Jag ska bara...

Det pratas om folkhälsoproblem och duktig flicka-syndrom och jag kan skriva under på dem båda. Att sätta sån press på sig att man blir sjuk när man egentligen borde ta ett steg tillbaka och fundera över det som är viktigt, på riktigt. Jag vet inte hur många gånger jag har diskuterat med kollegor, både andra frilans och fast anställda - det ÄR ju faktiskt inte hjärnkirurgi vi pysslar med, eller världsfreden heller för den delen (inte för att på något sätt förringa mitt jobb eller legitimera att läkare och FN-delegater bränner ut sig, men ni fattar), eller gråtit över att inte räcka till.
 
Om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så var den där berömda väggen inte alltför långt borta innan jul, nä jag var nog rent av och gnuggade näsan mot den. Tack och lov bromsar ibland kroppen när hjärnan inte fattar att släppa gasen, för jag blev ju sjuk. På självaste julafton. Då var flytten avklarad, en intensiv jobbperiod på paus och familjen samlad och när jag ändå inte visade tecken på att dra ner på tempot så slog nödbromsen till.
 
Och symptomen är bekanta, för ganska precis tio år sedan fick jag nämligen en fysisk stressreaktion. Jag pluggade på Designprogrammet, jobbade extra, var engagerad i studentkåren och uppehöll ett distansförhållande mellan Kalmar-Visby, då behövdes bara ett extra pressat skolprojekt för att få bägaren att rinna över. Jag som så gott som alltid sover ovaggad fick svårt att sova, åkte hemifrån med ytterdörren på vid gavel, glömde nycklar, hittade bilen med öppen baklucka efter urpackning dagen innan för att nämna några grejer, utöver det fick jag utslag på hela kroppen. Hjärnan slog liksom ifrån och kroppen röt i: Nu. Räcker. Det!

Det första två veckorna in på 2015 har ju inte heller gått i snigeltakt precis men nu äntligen är jag ikapp, i nuet, i "från och med nu ska jag prioritera bättre". Det kommer alltid vara perioder då jobben hopar sig och förseningar av än det ena och det andra ger en dominoeffekt eller fylla jämnt-kalaset krockar med junior-VM i valfri sport för så ser liksom livet ut, det är Murphys lag. Men jo, jag ska f ö r s ö k a lyssna mer inåt, dra ner tempot (och här vill jag tydliggöra att det fortfarande kommmer vara högt för jag gillar när det händer mycket, lagom för mig är inte alltid lagom i andras ögon), prioritera familjelivet, träning och fokusera mer på bloggen. För det har ni väl märkt vid det här laget, blir det för mycket i övrigt så bloggar jag inte. Något som hänger ihop en hel del med att det är så luststyrt. Fortfarande efter 8,5 år är bloggen min oas av givande & tagande. Energi in och ut när det är som bäst och tyvärr lätt att prioritera bort först. Men. Nytt år och nya möjligheter att prioritera annorlunda, eller hur!?
Jag ska bara...
 
 
Foto: Jenny Wik
 

Kommentarer
Postat av: christiine

Åh, jag känner igen mig...jag skall bara...alltid...Men jag har en bra stopper för mig ibland, Min katt, mitt älskade gråa hjärta...härom kvällen var jag så trött att tårarna kom och då kom något tassande in i köket. Att sätta sig på golvet, borra ner näsan i en varm grå spinnande kropp, liksom får hjärtat att sakta ner och får mig att komma i på att det är nu livet händer, det är nu och inte efter jag tvättat golvet och dammsugit och gjort alla 100 sakerna på jobbet...Man får vara snäll mot sig själv. Nytt år, nytt härligt 2015. Andas och landa först,,,vi finns kvar <3

Svar: Tack för ditt svar Christine! Jag visste väl att jag inte var ensam. Jag hade också gärna haft ett grått hjärta att tanka kärlek och energi ifrån (är allergisk) men som tur är har jag andra som ger mig det. Som jag har andats och landat, jag var liksom förberedd på den här landningen redan i november för jag visst ju hur det skulle se ut i dec och början av jan och jag landade relativt mjukt i fredags faktiskt och känner mig pepp på att göra 2015 till mitt bästa år hittills :), skönt att veta att ni finns där.

Kram!
Little Miss Fix It

2015-01-17 @ 20:55:11
Postat av: jennie

Jag jobbar vidare nu i det nya året, för att ta kål på duktighetsflickan. Det går bra ibland och åt helskotta ibland… :-) Jag var så nöjd häromdagen för jag har tagit det lite lugnt med återkoppling på jobbet och arbetat undan enligt prioordning istället för att hetsa, men haha sen kom chefen och berättade att en kund ringt till honom och varit sur för att jag inte ringt tillbaka utan bara skickat ett mejl (som i och för sig tog 30 min att skriva). Det är inte lätt att göra rätt! Men det kändes bra ändå, för nej man kan inte ligga alla till lags och i mitt yrke kommer folk aldrig att alltid vara nöjda. Så jag fortsätter att stålsätta mig och gå rakryggad från kontoret kl 3 för att hämta på förskolan.

Givetvis är det där med stress och duktiga flickor individuellt och det är upp till var och en att bestämma när det blir för mycket för en själv. Det är väl också en av fördelarna med att driva eget kan jag tänka mig, att om man känner sig själv kan man själv bestämma när man måste tagga ner för annars går det käpprätt och när man kan växla upp utan att må dåligt.

BALANS ftw! Hahaha, låter ju så enkelt… :-) Kram!

2015-01-18 @ 14:12:52
Postat av: Sophia

Bra att du lyssnar Sara. Huvudsaken är att du inte gick över gränsen till h*lvetet, utan "bara" snuddade vid det och förhoppningsvis lär dig av det :)
Drömde att du och jag hade massa inredningskul för oss inatt. Kul!
Kram till dig

2015-01-19 @ 09:35:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback