Inte 1 men heller inte 1½ utan precis mitt emellan är vi nu. En toddler av rang som just tultar runt och upprepar precis allt som sägs likt en papegoja. Som klättrar på stolar, på bord, upp i fönster...

 

En Minion. En Mini-Me.

 

Alltså, mitt hjärta sitter i halsgropen när hon tar sig upp på en stol som hon egentligen inte borde kunna ta sig upp på och som flyttats dit den inte borde stå och står där och svajjar för att nå något absolut inte ämnat för henne men jag vet ju att precis som mina föräldrar lät mig måste jag låta henne testa, utvecklas, växa. Att se stoltheten och triumfen lysa i de vackraste blå ögonen hindrar mig att förbjuda bara för att få sinnesro. Hjärtat bultar innerst inne hårt och stolt när hon slänger sig på marken och protesterar när hon inte får som hon vill och fastän det är skitjobbigt att vara konsekvent och säga nej tjugo-hundra gånger när hon häver sig upp och ställer sig på vardagsrumsbordet så bakom alla -Nej! applåderar jag denna envetenhet och vilja som kommer ta henne långt. Det spricker när förmågan inte räcker till och hon ramlar och slår sig och fastän gråten är kort och jag vet att livet inte kan vara bomullslindat så vill jag ibland bara skydda henne från allt vad svek, olycklig kärlek, vanmakt och otillräcklighet heter. Samma hjärta svämmar över många många gånger varje dag när hon sträcker ut en hand för att få stöd i min, när hon lutar huvudet mot mitt bröst, tar handväskan över armen så som hon sett mig göra eller ger mig en puss bara så där helt appropå. Att vara hennes mamma gör mig mer och mer tacksam för varje dag. Älskade barn.