Första intrycket.torp

Efter en intensiv gårdag på hemmaplan så åkte vi ut till torpet och jag har mest legat i hängmattan som skuggades av körsbärsträdet. Den största ansträngningen har under dagen varit att peta upp solglasögonen när de gled ner på näsan av värmen...
 
Nej inte direkt va. Du gick inte på den säger du? Nåväl, nej riktigt så skedde icket. Istället började familjen med att utrymma huset inför städfirmans ankomst (bästa äktenskapsförmedlaren, säger bara det) med en frukostpicknick. Sen hängde vi på låset på vår favorit-handelsträdgård där vi omsorgsfullt spenderade åtminstone ett halvårs barnbidrag eller så. Vad gör man inte för att ge ungarna en bra uppväxt omgiven av... träd?!
Ja för det var ju det där med att vi nu är inne på vår femte torpsommar och tredje hussommar och fortfarande lyser de där träden med sin frånvaro för de är ju så fjuttiga. Jo tack, och fjuttiga lär de förbli om man aldrig planterar några.
 
Men i morgon, då händer det tusan magi för då ska vi plantera inte bara ett utan två familjeträd, ett äppel-trio och ett triss i körsbär. På samma träd! (ja inte både körsbär och äpple på samma utan två s k familjeträd var det alltså som konkurrerade ut vaccineringsmutor och gummistävlar från Polarn & PyretViva ympning. Och när vi satt här på trappan för ett par timmar sedan medan solen började dippa bakom skogen så kisade jag i den riktningen och konstaterade att det hade varit väldigt tjusigt att göra en växtportal och snickra ihop en grind och verkligen skapa en entre?! Något i stil med den här inspirationsbomben från boken Paradiset. För jag är inte bra på att skörda mina sådder, att stänga av och inte hela tiden låta nya ideer växa till liv. Inte bra alls faktiskt. Och första intrycket är ju ändå  väldigt viktigt. Även för torp.
 
Foto: faksimil Sara Zetterström av boken Paradiset
 

Mors dag, minigrävare & födelsedagsfirande

Avslutade denna kortvecka på jobbet med att göra studiebesök i Kalmars senaste och högsta hus, även kallad Kajalen, ritad av mina kollegor. Alltså den utsikten på våning 15! Sen hann jag knappt hem innan Jesper & Boo överraskade mig med födelsedagsmiddag i efterskott på en av mina favoritrestauranger och vi har nyss kommit hem. Imorgon fortsätter firandet, ja egentligen fyllde jag ju i fredags men eftersom vi reste till Sörmland då så bestämde vi helt enkelt att skjuta på det och det är inte bara det som ska ske den kommande långhelgen. Omensägerså. Gör en variant av Maddes veckolista:
 
I helgen som kommer...
 
...ser jag fram emot: att imorgon bli väckt med sång och frukost på sängen av mina två favoritpersoner men ungefär där slutar väl födelsedagslyxen för terasstvätt och klädkammarrensning står på schemat. Dessutom ska vi köpa träd och växter till torpet.
 
...får jag: ett lass grus till torpet och vi har hyrt en minigrävare som ska hjälpa oss med allt ifrån rabatter och vattenledningar till trädplantering. Dessutom har vi lånat in "Sveriges bästa grävmaskinist" i form av min pappa. Jag hade gärna lärt mig att gräva själv men just nu är vi lite tidspressade eftersom vi bara har helgen på oss och tar tacksamt emot all hjälp vi kan få.
 
...firar jag: förhoppningsvis även mors dag. Helst med en teckning från Boo även om hon notoriskt vägrar att göra dem på beställning. Och har jag varit riktigt snäll kanske det finns chans på en pion att plantera eller en bukett med liljekonvaljer som fullkomligt exploderat i skogarna häromkring.
 
Vad ska du göra denna långhelg?
 
Foto: Sara Zetterström
 
 
 

Hundraåringen 270°

Inte det bästa objektivet på kameran inför uppgiften men jag passade på i finvädret och klickade mig ett trekvarts varv runt huset. Den fjärde sidan består egentligen bara av en röd Volvo upptryckt mot fasaden och är inte mycket att se. Kalla mig gärna både estet och lat för det är enda sidan där bilen inte "förstör" huset när man angör Hundraåringen och dessutom råkar det finnas en altandörr 1 m från bagageluckan.
 
