vänd snabbt på steken så att kakan vänds och hamnar på locket/brickan. Lägg lock/brickkanten mot stekpannan och fös tillbaka kakan. Grädda klart i några minuter.
Värm fläsket och placera det uppe på kakan, ju maffigare desto bättre. Servera med rårörda lingon eller havtorn. Jag hade inte tid att råröra bären som då helst ska blandas med sockret och stå i kylen över natten utan jag värmde på socker och havtorn och rörde tills det blev en sötsyrlig sylt. Smakar jättegott ihop med sältan i fläsket.
Jag dricker sällan mjölk till maten men det passar jättebra ihop med den här rätten.
 
Strax fyra dagar ledigt med familjen. Men först väntar den årliga Påskmarschen till slottet.
 
Foto: Sara Zetterström

When life gives you lemons...

är det tamejtusan en gemensam liten dröm som går i uppfyllelse! Det blev nämligen middag på det stora möbelvaruhuset igår, räddaren i "jag orkar inte tänka en rak tanke än minde komponera/handla/laga en middag"-nöden. Vi passerade Gröna rummet på vägen ut och där serverade de minsann citroner. På träd! "-Hur länge har vi pratat om ett citronträd?" undrade Jesper och vi konstaterade att det var minsann sedan slutet på 90-talet, ja precis så länge som vi varit ihop faktiskt. Så här med den lite väl massiva faktan så kan man ju undra varför det tog nästan ett par decennier innan vi gjorde slag i saken men jag har inget bättre svar än att det faktiskt passade perfekt just nu och stod rakt framför oss. Dagens fyndtips på växtfronten. Och ljuvligt som tusan doftar det också och medan isbjörnarna fortfarande (bildligt) kliver omkring på gatorna så får det husera i ett av fönstrena åt söder i väntan på utflytt, en av få växter som fixar det tror jag.
 
 
Idag var det däremot inga problem med middagsmaten. Jag hade tolv ägg att ta hand om efter mitt och Boo's påskpyssel så jag testade att göra en klassisk skånsk äggakaka. I brist på sidfläsk blev det ekologisk bacon och istället för lingonsylt så rårörde jag havtorn som jag hade i frysen. 
För den som aldrig ätit äggakaka så är det lite som en blandning mellan omelett och ugnspannkaka. Gott och gott! Och även om havtornen inte ser superaptitliga ut så smakade det himmelskt med sötman mot sältan.
 
 
Sedan flera år tillbaka nyser jag ögonbrynen av mig när björkarna får musöron så tyvärr inget vackert björkris hemma hos oss så här års. Däremot är en kvist magnolia som ett helt påskris i sig själv och när vi räddade uthuset från några vildväxande grenar av lönn så fick även ett par kvistar av den spela andrafiol i vasen. Man brukar ju prata om lönn-näsor men just nu så har vi alltså lönnöron in da house
 
 
Citroner, ägg och magnolia kan alltså sammanfatta de senaste dagarna. Och jobb förstås. Jag har precis jobbat min första (deltids)vecka efter sjukskrivningen och känslorna över att vara tillbaka är lite som all over the place, fast på ett bra sätt. En dag i taget.
 
Foto: Sara Zetterström

Att ropa hej (i alla fall ett litet)

Okej jag är inte så naiv att jag tror att en vecka av att leva lite enkelt och nedkopplat gjort mig till en ny människa. Men. Kanske är det vårsolen, kanske är det att alla tankar fått tänkas från början till slut och kanske är det sömnen som saknades men bannemej om det inte känns annorlunda nu?!
 
Jag ska börja jobba på torsdag. Och jag tycker det känns kul!
 
