Jag börjar med att säga sorry. Jag är ledsen. F'låt att det är så glest mellan inläggen. Inte för att jag m å s t e be någon om ursäkt, men kanske bara för att det är så himla mycket nu och jag tycker det är toktrist att bloggen hamnar på undantaget och jag behöver förlåta mig själv att jag helt enkelt inte hinner med allt som jag vill göra. Flera har uttryckt en önskan om att berätta mer om företagandet så här kommer en uppdatering på den fronten.

 

Redan oktober. September har gått åt till ömsom pappersarbete och ömsom nya moment som försäljningspitchar och formulerandet av affärsförslag. Hastigt och lustigt kom jag med på en Starta eget-kurs. Ett besök på Arbetsförmedlingen i rasande fart innan helgen, några övertygande samtal senare och vips var jag med. Avslutade dessutom förra veckan med ett möte på Almi företagspartner där jag träffade en härlig gubbe (får man kalla män 50+ för gubbar?) som gjorde mig alldeles fnissig och självsäker på ett utomordentligt osvenskt vis. Han ska hitta mig en mentor. Förstå så bra! Så i måndags började jag kursen i eget företagande. Fyra veckor på heltid. Vad tänkte jag? Så här efter tre dagar känns det hur bra som helst bitvis och andra stunder undrar jag vad jag gör där eftersom jag har massa idéer jag måste sälja in till potentiella kunder snarare än att sitta och anteckna dåligt formulerade säljargument som jag bättre hade kunnat googla fram. Nåväl, det ingår många föreläsningar från näringslivet vilket ger mig möjligheten att knyta kontakter och bygga ut mitt nätverk. Men halvtid hade varit rimligare för att hinna med det som jag faktiskt ska försörja mig på.

 

Som grädde på moset har jag hela sommaren tränat för att springa Tjur Ruset. Ett milslopp i obanad terräng. Sakta har jag byggt upp fysiken och efter italienresan påbörjades ett träningsprogram. I lugnt tempo har jag kört fyra pass i veckan, perfekta avbrott för en hjärna på högvarv, och succesivt ökat både hastighet och distans för att mitt problemknä ska hålla och få en chans att hinna med. När jag för ett tag sedan sprang första milen på flera flera år utan smärta var lyckan total! Sex veckor gick det bra. Sen blev jag förkyld. I mer än fjorton dagar nu har jag känt en infektion i kroppen och inte tränat alls, det började kännas bättre i helgen och jag planerade in ett pass igår, bara för att på eftermiddagen åter igen känna mig hängig, med halsont. Frustration är bara förnamnet, tävlingen är på söndag och jag kommer vad det verkar testa varianten att vila mig i form.

 

Marsipanrosen växer så det knakar just nu. Främst mentalt. Nya ord mer eller mindre varje dag, mer eller mindre begripliga och små pusselbitar som hamnar på plats i det sociala spelet. (Detta påminner mig om att jag inte gjorde en sedvanlig uppdatering på hennes 13-månadersdag, för tre veckor sen... Som sagt, det är mycket nu.) Hon ömsom spektaklar och fullkomligt överöser oss i pussar och ömsom testar gränser så det heter duga, nä det får minsann bli ett eget inlägg i ämnet, hur sent det än må vara.

 

I övrigt har ju jag och Hildur ett gemensamt projekt och nu måste jag ge det lite grafisk kärlek så det kan sjösättas. I keep you posted.

Med tanke på rubriken så bjuder jag på en indirekt bakom-kulisserna-bild från min vistelse i Stockholm i augusti. Den är tagen i Dusty Decos nya butik på Sibyllegatan och jag lyckades även fånga min egen reflektion i spegeln. Att skjuta från höften har man ju hört talas om, det är även applicerbart på fotografering som ni kan se.