Fredagsfeeling och pomodoro-metoden

Regnet öser ner och jag sitter i ett nystädat vardagsrum med ett roligt uppdrag framför näsan. Jag fick frågan om jag ville inreda en nyinköpt bostadsrätt på 37m². O M jag ville. Det är ett riktigt drömmigt uppdrag eftersom det är litet och jag får vara med i hela processen. Jag gillar ju att ha kontroll, inte så charmigt kanske men sån är jag.
 
 
Något annat som kännetecknar mig så är det att prokastrinera och tidsoptimista mest hela tiden så den här veckan har jag tagit fasta på pomodorometoden när jag projekterar. Man bestämmer en uppgift, sätter en timer på 25 minuters intervall (en pomodoro) och jobbar fokuserat och effektivt utan att låta sig distraheras av ex. mejl eller sms. När klockan ringer tar man 5 min paus (sätter klockan även här) och ringer ett samtal, tar en kopp te eller varför inte fuldansa lite? Sen börjar nästa pomodoro. Metoden utvecklades av italienaren Francesco Cirillo i slutet av 80-talet och kommer namnet kommer sig av att hans äggklocka såg ut som en tomat och det heter just pomodoro på italienska. Jag har använt mig av den här tekniken tidigare men liksom glömt bort den tills den här veckan när jag insåg att jag behövde jobba efter en rejäl struktur för att överleva alla "att göra" eftersom Jesper dessutom varit på jobbresa. Jag använder förresten mobilens timer och det går lika bra det.
 
 
Appropå tomat så ligger de här skönheterna och väntar på att få bli pizzasås. Ikväll kommer tre av mina tjejkompisar från gymnasiet och hälsar på. Vi ska bo på torpet och bara mysa, äta gott, promenera, dricka vin och skratta en hel del om jag känner oss rätt. Inleder helgen efter önskemål om blomkålspizza, en glutenfri favvo! Receptet hittar du här. Tomaterna är de sista kvar efter förra helgens systerhäng på Österlen där vi bl. a tillbringade några timmar på Rörums backar hemma hos Mandelmanns (måste nog berätta mer om det i att annat inlägg). Nu ringer snart klockan och det är dags att höja volymen till Sam Smiths senaste och fuldansa som om det inte fanns någon morgondag. Happy Friday!!

Foto: Sara Zetterström

Igår var idag imorgon

Den här veckan har höstterminen verkligen dragit igång så jag tänker inte vara sämre. Men det är onekligen lite segt för jösses vilken semesterledighet jag haft som ni kanske har märkt eftersom bloggen ekat tom i många veckor. Men nu, dags att ställa väckarklockan igen och planera hösten och början på resten av livet liksom. Semestern känns redan långt borta hur det nu är möjligt och värmen då, den förrädaren, som om den gått på en termostat slog den över till höstsvalka bara vi tänkte ordet vardag i förra veckan. Men jag var inte riktigt färdig känner jag, blev lagom överrumplad. Sommaren, kom tillbaka, allt är förlåtet.
 
Befinner mig överallt och ingenstans just nu. Jag har ett skolbarn (förskoleklass förvisso, men ändock ett skolbarn), jag renoverar nyss nämnda skolbarns rum, jag bollar frilansuppdrag med sökandet efter en deltidsanställning och jag håller på med ett nytt projekt/företag. Däremellan föröker jag hålla mig i form, ta in offerter på nästa större husrenoveringsprojekt och funderar samtidigt över varumärket Little miss fix it och peronligutvecklar skiten ur mig själv. Det är precis så överväldigande som det låter. Men så, nu är sommarplåstret draget och imorgon är idag igår. Och jag bloggar igen!
 
Häpp!
 