Den senaste månaden har jag ägnat åt att försöka ändra på mig själv. Att inte vilja så mycket, att inte gå igång på alla intryck och planera för nästa renoveringsprojekt, att inte säga ja utan att tänka ett varv till... Listan kan göras jättelång men vad jag faktiskt kommit fram till är att jag är ju den jag är. Och vad blir kvar om man helt försöker ändra sin personlighet?
Visst, jag tar med mig en hel massa klokheter som jag kan skriva under på: att inte göra massa saker samtidigt (typisk grej för min del är att laga mat, lyssna på radio, kolla mejlen och helst spela ett spel med 4-åringen, kanske planera veckohandlingen också) utan att sträva efter att vara härvarande -här och nu, att värdera återhämtning som i att faktiskt inte göra ett skit. Att sitta ner och på sin höjd bläddra i en tidning eller ännu hellre prata med sin familj om, just det - ingenting särskilt. Bara vara.
 
Och appropå mejl och allsköns notiser. Såå befriande att stänga av allt sådant. Förra veckan placerade jag telefonen på ett bestämt ställe och låtsades att den, precis som förr, satt fast i ett jack i väggen. Det enda jag använde den till var att svara om någon ringde, och ringa ett fåtal behövliga samtal. Jag bytte signalen till "Gammal telefon" för att förstärka mindsetet ytterligare. Och jo, första dagen tänkte jag säkert hundra gånger "det där ska jag kolla upp" när jag hörde något intressant på radion som jag lyssnade på stundvis, för nuförtiden är det ju så vi gör. Inget lämnas åt djupare funderingar eller egna spekulationer utan allt googlas och besvaras inom en halvminut. Det var en kraftansträngning att låta bli!
 
På torsdagen ringde en kollega och jag var tvungen att leta efter ett mejl. Egentligen var det bara det jag skulle göra men när jag gick och lade mig på kvällen så räknade jag apparna jag öppnat under samtalet och strax efter. 22 stycken! Det är ganska skrämmande när man tänker efter, och jag tror inte att jag är ensam om att ha en platt liten batteridriven snuttefilt till arbetsredskap. Notiserna är fortfarande avstängda och jag försöker hålla koll på mejlen vid ett par tillfällen per dag istället. Med förhoppning om att det håller i sig även på jobbet.
 
Precis som att leva miljömässigt hållbart gäller lite samma principer att leva socialt/mentalt hållbart tror jag - att man är medveten om sitt beteende. Och när man själv låter bli att vara så himla tillgänglig hela tiden så märker man hur mycket omgivningen är det. Tänk om samhället, vi, fick en mer human inställning till kraven på familj och karriär. Tänk vad mycket bättre vi skulle må.
 
Oh well det var inte att antismartphone-inlägg detta skulle bli, det bara blev så uppenbart för mig att det var ett helt igenom bra beslut att koppla ur en stund. Fatta vad jag sovit bra! För första gången på månader. Jag sov till och med middag ibland, även efter en 9 timmars ostörd nattsömn.
 
Och torpet sen. Vår lilla pärla. Jag fick njuta av både 20 graders värme och en frostnatt, strålande sol och dimmiga mornar så jag klagar inte. Och när det var gråväder så ägnade jag mig åt att möblera om. Jag har drömt om den sedan den skymtades under en hel massa bråte och nu efter mer än fyra år som torpägare blev vedboden så utrymd att den gamla snickarbänken äntligen fick se dagens ljus och numera tronar i storstugan. Som sagt, vem är man om man inte är sig själv?
 
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Koppla ur, koppla av

Den senaste veckan har, handen på hjärtat, varit ett riktigt lågvattenmärke. Eller ska jag säga högvattenmärke för trots att jag ibland känner jag mig helt ”som vanligt” så finns det emellanåt så mycket ledsenhet att näsduksförbrukningen tar miljöbovliga proportioner.


Jag är ledsen för att jag inte känner igen mig själv (vem är den här personen som inte orkar, som inte kan sova, som är ljudkänslig, som tappar koncentrationen..?), jag sörjer något ofantligt att jag troligtvis inte kommer få fler barn (såg ni, "troligtvis", det är ju just det där hoppet som gör det så svårt att sörja och gå vidare för än är inte undrens tid förbi...), för att vissa relationer jag önskade var annorlunda tyvärr är precis så pissiga som de verkar och för att jag som alltid älskat att jobba plötsligt får ont i magen bara av att tänka på jobbet...

