Pannkakslördag

Som den var efterlängtad den här långsamma lördagen. T o m solen orkade ta sig igenom molnmassorna och vi har haft den längsta av frukostar. Amerikanska pannkakor med tjusig lönnsirap direkt från New York och färskpressad apelsinjuice av eko-odlade c-vitaminbomber som får det att krusa sig lite bak i gommen.
 
Nu blir det en sväng till torpet för att kolla om musskrämman funkar eller om den bara gett mössen discomusik att dansa på borden till. Om några timmar ska vi vinka av mannen & pappan som åker till Indien för en veckas jobb. Inte alls särskilt roligt men en lång pannkaksfrukost med de bästa två jag vet ger i alla fall lite plåster på såren. 
 
Foto: Sara Zetterström

Flytthjälp

Just nu lever vi i en blygsam förhoppning om att få fira jul i Hundraåringen. Först var det sagt 15/1 (jag hörde: innan jul), sen visade det sig att säljarna fick tillträde till sitt nya hem tidigare (jag hörde: innan jul) och idag fick jag ett mejl som sa att planen är att de flyttar den 20:e, huset städas den 22:a och vi kan påbörja flytt då, där på eftermiddagen dan föredan före dopparedan - innan jul! 
 
Nej, inte optimalt på något sätt, men håll med om att i valet mellan en jul i flyttkaos i en urvuxen lägenhet eller en jul i flyttkaos i en vacker Hundraåring med burspråk och kakelugn så känns det enkelt. Hur odrömmigt det än må vara att byta boende dagen innan julafton.
 
När vi flyttade till Gotland 2001 hade vi en firma som både packade, flyttade och packade upp (tavlor och ljusstakar i sovrumsgarderoberna, just sayin') och när vi lämnade ön för Kalmar packade vi själva men anlitade en firma för transporten av hela bohaget. Den här gången vill vi hellre satsa pengar på renovering och flyttstäd och kommer sköta flytten själva. Men för att få till en jul i Hundraåringen måste den verkligen optimeras och det är här ni kommer in. Är det någon som kan tänka sig att bära en kartong eller två den 23:e?
 
Skoja bara, men jag är övertygad om att ni tillsammans har adressändrat både en och flera gånger och sitter på en massa tips för en smidig flytt och jag är idel öra! Shoot.

Blå köksdrömmar

Ursäkta bloggtystnaden här i början av veckan, jag har så gott som dynget runt jobbat och plåtat hemma hos i dagarna två. Nu är det återigen Älmhult som gäller för några dagars jobb för IKEA. I övrigt, ja det är mycket som snurrar nu.
 
Med mindre än fem veckor till vi får nycklarna till huset går huvudet liksom i spinn. "Om man gör ett tvådelat köksbord som löper in i vardagsrummet då kan vi typ rymma hur många gäster som helst" eller "en kaklad halvvägg skulle kunna dela av vardagsrummet fint och fler möjligheter att möblera kring" och självklart går inte dessa båda idéer att kombinera. Som sagt, i spinn. Köket har inte så många år på nacken och pryds av en rejäl bänkskiva i diabas (svart granit). Sånt köstar, och är mycket praktiskt vid matlagning och rengöring, däremot blir det väldigt mörkt och tungt när man som jag drömmer om ett mustigt kök i djupaste blått (det är ju mitt nya svarta).
 
Jag träffade ju flera gamla godingar när jag var i Göteborg häromsisten och Daniella och jag och pratade hus (vad annars, hade just sealed the deal) vid ett tillfälle och jag beskrev mina köksdrömmar i blått. Du skojar utbrast hon på sjungande skånska, det visade sig att vi kärat ner oss i samma mäklarkök, och hon berättade att luckorna så gott som var inlämnade till omlack, hon skulle bara få med mannen på det blå tåget så att säga. Det verkar onekligen gått vägen för jag såg precis en bild med de blå luckorna, nu i hennes kök. Dra mig baklänges och rulla mig i sidled! S å - h i m l a - s n y g g t! Okej lady, gimme the secret weapon (jag har några veckor på mig att övertyga Jesper). Men den himlarns graniten då... Gaaahh.
 
