Vissa saker görs inte av sig själva och andra tar en himmelens lång tid. Tur att jag har tålamod som en hjulspindel. Sedan hemmakontoret demonterades till favör för Marispanrosens casa så har vardagsrummet varit allt annat än en våt inredningsdröm. Det har det förvisso aldrig varit eftersom detta stora och ljusa rum har missprytts av en tapet som ända sedan inflytt 2007 varit en nagel i ögat på inredaren. De som lämnade över nycklarna deklarerade stolt att den var alldeles nytapetserad. Nyvald, med omsorg. Det enda man kan vara säker på är att smaken är lika delad som själva ändalykten. Varför har jag inte gjort något åt det tidigare undrar kanske ni? Ja-a, dels är rummet byggt i trettioelva vinklar, dessutom stort som en kyrkosal och bara tanken på att papptäcka och målarsäkra det har fått mig intresserad av amorteringsplaner och avloppsrensning. För övrigt har andra defekter och missanpassningar fått stå före - funktion före form och i vissa fall än sämre form. Eller vad sägs om hudfärgad 90-talsväv ihop med solgul furutrapp? Då står sig en daterad tvåtusentalare till tapet kort i renoveringsracet. Men igår var enough enough. Jag måste ha ett fungerande hemmakontor och familjen måste kunna bjuda folk på middagar igen (ja stora middagsbordet har varit ställföreträdande kontor aka kaosområde hela sommaren) så nu målas det för fullt. Och så är ju jag som jag är och kan inte göra något halvdant så först målas tak och sen en gång till och sen målas tapeten dubbelt, minst. Solen håller mig sällskap tillsammans med musik och det kommer bli fint. Rutfritt och fint, och det behövs sannerligen i dagar när så vackra människor som Kristian Gidlund blir änglar och slutar försköna jordelivet.