Här bor inte Söderström eller Petterström (jamen på riktigt, folk tror att jag heter det ibland - värsta hittepånamnet ju), här bor Zetterström.
 
 
Gamla finingången, till glasverandan förr i tiden, a k a "Tomtedörren". Det är faktiskt lite galet men vårt hus har ju liksom fem (!) ytterdörrar.
 
 
Tomtedörren används som det hörs på namnet främst den 24 december, eller så här års när morgonsolen skiner där och det är perfekt att äta frukost på trappan.
 
 
Här är min favoritplats, burspråket där vi har matplatsen, sedd utifrån. Jag älskar bråkigheten på allt som växer. Jesper har försökt tukta saker i över två år men hos mig få han inte gehör i den frågan. Men mig har han å andra sidan försökt tukta sedan -99 utan framgång.
 
 
Den här bilden gör ju inte riktigt huset rättvisa, jag måste byta objektiv och ta en ny tror jag. Fast å andra sidan så är dessa översiktbilder sällan särskilt charmiga men här ser man till exempel hur stor terassen är. Fast nu minns jag inte om jag räknade till 50 eller 60 m²? I framtiden vill jag öppna upp och sätta in dubbeldörrar där trefönstret i köket sitter nu och bygga en bred trappa från altanen så den bjuder in tomten mer. Åhh, det kommer bli fantastiskt! För fler dörrar behövs ju verkligen...
 
 
Vi har en vildsint rabatt och jag har fortfararande inte koll på allt som växer där, men Strutbräken är så dödligt tjusiga tycker jag, särskilt när de håller på att slå ut som just nu.
 
 
Förutom rabatten så finns det inte jättemycket kvar av den gamla trädgården, många av träden fick ju tyvärr stryka på foten (bl. a åtta äppelträd, gu' vad jag ältar detta) när de förra ägarna anlade fotbollsplan gräsmatta, men ett höstäppelträd och både vit & ljuslila syren har vi i alla fall.
 
 
Jag verkligen älskar vår gamla bod som inte ens hängde med i ommålningen av huset. Här har vi allt ifrån återvinning till gräsklippare (som vi inte använt senaste veckan som synes), ved och cyklar. Och det är även här hönsen kommer bo i framtiden. Den dagen vi förverkligare Attefallshuset så kommer bo'n stryka på foten. Det gör redan lite ont i själen på mig när jag tänker på det. Egentligen har vi utfärdat renoveringsförbud i sommar men jag tror minsann att vi måste göra något åt takavvattningen innan huset ramlar ihop av sig själv...
 
 
Det bästa med att bo i hus är att kunna gå ut i trädgården. Särskilt så här års - att känna alla dofter och höra alla bin som letar sig runt bland alla blommor. Har ni sett Bee movie? Om inte så gör det! Ett enkelt sätt för barn (och vuxna) att inse betydelsen av några av samhällets minsta invånare.
 
 
Här backar jag strax upp på altanen. Och på tal om det så är det vi ska ägna morgondagen åt. Att såpskura altanen, tvätta segeldukar och flytta ut möbler och växter för säsongen. Eller det är vad Jesper ska göra, jag ska rensa en klädkammare och plocka undan vinterkläderna för nu tror jag faktiskt det är safe att göra det.
 
Så, det var 3/4 av vår hundraåring.
 
Foto: Sara Zetterström

Det händer i helgen

Vaknade upp till solsken till en lördag som breder ut sig som mitteuropeisk turist på en svensk sommarstrand. Den här helgen gå mycket passande i omvårdnande tecken, efter en vecka som på många sätt varit ett bakslag. eller egentligen bara på ett sätt - energimässigt. Det är väl det som är svårt att vänja sig vid, att jag plötsligt måste vässa hörseln inåt och lyssna på de små, nästan ljudlösa signalerna i knopp och kropp för att inte åka på bakslag på vägen. För en dryg vecka sedan kände jag mig som mig igen (wihuu!) och sedan behövdes bara en social urladdning och lite för få nattimmar för att alla veckans eftermiddagar har krävt ryggläge och minimal input. Oh well, du lever du lär.
 
