Den rosa perioden

Och nej, visst det är oktober - en rosa månad för att uppmärksamma och samla pengar till bröstcancerforskningen, jag vill inte på något vis förminska det überviktiga ämnet, det är bara det att det är inte det jag pratar om här. Nej, jag pratar om att ha en treåring. Jag pratar om att ha en könsnormativ inställning till att flickor och pojkar inte skall placeras i en färg. Eller stil. Eller du måste vara si, eller möjligtvis så här. Jag har en treåring som kommer hem och säger att jeans är fult. Jeans, den mjuka och följsamma modellen, är kanske en förskolemammas bästa vän - slitstarka, praktiska (just pga slitstyrkan men också för att en kan samla tonvis med kastanjer i alla fickor, fläckar syns sällan och blir inte särskilt bestående på denim), och skitsnyggt om jag får vara högst subjektiv. Men. Allt som glittrar, allt som är rosa, allt som skriker kemikaliestinnt plasttryck är det finaste som finns i hennes värld. Jag har inget emot färgen som sådan, det är en jättefin färg inte tu tal om'et. Jag har bara väldigt mycket emot industrin och den systematiska kommersialismen som stöper våra små äpplen i samma form. Som gör att färger blir så laddade. Som klär barn som små män och små kvinnor.

 

För 30 år sedan var det jag som stod surmulen under eken i trädgårdens hörn bredvid bästisen i cerise bävernylon medan jag själv tronade i min hemmasydda multikolorerade overall där den gröna färgen lyste starkast ikapp med avunden. Jag vet inte hur mina föräldrar gjorde, jag vet bara att vi har en halv garderob av barnkläder som systematiskt ratas och jag leker fredsmäklare med mig själv och försöker välja mina strider.

 

Rosa ja, där fick jag för att kalla henne Marsipanrosen.

 

Visst det kanske är något med åldern och förhoppningsvis övergående. Det är bara det att jag är lite trött på att ha oktober, varje månad.

 

När Rosen själv får välja. [ o ]: Sara Zetterström

Kan rekommendera boken Rosa - den farliga färgen. Om du inte läst den redan. Den öppnade i alla fall mina ögon lite mer och gjorde mig mer accepterande mot olika färger. Och fick mig att förstå varför jag konsekvent undviker vissa färger.

Det är ju så intressant detta. Före jag fick barn så var jag nog rätt morsk och trodde att jag skulle lyckas "sätta min prägel" på barnen. Så kom hon, min första efterlängtade, älskade dotter. Över nio år sedan nu. Som bebis klädde jag henne i beige, brunt, vitt, turkost. Gärna milda naturtoner. Redan när hon var 1 så märktes att vissa kläder var populärare än andra...vid två var kläd-besluten avgörande för humöret resten av dagen. Och precis som du säger tänkte jag med, det gäller att välja sina strider... Under 1,5 år hade hon aldrig byxor. Klänning och kjol vanligtvis, men ibland strumpbyxor utan något över... Ju skrikigare rosa desto bättre.
Min prägel uteblev helt klart på detta området. Likadant med andra dottern...

Min dotter som snart fyller sex har inte varit så noga med färger utan mest velat vara fin. Kanske har hennes praktiska mamma smittat av sig och hon har ofta valt byxor, tröja och kofta. Men nu, när hon börjat nollan märks hur mycket hon tittar på sina klasskompisar och vill vara och se ut som dem.

Jag ville helst att hon skulle ha ett par vinterkängor som är varma, fina och inte av plast. Hon tittar efter ett par som är höga. Hur höga får jag mamma är hennes viktigaste fråga? Vi höll på att bli ovänner på riktigt.

Som tur var hittade hon ett par höga svarta fina rejäla kängor/stövlar med knyte framtill. Försäljaren sa att de klarar -40 och så blev vi vänner igen. Nu ska hon bara lära sig att knyta rosett oxå...