Det är visst en djup kris det här, låt mig bara konstatera att den egentligen inte är särskilt deppig. Det är bra att gå till botten med saker och att tillåta sig att krisa loss. Jag är nämligen helt övertygad om att det kommer något bra ur det i slutändan. Till slut.

Och innan dess så ska jag göra något jag inte gjort på evigheters evigheter. Jag ska koppla ur. 

Hej då digitala värld! Hej då Google, mejl, blogg, instagram, Facebook, Auctionnet, Netflix, Safari, Wordfeud, SVT Play, Spotify, Podcaster, Hitta, Kalkylatorn (kanske inte ändå, jag har ingen manuell. Eller jo förresten, hej huvudräkning!) och hundra andra appar och sajter som ständigt håller mig ockuperad.

Just nu håller jag på att tömma kalendern för att förbereda mig för en vecka med utedass, tryckta böcker och landväder på P1. Som en eremit på retreat.


Sinnerlig glasburk som odlingsklocka

Så här i sticklingtider svämmar mina fönsterbräden över av små krukor och vaser. Ett extra bra odlingsklimat blir det under odlingsklocka, dessutom blir det extra tjusigt tycker jag. Till den här Mårbacka-"sticklingen" (som kom sig av olyckliga omständigheter kring kuddkriget jag och Boosan hade på torpet för ett par helger sedan) har fått flytta in i en uppochnervänd glasburk. Det var när jag plockade fram den lilla odlingsklockan från Granit med ett par år på nacken som jag fick idén att använda Sinnerlig från Ikea, där locket i kork funkar perfekt som botten.
 
Foto: Sara Zetterström

Det är bäddat för en bra helg

Efter två dagar med händerna i myllan (det är VÅR där jag bor, lyckos mig) där jag har rensat rabatter och skottat kompost ska kvällen tillbringas med att fira Jespers födelsedag (igen). Ja så som det blir när man rymmer iväg på själva bemärkelsedagen och jubilarens föräldrar trots allt vill fira sin mellanfödde efter influensaseason. Vi kör favorit i repris från nyår då det serverades skaldjur och till efterrätt blir det min mesta dessert sedan 1999 - vit chokladmousse med färska bär. 
 
 
I morgon ska Boo hänga med farmor & farfar vilket betyder att jag och fyrtiotaggaren har en tumanhandsdag/kväll. Vad gör man egentligen när man inte dräggelsomnar till Ivar träffar en Pteranodon, eller kollar på Mello? 
 
Mvh vi har inte barnvakt skitofta

Chicken steps

En dag i taget. Så himla svårt när de tenderar att attackera i flock, dagarna, men jag kämpar på med att ta det lugnt och vila huvudet från allt som gör mer skada än nytta. Så något jag inte låter vila utan snarare göder är mina drömmar för varför ska man skjuta drömmiga saker på framtiden? Vi har ju faktiskt inte en endaste aning om vad som väntar imorgon egentligen. En sån grej är det här med höns, ända sedan vi bodde på Folkungagatan har en "ansökan om djurhållning inom detaljplanerat område" legat redo på min hårddisk. Men Jesper har inte varit det minsta redo att bli med höns, förrän nu. Så jag plitar i den där ansökan för fullt (vår kommun kräver en ganska omfattande/formell ansökan med planritning och detaljer), pratar med grannar och funderar på bästa hönshus-lösningen. Målbilden är kulörpaletten från Anna Billings hönor i boken Alla hönsen hemma. Om ni vill delar jag gärna med mig av processen under tiden.
 
 
Lite andra bebisar i huset är dessa små Ginko biloba-träd. Vet ni att just denna art är lika gammal som dinosaurierna? Inte utan att Boo, som är helt dino-tokig, blev lite impad av detta. Själv är jag som en hönsmamma då min förra Ginko plötsligt tappade alla blad från en dag till en annan.
 
 
Solen tokstrålar idag och jag förundras alltid av det magiska ljuset som blir i vardagsrummet på nedervåningen. Älskar att sitta vid matbordet i burspråket där ljuset flödar. Kan det var våren som tar sin första trevande steg?
 