Alldeles strax ska jag ta bron över till Öland och Capellagården för att ta till mig fortsättningen på den workshop jag var med på i höstas om ekologisk hudvård tillsammans med Hudvårdsverkstan. Idag ska det labbas och vägas och smetas tills badrumsskåpet så gott som rymmer ett komplett kit av skönhetsvård, egengjort. Resten av helgen ska tillbringas i trädgården, antingen med händerna i jorden för att i framtiden kunna njuta av egna snittblommor eller med näsan i en sällsam historia.
 
Fin helg till er!
 
Foto: 1 Anna Bjurström - Hudvårdsverkstan, 2 & 3 Sara Zetterström - Little miss fix it

Be careful what you wish for...

"Önskar du dig en högtryckstvätt, kaffebryggare eller ett takcykelställ till bilen?" Hate to break it to min kära man men hans försök att projicera sin önskelista på mig häromdagen funkade dåligt. Det här är istället några vardagslyxiga villhövers som finns på min lista:
 
 
 
1. Skinnetui till min skrivbok från Sot. 2. Open circle-hårspänne. 3. Rakborste och raktvål. 4. Salam tekanna. 5. Benriner grönsakssvarv. 6. Liten Pallo-vas. 7. A beautiful mess av Claire Bingham. 8. Nya Stan Smiths.
 
Och ja, om morgonpaketet innehåller något av de tre inledande önskningarna så kommer jag a). Byta det b). Spara det till en julklapp alt. någons födelsedag i januari. c). Ansöka om skilsmässa. 

Isbrytare

När det varit ett blogguppehåll på någon vecka så är det nästan som om isen lägger sig för vintern fast det är vår och det behövs en himla pråm och ytterligare någon vecka eller två för att ta sig igenom barriären av ickebloggande och osynliga isflak. Jag bloggar väldigt lite, för jag har så mycket som jag vill säga och det är alltid då jag tystnar. Så himla mycket jag vill dela med mig av men på sistone har ju dessutom inte orken funnits riktigt. Så jag har försökt att lyssna inåt, vilat och tagit det lugn(t)are. Tror det funkar för den senaste tiden börjar jag känna mig som mig igen och var det svårt innan så är det ännu värre att bromsa då, när energin äntligen återvänder!
 
På det viset är Instagram ett mer lättillgängligt media och där kan ni följa mig som @littlemissfixit. Nu är det äntligen maj vilket betyder bara två veckor tills jag fyller år och eftersom jag älskar att fylla år och familjen undrar vad jag önskar mig så tänkte jag senare idag dela med mig av det som jag kan kosta på mig att önska nu när jag börjar bli frisk. Tack för att just du läser bloggen, välkommen åter!
 
Foto: instagramcollage av naturen i april @littlemissfixit
 

Recept på äggakaka

Idag är det en sån där dag när jag är lite hög på livet. Jag har nämligen med mig en sån enorm inspirationsboost från gårdagen. Först hade hela kontoret en workshop och föreläsning med Ashkan Fardost som forskar kring hur teknologi och digitalisering påverkar olika branscher och inte minst mänskliga beteenden. Så. Himla. Intressant. Dessutom en otrolig retoriker och skön snubbe. På kvällen var det vårt årliga vårmingel som innebär häng med våra kunder, god mat och dryck och skön musik och jag gick och lade mig (alldeles för sent) med bröstet sprickfyllt av glädje och tacksamhet. För det jag får uppleva och vara en del av. Dessutom kom jag ut på en joggingrunda. En dryg timme i lugn takt, genom naturen bland vårens dofter och fåglarnas olika läten och mina egna tankar (som förvisso slösigt ofta tänkte hun dra tretti sju ... hun dra tretti sju i takt med stegen, eftersom det är pulsnivån jag bör ligga på när jag kör lågintensiva pass). Vardagslyx. Fast vardag är det ju inte riktigt nu, för nu är det ju påskledigt för de allra flesta. Så jag tänkte passa på att dela receptet på den goda äggakakan jag lagade häromdagen.
 