Följ mig gärna på instagram @littlemissfixit
 

Semestervittring och allt runtomkring

Den senaste veckan har bara flugit förbi och bloggen har negligerats, igen. Det är som att börja träna efter ett uppehåll, eller sluta röka eller som vilken ny rutin man än vill få igång (även om mitt blogguppehåll inte varit så kraftigt så har det ju haltat betänkligt en längre tid) så tar det tid och kontinutet för att komma in i gängorna igen. Så hav tålamod mina kära läsare. Hav tålamod.
 
Så vad händer bakom kulisserna? Det är självklart mycket med det nya företaget som händer. Jag har träffat Kenneth, affärsutvecklaren som jag bollar min företagsidé med och som hjälper mig ta den till högre höjd, eller alldeles realistiska höjder kanske.
 
Jag har lunchat med en potentiell person att hjälpa mig med budget och övriga ekonomiska bitar i firman. Toppen, för så fort jag försöker sätta mig in i det så ställer min hjärna in sig på "myrornas krig" eller "radiobrus" och jag kan inte säga det ofta nog, fokusera på det ni är bra på för lustigt nog så finns det andra personer som är bra på det just du prioriterat bort!
 
Igår hade jag (ännu ett) telefonmöte med Robin, en kompis som är otroligt grym på konceptutveckling och branding, för att jag ska landa i ett namn på produkten. Det vi diskuterade ska jag fortsätta jobba med i eftermiddag.
 
Boo går på sommarsimskola. V a r j e  k v ä l l. I fyra veckor. Jag är medveten om att jag låter lite kinkig här men det är liksom rätt meckigt att både hinna med att t ex. heja fram Sverige i VM och sitta i en fuktig simhall vareviga sommarafton. Men hon fullkomligt älskar det och med vattensäkerheten på köpet så, vem är jag att gnälla?!
 
Vi tog det jobbiga beslutet att kastrera Fleur. Planen var egentligen att vi skulle ta en kull kattungar på henne först (söthetsdöd deluxe!) men efter många turer med uppfödare och den tilltänka hanen som det inte blev något med så kände vi bara näe, nu kastrerar vi henne så att vi kan aktivera kattluckan och låta henne bli den katt hon vill vara och gå ut och in (även om det skrämmer mig från vettet att jag ska hitta henne platt nere på gatan när jag kommer hem en dag). Så en hårig liten konvalecent stryker omkring här hemma idag.
 
Vi har haft ett par snickerifirmor här för att räkna på badrumsrenoveringen, det ska bli spännande att få deras offerter. Om man tycker det är spännande att bli pank vill säga. Men nytt härligt badrum i Hundraåringen - ja tack!
 
Dessutom har vi tittat på ett hus - ett riktigt drömhus. En jämn hundraåring, ett gammalt kapell som stod klart trekvart härifrån 1918. Den som följer mig på insta-stories såg det kanske fladdra förbi tidigare i veckan? 300 kvm sommarhus med den största potentialen på den här sidan Jesu födelse. Till priset av en badrumsrenovering. Jo men det är faktiskt sant, det låg ute för nästan inga pengar alls, förhållandevis. En veckas vånda och några turer till det där drömmiga som var i behov av ett antal kubikmeter färg innan vi landade i att det inte blev någon budgivning/affär. Varför vi inte slog till? För att det egentligen bara var världens häftigaste hus, på helt fel plats. Tomten var i stort sett obefintlig och jag pratade med bonden nästgårds om att arrendera eller köpa till mark men det ville han absolut inte gå med på och då spelar det ingen roll hur fantastiskt häftig centralkaminen var, eller vilka ljuvliga tapeter det sattt i den gamla lärarinnebostaden på övervåningen. Men grattis du lyckliga ägare som får förvalta en av Svenska kyrkans forna stoltheter och inte behövde större tomt! Grattis, verkligen. (Jag är inte bitter.)
 
Ja som ni hör så händer det både det ena och det andra och jag ska försöka komma in i rutinen att uppdatera bloggen i samma takt. Men faktiskt så flaggar jag sedan nu för att det en stund framöver kan bli lite si och så med den saken för på måndag så räknar jag med att vara semesterledig, och familjenära, tillsammans med Jesper som tjuvstartade igår. Hur mycket semester man nu tar när man har världens roligaste affärsidé som vill bli förverkligad...
 
