Ditt hjärta din smärta, mitt hjärta min smärta

Det är väl en fas, som alltid innan man blivit tillräckligt stor för att en vecka inte ska vara en procentuellt betydande del av ens unga liv. Men fasen som är just nu är inget jag vill önska min värsta fiende. Precis ungefär när vi ska gå och lägga oss börjar det. Hon jämrar sig och pratar i sömnen och jag får kalla kårar. Snabbt flimrar det förbi, oftast. Ibland når det ända in och drömmen blir till verklighet och hon vaknar. För att finna att allt är som det ska, att det läskiga inte finns på riktigt och att det vi vuxna vet är mardrömmar, bearbetningar av alla de ofattbara upptäckter hon gör varje dag - utveckling, något hon ännu inte lärt sig definiera, och att mamma och pappas kramar och närvaro tar bort det läskiga, gör det mjukt. Varmt. Tryggt.

 

För en stund, för några timmar senare så börjar det om. Det är visst vanligt, ibland kallas det nattskräck, och det kommer och går i perioder och just nu verkar det vara en sådan period. Av jobbigaste sorten. Och det blir ännu mer tydligt att mitt jobb är att finnas där, och trösta, förklara, vägleda och sätta gränser. Även när det är jobbigt. Även när viljan är så stor att den inte rymmer en kropp som knappast är mer än tre äpplen hög. Jag trodde väl inte att det skulle bli en picknick i parken precis, men utmaningen är så mycket större än jag någonsin kunde föreställa mig, att vara förälder.

 

Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Kände att jag ville kommentera. För att du ska veta att jag tycker du är stark. Du har en opolerad yta och det tycker jag är fantastiskt och unikt på många sätt. Allt kommer ordna sig. Det gör det alltid. Stor kram

Så fint du skriver! Och jag känner igen mig, inte i just nattskräcken den har vi tack och lov (och peppar peppar!) varit förskonade från, än. Men viljan, den enormt starka. Igår skrek Ingrid i över en timme för att fel person skalade hennes clementin. Tokarg, och inget hjälpte, ja förutom då om jag hämtat brorsan som inte alls ville skala clementin och tvingat honom. Den där gränssättningen, till de som är så små att de nästan inte förstår men ändå gör det. Så himla svårt, så mycket känslor och så mycket kärlek.
Ha en fin fredag!
Kram

Hej!

Jag tycker att det är så himla schysst av dig att dela med dig till oss andra hur jobbigt det kan vara att vara förälder. Vi har en son, 15 månader. Just nu är faktiskt allt toppen, men vad jobbigt det har varit! Och hela tiden har det kännts som att det lite är ens eget fel. Att vi inte hittat rätt "metod" för vår unge. Att vi inte velat pröva Anna Wahlgrens metoder, eller 5-minutaren, eller nåt annat. Vi har kört på trygghet, närhet, tröst, men det är ju så sällan det har hjälpt för stunden. Hoppas dock att det är det bästa i det långa loppet och att vi får ett fint och tryggt förhållande till varandra genom hela livet. Jag blir alltid så tacksam, kanske dumt, över att det finns andra föräldrar som sliter, för det visar ju att alla barn är olika, har olika behov och utvecklas olika och att man som förälder får ta utgångspunkt i det. Föräldrar som har barn som sovit hela natten från födseln tror jag inte kan förstå hur jobbigt det kan vara och i mitt elaka sinne hoppas jag att det slår tillbaka senare (eller egentligen inte, men bara lite lite). Hoppas det går över snart och att ni klarar att se att det bara är en fas. Går över, det gör det.

En liten tröst i "nattskräcksmörkret" är att de inte kommer ihåg något nästa morgon. Vi har kämpat oss igenom nätter då vår äldsta skrek/grät så förtvivlat att jag trodde att bådas hjärtan skulle brista. Detta gjorde han upp till 3-4 års ålder, för att sedan inte komma ihåg något. Klent, men kanske ändå något att tänka på när det är som värst.

Det är så mycket dom små ska lära sig och bearbeta, och vanligtvis är det på natten det görs. Önskar jag kunde säga att det blir bättre, att mardrömmarna försvinner, men tror snarare dom har perioder under småbarnsåren. Du gör det enda rätta och är där för henne. Kramst

mia: förstår precis vad du menar.vår son är med 15 mån o sover fortfarande dåligt.han satt i princip ihop med mig i 6 månader för att bitvis sen släppa lite.jag blir fortfarande lite bitter när jag ser andra hänga på stan hela dagarna med ungar som sover sååå gott i vagnen,vill bara skrika o väcka dom ;-).o visst är det många i omgivningen som gör att man ifrågasätter om man gör nått fel.som du har vi med kört med närhet o tröst hela tiden men ibland känns det som han aldrig är nöjd.jag tycker med det är så skönt att höra även andra berätta om hur svårt det kan va så man inte känner sig ensam om att inte haft en sockersöt föräldraledighet.här har du i alla fall en till o tack för du delar med dig för jag känner precis som du.blir nästan irriterad på dessa "nöjda" "lätta" bebisar fast jag inte skulle byta min mot nått i världen :)