Här kommer ett önskeinlägg, ni är en mindre armé som frågat men särskilt är detta till dig
Kimberly!
Det var många tankar när vi skulle bestämma vad vår förstfödda skulle heta, ja herre Gustav det tog oss faktiskt rent av tre veckor att bestämma oss när Marispanrosen väl kommit ut. En tanke som inte figurerade över huvud taget i det sommarvarma augusti förra året var att hon skulle få en hel högtid som namne, självaste Halloween. Efter att precis avrundat årets mest skrämmande högtid (stora släktkalas med hög medleålder borträknat) så kan vi konstatera att den där lilla oron om ev. framtida besvikelse över frånvaron av pennor/muggar/mössor/kammar/tårtljus m m med det egna namnet på tas igen med råge i slutet av oktober. Jo för hon heter ju inte Marsipanrosen utan kort och gott Boo och det finns gott om både kläder, porslin och posters med just det namnet.
Antecknat i bakpärmen på en gammal kalender följt av datumet för inspirationen står det "Boo 090326" (jag hade läst det på en blogg, det var smeknamnet på någons pojkvän för övrigt). Jo, så länge och några år till har jag samlat på fina namn. Det råkade stå bland pojknamnen och när det i vecka 19 stod klart att det var en flicka som låg bakom karatesparkarna i magen och när Jesper tyckte att "Boo är väl coolare på en tjej" så kunde jag inte annat än att hålla med. Bebisen i Pampers-appen på paddan kallade vi således för "Boo Nike" den senare halvan av graviditeten och efter att ha fått bildbevis efter 3D-ultraljudet i maj så insåg vi att det verkade vara en rejäl tös, mer åt rysk kulstöterskehållet, där inne snarare än en vän "Juni" eller spenslig liten "Edith" alltså, andra namn som fanns på agendan.
Men så kom hon ut den småländska kulstöterskan och visst var hon precis så rund om kinderna som det hade anats men ärligt talat så kan det inte vara mycket kulstöterska över något som alldeles uppenbart inte väger mer än en tyngre kula själv. Så plötsligt var Edith en bubblare igen, och släkten sade sitt, "Edith, är ju så fint, det är klart hon ska heta Edith" sa de. Mest för att Boo som hennes föräldrar envisades att prata om, det kan man väl ändå inte kalla en unge (åtminstone inte en tjej)!? Efter tre veckors "idag säger vi bara Edith (eller "...Nike", eller "...Boo" eller...) till henne" och hon låg där i sin yttsepyttsiga lilla uppenbarelse och liksom morrade när hon inte fick som hon ville: sova på pappans mage eller slumra i mammans armhåla en näslängd från mattanterna. Ja då stod det klart att det var en bestämd Boo vi hade att göra med. Och Boo fick det bli. Boo Edith Chali.
PS. Vi uttalar det [bo] men det där gör man som man vill DS.