 

Genom mobben på sistone

Jag vet inte vad det säger om mig men jag har 26 603 bilder och 1320 videos på min telefon. Och jag k a n  i n t e radera något. Eller självklart slänger jag bilder som blivit tagna i fickan eller oskarpa tillfällen på flykten (om de inte är vackert oskarpa förstås) men jag har liksom inte hjärta att radera sju av de åtta gulliga bilderna på Boo som ser snarlika ut. Oh well, den frågan kan säkert någon psykolog reda ut åt mig framöver men tills dess fortsätter jag knäppa mobilbilder som om det inte fanns någon morgondag. Här kommer ett gäng från den senaste veckan, vissa hamnar på sociala medier och andra - ja de simmar runt med sina andra 26 602..3...4...5.. kompisar i mitt mediamoln.
 
 
Här är mina favoritpersoner, mitt gäng, mina musketörer. Bästa valet av pappa till mitt barn.♥ Ibland driver deras retstickefasoner mig till vansinne, ibland genomskådar jag dem innan.
 
 
Fabbe-badet, med alldeles perfekt coca-colabrunt vatten för oss som gillar insjöar.
 
 
Sommarregn på torpet, ligga i soffan och läsa loppisfyndade däckare med fröken Fleur framför brasan.
 
 
Har du någonsin varit i en Norrgavel-butik? Om inte så ordinerar jag varenda uppvarvad människa detta. Gå där och andas djupt in genom näsan och ut genom munnen, stryk med handen över de oljade möblerna och de mjuka linnekuddarna och laga alla trasiga synintryck med totala färgharmonier. Inträdesbiljett för stressade själar, det hade funkat som affärsidé Nirvan - jag lovar.
 
 
 
Papaver - eller Vallmo som man säger. En av de vackraste blommorna. Kommer för alltid tänka på min mormor som drog vidare från jordelivet för två år sedan, just som vallmon blommade som mest. Det tappa-andan-fina printet följde med mig hem häromdagen. Jag känner samma svaghet för sköra vallmos som jag gör för starka ballerinor, så vackert att jag vill gråta. Skönhetstårar, de finns absolut. Strax intill fulgråten med rinnande snor.
 
 
Ännu en insjö i Småland. Jag stannade bara för att sprattla av mig lite av den bubblande energin jag haft de senaste veckorna, just då efter ett möte med en potentiell samarbetspartner. Så häftigt med alla inspirerande människor jag träffat och fortsätter träffa.
 
 
Rostis, salami och melon-feta-myntasallad. Så enkelt men obeskrivligt gott på en och samma gång.
 
 
Kaprifolen som helt skamlöst svämmar över bakom lillstugan och vars doft gör en fullkomligt vimmelkantig. Jag njuter och njuter innan den vinkar adjö för i år.
 
 
Min lilla, stora tjej. Så envis och underbar, kan knäcka mig på en sekund i min föräldraotillräcklighet och hela mig lika snabbt med en liten hand i min. Och ingen sportar en outfit som hon. Urvuxet nattlinne och leopard-Vans under paraplyet. Frågor på det?
 
 
Jordgubbsskörden är lika snål som vattentillgången. Men smaken, oh smaken på de små juvlerna.
 
 
Min vän Maria kom hem från Nederländerna och prydde min cykel alldeles förträffligt. Jag måste skriva mer om den känner jag, bästa cykeln jag haft. Maria går inte heller av för hackor.
 
 
Att vandra runt i Kalmar för att söva ett litet lånat barn, en totalt oregerlig rabatt i stadsparken får mitt hjärta att ta ett skutt - så rakt igenom fint med allt det vilda.
 
