En lördag i november

Det är egentligen en alldeles vanlig lördag, Jesper & Boo är i badhuset och jag har jobbat undan lite pappersarbete, nu målar jag på skåpet som ska stå i köket och lyssnar på P1 på radion och ända sedan i morse har det varit en ovanlig lördag. Ännu fler ursinniga terrordåd i världen, nu senast i Paris. Diskuterade syftet med terrorismen över frukostbordet och känner ännu starkare att det hela är så... ofattbart. Var övergår dedikering till fatanism och vad är det för mekanismer som gör att man tar sig rätten att döda oskyldiga människor och sedan sig själv? Tillhörigheten tänker jag, att bli sedd, att bli välkomnad bland likasinnade. Att den känslan överväger det absurda i att ta någon annans liv. Eller för den delen, att förenas i att hata en gruppering av männsiskor på grund av hudfärg, politisk ståndpunkt eller religion, det liksom övergår mitt förstånd. Men jag försöker förstå, jag ska göra mitt bästa i att se och försöka förstå alla barn och unga vuxna som kommer i min väg, att känna sig utanför och missförstådd verkar ju vara första steget till radikalisering. Tänker på alla oskyldigt drabbade men vägrar bli skräckslagen, jag tänker att man har svårare för att stå med öppna armar om man är rädd.
 
[ o ]: Sara Zetterström

Hurra! Ett regnmoln, inomhus!

Helgen som gick hade Boo och jag för oss själva, Jesper hade en hipstrig helg i torpet med några kompisar - drack nördig öl, grillade egensnickrad korv, fiskade och så ni vet. Jag passade på att fixa några grejer, måla lite på skåpet, byta flera av kökshandtagen osv. Sånt som är helt omöjligt att göra med en svårroad 38-åring runt benen men som en 3-åring gärna hjälper till med. Munnen går i ett på hon miniversionen av mig och historierna är oändliga, precis som frågorna. Mitt emellan "Varför heter det hårstrå?" till att hon inte kunde tvätta händerna eftersom då skulle ju inte alla kompisarna på förskolan hinna se indianerna som hon ritat på fingrarna så började det i fantasin plötsligt regna något alldeles förskräckligt inomhus. Paraplyet åkte fram och då kom jag på att jag glömt att berätta för er när det faktiskt gjorde det, på riktigt.
 
Det var sista fredagen innan semestern. Sista dagen att hinna med allt det där som skulle avslutas innan en ocean av familjetid och lika många äventyr väntade. En stressig morgon med en threenager to be är allt annat än en picnic i parken och tålamodet var pressat som om det vore lakan på Emirate Palace Hotel. Efter att slaget om tandborstningen utspelat sig (ge alltid ditt barn två (eller hur många våningsplan med badrum ditt hus har) likadan tandborstar och se till att det alltid finns en på varje) och jag stod som förlorare i argumentationen om varför vi inte skulle lägga tid på att leta efter den rosa med katter när det fanns en orange med giraffer på tillgänglig, väntandes i hallen medan Boo sprang upp på övervåningen för att hämta sin triumf. Jag hörde ett svagt brus starta och tänkte att hon satte på fläkten när hon tände på lilla toaletten, en sådan som stänger av sig själv efter tio minuter. På ett ögonblick var hon så nere igen och inom ett par minuter och ett (tro det eller ej) smärre rekord i dental samarbetsvillighet var vi så äntligen på väg ut genom dörren.
 
Med handen på tryckaren uppfattar mina hörselgångar ännu ett ljud, ett annat - obekant ljud och jag går in igen och försöker lokalisera det nya ljudet.
 
Dripp, dripp dripp
Dro-o-opp
Dripp dropp dripp dropp
Dro-o-opp
 
Synen som möter mig passar i vilken skräckfilm som helst för en nybliven villaägare. Det fullkomligen REGNAR genom taket, mitt i huset, från övervåningen och ner i köket.
I en takt som gott och väl kunnat utmana Usain Bolt fullkomligen flyger jag uppför trappan och möts av en allt annat än droppande liten kran. Den fullkomligen sprutar ur sig vatten och eftersom de oaktsamma föräldrarna lämnat proppen framme så är det ju även handfatet som bidrar till spridningen av vattnet som svämmar över alla kanter och ut på golvet. Vi pratar ett toalettutrymme som inte sett en hantverkare (i tjänst) sedan -77, ett handfat modell större som med tiden börjat hänga betänkligt framåt så att avrinningen "livar" med framkant, ett plastgolv lagt utan svensk standards krav på tätskikt och en blandare långt ifrån dagens moderna luftblandande modeller. Här kom det vatten och det med besked. Imponerande snabbt stängde jag av flödet och slet åt mig lite badhandukar och torkade upp det mesta precis innan det rann över tröskeln. I samma takt sprang jag sen ner med ännu några badlakan för att rädda det som räddas kunde i köket.
 