 
Idag ska jag dels träffa C-G, min terapeut som hjälper mig vara lite snällare mot mig själv, och även min f  d chef som inspirerar på så många plan. En promenad, ett samtal och jag är förhoppningsvis ännu ett litet steg närmare en mer hållbar framtid - är så himla glad över att jag är omgiven av så mycket kloka människor.
 

Tapeter för en hundraåring

Jag brukar ju inte skriva om tapetlanseringar jätteofta eftersom min vapendragare Hildur är queen of that, men för några dagar sen fick jag hem pressutskicket från Sandbergs senaste kollektion Villa Dalarö (och har sett intenetz svämma över med detsamma) Så. fina. bilder. Och jag blir tapetserarsugen! Men så är de stylade av otroligt stämningskänsliga Mari Strenghielm också. Första gången jag träffade Mari var på något bloggevent för ett par år sedan eller så och sådär två Katrineholmare emellan började vi prata och jag tyckte genast om henne. Det är Maris ljuvliga skärgårdshus (se alla bilderna här) har fått stå modell för produktbilderna och det gifter sig så klart med kollektionen där Sandbergs designteam "drömt sig bort till skira tyllgardiner, fladdrande fjärilsvingar och vårens första värmande solstrålar" för att citera pressmeddelandet. Precis vad jag gör med torpet just nu - drömmer mig bort till vårvärme och en nytapetserad hall i vackra Viola, tapetprovet överst i bild. Perfekt för vår andra lilla hundraåring. Kollektionen finns i butik från och med 15 mars och här finns hela kollektionen. Emma är ju också superfin!
 
Ibland blir jag galen på Boo som alltid tar sig an saker på golvet. Hmm, äpplet faller visst inte så lång från det hära päronträdet...
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
 

Grönt och nytt

Sedan vi flyttade till huset så har mina fingrar sakta men säkert blivit grönare. Det var som att inget överlevde i lägenheten (förutom det i odlingslådorna i trädgården) och därför blir jag extra mallig när blommorna plötsligt trivs och jag framstår som värsta Bertil Svensson (det säger väl iofs en hel del om rådande kunskapsnivå när top of mind-odlaren är en trädgårdssnubbe från 80-talet). Bla, bla, bla vad jag ville presentera för er var egentligen nytillskottet sedan förra veckan då en Forellbegonia fick flytta in! Det var efter ett blomsterhandelsbesök för att Jespers kontor skulle få lite syre men vaddå, det är väl minst lika viktigt att jag som nu går hemma hela dagarna får lite klorofyll som alternativmedicin till att andas i påse. Den kallas även Polka dot och det fattar man ju - hur glad blir man då inte av en prickig blomma?! Krukan är från Sinnerlig-kollektionen men jag tror den med fördel kan ommöbleras till en i terrkotta.
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Jobb och jobb

Idag ska jag och min kollega Elin hänga i en sporthall hela dagen. Det låter ju rätt svettigt och det blir det nog, fast inte i den vanliga atletiska betydelsen. Nej, Tengbom står nämligen som tävlingsvärd under Entreprenörskap på riktigt 2017, som är länets stora mässa för Ung Företagsamhet och vi ska bedöma 130 utställare i katergorin Årets monter där koncept, sälj och estetik bedöms. Vinnaren ska upp till Stockholm och tävla i SM i maj så det gäller att vi verkligen sållar agnarna från vetet. Till vår hjälp har vi valt ut några av våra fantastiska samarbetspartners i stan så det blir garanterat en rolig och intensiv dag. Själv ser jag det som en liten avstäming i vad jag orkar med just nu för jag tänker att jag måste börja med lättsamma, energifyllda små uppdrag för att komma tillbaka på banan igen.
 
För tre veckor sedan höll jag i en inspirationsföreläsning för ett gäng av utställarna och det ska bli kul att se om de tagit till sig några av de tips jag gav för att bygga en vinnarmonter. Idag är det extra tydligt att det finns jobb, och så finns det jobb (som inte känns som jobb). Det här är definitivt ett sådant uppdrag som det sistnämnda. Så här ser en av Tengboms montrar ut, när vi vill snacka parametrisk design. Men det är alltså inte dagens uppdrag.
 