Första gången. Nej, faktiskt enda gången jag ätit äggakaka innan jag testade att laga själv var på Brösarps gästis i, ja Brösarp förstås. Det var vintern 2011 och jag var med i Ikeas specialistprogram. Vi var inredare från åtta nationer som reste runt mellan Carl Larsson-gården i Dalarna och varuhuset i Delft/NL. Däremellan gjorde vi bl. a ett antal studiebesök hos några väl valda ekologiska eller på andra sätt medvetna hushåll på Österlen och det var under den etappen som vi enligt plan stannade för att våra mentorer ville bjuda mig och mina kollegor från bl. a Kina, Ryssland och Italien på en lokal specialitet till lunch. Det var en fantastisk period den där utbildningen, full av kunskap, utforskning och kulturella upplevelser och den där lunchen var inget undantag. Äggakakan på Gästis var som en mindre bröllopstårta, har ni vägarna förbi måste ni prova den!. Har man aldrig upplevt det så är det lite som en blandning av omelett och ungspannkaka ungefär. Eftersom jag nästan helt uteslutit vetemjöl i maten så använder jag siktat dinkel istället som har högre näringsvärden. Tänk på att dinkelmjöl drar åt sig mer vätska och minska mängden mjölk något om du använder ex. vetemjöl. Knappast modell bröllopstårta men håll till godo med min variant på äggakaka:
 
min "skånska" äggakaka, 6 port.
2 pkt ekologisk bacon (eller 12 skivor rimmat fläsk)
5,5 dl dinkelsikt
1,5 tsk rörsocker
1,5 tsk salt
12 ekologiska ägg
1L ekologisk mjölk
 
rårörda havtorn
1 dl frusna havtorn
0,5 dl rörsocker
 
Stek fläsket/bacon i en rymlig stekpanna och lägg det på hushållspapper. Häll ur fettet från pannan och spara det. Diska ev bort fläskrester från pannan.
Vispa ihop äggen. Blanda mjöl, socker och salt och sikta ner det i smeten, rör ihop med hälften av mjölken och vispa till en slät tjock smet. Tillsätt resten av mjölken.
Hetta upp flottet och en klick smör i pannan, sänk till medelnivå. Häll i smeten. Fös smeten med en stekspade utifrån och in med långa tag så att ny smet rinner tillbaka ner i rännan och tillagas (som en omelett). Man bygger liksom äggakakakan från mitten och ut i luftiga veck. Arbeta runt runt tills hela kakan är fast.
Använd ett stort grytlock, eller som i mitt fall med denna ganska stora kaka en rostfri bricka som jag smorde med smör, lägg det ovanpå pannan och vänd snabbt på steken så att kakan vänds och hamnar på locket/brickan. Lägg lock/brickkanten mot stekpannan och fös tillbaka kakan. Grädda klart i några minuter.
Värm fläsket och placera det uppe på kakan, ju maffigare desto bättre. Servera med rårörda lingon eller havtorn. Jag hade inte tid att råröra bären som då helst ska blandas med sockret och stå i kylen över natten utan jag värmde på socker och havtorn och rörde tills det blev en sötsyrlig sylt. Smakar jättegott ihop med sältan i fläsket.
Jag dricker sällan mjölk till maten men det passar jättebra ihop med den här rätten.
 
Strax fyra dagar ledigt med familjen. Men först väntar den årliga Påskmarschen till slottet.
 
Foto: Sara Zetterström

When life gives you lemons...

är det tamejtusan en gemensam liten dröm som går i uppfyllelse! Det blev nämligen middag på det stora möbelvaruhuset igår, räddaren i "jag orkar inte tänka en rak tanke än minde komponera/handla/laga en middag"-nöden. Vi passerade Gröna rummet på vägen ut och där serverade de minsann citroner. På träd! "-Hur länge har vi pratat om ett citronträd?" undrade Jesper och vi konstaterade att det var minsann sedan slutet på 90-talet, ja precis så länge som vi varit ihop faktiskt. Så här med den lite väl massiva faktan så kan man ju undra varför det tog nästan ett par decennier innan vi gjorde slag i saken men jag har inget bättre svar än att det faktiskt passade perfekt just nu och stod rakt framför oss. Dagens fyndtips på växtfronten. Och ljuvligt som tusan doftar det också och medan isbjörnarna fortfarande (bildligt) kliver omkring på gatorna så får det husera i ett av fönstrena åt söder i väntan på utflytt, en av få växter som fixar det tror jag.
 