Jag kommer troligtvis aldrig glömma scenariot när jag ligger där i en sjö på golvet med vattnet fortfarande droppandes från taket, det är så fel alltsammans och tusen tankar far genom huvudet Täcker försäkringen detta? För visst tecknade vi en hemförsäkring vid flytten? Tänk om vi hade hunnit gå hemifrån då hade inga handdukar i världen hjälpt- nej då hade vi snarare vattenskadat södra Kalmar. Undrar vad man isolerade med för hundra år sedan och är det vattentåligt?
 
Bredvid mig står en treåring. Eller står förresten, hon fullkomligen h o p p a r  j ä m f o t a  a v  g l ä d j e så det plaskar om jympadojjorna och utbrister: -Hurra! Ett regnmoln, inomhus! Och springer sen direkt och hämtar sina armpuffar och gosekatten som också vill bada.
 
En vet ju aldrig när det finns en livs levande sjö i köket igen.
 
När försäkringsbolaget (pjuh, vi hade en försäkring) är kontaktat och skaderegleraren ska komma efter helgen hinner jag förhoppligen tänka: What if det är vattenskadat, hela alltet!? Bye bye aprikosbeige vävtapet, sayonara blå plastmatta, hej då furutak, bastulookie och sjuttiotalsporslin till det facila priset av en självrisk? Highkick!
 
Men sån tur har vi förstås inte. Inte en tillstymmelse till fuktutslag minsann, toarummet står där snustorrt i all sin aprikos/blåa glans. Jo för det är liksom fördelen med Hundraåringar menar försäkringsgubben, de är så att säga självdränerande.
 
Nehej du tänker jag, det enda som är självdränerande i ett gammalt hus är minsann renoveringskontot.
 
[ o ]: Sara Zetterström

Jobbar hemifrån

Idag är det presentation av programskisserna för det senaste jobbet jag gjort och medan jag väntar på att min projektkollega Fredrik sköter detta i Stockholm försöker jag mota Olle i grind på hemmaplan med övriga Little miss fix it-uppdrag. En måndag som denna gör mig extra tacksam över mitt flexibla jobbliv, det kändes nämligen riktigt gott att tända några ljus och brasan i kakelugnen imorse och sätta sig med veckans att göra lista utan att ens behöva sticka ut näsan i regnet. Ibland är det dessutom helt okej att effektivisera sig deluxe och äta frukost samtidigt som man jobbar, särskilt när "kontoret" bjuder på mysfaktor max bara av att vrida huvudet till vänster.
 
Annars är det även premiär för reklamfilmen jag gjorde scenografin till häromveckan just idag. Tänkte visa er resultatet senare idag, håll utkik!
 
[ o ]: Sara Zetterström

Bakom varje samlare står en notorisk slängare

Att det är mycket känslor bakom de Zetterströmska dörrarna känner de flesta av våra vänner till. Jesper och jag menar ju att det är den här "passionen" som gör att vi inte tröttnar på varann - ena sekunden blixtrande frustration för att i nästa bytas till skratt och puss&kram. En och annan gång har konfliktkänsliga vänner sagt; Ska ni bråka så går jag här ifrån, var på vi förvånat tittat på vederbörande med ett "Bråka?! Vi diskuterar bara".
 
Ikväll diskuterades det också. Det är nämligen lite rörigt här hemma för jag håller på att renovera ett halvstort skåp, i köket. Ni vet hur det är när man målar om något; man är beroende av bra ljus (helst dagtid) och lång torktid. Oordningen i kölvattnet av detta uttragna projekt blir Jesper galen av och när jag kom ner efter nattning så förstärkningstalade han sydeuropeiskt med armarna och tyckte att jag skulle röja upp i renoveringsröran. Vilket jag såklart genast gjorde, en vill ju inte ha mer passion än vad en kan hantera.
 
Det är för övrigt det som diskuteras mest, jag är maximalisten som tycker more is more och han tycker att en fis övermöblerar ett tomt rum. Som bäddat för diskussioner alltså. Mitt i när jag håller på att röja undan både mitt och Boosans stök (mina gener rakt nedstigande) så hör jag ljudet av ytterdörren som öppnas och dunsen av en sten som landar i gruset utanför. Det tar en liten stund men snart går det upp för mig att han slängt ut min f i n a Gotlandssten på parkeringen! Den som tillsammans med Ginko-trädet och glaslådan med fjädrar utgör ett litet stilleben på ovan nämnda renoveringsobjekt. Där och då går rullgardinen ner och jag klampar svart i synen runt och letar efter något som betyder något för honom som jag kan slänga ut. Nackdelen med minimalister är ju att de inte har några typiska sådana grejer, detta blev jag varse efter tre ilskna varv på nedervåningen. Slutligen fick jag syn på en trälåda, en present från någon kund i Kina med en ömtålig rulle pergament som samsas med ett par vita handskar och ett litet förstoringsglas. Schwoosh! Ut flyger den på parkeringen. Ha! Där fick han.
 
En annan nackdel med minimalister är att de inte ser rensning som en förlust, utan en befrielse, och under hela kvällen märkar han inte ens det gapande hålet på köksbänken där lådan tidigare stod (under sju kokböcker). Precis när jag har lagt mig inser jag att just den där lådan har han (såklart) givit bort till sin (och min) dotter.
 
