Stoppa tiden, konservera den på burk, spara den som ett kärleksbrev i en resväska på vinden och låt mig alltid minnas den här perioden. Klokskapen, finurligheterna, tokerierna och den till synes aldrig sinande energin (förutom när den tar tvärslut på en sekund förstås).

 

Konversation i ett flyttstök i en lägenhet i ett tidigare liv (för mindre än tre veckor sedan):

 

 

What goes around comes around såattsäga och den ongen kommer få stryk i skolan om hon inte taggar ner sin messersmith-ådra (som hon fått av mig, dammit). I det nya huset är hon gärna och länge på sitt rum, något som aldrig hände i lägenheten, de första dagarna stod hon på översta trappsteget och informerade oss: "-Pappa & mamma, Boosan är här uppe." Ifall vi skulle få för oss att glömmar bort att hon fanns liksom. På nyårsafton var tongångarna annorlunda när jag hade nattat henne och återvände till sällskapet vid middagsbordet. Fortfarande från översta trappsteget men med mer skärpa i rösten; "-Mamma, kan du ta och klampa upp här!" Ett uttryck som upprepat sig några av kvällarna in på 2015, fasligt bestämt. 

 

Ibland känner jag mig som en supersoldat från någon extra hemlig bataljon när jag listigt försöker förutse och kringå det minfält som omger vår 2,5-åring to be, och att just förutse faran (utbrottet) innan den är ett faktum (ett okontrollerat skrikande, sprattlande och ålande på golvet i 5-50 minuter) har blivit en utvecklingssport i vår familj. Som en diktator i miniformat styr hon landet Cirkus Zetterström och jag och Jesper, som de kuvade undersåtar vi är, låter henne mestadels hållas. För hon är ju så fasligt söt när hon sover.