Kom och köp!
 
Foto: 1. via Entrance, 2. via Hem 3. via Daniella Witte

Min lilla batteriladdare

Stress är inget som jag triggas av, eller visst, den där berömda kniven-mot-strupen-stressen har ju en tendens att få mig att prestera utöver min förmåga men i övrigt så blir jag väldigt dränerad i intensiva jobbperioder och har lätt att bli ganska frånvarande. Jesper har varit borta på fisketävling hela helgen och med facit i hand var dygnet runt-häng med Marsipanrosen precis vad jag behövde. Visserligen hade jag en del rekvisita och lite annat att fixa idag inför veckans jobb men istället för att hasta iväg och lösa det fortast möjligt så gjorde vi det till en utflyktsdag ihop Boosan och jag. Tvååringar, de borde förresten märkas som narkotikaklassat medel. 
 
 
Vi var lite tidiga på stan så först kollade vi i skyltfönster. Ja, det var typ vi och isbjörnarna men ongen skulle promt ha paljettklänning och vägrade dessutom att ha jacka på sig. Hon kunde drista sig till att ha pappans halsduk, som hon satte på huvudet, men hon var väl fortfarande svettig efter brottningsmatchen om jackan som jag förlorade. 
 
Sen gjorde vi misstaget som de flesta av barnfamiljerna i 18 svenska städer gör på söndagarna. Vi åkte till IKEA. Men hon som önskade korv till lunch var i himmelriket och dansade på borden. Även barnet tyckte det var toppen.
 
 
När vi tagit oss igenom familjeteriset bytte vi shoppinggalleria där vi hade sällskap av Marsipanrosens gudmor med barn. Föreställ er en lördagförmiddag i tjugoårsåldern med din bästa väninna, ett lättsamt sökande efter kvällens partystass i butik efter butik som avslutas i affären som tillhandahåller aftonens rusdrycker.
 
Those were the days.
 
Motsvarande scenario med en ett-, två- och treåring (varav den i mitten missade sin middagslur p g a glassfest på ett stort möbelvaruhus) kan närmast liknas en rugbymatch mellan dig själv och fjorton ålar i motståndarlaget. När jag lätt perspirerande till slut står i kassan (och i smyg rätt nöjt konstaterar att jag de senaste timmarna gjort kvällens löppass överfödigt)  hör jag en bekant röst som euforiskt gastar -maaammaaaaa och hon som nyss var påklädd vid min sida kommer farande från andra änden av butiken halvnaken iklädd tomtedräkt.
 
 
 
Tack älskade barn för att det är stört omöjligt att inte vara hundra procent närvarande med dig. För skattjakterna du ger mig när du spridit ut dagens outfit på ytan av en halv fotbollsplan. För att du liksom jag kan äta korv alla dagar i veckan om så var. För att du påminner mig om att allt inte behöver vara precis just så som jag vill ha det när du kärleksfullt kramar om en tomtedräkt i fleece och lyckligt konstaterar -Den är så föön! Och för ditt skarpa sinne för detaljer som när du nöjt påpekar att vi har likadana kängor. För sångerna du levererar och buset som glittrar i dina ögon och gör mig fladdrig i hjärtat.
 
Tvååringar alltså. De borde märkas som narkotikaklassat medel. Sjukt beroendeframkallande.

Here we go again

Ekollonbebisar all over the plejs. I många, många veckor har jag haft ett gäng liggandes på ett fat som jag bytt vatten på varannan dag ungefär utan att det hänt något på groddfronten ("3 veckor att gro, 3 veckor att spira" -yeah right) så ikväll ledsnade jag och skramlade fram ett gäng småvaser. Infallet kom sig faktiskt av nålarna som låg och skräpade på bänken från Jespers nya skjorta, perfekt för att balansera ekollon på vaskanten med och nu hoppas jag att de ska få fart. I fjol gav jag upp men nu håller jag alltså tummarna för att utdelningen ska bli lika lyckosam som för 2,5 år sen.
 