Ursäkta mig, jag måste bara gå ut och göra den där lådan oslängd. Till skillnad från typiska slängare så förstår en samlare en annan samlares förlust...

9 från Insta

Så här allahelgona-helgen, sista flämtningen av oktober, tänkte jag dela både bus & godis i form av ett oktoberkollage av bilder från bl. a mitt instagramflöde. För mer i samma stil kan ni följa mig på  @littlemissfixit.
 
1.] Under hösten har jag dammat av min slumrande inre innebandyspelare (25 år sedan sist) tillsammans med ett härligt gäng vinnarskallar, två dagar i veckan kör vi så svetten sprutar och lungorna piper. Den bästa träningen är den som blir av och det är ju lätt att prioritera sånt som är kul! 2.] I oktober gjorde en inredarklassiker come back, Keldas milda tomatsoppa upphottad med avokado och ekologisk mozzarella. Det blev snabbt en lunchfavorit när jag började på Ikea Communications, sportad på tallriken mer ofta än sällan hos flertalet kollegor. It's a keeper. 3.] Traryd Skans, supermysigt utflyktsmål i sydvästra Småland. Förutom de nyfikna och högljudda gässen, finns det bl. a hästar, grisar, höns och getter att hälsa på. Perfekt ställe för småbarnsfamiljer, det ligger tappa andan-vackert precis vid en sjö och jag ser fram emot att få uppleva fler årstider där. 4.] Egentligen var jag på jakt efter gamla brädor att bygga ett köksbord av men istället fick jag det här blomsterbordet. Någons skräp, en annans skatt! 5.] Kanske månadens roligaste projekt var att inför en reklamfilm inreda en busskur som ett vardagsrum, i nästa vecka kan vi se slutresultatet. 6.] Och appropå roligt på jobbet, just nu tillbringar jag mina veckor med att rita om en stor arbetsplats tillsammans med Tengboms Arkitektbyrå. 7.] Något jag verkligen uppskattar är Kalmars kulturutbud. En återkommande favorit är dokumentärfilm-klubben Doc Lounge månatliga visningar. I onsdags såg jag den fascinerande filmen om Katarina Taikon, författare och människorättskämpe, skrämmande aktuellt ämne i samhällsdebatten. 8.] Mera Kalmar. Ibland är det som om önskningar verkligen går i uppfyllelse för jag har fått tjuvkika i en livsstils-/blomsterbutik som snart slår upp portarna - det hela ser mycket lovande ut och mitt blomkonto måste nog få begränsad kredit. 9.] Just i skrivandets stund är vi på väg hem från våra Älmhultsvänner Elin & Henrik där vi haft härliga dagar. Lördagslunchen tog vi traditionsenligt på fina inredningsbutiken Fröjd i Osby där varken utbudet eller pizzan gör en besviken!
 
Snart svänger vi in på uppfarten till Hundraåringen igen för att hinna med några av alla projekt som tenderar växa på hög inför helgerna. Imorgon blir det lite målning och dessutom ska vi premiära på det där med att stoppa egen korv. Och så klart kommer veckans Miscellaneous, stay tuned.
 
Foto: mobilbilder av Sara Zetterström

Sneak peek på reklamfilm

Typiskt tecken på rolig dag är när man går och lägger sig och det nästan inte går att somna för att benen värker så mycket, och man börjar räkna efter och inser att den 14 timmar långa arbetsdagen endast innehållit 20 rumpsittarminuter...

Jag ska visa och berätta mer om reklamfilmen snart men skickar med en lite bild bakom kulisserna så länge. Här byggdes det alltså ett vardagsrum i en busskur, snacka om compact living.





Den rosa perioden

Och nej, visst det är oktober - en rosa månad för att uppmärksamma och samla pengar till bröstcancerforskningen, jag vill inte på något vis förminska det überviktiga ämnet, det är bara det att det är inte det jag pratar om här. Nej, jag pratar om att ha en treåring. Jag pratar om att ha en könsnormativ inställning till att flickor och pojkar inte skall placeras i en färg. Eller stil. Eller du måste vara si, eller möjligtvis så här. Jag har en treåring som kommer hem och säger att jeans är fult. Jeans, den mjuka och följsamma modellen, är kanske en förskolemammas bästa vän - slitstarka, praktiska (just pga slitstyrkan men också för att en kan samla tonvis med kastanjer i alla fickor, fläckar syns sällan och blir inte särskilt bestående på denim), och skitsnyggt om jag får vara högst subjektiv. Men. Allt som glittrar, allt som är rosa, allt som skriker kemikaliestinnt plasttryck är det finaste som finns i hennes värld. Jag har inget emot färgen som sådan, det är en jättefin färg inte tu tal om'et. Jag har bara väldigt mycket emot industrin och den systematiska kommersialismen som stöper våra små äpplen i samma form. Som gör att färger blir så laddade. Som klär barn som små män och små kvinnor.
 
För 30 år sedan var det jag som stod surmulen under eken i trädgårdens hörn bredvid bästisen i cerise bävernylon medan jag själv tronade i min hemmasydda multikolorerade overall där den gröna färgen lyste starkast ikapp med avunden. Jag vet inte hur mina föräldrar gjorde, jag vet bara att vi har en halv garderob av barnkläder som systematiskt ratas och jag leker fredsmäklare med mig själv och försöker välja mina strider.
 