 
Lunchrester x2. Färsk basilika och microplane-riven parmesan lurar vilken insladdande halloumilasagne och mosad myntasallad som helst att se så aptitlig ut att snålvattnet lockas fram. Mums.
 
 
Solen har trollat bort mina ögonbryn och fram en oövervinnerlig attityd. Ni vet de där dagarna då en vårdslöst placerad tändsticka skulle få en att självantända av ren positivism? Ibland finns det bara där -det kan vara en känsla, ett par favoritbyxor eller en alldeles perfekt uppsatt knut av slarvigt hår och då är det bäst att rida på vågen och vara världens mesta sprudelpudel medan det varar.
 
Peace out.

Midsommar 2018

Det är söndag, det regnar och att sitta inne och kura framför kakaelugnen i stugan känns helt befogat. Idag har vi haft familjehäng, en lunchutflykt till Karlskrona och bokläsareftermiddag i stugan och jag tror allihop pustade ut aningens efter att ha arrangerat det stora kalajset på den här sidan av 2018 - midsommar. Jag flaggar redan nu för halvtaskiga mobilbilder men att vara värdinna och ha en systemkamera runt halsen det är helt enkelt en utmaning över min förmåga. I år var vi åtta familjer som firade tillsammans, alla med barn mellan 1,5-10 år så det gäller att framför allt måltiderna sitter där de ska för att blodsockret skall hållas i schack. För säkerhets skull skrevs alla de viktigaste hålltiderna upp på svarta tavlan.
 
 
Det blåste lite kyligare vindar än vi varit vana vid den senaste månaden så partytältet fick på sig en gavel innan lunchen ens startade. Den stora utmaningen med att fira så många på vårt lilla torp är vädret. Det är stört omöjligt att tränga in +30 pers på torpets 30 m² så gissa om väderapparna gått varma den senaste veckan?! Men även detta år höll det sig strålande fint så gott som hela dagen. När Boo och jag dukade bordet utbrast hon med emfas: "-Jag älskar det här tältet med de här gardinerna!" Och jag är beredd att hålla med. Spetsgardinerna Alvine från Ikea lyfter vilket PE-schabrak till tält som helst. Loppisspets blir superfint ovanpå lakansväven på borden. I år, till skillnad mot förra året, lyckades jag hinna med att göra de enkla björkkransarna som hängde i taken. Tipstack till Helena.
 
 
Med så mycket folk är det lätt att tappa bort sin servett, och jag väljer alla dagar i veckan tygservetter framför papper när det vankas festligheter. Så jag knåpade ihop en enkel servettring av ståltråd och Boo skrev allas namn på en liten etikett.
 
 
Midsommarlunch med sill, paj och nypotatis stora som marsvin. Det märks att vi har haft högsommarvärme i ett par månader redan när potatisen kostar 1 öre kilor och de små potatisarna inte går att finna .
 
 
Det har blivit tradition att frysa in snapsen i blomster-is. I år blev det med blommor från rabatterna inne i stan, så gott som de enda blommorna som fanns då allt blommat över här ute i skogen.
 
 
Efter lunchen vankades det 5-kamp och vi delades snabbt in i fyra olika lag genom leken"Fruktsallad". Vi samlade vatten från en vattenpistol i en mugg, kastade boll, drack bubbeldricka på tid och krossade ballonger utan att använda händerna. Jublande glad segrade jag med lag päron. Vaddå tävlingsmänniska.
 
 
Strax därefter var det dags för traditionsenlig jordgubbstårta. Lyllos mig som inte äter gluten (måste passa på att lyfta den tanken eftersom det oftast känns o-lyllos) och fick njuta av en himmelsk marängtårta som min kompis Chali bakat via receptet här.
 