Foto: mobilbild Sara Zetterström, Little miss fix it
 

Fössta tossdan i mass

I torsdags var det ingen vanlig dag. Det var dejtdag med Madeleine och vi stämde träff på Balck, ett av hennes favvofik (och Jespers kaffebutik nummer 1). Nu lät det som att jag inte gillar stället alls men jag har helt enkelt inte hängt där lika mycket som ovan nämnda men det är definitiv en favorit.
 
 
Madde är nog min främsta vapendragare när det kommer till att fira Fössta tossdan i mass, vilket det ju var i torsdags. Tyvärr hade de ingen massipantååta som sig bör men det gick lika bra med varm choklad, youghurt och granola. Fånigt av mig att fira ett lustigt dialektalt uttal när jag knappast pratar småländska kanske men jag är ju en sucker för traditioner vare sig de är udda eller inte och bor man i [kiaaahlmaaaaaa] så gör man.
 
 
Fast egentligen var det kanske mest ett peppmöte för om det är något hon är bra på den där Madeleine (förutom att prata småländska) så är det att peppa. För det första fick jag ju den ljuvligaste av blombuketter och sen, när kaffet/chokladen var urdrucket och hennes lilla busfrö ledsnat på att sitta stilla så gick vi en lång promenad i regnet och sa så många klokheter vi bara kunde komma på.
 
 
Till exempel sitter jag nu med min drömlista, för att inte ägna alltför mycket tid av livet att göra odrömmiga saker. Dessutom ska jag fila på min shitlist, som Frida tipsade om i helgen. Använder ni er av den här typen av affirmationer och mentala storstädningar?

Sedan sist

Blommorna
Inte sedan jag fyllde 30 har jag fått så många blommor tror jag. Och visst är det rätt tänkt, för blommor får mitt hjärta att fyllas till brädden av både glädje och energi. Buketter från kollegorna, från vänner, från mataffären... Helt fantastiskt! De som är piggast just nu är den här ljuvligheten från Madde. Lyx att ha vänner som går till ens favoritflorist och ber om just mina älsklingsblommor.
 
 
 
Människorna
Nära vänner, grannar, den äkta mannen, bekanta, syskon, bloggläsare, instaföljare, barn, författare, kollegor, läkare, kusiner, bästisen, sjuksköterskor, barndomsvänner, svärmor, poddare, terapeuter, obekanta, framtida vänner... Det finns så fantastiskt mycket kärlek där ute. Just sayin'. Mejl, sms, kommentarer och samtal. Kloka ord som jag har behövt när jag själv inte varit klok att lyssna inåt, och kloka tankar som hjälpt mig att fundera, reflektera, rekreera, definiera...
Och jösses vad många det är med egna, liknande erfarenheter. Det får mig som prestationsprinsessa att känna både hopp och förtvivlan. - Hopp eftersom man verkar komma ut så mycket mer balanserad på andra sidan, och förtvivlan över det samhälle vi skapat där en betydande procent sakta men säkert jobbar ihjäl sig? Hade det inte varit lite härligare om vi älskat ihjäl oss eller njutit ihjäl oss? Just ja, såna sköna saker är ju inget man dör av. Eller som Dave Grohl-citatet som Frida hade i sin bjussiga presentation under #influencermeetup2017 förra söndagen. Just så.
 
 
 
Interiörerna
En fika med utsikt, en annan med insikt. En snabb tur i favoritbutikerna på andra sidan landet men mest massa tid i hemmets trygga vrå. The home is where the heart is... ♥ The Kitchen på Magasinsgatan i Göteborg. Hemmakänsla en masse.
 
 
 
Promenaderna
Kanske är det just här som Jesper varit sitt bästa och påminnt mig om vad jag behöver när jag själv är för trött för att veta det. En promenad med en granne, en annan med en kollega, en tredje med en podd och många många med vädret som enda sällskap. Frisk luft under vingarna på alla tankar. Fågelkvitter, regndroppar, soluppgång eller snöoväder är lite som den bästa medicinen. För mig.
 