Rosa ja, där fick jag för att kalla henne Marsipanrosen.
 
Visst det kanske är något med åldern och förhoppningsvis övergående. Det är bara det att jag är lite trött på att ha oktober, varje månad.
 
När Rosen själv får välja. [ o ]: Sara Zetterström

Ode till Trendenser

[ o ]: Sofie Bengtsson, Trendenser.se
 
Ett helt decennium, så länge har Frida Ramstedt bloggat. Sug på den. Ikväll firar hon sin etta nolla i Spinneriet där hon har sin studio utanför Göteborg. Jag skulle varit där. Jag borde verkligen varit där. Men jag fick inte ihop det helt enkelt och var tvungen att tacka nej, vilket smärtar mig. Istället kommer här en liten hyllning till vår svenska gigant på den möblerade blogghimlen.
 
Frida är idag en av mina närmaste vänner och jag hade troligtvis aldrig lärt känna henne utan bloggen. Jag började följa dåvarande Husmusen i slutet av 2005 och det dröjde inte länge innan bl. a den bloggen inspirerade mig till att starta Little miss fix it. Hon har alltid varit och är fortfarande en stor förebild och inspirationskälla på många plan men det skulle dröja ända till 2009 innan vi träffades i köttet. Det första mötet var på Formex höstmässa och vi var samlade en handfull inredningsbloggare (på den tiden var det verkligen bara en handfull seriöst aktiva) för att utbyta lite erfarenheter med varandra och berätta hur det kom sig att vi började blogga, och jag sa som det var att jag blev inspirerad av Frida, pluggade design och skulle på en utbytestermin i Tyskland. Perfekt bloggläge alltså. Senare samma år, på det första FormForum som Frida anordnande, pratade vi lite mer och jag minns hur frustrerande det var för mig att möta denna blyga lilla norrländska viol. Jag ville bonda och hon dog nästan på kuppen av min framfusighet.
 
Nåväl, både framfusigheten och bondandet skulle nå helt nya nivåer när vi faktiskt hastigt och lustigt utan att egentligen känna varann bokade en resa i sista minuten till Möbelmässan i Milano 2011. Från att ha utbytt ett fåtal meningar och några facebookchattade rader beträffande bokningen med varann så tvingades vi dela en minimal säng, hustla oss in på mässan på ett hittepå-presspass och inse att vi hade mycket lika form av humor. Sånt kommer man långt på.
 
Frida, du är skarp - både estetiskt och affärsmässigt. Du har en enastående förmåga att redaktionellt förvandla vatten till vin och jag vet ingen som besitter en sådan fingerspitzgefühl för det som funkar (läs: säljer, trendar, komma skall). Otaliga är de gånger då jag tänkt något i förbifarten som du sedan gjort till en klickraket på bloggen, jag förstår fortfarande inte hur du gör det?! Du får mig att skratta och är även den som kan säga åt mig på skarpen, på ditt väna norrländska vis, så att dina ord ringer i öronen på mig i åratal när jag inte ser möjligheten till att göra affärer om det så ligger på mina fötter och jag är stolt över att finnas på speed dial när du behöver en vän som fattar, både jobbet och privat. For better and for worse.
 
Som en säger, Keep up the good work! Det inspirerar, Du inspirerar - på så många plan. Jag är ledsen att jag inte finns på plats och kan hylla dig öga mot öga ikväll...
(I was working double shift at the factory)
 
True story ✌️
:.spättan

Doften av sommar

Först vill jag bara säga tack för era kommentarer och peppen från mitt förra inlägg, de värmer i en dåligt isolerad Hundraåring ska ni veta. Sen bara måste jag skriva om en tvål som doftar kalksten, hotelllakan, solnedgång och de sista ljuva semesterdagarna. Visste du förresten att lukten är vårt känsligaste sinne? Inte konstigt då att man kan bli alldeles kollrig av en doft, och att lukter är starkt förknippade med minnen (precis som musik). Jag är ju extremt känslig mot dofter, vissa ger mig allergiska reaktioner och andra sätter sig typ som gele i knäna när de bildar symfoni med mina näsreceptorer. Det var det som hände i somras när vi spenderade ett par dagar på Bungenäs under Gotlandssemestern. Hotellet hade nämligen en sån ljuvlig tvål - mild i tonen, vegetabilisk och gjorde huden len som en bebisrumpa. Jag har för mitt liv inte kunnat komma ihåg vad den heter bara. Förrän ikväll (tack google [fransk snygg tvål] gav napp till slut). Olivtvålen från Durance alltså, Sverigeparadis i pumpform. Den finns att beställa här och jag lär bli stamkund för när jag ser de här bilderna minns jag doften, tänk då att jag snart kan dofta sommar och gotlandsminnen mest hela tiden.
 
Förresten, jag har ju några sköna ställen (Ja hotell alltså) jag bott på det senaste 1,5 året men inte bloggat om, skulle det vara intressant att läsa om den sortens unn?
 