 
När alla tallrikar, glas och bestick var diskade för andra gången, ja det är nog det största debaclet med att fira spartanskt. Disk vid temporärt utekök med vatten från slangen. Men det är också mysigt! Ja, efter disken var det dags att resa stången och dansa. I fjol var det i stort sett bara de vuxna som dansade men i år, konstigt nog så dansade a l l i h o p. Vet inte om det hade att göra med att det vankades godisregn efter dansen och eventuellt kan någon förälder sagt att det rådde obligatorisk dansnärvaro för att få delta i godisregnet. Eventuellt. Väldigt kul var det i alla fall med allihop som skulle enas i vilket håll vi skulle dansa (det gick att avnjuta spektaklet på instastories @littlemissfixit) och när det för en kort stund blåste friskt och stänkte några regnstänk så kändes det 100% svensk midsommar.
 
 
När det fallit både sommarregn och godisvarianten så tände vi grillarna och vid det laget var all mat välkryddad av hunger. Mobilen fick uppenbarligen ta paus för mellan 17.59 och 23.43 togs inte en enda bild. Regnet föll stilla i natten och vi satt uppe och pratade sådär som bara småbarnsföräldrar har vett att uppskatta. Det vill säga de som inte hade somnat vid nattning då... Vackra är de inte, partytälten, men tusan så bra både mot sol och regn.
 
 
Igår vaknade vi så smått till liv i stugor, tält och husvagn och det är nästan det bästa tycker jag, när man hänger så där opretantiöst innan alla börjar droppa av hemåt, med håret på svaj och pyjamasar med brännvinsknäppning och äter kollo-frukost och lunchrester. För att inte tala om tårtresterna, och kardemummabullarna som lyckligtvis blivit över...
 
Glad fortsättning på sommaren!

Vad ska du göra nu?

Den frågan har jag fått många gånger sedan jag berättade att jag sagt upp mig från Tengbom. Helt relevant förstås och jag tänker att det är läge att berätta lite om vad jag har för mig om dagarna, för i fredags vinkade jag kollegorna adjö. Ni som hängt med mig länge på bloggen vet ju att jag gått från anställd, till frilans till anställd igen och nu står jag alltså än en gång här med hela världen framför mina fötter (och hjärtat i halsgropen). För jag håller nämligen på att starta ett nytt bolag, denna gång med en produktidé som utgångspunkt. Så h i m l a spännande och kul och galet och inspirerande och... Ja ni fattar!
 
Det började med att jag hemma hos kompisar i påskas sade högt så där som man gör: "-Varför finns det ingen som gör..." vilket ledde till ett febrilt massa googlande för att sedan konstatera nä, men det finns ju faktiskt ingen som gör detta, och det är en bra grej! Sedan dess har tanken fått marinerats och till slut kände jag att jag verkligen ville testa idén. Och om det är mycket med ett tjänsteföretag som frilans så är det liksom ingenting mot när det kommer till en produkt som ska säljas, på nätet exempelvis.
 
Så det gör jag nu. Pratar med leverantörer, förståsigpåare, grafiska designers, andra start ups, distributörer och ungefär två tusen andra grejer och idag träffade jag Kenneth som jobbar som affärsutvecklare på Kalmar Science Park. Han gillar också min idé, precis som i stort sett alla som jag pratat med, men han var även kritisk och gav mig en rejäl hemläxa till vår nästa träff. Så under eftermiddagen har jag suttit och förberett en marknadsundersökning och försöker formulera min affärsmodell i en sammanfattande presentation. Som ni kanske förstår är ingen människa en ö och därför tänkte jag framöver ta hjälp av de trognaste läsarna jag vet, nämligen er, för en liten marknadsundersökning kan ni ställa upp att svara på va?
 
Imorgon ska jag träffa en potentiell leverantör/samarbetspartner i andra änden av Småland, det ska bli skoj! Och det är alltså det här företagsbyggandet jag pysslar med just nu, formulerar en himla massa tankar och realiteter i en affärsplan och så ba'.
 