  
Nu har jag varit sjukskriven i  snart två veckor. Sömnlösheten är fortfarande det mest signifikanta i tillvaron, precis på samma sätt som hos nyblivna föräldrar med sömnbrist är hjärnan inte helt hundra, bara att jag inte fick en gullig bebis som belöning. Läkare, vänner, terapeuter, annan sjukvårdande personal och övriga förståsigpåare säger alla samma sak: Vila (fast lagom mycket, vänd absolut inte på dygnet) och gör saker du mår bra av! Oh well, jag gör så gott jag kan. Har haft ett lovande möte med min chef och den här veckan ska jag jobba en dag. Men Rom byggdes ju inte på en dag det har en ju hört. Och om jag är Rom så kan jag väl säga att Colosseum är på plats, och eventuellt Fontana di Trevi men att Auditorium Parco Della Musica definitivt inte sett dagens ljus ännu...
 
Bilderna är mina egna utom den från #influencermeetup2017 som är fotad av Alice J
 
Tack för pepp & förståelse. Det betyder mycket, som sagt.

Är det inte motvind i Kalmar är man på väg åt fel håll

Mitt bränsle är slut. Det tog många veckor (månader) för mig att inse detta och inte ens efter ett läkarbesök som bekräftade det hade jag vettet att direkt säga stopp och dra i nödbromsen. Men igår gjorde jag det. Drog i nödbromsen alltså. Och så fort jag gjort det, så fort tillvaron slutade rusa förbi så upptäckte jag att jag totalt dränerat mig själv genom att acceptera en felställd kompass och obalansen i livet.
 
Är det stressigt i privatlivet så behöver det vara lugnare på jobbet. Och vise versa. Enkel matematik egentligen, + och - för att väga upp. Det senaste året som inredningsarkitekt på en stor byrå har varit så otroligt lärorikt, jag har ju fått ta del av en helt ny bransch och en helt ny arbetsprocess. Sjukt kul och överväldigande förstås och det funkade fint med höga intrycksnivåer och att paddla som tusan under vattenytan med de små ankbenen för att hinna med, få grepp om projektstorleken och jobba med möbler för offentlig miljö, brandklassningar hit och speciallösningar dit. Men plötsligt i höstas var det inte så lugnt längre.Byggbranchen blommar och projekten blev större och större. Samtidigt vantrivdes Jesper på jobbet vilket påverkade hela familjen, och min pappa klappade igenom totalt. Addera lite vanligt höstmörker på detta och mina energinivåer gick i botten, förstås och mot bättre vetande slutade jag träna eftersom jag inte orkade (det är superdumt att prioritera bort motion. Punkt.). Men jag kämpade på utan att inse att jag bara tog och tog av resurser som inte fanns. Så vid jul stod jag med ett stort mentalt Finaxlån och trodde att den hägrande solsemestern skulle lösa skulden. Det gjorde den tyvärr inte och nu började kroppen säga ifrån på skarpen genom att bara låta mig sova fem timmar per natt, och med ett tryck över bröstet som kom och gick.
 
Jag tror inte på något sätt att jag är oumbärlig i min yrkesroll, det är extremt lätt att bli utbytt, åtminstone kompetensmässigt. Men jag ville inte lasta mina kollegor genom att säga ifrån. Säga stopp, nu räcker det, jag har nått min gräns och har sån obalans att skeppet Jag kommer kapsejsa vid nästa våg, nästa uppgift som jag inte kan göra i sömnen. Ändå dröjde det till toppen av den vågen innan jag kastade i ankaret.
 
I mitt fall betyder det att jag ska hitta balansen mellan det som jag tycker är kul, har lätt för och kan göra i sömnen och det som jag måste tugga mig igenom för att yttre omständigheter kräver det. Det första är ju bränslet och det andra är det som kräver bränsle. Det lätta är att definiera styrkorna och det svåra är att få dem att bli en lönsam affär.
 