Okej, lite ekodling får påbörja mitt veckoslut, vad har du för helgplaner?
 
Foto: Sara Zetterström

Simplicity från Kalklitir

Igår lanserades den nya kulören Simplicity. Min bloggkollega Jannice har tagit fram den i samarbete med Kalklitir. Så kul, mer sånt! Jag har varit jättenyfiken på denna hausade kalkfärg hela året och var fast besluten att testa den i torpet. Med tanke på hur liten stugan är, dessutom med sitt sneda tak, så avrådde svärfar målaren vänligt men bestämt mig från att välja en känslig/fällande kalkfärg på ytor som utsätts för extra mycket kroppskontakt som när man tar sig fram runt takbjälkarna på loftet. Men nu, med en hägrande Hundraåring som ska få lite färg både här och där kan jag knappt bärga mig utan vill smälla upp denna smutsigt levande pastellkaramell ögona bums. Enkelhet alltså. Stort plus för de fina bilderna också!
 

Mitt inlägg i debatten

Det är väl ingen som läser några av landets populära inredningsbloggar som undgått att flera bloggare den senaste veckan chockats av upptäckten att de under en lång period kopierats i mindre stycken eller hela inlägg. Inlägg som sedan har publicerats i en inredningskrönika i en dagstidning i södra Sverige. Genomruttet och svårgreppbart. 
 
Ingen har outat personen, det handlar ju trots allt om en kollega och (s k) vän rent av, sfären är ju inte större än så, och jag blir illa berörd. För jag är också tjena, hej och kram med människan och har svårt att förstå hur det kunde bli så fel, under så lång tid. Hur hamnar man i situationen att ekorrhjulet snurrar så fort att det blir enklare att vecka efter vecka stjäla texter än att sätta ner foten och krasst konstatera, tusan jag kan inte leverera -ge jobbet till någon annan? Nu spekulerar en hel bransch istället vem den skyldiga är. Jag upptäckte igår att jag själv är misstänkliggjord, och tack och lov avskriven eftersom jag inte signerar någon krönika. Men om jag hade gjort det då, hade jag då blivit den lilla snöbollen som vuxit och sen oskyldigt stämplad för resten av karriären? Som sagt jag känner mig illa till mods.
 
Å ena sidan tänker jag på skräcken att stå där med mössan i hand, hur fruktansvärt pinsamt (hittar inget bättre ord) det måste kännas för personen i fråga. Samtidigt önskar jag att modet att stå för sina handlingar fanns där, och ett passande förlåt, jag gjorde bort mig, till berörda parter. Hur som helst hoppas jag på ett sätt att det inte går att komma undan med det men tråden mellan att hålla tyst och elda på spekulationerna och att outa någon och på så vis bidra till en viral hetsjakt är läskigt smal. Och jag vill inte kasta första stenen.
 
 

Nytt i bo(k)hyllan

 
Jag, och säkert många med mig, ser ofta saker på nätet och tänker åh, vilken <div> insert valfritt adjektiv</div> grej den ska jag kolla upp/köpa/övertala sambon att införskaffa. Sen kommer något emellan och handen på hjärtat, det är många saker som passerar och glöms bort för just så värst nödvändiga var de kanske inte? För en bokmal som jag så är böcker så gott som livsnödvändiga  i min värld, därför blev jag så glad när jag på bokhandeln plötsligt stod framför det som blev bokhyllans nyförvärv förra helgen.
 
 
Såg den på nätet, villhövde den genast, men något kom emellan och den glömdes bort i någon månad för att nu alltså förgylla våra dagar. Boo tycker den är jättespännande med alla illustrationer och även om hon kanske är för liten för att förstå världens uppbyggnad så är hon absolut stor nog att fantisera om exotiska namn och varför noshörningar inte bor i Sverije annat än på Kolmården.
 