[ o ]: Sara Zetterström

Vart tog mitt oborstade inre vägen?

Imorse läste jag ett intressant inlägg om hur man ska presentera sin blogg på bästa sätt. Och handen på hjärtat, det är ju lite av en akilleshäl det här att bloggen ser ut som 2007. Tack du fina bloggläsare som påpekade detta för mig med orden "du är bättre än så". För det är så sant. Jag är bättre än så, och framföra allt är ni värda mer än detta. Men jag bidar min tid för hon som jag vill ska vifta sitt trollspö över bloggdesignen har fullt upp med bebisgos ett bra tag till.
 
Hursomhelst, det handlade om att berätta om värdet för läsarna. Ja alltså att berätta att det är här du hittar de personliga inläggen om inredning & livsstil, det är i det här lilla vardagsrummet på internettet du ska krypa upp i soffan och luta dig tillbaka medan din knasiga kompis, hon som inte drar sig för att berätta om glädjeämnena som villaägare och sorgerna i att vara satt på avbytarbänken till storkbandyn, håller låda. Kanske är det här du torkar en sympatisk tår, det är här du blir inspirerad till att hugga tag i ett renoveringsobjekt för "hur svårt kan det vara?". Egentligen. Och här hittar du också tips om att inreda utan att det måste kosta skjortan, men samtidigt med moder jord i famnen mest hela tiden och att aldrig huvudlöst konsumera bara för, ja... att. Det är här texterna håller bilderna hårt i handen. Lite så.
 
Och du då, du som sitter där på andra sidan skärmen. Ja nu är ju detta statistik så bli inte sur om du känner dig förbisedd, du råkar bara utgöra en mindre procent av den stora massan, men därmed inte sagt att du är mindre betydelsefull för det. ♥
 
Var var jag någonstans?
 
Jo, du är en kvinna (sista from anotha mista!), 26-35 år (i min egen ålder alltså. ..... euhhhmmm, men jag fick faktiskt visa leg på bolaget häromveckan, så det så. Fräsch för min ålder minsann, om det nu inte var deras variant av Happy Friday förstås), akademiskt utbildad boendes i villa, med barn. Du har följt bloggen sedan 2012, kanske var det just p g a barnet som kom då? Samhörighet och allt det där? Du gillar inredning, eller alltså ,du gillar att ha fint omkring dig och att pyssla lite så där lagom. Allra mest gillar du att se människan bakom inläggen och att texterna är skrivna med glimten i ögat. För övrigt gillar du att allt inte ser precis så likriktat ut som i flödet på Instagram, och att allt inte är så himla p e r f e k t hela jävla tiden. Ja det är nog faktiskt det du gillar allra mest om vi ska vara helt ärliga här. Och det ska vi ju, ärlighet vara alltid längst så är det bara. Det är det där oborstade inret som tilltalar dig mest.
 
Att det bredvid bordet med de trendriktiga mässingsljusstakarna står en ful jäkla ftalatstinn plasthäst som Boo ärvt av en granne och älskar i bitar, och att de parromantiska renoveringsprojekten oftast består av en himla massa slit, svordomar och väldigt oromantiska scener av martyrskap under resans gång. P r e c i s som hemma hos de flesta andra och alldeles ovanligt jättevanlig.
 
Det är här någonstans som jag blir lite blank i ögonen och diskret snyter mig i tisch-ärmen där jag sitter på kontorskollektivet, för att det är helt freakin underbart att ha en trogen läsarkrets som gillar det man gör och är bra på att berätta det också. Och det är även här, när mitt senaste rejäla DIY-inlägg är daterat i april och de kluriga formuleringarna lyser med sin frånvaro som tanken slår mig:
 
Vart tog mitt oborstade inre vägen?

9 från insta

Telefonminnet är fullt, igen, och främst beror det på alla snapshots från vardagen jag envisas med att ta. Förvisso tittar jag ofta igenom flödena men idag var det alltså dags att göra mer plats. För nya. Här kommer lördagsgodis i form av ett kollage av några septemberbilder, flera från mitt instagramflöde. För mer i samma stil kan ni följa mig på  @littlemissfixit.
 
1.] Snart är det dags att packa ihop torpet för vintern, när uteduschen går i vintervila gör handdukarna det med. 2.] Var en sväng på Artilleriet när jag var i Göteborg, och blev kär i en stol. Eller färgen på en stol. 3.] Sommarens nyheter på ett köksgolv nära mig blev en instagrambild närmare dig. 4.] Det har gått ett år sedan den där kvällen vi blev kära i Hundraåringen och sen fick ett gammalt hus på halsen. 5.] Målbild för bra vänskap 6.] Och appropå regnbågen - Colour Of The Year 2016 och moodboards i guldockra. 7.] Ännu fler härliga kulörer och kanske årets finaste blombukett kom med pressutskicket från Sadolin. 8.] Boo, våra hjärtans fröjd och glädje. Senast idag tittade jag och Jesper på varann och konstaterade att hon är alldeles ljuvlig just nu. Oftast glad och alltid full av funderingar som får oss att se på världen lite mer med ett barns ögon. Här spekulerades det i vad som brummar i en lada. Ett spöke ligger betydligt närmare till hands än en fläkt  9.] Tranorna är tydligen inte lika förtjusta som jag i ett Öland i höstskrud. Bye bye birdies, vi ses i vår!
 