Jag är ingen förvaltare. Jag är energisprutan, katalysatorn, do:ern, kritikern och lösningssökaren. Så det är där jag måste börja. Hitta tillbaka till det som ger mig energi så att jag kan sprida den vidare.
Som det gamla lokala ordspråket lyder: Är det inte motvind i Kalmar är man på väg åt fel håll.
 

Det finns ingen plan(et) B

Jag hade en intressant diskussion med en vän i morse. Om inredningsbranschen och att jag bitvis blir kräkfärdig på all YTA och ännu hellre på det oäkta. På hemma-hos-reportagen som är så tillrättalagda att det är helt omöjligt att någon bor så. Med glasflaskor i ett stilleben på vardagsrumsmattan. Stackars den som drog nitlotten vid dammsugningen. Med en stor kaktus på nattduksbordet, som breder ut sig så att varken ett glas vatten eller ens väckarklockan får plats? För det är ju precis det man tänker i hemmets rum för rekreation och återhämtning. Det är ju så mysigt, med något som sticks precis bredvid huvudet.
 
Om kluvenheten i att vara en del av en bransch som är trendbaserad och får människor att helt tappa fattningen i sin jakt på det senaste när överkonsumtionsdagen infaller tidigare och tidigare varje år. Snart förbrukar vi 1,5 jordklot per år! Om allas inbillade rätt till jordenrunt-flygningar, eller bristen på reflektion i frågan (mer om detta i ett senare inlägg) och två år gamla kök som byts ut av... tristess? Och så då min egen roll i detta? Här på bloggen försöker jag så gott jag kan visa på förändringar med små medel och att se till huset och vårda det som finns hellre än att gå all in på rådande "it"-prylar vare sig det är köksbänkar i marmor eller gråa väggar. Periodvis undviker jag att följa nyhetsflödena för att jag inte känner mig stark nog att sålla och inte ryckas med. I mitt jobb väljer jag hellre hållbara material men till syvende och sist är det kunden (eller snarare kundens plånbok) som styr, och inte sällan är det det kortsiktiga valet som vinner.
 
Om den fortsatta frustrationen i att "alla" ser det som sin rätt till förnyelse. Slit och släng. Inredningsprogrammen som trashar fullt fungerande kök i en container utan en tanke på "den enes skrot den andres skatt". Och har man inte råd så tar man sig råd. Genom att leva till låns, eller köpa billiga kopior och lågpriskedjornas varianter. Jag säger inte att dyrare per automatik är bättre men om man inte kan distribuera kvantiteter av magnituden av Kinas befolkning (och bara för att man KAN distribuera magnituden av Kinas befolkning ska man då göra det?) så är det någon som måste betala när priset blir lägre. Och det är troligtvis inte du och jag. Och när en världsledare uttrycker att klimathotet är en bluff, jag då vet uppgivenheten inte några gränser. Jag blev så uppskruvad att jag blev helt svettig under armarna. På riktigt.
 
Frida sätter huvudet på spiken i dagens krönika på Trendenser. Om vad som verkligen är viktigt. Heja dig Frida! Ty ordet är ditt, och makten och härligheten i evighet. 
 
Amen.

Ny blomsterbebis i norrläge

I fredags när jag pep in på Blomman för dagen så stod det ett helt gäng krispiga små rumslindar innanför dörren. Jag kunde inte knäböjt fortare om det så hade varit sex lenögda hundvalpar och med den fantastiska kundvänligheten som råder i den där butiken fick jag med en ny telning hem så fort Maria fick höra att den förra tvärdog. Och visst är det konstigt det där med blommor, att en kan leva lajf i ett norrfönster med en rejäl slurk vatten varannan dag medan ett artsyskon inte alls är med på noterna. 
 
 
Nu ska det bli väldigt intressant och se om det här lilla hjärtat ska växa sig lika stor och frodig som det tämligen spinkiga skottet jag fick av min vän Elin för drygt ett år sedan. Det är förresten världens bästa odlartips. Kör sticklingsbonanza med dina vänner, vips är du självförsörjande med växter i vartendaste fönster.
 
Foto: Sara Zetterström