 
I nästan trekvart (eoner av tid om man vanligtvis har hela jeansen fulla med myror) ömsom satt och ömsom låg hon på fällen framför kakelugnen och bläddrade mellan världens länder. Allra bäst var det när vi trängdes där alla tre (f'låt, alla fem, Katten & Grisen var så klart med) med näsan i boken och turades om att berätta vad som finns i kusin Pietros Italien (pittsa å vingla-as ba så ni vet) eller hur de Indiska tigrarna låter. Chrrrrrrrrrrrr
 
 
Boken Kartor alltså, tip of the day.
 
Foto: Sara & Jesper Zetterström

Torpartriss

Det var early birds i det Zetterströmska residenset för att iscensätta en farsdags-frukost i morse. Färskpressad apelsinjuice, små tyska korvar och scrambled eggs, men inga specifika önskemål eller så från den där pappan till barnet. Och sen åkte vi på råttjakt i torpet. Jag har köpt en sån däringa pipmojäng som ska få små möss med känsliga trumhinnor att välja andra vinterhotell än Sjöströms stuga. Håller tummar och tår att den funkar för jag ser inte fram emot att fira ett eventuellt torparnyår med hela släkten Skogsmus. Föräldrarna försökte hålla horisontalläge med sagoläsning medan treäpplaren höll fanan högt och körde varv efter varv av hela havet stormar med de vinterförvarade dynorna. Nyss hemkomna ska jag försöka få den lilla cirkushästen i säng och själv landa inför ännu en arbetsvecka i Älmhult. Jag saknar alla fina loppisfyndade ljusstakar när jag inte är i torpet, får se om några ska få flytta in till stan över vintern.
 
Foto: Sara Zetterström

Allt handlar om prioriteringar, right?

Jag får många frågor om egenföretagande. Om hur man vågar ta steget, hur man skaffar kunder, hur uppdragen kan se ut etc. En av sakerna som verkligen har hindrat mig att ta steget tidigare är skräcken över pappersarbetet som följer med i förpackningen företagare. På riktigt så har jag bävat, och gör fortfarande, för byråkrati och rättigheter/skyldigheter jag inte har koll på. Och när jag försöker få koll så liksom sprakar det som i radioskugga när momssatser och beskattningsbesked kommer på tal.
 
En annan rädsla som småföretagarare kan vara att dra på sig fasta kostnader, utgifter som ska betalas varje månad, som hyra m m. Men vet ni istället för att lägga tid och energi på något förvisso superviktigt men kanske väldigt långt ifrån min kärnverksamheten så låter jag ett proffs sköta bokföringen och fokuserar själv istället på det jag är bra på. Det är ekonomiskt i längden och ett bra förhållningssätt att tillämpa på livet i allmänhet tycker jag. Men kvittona måste tyvärr lik förbaskat lämnas in, även om det är lördag och tv-soffan lockar mer, på tal om prioriteringar.
 
Ser ni, de senaste Ikeafavoriterna har blivit mina, men saxen ligger kvar på kontoret.
 
Foto: Sara Zetterström

När man gör saker på skarpen

 
Efter ett par veckor utan gosiga mornar med Marsipanrosen var det äntligen min tur att lämna på föris (i.e. jobbar i Kalmar). Många pussar och två omgångar av gomorron-sången krävdes för att väcka den lilla sjusovaren denna fredag då det var 27 månader sedan hon kom (men vem räknar?). Hon får knappt plats i sängen bland alla gosedjur och pryttlar. Kastanjer, babuschkadockor och böcker liksom, bekvämare sängvärmare kan en ju tänka sig men hur ska en annars ha dem nära till hands när en vaknar om inte i sängen? 
 