Foto: Sara Zetterström

Tolvtaggaren

Det är nu på dagen tolv år sedan bloggen såg dagens ljus och bara det är ju smått ofattbart. När jag själv var tolv skulle jag denna motsvarande vecka vara fanbärare på skolavslutningen vilket betydde att jag skulle gå först i tåget med skolans alla elever som vandrade de 800 m från skolgården till kyrkan och bära svenska flaggan i ungefär 45 graders vinkel. Precis framför Hans-Oves föräldrar Kenth och Birgit som gick bakom spelandes fiol och klädda i folkdräkt. Tolvåriga Sara bar lila jeans med imponerande lårvidd och tillhörande väst över vit t-shirt, allt från KappAhl inne i stan. På fötterna hade jag bruna flätade skinnskor med spännen (de färgade vita tubsockor rödbruna när de blev våta) och jag kände mig helt klart supersnygg. Jag var en liten skit som barn och bredvid mig gick Viktor som jag känt sedan jag var nyfödd eftersom våra föräldrar jämt umgicks och vi turades om att kånka den där stadiga fanan som var åtminstone dubbelt så lång som vad vi (jag) var. 

Efter sommarens efterlängtade ridläger skulle en ny familj flytta in i mitt barndomshem och mamma, mina systrar och jag började en ny era i en lägenhet i stan medan pappa stannade kvar i byn som han  aldrig i livet kommer att lämna.

Fullt så dramatisk blir nog inte bloggens trettonde höst men det kommer garanterat hända grejer för det är mycket på gång här bakom kulisserna. Själv gillar jag fortfarande avsmalnande byxor och vita t-shirts, men jeansvästen har nog fått sommarlov på obestämd framtid.

(null)



Vikten av att göra sin grej

Äntligen sitter jag här igen, med bloggen framför näsan och massa bokstäver som vill ut genom fingrarna. Det har hänt så mycket sedan sist och jag tänker att det inte är mer än rätt att ni får en liten uppdatering från när livet gick lite i baklås. Vi går så långt tillbaka som till när jag gick från att frilansa till att bli anställd för 2,5 år sedan;

Jag tänkte att det skulle bli så bra, att få jobba på hemmaplan igen. Ja så att åtminstone en av oss inte pendlade och fanns snabbt tillgänglig för vardagens knyck och ryck med små barn. Och vad vore bättre då än på det mest spännande arkitektkontoret i stan? Ny bransch, nya kollegor och större projekt. Det var min energi, drivet, som gav mig jobbet.

Ganska snart började det skava, bara lite grann, som ett gruskorn i strumpan. Precis just det där som jag är så bra på, sånt som får elden i mig att flamma - att träffa människor, att skapa och sätta samman koncept, att ha en övergripande koll, ett finger i de flesta syltburkarna, att tycka till och utmana... Allt det där kom i skymundan när jag skulle medverka i stora, långdragna projekt samtidigt som ett helt nytt arbetssätt, en ny terminologi skulle anammas. Och jag sprang, för jag ville ju visa framfötterna. I ett helt år sprang jag på alla nya puckar som sköts i min väg, och helt ärligt även på en hel del som inte ens fanns på min planhalva. Som jag sprang, det blev snarare framfall av hela jobbdrömmen. Som ett korthus rasade jag ihop. Tvärslut. Sjukskriven.
Energin som gav mig jobbet var slut. Jag blev som en skugga av den jag trodde var jag. För henne ser jag aldrig mer.

Bebissteg tillbaka. Ett ben i taget. Men Sverige har ganska bråttom ändå, med socialförsäkringssystem och så. Plötsligt så var det dags att springa igen fast jag inte riktigt kunde gå. Men den här gången smygkörde jag lite med handbromsen i. Började ställa krav på att vi skulle jobba mer med casting, rätt person på rätt plats, gällande hela kontoret. Ja hurra! Och för egen del började jag säga det här är jag bra på, kan jag inte få jobba så, eller si? Och det fick jag ibland, drömmen! Men verkligheten triumfade drömmen gång efter gång och de projekt som vi jobbade med var ju verkliga i allra högsta grad. Vi började titta på nya möjligheter, chefen och jag, nya arbetsuppgifter som jag föreslog och det kändes spännande! Tills jag insåg att jag än en gång försökte ändra på mig för att passa in.
 