 
Idag var det däremot inga problem med middagsmaten. Jag hade tolv ägg att ta hand om efter mitt och Boo's påskpyssel så jag testade att göra en klassisk skånsk äggakaka. I brist på sidfläsk blev det ekologisk bacon och istället för lingonsylt så rårörde jag havtorn som jag hade i frysen. 
För den som aldrig ätit äggakaka så är det lite som en blandning mellan omelett och ugnspannkaka. Gott och gott! Och även om havtornen inte ser superaptitliga ut så smakade det himmelskt med sötman mot sältan.
 
 
Sedan flera år tillbaka nyser jag ögonbrynen av mig när björkarna får musöron så tyvärr inget vackert björkris hemma hos oss så här års. Däremot är en kvist magnolia som ett helt påskris i sig själv och när vi räddade uthuset från några vildväxande grenar av lönn så fick även ett par kvistar av den spela andrafiol i vasen. Man brukar ju prata om lönn-näsor men just nu så har vi alltså lönnöron in da house
 
 
Citroner, ägg och magnolia kan alltså sammanfatta de senaste dagarna. Och jobb förstås. Jag har precis jobbat min första (deltids)vecka efter sjukskrivningen och känslorna över att vara tillbaka är lite som all over the place, fast på ett bra sätt. En dag i taget.
 
Foto: Sara Zetterström

Att ropa hej (i alla fall ett litet)

Okej jag är inte så naiv att jag tror att en vecka av att leva lite enkelt och nedkopplat gjort mig till en ny människa. Men. Kanske är det vårsolen, kanske är det att alla tankar fått tänkas från början till slut och kanske är det sömnen som saknades men bannemej om det inte känns annorlunda nu?!
 
Jag ska börja jobba på torsdag. Och jag tycker det känns kul!
 
Den senaste månaden har jag ägnat åt att försöka ändra på mig själv. Att inte vilja så mycket, att inte gå igång på alla intryck och planera för nästa renoveringsprojekt, att inte säga ja utan att tänka ett varv till... Listan kan göras jättelång men vad jag faktiskt kommit fram till är att jag är ju den jag är. Och vad blir kvar om man helt försöker ändra sin personlighet?
Visst, jag tar med mig en hel massa klokheter som jag kan skriva under på: att inte göra massa saker samtidigt (typisk grej för min del är att laga mat, lyssna på radio, kolla mejlen och helst spela ett spel med 4-åringen, kanske planera veckohandlingen också) utan att sträva efter att vara härvarande -här och nu, att värdera återhämtning som i att faktiskt inte göra ett skit. Att sitta ner och på sin höjd bläddra i en tidning eller ännu hellre prata med sin familj om, just det - ingenting särskilt. Bara vara.
 
Och appropå mejl och allsköns notiser. Såå befriande att stänga av allt sådant. Förra veckan placerade jag telefonen på ett bestämt ställe och låtsades att den, precis som förr, satt fast i ett jack i väggen. Det enda jag använde den till var att svara om någon ringde, och ringa ett fåtal behövliga samtal. Jag bytte signalen till "Gammal telefon" för att förstärka mindsetet ytterligare. Och jo, första dagen tänkte jag säkert hundra gånger "det där ska jag kolla upp" när jag hörde något intressant på radion som jag lyssnade på stundvis, för nuförtiden är det ju så vi gör. Inget lämnas åt djupare funderingar eller egna spekulationer utan allt googlas och besvaras inom en halvminut. Det var en kraftansträngning att låta bli!
 
På torsdagen ringde en kollega och jag var tvungen att leta efter ett mejl. Egentligen var det bara det jag skulle göra men när jag gick och lade mig på kvällen så räknade jag apparna jag öppnat under samtalet och strax efter. 22 stycken! Det är ganska skrämmande när man tänker efter, och jag tror inte att jag är ensam om att ha en platt liten batteridriven snuttefilt till arbetsredskap. Notiserna är fortfarande avstängda och jag försöker hålla koll på mejlen vid ett par tillfällen per dag istället. Med förhoppning om att det håller i sig även på jobbet.
 
Precis som att leva miljömässigt hållbart gäller lite samma principer att leva socialt/mentalt hållbart tror jag - att man är medveten om sitt beteende. Och när man själv låter bli att vara så himla tillgänglig hela tiden så märker man hur mycket omgivningen är det. Tänk om samhället, vi, fick en mer human inställning till kraven på familj och karriär. Tänk vad mycket bättre vi skulle må.
 