Och bye bye säger jag också här, nu blir det ifattkollning av Bron, vi ses imorgon! Då blir det förresten en ny lista, missa inte den.
 
Foto: mobilbilder av Sara Zetterström, förutom textcitatet som är en käll-lös skärmdump.

Dagens kontor och att lära sig den hårda vägen

Idag tog jag det mobila bredbandet under ena armen och Madde under den andra och åkte ut till torpet. Jag hade lovat bort torpköket till en fotografering som så småningom ska hamna i Madeleines alldeles egna bok vilken kommer lanseras under nästa år. Dagen bjöd på hembakat till fika och brasan som sakta värmde den höstkyliga stugan. Det kunde verkligen varit ett fantastiskt härarbete. Men. Efter att ha trilskats i ett par dagar så bestämde sig min dator lagom efter brasmyset att helt sonika sluta samarbeta. Panik. Jag hade ett tidningsjobb som jag var osäker på om det verkligen sparats och, ännu värre, en införsäljning (till ett jobb som jag verkligen ville ha) som liksom blev inlåst. Panik som sagt och lite smolk i mysbägaren. Kontentan blev att just detta jobb på eftermidadgen gick till någon annan och att jag nu sitter och grämer mig över att jag inte skaffat ett bättre back-up-system innan det var för sent. Efter lite hjärt-lungräddning har datorn nu hoppat igång igen och jag ska försöka sluta gråta över spilld mjölk och sikta på nästa jobb.
Fast först tar vi helg va?
 
Foto: Sara Zetterström

10 000 tack alla som bidrog till Kalmar hjälper

Någon frågade hur loppisen som vi anordnade förrförra helgen till förmån för FN:s flyktingorgan UNHCR gick. Helt otroligt så nådde vi vårt mål på 10 000 kr (och lite till). Om man betänker att det var många småsaker för mellan 10-50kr som såldes så var det väldigt bra kommers. Jag är så stolt över Amanda och Madde som praktiskt taget tömde sina butiker till förmån för Kalmar hjälper-loppisen, för Maja med familj som bidrog med grejer och tid och stort tack även till andra privatpersoner och de företag som sponsrade med märkeskläder, fikabröd och designprylar!
 
Själv for någon slags säljardjävul i mig och jag pressade efter bäst förmåga priserna uppåt utan att skämmas "Den där glasvasen? Den kostar 40 kr, men ska vi säga en femtiolapp jämnt - det går ju till en bra sak?!". Trots att ursprungsmålet är uppnått så pågår insamlingen året ut och vill du bidra så kan du göra det här.
 
Foto: Sara Zetterström

På tal om trender

Trots att Hildur och jag verkligen hamnat i osynk på sistone så har vi ansträngt oss för att mötas i en poddinspelning. Vi trodde nog båda två att det skulle bli enklare när vi ändrade frekvensen till varannan vecka men det är nästan tvärt om. Fast det vi faktiskt lyckades synka i förra veckan var varsin trendföreläsning. Samma dag och i samma stad men med olika avsändare och inriktning. Detta har vi försökt koka ner i senaste podden som ni hittar här.
 

Foto: Sara Zetterström

Dagens kontor

Igår lyssnade jag på en trendrapport med Per Nimér, designchef på Akzo Nobel, i samband med att Nordsjö presenterade nästa års färg (#coty16) som är Guldockra. En svärtad variant som gifter sig fint med många andra kulörer, men mer om det i ett senare inlägg. Vaknade således upp på Radisson Blu Riverside i Göteborg idag (förstå lyxen i en stor, fluffig hotellsäng helt för mig själv och en hel sammanhållen natts sömn!) och efter frukosten blev det här hörnet av hotellrummet dagens kontor, perfekt för att beta av en att ringa-lista. Nu ska jag kvista ner på stan för en sen lunchdejt med en pingla som det var alldelels för länge sedan jag såg, nämligen Frida!
 
Foto: Sara Zetterström

Idag lördagsloppis - Kalmar hjälper

Solen har precis orkat sig upp över galgbacken och jag förbereder det sista innan jag ska möta upp Amanda & Madde. Idag ska vi hålla en loppis till förmån för flyktingkatastrofen. Precis som många andra så kände vi att vi ville göra något. At skänka pengar genom ett sms är i synnerhet också att göra något, vi ville liksom bara försöka att engagera flera personer. Så vi grävde där vi står, med Folks Interiör - en nätbutik av skandinavisk antik & design, Bonbons - en inredningsbutik och med en fixarfröken startades Kalmar hjälper i förra veckan, politiskt obunden och totalt utan vinstsyfte - varenda krona kommer gå till UNHCR. Reklambyrån HultbergMartens har gjort den fina loggan och vi har fått med oss några andra företag i Kalmar, även en del privatpersoner har skänkt grejer så vill du handla för en god sak så kom till Kaggensgatan 4 (på innergården mitt emot Holmgrens café) från kl. 11.
 
