Om att längta igen och igen

 

Egentligen skrev jag dessa ord för flera dagar sedan men det var ju så mycket glädje och lycka och DIY och LOL så att jag inte ville förstöra det hela med ord på tankar som gör ont.

 

Marsipanrosen, vårt lilla mirakel ja faktiskt bokstavligen, är ju det viktigaste vi har och vad vill man som förälder till det viktigaste en har om inte ge henne det bästa hon kan få? Och förutom kärleken, tryggheten, maten, taket över huvudet och en rejäl grund för att bli en något så när vettig människa så... Ja, och det är väl i just den biten, människogrunden, vi känner att det vore himla bra att ge henne ett syskon. Kanske det allra allra svåraste i just vår lilla familj. Jag har inte tagit upp ämnet på jättelänge för det har inte varit någon brådska, och egentligen är det inte det nu heller men kanske hänger det ihop med att jag har jobbat i Älmhult igen. Att jag satt på det kvalmiga tåget och mindes känslan av att vara så illamående att papperskorgen kan anses vara ens bästa kompis, och jag besökte toaletten som jag somnade på under arbetstid för den där ofantliga tröttheten tog för en period bort minsta lilla bit av självbehärskning. För att det snart är november, månaden vi lurade storken. Kanske därför, för att det påminde mig så mycket om graviditet. Och för att vi träffade läkaren igen i somras. Hej, hej, har det redan gått 2,5 år sedan sist, ja jisses.

 

Han är så bra min gynnis (jag bara måste envisas med att kalla honom det, dessutom på finlandssvenska, efter en sjukt rolig sketch vi gjorde på gymnasiet), han lindar inte in. Han har en stark hand och varma ögon men han skippar skitsnacket och pratar om verkligheten. Hur ont den än gör.

 

"Man kan likna det vid ett lotteri. Ni drog verkligen högvinsten när ni fick Boo och nu är det en vinstlott mindre men det har tilkommit ännu fler nitar."

 

Så här är vi igen, med ägglossningstester och granatäppeljuice. Och funderingar på om vi ska boka in en ICSI ändå. För att bli mamma, pappa och barn i plural. Provrörsbefruktning fastän vi gjorde tre utan resultat och trots att vinstlotten fanns i kärlekslivet utanför sjukhusets väggar förra gången. Men törs vi chansa och låta bli? Samtidigt blir jag lite rädd när jag tänker på vad de där hormonbehandlingarna gjorde med mig. Då hade jag bara mig själv att tänka på men nu har jag en perfekt tvååring i full blom och kanske finns det inte plats för humörsvängningarna från helvetet, supersvettningar och inflammerade äggstockar som gör mig immobil. Halvhjärtat försöker vi ha koll på storkschemat, eller inte halvhjärtat men inte heller lika livsavgörande som det en gång var, innan vi fick byta vanmaktens tårar mot lyckliga dito och en vild bebis gjorde oss hela.

 

Men längtan finns där igen, längtan efter en syster eller bror.

Så fint du skriver. Förstår att det måste vara svårt att väga för och emot när ni redan har en guldklimp som ni värnar om men samtidigt skulle kunna göra henne till en fin storasyster. Håller tummarna för att vinstlotten kan dyka upp igen utan massa extra hormoner och grejer. Kram!

Fina ord.
Vår första flicka tog närmre fyra år och hon han bli fyra och ett halvt före hon fick bli storasyster.
Nu är det min lillebror och hans fru som går på behandlingar. Storasyrran däremot hann inte ens med en mens efter att hon slutat med P-piller. Ibland tänker jag att livet är orättvist, ibland snarare att är det något som är jobbigare för mig så är det antagligen något annat problem som är lika jobbigt för någon annan. Men längtan, den förstår jag. Tyvärr har den inte gått över nu heller, men min man tycker att vi skall vara glada att vi faktiskt har två levande barn och vara nöjda så.
Jag önskar er verkligen all lycka.

Åh, jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att ni får bli tvåbarnsföräldrar någon gång.

Åh, Sara vilken text/blogg du skriver och skapar! Av hela mitt hjärta önskar jag er lilla familj Lycka till! Trots att vi läsare/följare inte kan göra så mycket för att hjälpa till...så kan vi iallafall finnas där och supporta när det känns för djävligt o nere!!! Heja, heja på er! Kramar i massor Lotta.

Känner igen de där funderingarna så. En av anledningarna till att jag envist och högljutt ylar att jag inte är redo för syskon är att jag inte vet om jag orkar. Orkar kämpa som sist, orkar lägga energin på att både kämpa och på vår familj som vi redan har och orkar gå igenom behandlingar samtidigt som jag livspusslar deluxe med vad jag har. Är så lycklig för vad vi har, samtidigt som jag börjar glänta på syskondörren lite och jag fattar ju också att börjar man glänta på dörren kommer jag snart vara där och längta på riktigt.

Jag önskar er all lycka till på er resa, er andra. Må den vara kort och rak. Stora kramar!