Oh well det var inte att antismartphone-inlägg detta skulle bli, det bara blev så uppenbart för mig att det var ett helt igenom bra beslut att koppla ur en stund. Fatta vad jag sovit bra! För första gången på månader. Jag sov till och med middag ibland, även efter en 9 timmars ostörd nattsömn.
 
Och torpet sen. Vår lilla pärla. Jag fick njuta av både 20 graders värme och en frostnatt, strålande sol och dimmiga mornar så jag klagar inte. Och när det var gråväder så ägnade jag mig åt att möblera om. Jag har drömt om den sedan den skymtades under en hel massa bråte och nu efter mer än fyra år som torpägare blev vedboden så utrymd att den gamla snickarbänken äntligen fick se dagens ljus och numera tronar i storstugan. Som sagt, vem är man om man inte är sig själv?
 
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Koppla ur, koppla av

Den senaste veckan har, handen på hjärtat, varit ett riktigt lågvattenmärke. Eller ska jag säga högvattenmärke för trots att jag ibland känner jag mig helt ”som vanligt” så finns det emellanåt så mycket ledsenhet att näsduksförbrukningen tar miljöbovliga proportioner.


Jag är ledsen för att jag inte känner igen mig själv (vem är den här personen som inte orkar, som inte kan sova, som är ljudkänslig, som tappar koncentrationen..?), jag sörjer något ofantligt att jag troligtvis inte kommer få fler barn (såg ni, "troligtvis", det är ju just det där hoppet som gör det så svårt att sörja och gå vidare för än är inte undrens tid förbi...), för att vissa relationer jag önskade var annorlunda tyvärr är precis så pissiga som de verkar och för att jag som alltid älskat att jobba plötsligt får ont i magen bara av att tänka på jobbet...

Det är visst en djup kris det här, låt mig bara konstatera att den egentligen inte är särskilt deppig. Det är bra att gå till botten med saker och att tillåta sig att krisa loss. Jag är nämligen helt övertygad om att det kommer något bra ur det i slutändan. Till slut.

Och innan dess så ska jag göra något jag inte gjort på evigheters evigheter. Jag ska koppla ur. 

Hej då digitala värld! Hej då Google, mejl, blogg, instagram, Facebook, Auctionnet, Netflix, Safari, Wordfeud, SVT Play, Spotify, Podcaster, Hitta, Kalkylatorn (kanske inte ändå, jag har ingen manuell. Eller jo förresten, hej huvudräkning!) och hundra andra appar och sajter som ständigt håller mig ockuperad.

Just nu håller jag på att tömma kalendern för att förbereda mig för en vecka med utedass, tryckta böcker och landväder på P1. Som en eremit på retreat.


Sinnerlig glasburk som odlingsklocka

Så här i sticklingtider svämmar mina fönsterbräden över av små krukor och vaser. Ett extra bra odlingsklimat blir det under odlingsklocka, dessutom blir det extra tjusigt tycker jag. Till den här Mårbacka-"sticklingen" (som kom sig av olyckliga omständigheter kring kuddkriget jag och Boosan hade på torpet för ett par helger sedan) har fått flytta in i en uppochnervänd glasburk. Det var när jag plockade fram den lilla odlingsklockan från Granit med ett par år på nacken som jag fick idén att använda Sinnerlig från Ikea, där locket i kork funkar perfekt som botten.
 
Foto: Sara Zetterström

Det är bäddat för en bra helg

Efter två dagar med händerna i myllan (det är VÅR där jag bor, lyckos mig) där jag har rensat rabatter och skottat kompost ska kvällen tillbringas med att fira Jespers födelsedag (igen). Ja så som det blir när man rymmer iväg på själva bemärkelsedagen och jubilarens föräldrar trots allt vill fira sin mellanfödde efter influensaseason. Vi kör favorit i repris från nyår då det serverades skaldjur och till efterrätt blir det min mesta dessert sedan 1999 - vit chokladmousse med färska bär. 
 
 
I morgon ska Boo hänga med farmor & farfar vilket betyder att jag och fyrtiotaggaren har en tumanhandsdag/kväll. Vad gör man egentligen när man inte dräggelsomnar till Ivar träffar en Pteranodon, eller kollar på Mello? 
 