Vill du skänka säljbara saker i fint skick så kan de lämnas mellan kl. 9-10. Vi kommer stå där tills kl. 16.00, eller tills allt är sålt, vilket som nu sker först. Kom och köp! Och har du inte möjlighet att stödja loppisen går det bra att lämna ett bidrag direkt via Kalmar hjälpers insamlingssida här. Varenda krona är viktig!
 
 
 
Kaggensgatan 4 i Kalmar, här är det snart loppisdags!

Sadolins nya kulörkollektion 2015 och en fredagsbukett

Ibland får man svar och ibland får man svar på tal. Samtidigt som mitt tidsinställda inlägg om bristen av inspirerande florister i stan låg och väntade på att publiceras (jag förbereder inlägg ibland, när jag hinner, om jag har mycket att göra för att undvika bloggtystnad) så fick jag ett pressutskick från PR-byrån Change signerad Sadolin. En pall målad i en av höstens åtta kulörer och en obeskrivligt ljuvlig matchande blombukett levererad till dörren (perfekt med pall när vasen ska fram ur överskåpet). Buketten bunden av en lokal florist - in my face. Nåväl, jag ska försöka slita mig från blommorna och fokusera på färgerna.
 
 
De åtta kulörerna är uppdelad i två paletter, en kallad Soft: Raspberry Pink, Cotton Candy, Pear Green och Blue Macaron ingår i den medan Salty Liquorice, Blueberry Crush, Chocolate Syrup och Fudge tillhör paletten Contrast.

Obs, missvisande färgkalibrering av skärmdump från det digitala pressutskicket.
 
Pallen är målad i den djupa bruna nyansen och på färgburken som följde med står det Chocolate Syrup ♥ Sara. Naaw. I hate to break it to you chokladsirapen, men jag är gift. Dessutom tilltalas jag personligen mest av bomullsgodis, saltlakrits, blåbärssvärmeri och kola just nu. Boos favorit är hallonrosa. Hon är tre år och indoktrinerad, vad kan jag säga. Inspirationen kom mycket lägligt måste jag säga för jag har ett skåp som väntar på att målas om och jag har slitits mellan mjuka pasteller och djupare kulörer, menvarför välja när man kan kombinera! (Cotton Candy gömmer sig förresten i färgfjädern på bilden.)
 
 
Det här skriver jag i realtid under ett lunchstopp på hemmaplan, ska tillbaka till kontoret en sväng och hinna med lite ärenden på stan innan jag kan ta kväll, medan jag stoppar ner näsan än en gång i den ljuvliga buketten och önskar er en fin fredag!
 
Foto: Sara Zetterström

Höst deluxe

Jag är ju en sån som älskar omväxling, det får inte harva på för länge utan att överraska, då blir jag typ apatisk (nåväl, lätt överdrift men ni fattar). Så alltså är årstidsväxlingarna något högst nödvändigt för mig och jag vet inte om jag skulle kunna välja en favoritårstid, ens under pistolhot. Allra helst inte när de precis är nya och minnet av den förra är färskt men insikten av att växling skett är högst påtaglig (hej då slask och svettiga promenader i vinterjacka, hej fågelkvitter och gatsopning!). Vid den senaste växlingen tappade jag liksom pinnen. Kanske var det för att jag lagom till skolstart, när hela den här "köpa nytt skolbänkspappers-känslan" ska infinna sig, istället befann mig i en annan världsdel i 34°C värme och missade den klassiska nystarten - den mjuka övergången mellan tischa och dunväst? Hursomhelst, nu är det höst! Den bara PANG! dök ner i all sin krispig luft och fuktiga mornar-glans och nu är den här och kylig är bara förnamnet. Inte för att jag har något emot det men jag har ju fortfarande sommarsandalerna kvar på skohyllan och har inte ens börjat fundera på var jag ska vinterförvara alla växter på altanen.
 
För övrigt har jag skissat på ett tidningsrep. idag, mot en helt ny målgrupp än vad jag är van vid. Höstanemonerna (fina fina fiiina blomma) utanför kontoret är den enda ledtråden jag ger, kan ni gissa vilken genre?
 
Foto: Sara Zetterström

Torpet 3x3

Kanske har det varit en av de regnigaste helgerna på länge. Kanske packade jag mer fort än rätt när regnkläderna i vuxenstorlek inte kom med. Kanske är 30 m²+loft i minsta laget när tre personer med varierande storlek på byxmyror ska samsas om utrymmet (som dessutom ska rymma många böta textilier på tork). Men vi har gjort så gott vi kunnat för att sysselsätta oss mellan regnmolnen.
 