 
Babuschadockor är en hit. Öppna och stänga och fylla med alla möjliga saker. Fast oftast kastanjer som dräller runt i hundratals här hemma. Fast i den minsta dockan, Pingvinen, ryms bara lite av kastanjen och inte kan man sätta på locket heller. I morse satt hon och styrde med alltihopa och konstaterade "Sälen är lite krånglig, om man bara tappar locket hela tiden måste man hålla i det på skarpen". Svårt att hålla sig för skratt mitt i de där Booforismerna.
 
 
Och motvarigheten till OS X Yosemite i tålamodsväg är ett standardkrav, för livet med en tvååring kan studsa upp som en sol och landa som en pannkaka inom loppet av ett par sekunder. Just sayin'. Men idag var vi åtminstone i tid till frukost och jag sitter här sedan dess med IKEA-jobb på distans och försöker göra lite fina grejer på skarpen.
 
Happy Friday!
 
Foto: Sara Zetterström

5 tips hur man prutar på loppis

Ett fynd är för mig när jag kommit över något till ett riktigt bra pris, eller när jag kommit över något högt eftertraktat. Superfyndigt blir det förstås när båda inträffar samtidigt. Jag ser det som en sport att pruta på loppis, jag var hemskt usel på det förr men har blivit lite mer slipad med åren, om du har svårt att prisförhandla så kommer här några knep.
 
1) Var ditt charmigaste jag, surkart som gnäller sig till ett lägre pris ger köpet en dålig eftersmak för alla inblandade parter. Säljaren ska inte känna sig missnöjd, möjligtvis lite snuvad men av en god anledning, efter affären. Jag flirtar hej vilt med kvinnor, barn, män och gamla gubbar som jag gör affärer med. Kallprat borde i det här fallet kallas varmprat för det är ett effektivt sätt att bonda med en säljare.
 
2) Bestäm innan du går till kassan vad du vill ge, är det flera fynd gör ett snabbt överslag för att kunna kontra med motbud.
 
3) Strunta i om det redan sitter en prislapp, jag brukar fråga vad säljaren vill ha för fyndet och får jag samma pris till svar så säger jag "vad säger du om jag säger xx kronor i stället?". Det är  alltså här motbudet kommer in, erbjud en summa lägre än vad du faktiskt vill ge. Står det 100kr men du tycker 70kr vore lagom, säg 50kr så är sannolikheten större att ni möts halvvägs och säljaren känner sig mer nöjd med sin "uppförhandling".
 
4) Motivera prutningen; Påpeka eventuella brister som fläckar eller dyl. och vad det kräver av dig som köpare för att få fyndet funktionellt igen. Återigen utan att gnälla eller sura, man kan säga även negativa saker med ett leende.
 
5) Är det flera fynd så föreslå en klumpsumma och påpeka att du då köper hela klabbet. Vinst varje gång!
 
Så här lät det på ett ungefär när jag fyndade mina lampskärmar senast;
 
Via en lapp på dörren fick jag veta ägarens namn, det lade jag på minnet för ett personligt tilltal senare. Jag sökte ögonkontakt och hälsade glatt när jag kom in, gick runt en sväng i butiken, berömde ägaren för ordningen och visade hur exhalterad jag blev över att hitta de små lampskärmarna. Genast frågade jag efter styckpris (de var omärkta) och fick "25-30kr" till svar. Även om jag visste att det var ett rimligt pris låtsades jag inte om det utan utbrast med spelad förskräckelse "styck?!".
 
Sedan följde en stund av kallprat mellan att säljaren tog hand om andra kunder och jag botaniserade bland skärmarna, och sa liksom i förbifarten; "om jag köper flera då får jag dem väl för en tjuga styck?" Ja då var jag nog tvungen att köpa hela lagret blev svaret. Eftersom jag hade svårt att bestämma mig så räknade jag snabbt ihop antalet skärmar jag hade framför mig, 25 st, vilket skulle bli en femhundring om de kostade 20 kr/st, så då satte jag i charmoffensiven och sa: "Hörre du "Gunnar", kan vi säga att jag får 30 stycken för en femhundring?!" Och efter en kort tvekan gick säljaren med på mitt förslag så med enkla knep förhandlade jag ner priset nästan 50%!
 