Det är tungt, och jag önskar jag hade fler år på mig än vad jag har. För mig är besluten pressade och panikartade. Men om vi dör, då blir ungen ensam, jag önskar så att han kunde få ett syskon. Och att syskon inte var en ekonomisk fråga i mångt och mycket som det är. Syskon blir liksom för de med pengar, de som inga har får inga.

Fint skrivet! Håller alla tummarna för att storken svänger förbi igen, oavsett om hen har hjälp av läkarvetenskapen eller ej nästa gång!

En tår faller från mitt öga (eller ok, jag sitter och storbölar) när jag läser ditt inlägg. Jag var så glad när du delade med dig av era problem och du fick oss att kämpa vidare istället för att ge upp och till slut kom han, vårt mirakel! Vi funderade också på syskon och tänkte att det är lika bra att köra på, vi vet ju hur svårt det är. För några veckor sedan fick vi se ett litet hjärta slå på ultraljudsmonitorn och glädjen och oron finns här hela tiden och hotar hjärtat med att spricka! Så snälla du, ge inte upp! För hur många nitlotter det än finns så finns där ju ändå någon lott med vinst! Jag unnar er och önskar er allt det bästa i världen, ni verkar så himlans fina. Alla kramar!

Sista meningen beskriver på pricken hur vi försöker hantera vår syskonlängtan just nu. En svår jäkla balansgång är det! Så fint skrivet och jag hoppas verkligen att storken kommen till er (och till oss :))

Fint du skriver om ett så privat ämne! Det är just den här typen av inlägg som gör din blogg så unik. Ärligt, skrivet direkt från hjärtat. En inredningsblogg som visar människan bakom och inte bara visar upp polerade stylade bilder som känns långt bort från verkliga livet. Det som annars är så vanligt bland inredningsbloggarna i vårt land.

Banala hejarop har en fantastisk effekt skriver du. Då drar jag väl till med ett sådant: heja er å måååånga lycka till på vägen in i framtiden, hur den än tre sig. Jag brukar läsa, sällan el aldrig kommentera men som någon skrev Ivan har du en fantastisk förmåga att blanda stort å smått. Så när jag ändå är igång klämmer jag i med ett TACK för all läsglädje och ögongodis du bjuder på.

Vilka fantastiska rader du skriver. Jag förstår, när längtan efter syskon kommer kan det vara svårt att tänka på annat. Jag håller tummarna att det kommer ett litet syskon. Tack för tänkvärda rader.

Hanna H

Då längtar vi och hoppas med er, att ni återigen drar en av de viktigaste lotterna som får trängas i era hjärtan tillsammans med syrran Boo! :)

Åh, jag förstår verkligen er längtan och håller alla tummar och tår som finns för att ni snart får en vinstlott igen!!! (Laddar själva för ny adoptionsutredning, vill ju också så gärna få syskon till vår första vinst och få starta "nedräkningen". Tänker att det tar nog bortåt 4 år, men det känns överkomligt ändå. Referenserna ändras verkligen på resans gång genom barnkämpandet...) stor kram!!!

Jag har precis hittat till din blogg och gillar den massor! Vi har oxå precis köpt hus och i samband med all den googling som ett nytt hem "självklart" innebär, trillade jag in här. Tycker det är fint och starkt av dig att lufta barnfrågan - speciellt vid nummer två som jag känner är lite lätt tabu att prata om.. Jag och min kille tillhör skaran som fick nummer 1 lite hoppsan hejsan enkelt, och som lätt, glatt och ledigt gick in för att få syskon till vår son!

Men det ville sig inte riktigt... Och överallt fick vi höra att vi mest skulle vara glada över att vi lyckats en gång och fått 1 barn, och förstå hur lyckligt lottade vi var jämfört med dom som inga alls får.. Fast så funkar det ju inte riktigt, och vi kämpade på. Och till slut så hände det, efter nästan 1,5 år av försök så blev lillebror till, men under hela försökstiden så kände jag mig ensam, det fanns inte riktigt något forum där vi passade in, och jag tycker det är så bra att fler och fler börjar dela med sig av vägen till barn - även om den tar tid och även om det är med nummer två.

Jisses som det berör det du skriver! Fint att du delar med dig av era erfarenheter. Så värdefullt och lärorikt att få en inblick i er situation. De varmaste lyckönskningar till er. Håller tummar och tår!!

Som många andra redan skrivit, du skriver så fint om något så svårt och ibland tabubelagt. Vi har precis som er haft det tufft att få till det där med ungar men med lite hjälp från läkare;spolning av äggledare och pergotime fick vi två barn med ca tre års mellanrum. Efter dessa båda ville ingen av oss börja skydda oss men inte heller ta mer hjälp från sjukvården utan vi resonerade som så att blir det en till är det bonus och annars är vi nöjda. Och trot eller ej, nr tre kom knappt 17 mån efter nr två. Hur det gick till fattar inte vi (eller jo, rent tekniskt förstår vi) Dessvärre tror jag forskningen har långt kvar på detta området! Jag önskar er all lycka och hoppas verkligen att er Boo ska få bli storasyster! Så kämpa lagom mycket, gör allt roligt ni drömmer om under tiden, med tre under fem finns inte mycket tid över....