Vi har letat svamp. Så långt in i skogen att vi kom ut på andra sidan utan att hitta några och då passade vi på att leta efter grannens katt Livullman (som Boo självklart säger i ett ord, precis som att jag i hennes ålder döpte min nalle till Kallebengtsson efter min favoritgubbe till granne som jag trodde hette så, i förnamn. Nallen Kallebegtsson Hansson). Och när man har gått kanske flera tusentals mil över mossa och kottar och sly och rötter och när stubbåkern sedan brer ut sig som en hel oändlighet slutar liksom benen att fungera lite som per automatik och man vill bara sitta ner och inte gå alls - på sin höjd undrar man lite över fjädern som vi fann, vilken rovfågel som flygit så fort att den ruggat?! Kanske var det en hök? Vilken tur då att mamman och pappan kunde en hemlig lek om just en hök. Under hökens vingar, kom! Vilken färg? Rosa! Såklart att man minns att under täckbrallor och tights så tog man på sig ett par rosa trosor just imorse. För att inte tala om kanintröjan som har nästan alla fina färger i hela världen. Pappan hade både färgglade strumpor och kalsipper medan mamman fick vara hök mest hela tiden. Det kan lätt bli så när nästan allt är blått, svart och vitt och åkern är kilometerlång. Men hem kom vi till slut, var och en på egna ben.
 
Brun! (listigt tyckte höken) ända tills de upptäckte både bälte och kängor och glatt promenerade förbi...
 
 
Både länge och väl letade vi även efter den försvunna hundvalpen som vi kände lukten av. Men nej någon hundvalp hittade vi aldrig, det var bara treåringen som visst inte hade duschat håret på länge. Duschar är kanske det värsta som finns tycker Boo. Badkarsbad däremot, det är grejer det - synd bara att det stora badkaret inte fick flytta med oss till Hundraåringen. Men vilken tur att diskhon i torpet är av modell större och att man kan klämma ner en unge mellan nydiskade köttbulletallrikar och kastruller. Ett lätt sätt att byta hundvalp mot nyponros.
 
 
Just som vi bestämde oss för att, i en solglimt, fixa björnbär till en kaka (att baka är nog godaste familjesysslan när vädret håller en gisslan) så bestämde sig himlen för att än en gång öppna sig på vid gavel. Snacka om regnmoln i bakhåll! Vi lyckades ändå, genomblöta, skrapa ihop en halvliter blåsvart guld. Det räckte både till gårdagens efterrätt och söndagsfrukost. Inte lika ljuvlig som lönnvarianten kanske men när stugan bara hade vanlig ljus sirap att erbjuda så funkade även det fint till pannkakorna.
 
 
Det blev tydligt att hela familjen verkligen har saknat stughänget i sommar. Nästa säsong blir nog mer restriktiv på Airbnb-fronten, även om erfarenheterna är övervägande positiva. Nu är det dags att packa ihop oss och åka hem till vår gata i stan igen. Jag har nämligen en ofrivillig dejt med tvättmaskinen.

I själ och hjärta

Den här veckan har världen aldrig varit mindre tror jag, Europa känns som Småland och Grekland som Kalmar. Och medan jag ser att många kopplar ner sig från sociala medier för att verkligheten är för hemsk under argument som "jag kommer logga ur facebook för att umgås med familjen, jag orkar inte se fler vidriga bilderna på drunknande barn" så känner jag att verkligheten aldrig har behövt mig mer än nu. Jag kan hålla med om att det är outhärdligt att bara sitta och titta på medan tusentals människor drunknar, svälter, kvävs och torkar ut i sina desperata flykförsök mot ett anständigt liv, men jag vägrar att känna mig maktlös. Jag har makt, jag är priviligerad med kläder på kroppen, mat i magen och tak över huvudet och jag ska försöka se utanför mitt eget lilla livspussel, min egen högst bekväma sfär, och göra något för flyktingkatastrofen. De hundralappar jag redan skänkt känns futtiga och på måndag ska jag träffa ett par fina kvinnor som känner likadant och vill göra gemensam sak. Skriv gärna i kommentarsfältet om du vet någon lokal organisation i Kalmar/Småland som jobbar med snabba puckar och redan planerar för förnödenhetstransporter till Medelhavet. Tack på förhand!
 
Förutom det jag nyss nämnde så är jag lyckligt lottad med många underbara vänner, vissa vet allt om mig medan andra inte ens har träffat min familj och ändå är genomfina och känns nära. Som när jag på väg hem från USA gjorde ett pitstop i Stockholm i helgen och träffade Lo Bjurulf för en snabb lunch. Hon mötte mig på perrongen körandes på den allra sötaste lilla dockvagn i grön manchester och blommig sufflett. "Jag sprang på den på loppis och tänkte på Boo, varsågod!". Den omtanken får mig nästan att börja gråta.
De tittade lite undrande på mig senare när jag jonglerade med bagaget och checkade in en barnvagn i miniatyr, utan en bebis i miniatyr liksom. Men gissa om det var någon som i söndagskväll blev mycket lycklig över att hennes mamma äntligen kom hem och att dockan och nallen dessutom fick en så fin vagn. Med smurftäcke och allt!
 
Priviligerad som sagt. Efter jobbet idag packar jag ihop familjen för en helg i torpet och jag ska ladda för att i nästa vecka göra sånt som känns sådär extra bra, ända in i själen.
Fin fredag till er läsare som även ni ger mig så mycket energi!
 
Foto: Sara Zetterström

Tidigare inlägg Nyare inlägg