Jag fick hjälp med packningen och berömde än en gång den fina butiken, önskade trevlig helg och vinkade hej då. Känslan var att vi kommer ses igen och att "Gunnar" kände sig, om inte precis lika supernöjd som jag så åtminstone, som att han haft en bra dag på jobbet.
 
Ut och testa själv på nästa loppisrunda vettja! 
  
Foto: Sara Zetterström

Min "pinspiration" just nu

Inte för att jag är någon superpinnare, långt ifrån, snarare en blygsam periodare och det brukar sammanfalla med vissa jobbprojekt det här med Pinterestpåfyllningen. Faktiskt så sökte jag efter inspiration för snyggt upplägg på porslinsfat men det pinnade ut i en massa härliga färgbilder av mat och annat som hamnade på anslagstavlan jag kallar "Colours". Jag föredrar mer subtila bilder än bara platta färgfält. Just nu ser en del av min höstpalett ut så här och är den snabbast växande anslagstavlan strax efter "Bathroom" eftersom vi ska renovera Hundraåringen så fort vi flyttat. Använder du Pinterest och är det någon särskild anslagstavla som ligger i fokus just nu?
 
Foto: alla bilder från min anslagstavla Colours på Pinterest

"Hur ska ni göra med torpet...

...nu när ni köpt hus?" Jag har tappat räkningen på den frågan men visst den är relevant. Jesper sa att vi skulle sälja torpet om vi köpte ett hus. Men samma Jesper sa också att den här renoveringsvåren typ var den värsta i hans liv så uttalandet får nog räknas till sånt man säger i affekt. För vi ska inte sälja nu i alla fall, nä vi provar att ha dubbla hus en sommar. Dubbla trädgårdar, dubbla gräsmattor som ska klippas och dubbelt så mycket underhållsarbete. Men som sagt, vi testar och märker vi att det blir en börda snarare än ett sommarnöje så kan vi ju alltid hyra ut det.
 
 
I helgen var vi där och plockade in blomkrukorna, rensade hängrännorna, satte lavendeln på vinterförvaring, stängde av vattnet och blåste ur rören till duschen, ja förberedde för lågsäsong helt enkelt. Kanske var det vetskapen om att vi inte kommer åka dit lika frekvent nu i vinter, men oj som vi njöt med brasa och mys. Boo ritade på tavlan (skrivtavle-DIY hittar du här) och hjälpte mig att fyndfota medan det var ljust men sen liksom däckade vi allihop i en massiv middagslur...
 
 
Och den minsta musketören ville aldrig vakna för det var så skönt där i soffan med knastret från kakelugnen och fladdrande ljuslågor. Till slut kunde våra pussar på pannan väcka henne och vi åt småländsk ostkaka till kvällis innan vi körde hem till vår gata i stan och landade lite innan arbetsveckan drog igång igen.
 
Nä, vi ska inte sälja torpet, det är ju vår lilla oas där vi kan vara oss själva för en stund.
 
Foto: Sara & Jesper Zetterström

Tack för lång och trogen tjänst

I fredags var det sista dagen för Little miss fix its läsarundersökning. I gave you the how and you gave me the wow! Ni är så fantastiska alla underbara läsare som tog er tid att besvara alla frågor! Bölvarning big time. Många många har skrivit långt och utförligt, otaliga är de konkreta tipsen till förbättring och jag tackar och tar emot i min strävan efter att ge er maximal inspiration från min glugg i cyberrymden. Allra mest har det faktiskt varit ett kvitto på att ni gillar det ni får och inget kan göra mig gladare!
 
Ja nu har jag alltså bara skummat igenom svaren under undersökningens gång så det riktiga arbetet för att välja ut en vinnare tillsammans med Mokkasin börjar först nu (woop woop för tågpendling, det tar nog ett antal resor att gå igenom svaren) så hav förtröstan. Men alltså tack, från djupet av mitt hjärta!
 
Foto: Björn Dahlgren