Mvh vi har inte barnvakt skitofta

Chicken steps

En dag i taget. Så himla svårt när de tenderar att attackera i flock, dagarna, men jag kämpar på med att ta det lugnt och vila huvudet från allt som gör mer skada än nytta. Så något jag inte låter vila utan snarare göder är mina drömmar för varför ska man skjuta drömmiga saker på framtiden? Vi har ju faktiskt inte en endaste aning om vad som väntar imorgon egentligen. En sån grej är det här med höns, ända sedan vi bodde på Folkungagatan har en "ansökan om djurhållning inom detaljplanerat område" legat redo på min hårddisk. Men Jesper har inte varit det minsta redo att bli med höns, förrän nu. Så jag plitar i den där ansökan för fullt (vår kommun kräver en ganska omfattande/formell ansökan med planritning och detaljer), pratar med grannar och funderar på bästa hönshus-lösningen. Målbilden är kulörpaletten från Anna Billings hönor i boken Alla hönsen hemma. Om ni vill delar jag gärna med mig av processen under tiden.
 
 
Lite andra bebisar i huset är dessa små Ginko biloba-träd. Vet ni att just denna art är lika gammal som dinosaurierna? Inte utan att Boo, som är helt dino-tokig, blev lite impad av detta. Själv är jag som en hönsmamma då min förra Ginko plötsligt tappade alla blad från en dag till en annan.
 
 
Solen tokstrålar idag och jag förundras alltid av det magiska ljuset som blir i vardagsrummet på nedervåningen. Älskar att sitta vid matbordet i burspråket där ljuset flödar. Kan det var våren som tar sin första trevande steg?
 
 
Idag ska jag dels träffa C-G, min terapeut som hjälper mig vara lite snällare mot mig själv, och även min f  d chef som inspirerar på så många plan. En promenad, ett samtal och jag är förhoppningsvis ännu ett litet steg närmare en mer hållbar framtid - är så himla glad över att jag är omgiven av så mycket kloka människor.
 

Tapeter för en hundraåring

Jag brukar ju inte skriva om tapetlanseringar jätteofta eftersom min vapendragare Hildur är queen of that, men för några dagar sen fick jag hem pressutskicket från Sandbergs senaste kollektion Villa Dalarö (och har sett intenetz svämma över med detsamma) Så. fina. bilder. Och jag blir tapetserarsugen! Men så är de stylade av otroligt stämningskänsliga Mari Strenghielm också. Första gången jag träffade Mari var på något bloggevent för ett par år sedan eller så och sådär två Katrineholmare emellan började vi prata och jag tyckte genast om henne. Det är Maris ljuvliga skärgårdshus (se alla bilderna här) har fått stå modell för produktbilderna och det gifter sig så klart med kollektionen där Sandbergs designteam "drömt sig bort till skira tyllgardiner, fladdrande fjärilsvingar och vårens första värmande solstrålar" för att citera pressmeddelandet. Precis vad jag gör med torpet just nu - drömmer mig bort till vårvärme och en nytapetserad hall i vackra Viola, tapetprovet överst i bild. Perfekt för vår andra lilla hundraåring. Kollektionen finns i butik från och med 15 mars och här finns hela kollektionen. Emma är ju också superfin!
 
Ibland blir jag galen på Boo som alltid tar sig an saker på golvet. Hmm, äpplet faller visst inte så lång från det hära päronträdet...
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
 

Grönt och nytt

Sedan vi flyttade till huset så har mina fingrar sakta men säkert blivit grönare. Det var som att inget överlevde i lägenheten (förutom det i odlingslådorna i trädgården) och därför blir jag extra mallig när blommorna plötsligt trivs och jag framstår som värsta Bertil Svensson (det säger väl iofs en hel del om rådande kunskapsnivå när top of mind-odlaren är en trädgårdssnubbe från 80-talet). Bla, bla, bla vad jag ville presentera för er var egentligen nytillskottet sedan förra veckan då en Forellbegonia fick flytta in! Det var efter ett blomsterhandelsbesök för att Jespers kontor skulle få lite syre men vaddå, det är väl minst lika viktigt att jag som nu går hemma hela dagarna får lite klorofyll som alternativmedicin till att andas i påse. Den kallas även Polka dot och det fattar man ju - hur glad blir man då inte av en prickig blomma?! Krukan är från Sinnerlig-kollektionen men jag tror den med fördel kan ommöbleras till en i terrkotta.
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it