För ganska precis en vecka sedan hade vi som bäst parkerat ett lånesläp utanför dörren, fyllt med diverse köksinredning. Behöver jag säga att vi var sist ut från IKEA-parkeringen? Extra härlig känsla och inte alls svettframkallande blir det när det är gamla kollegor som tillsammans med vakten vinkar av oss vid utgången (vinkar och vinkar, nåt gjorde de med handen, kan även varit fingret eller en schas-viftning), och Marsipanrosen vaknar och undrar var tusan hennes s k vårdnadshavare håller på med och jag måste panikamma i baksätet på bilen, under det vita skenet av en skylt med texten utgång.

 

Helgen ägnades åt det där ansiktslyftet på köket som jag nämnde. Ansiktslyft ja. Det var snarare rena rama danslektionen, två steg fram och ett tillbaka. Får ni för er att kombinera ett kökssystem från Marbodal med ett från IKEA så har jag bara ett råd att ge: Gör det inte.

 

Men det kommer bli en klar förbättring när det blir klart (om sisådär ett halvår, 376 skruvhål senare och dubbelt så många svordomar eller så)! En läsare hade önskemål att få se lite fortlöpande uppdateringar och jag ska se vad jag lyckas skrapa fram i bildväg. Som oftast när jag står med projekt upp till armbågarna glömmer jag fota under tiden.

 

Den här veckan har både jag och mamman till Marsipanrosens BBF (BB friend) varit gräsänkor (helt korrekt så spelar ingen av våra män fotboll till yrket men det är liksom inte lika vedertaget att prata om gjutgodsänka eller hammaränka tänker jag) så mitt i renoveringskaoset har vi kamperat ihop med våra små telningar. Fler än en gång dessa dagar har jag tackat högre makter för att mina IVF-försök misslyckades och det liksom inte blev några provrörstvillingar som jag och Jesper, när det begav sig, skrev under på att vi visst hemskt gärna ville ha. För trots att vi var två morsor och lika många barn så kändes det som om våra sjumånaders liksom förökade sig (som Gremlins när de får vatten på sig) och växte betydligt mer än dubbelt i både ljudvolym och bajsblöjor när de blev två under samma tak. Men nu har de åkt till den hemvändande pappan och jag och Rosen längtar tills vi får hem vår musketör imorgon och under tiden försöker jag att inte känna mig ensam och istället njuta av tystnaden som plötsligt infann sig. Och av fina avskedspresenten i form av inspiration & choklad och att nästan en liten stund bara få ligga lite på latsidan.