Och samtidigt, på en annan plats i världen, var det en pojke som inte orkade leva längre. Han hette Tim Bergling och hans öde drabbade mig. Grabbade tag i hela mig och allt blev plötsligt glasklart. Livet är för kort för att du inte ska befinna dig i rätt kontext! Det är ju superkort, bara cirka hundra år - i bästa fall, och det är var och ens ansvar att förvalta tiden på allra bästa sätt!

Så jag pratade med jobbet, tackade för allt och sa "-Hoppas att vi ses igen, i de projekten som passar oss båda." De lätta projekten. Känns det lätt så är det rätt tänker jag. För även hårt arbete kan kännas lätt, när rätt person utför det. Och jag vill poängtera, jag ångrar absolut inte min tid på en av Sveriges bästa arkitektbyråer, det är ett fantastiskt företag! Det var bara att den bästa rollen för mig inte fanns precis just i Kalmar, på dag-för-dag basis.

Och vet ni, bara jag vred på den där pusselbiten så lade den sig till rätta och började genast att pumpa in kraft. Och det pumpar och pumpar och för varje dag fylls energin på mer och mer. Och hon som jag var för två och ett halvt år sedan börjar skymtas igen, fast nu med ännu mer erfarenheter och självkännedom, men med drivet tillbaka.

Kanske undrar du vad jag ska göra nu? Det ska jag snart berätta, men måste vara lite hemlig först tills allt tagit form. Men ni som hängt med mig länge kommer att fatta, att det är nu jag ska göra min grej! Är så tacksam att ni fortfarande tittar in här på bloggen och kanske hänger med på instagram också, från djupet av hjärtat - Tack!


Mitt sämsta köp

Jag fick frågan om jag inte kunde skriva om mitt sämsta köp och jag fick verkligen fundera en stund. Sen kom jag att tänka på något som var dyrt, krävande och alldeles... alldeles underbart. Men fel.
 
Sommaren 2007, den sista sommaren som Gotlänning (nåväl, det krävs ju fem generationer av ö-liv för att vara en äkta Gute men det var sista sommaren jag var fast boende på Gotland) hittade jag en köksoffa och ett skrivbord på en antik- & loppisbutik som hette Farbror Fynd. På den tiden var Farbror Fynd lite som "Stadsmuseum & Grill". Man kunde hitta typ allt ifrån stora partier av nylonstrumpbyxor till antika kristallkronor under samma tak. Plötsligt stod det där, skrivbordens skrivbord. Det var ett d i r e k t ö r s s k r i v b o r d. Inte för att jag någons varit eller haft en önskan om att bli en välnärd företagsledare innan denna blixtförälskelse men där och då blev jag övertygad om att jag inte kunde leva en dag utan det där skrivbordet, så lite direktör jag var.
 
Egentligen var det nästan svårt att se vad det var, för jalusiet var trasigt och beslagen rostiga men pondusen hade knappast försvunnit trots att möbeln var ett ras, stora lådhurtsar, utdragsskivor och hemliga fack i mörkbrun fanér på en kärna av trä - tror det var från tungtsomtusan-trädet. 2000 kr kostade det och jag visste inte var jag skulle göra av det, dessutom skulle vi ju flytta till Kalmar några veckor senare.
 
Till Kalmar kom det, faktiskt landade det utanför lägenheten ett par veckor innan vi själva flyttade in men grannarna som var trevliga redan då lät mig ha det stående under en presenning på innergården. Vi flyttade in i oktober och när vårsolen började lysa tog jag glatt fram slipmaskinen och slipade av alla lådor, jag köpte nya beslag, vajer och skruv. Sen blev det liksom stående, vi hittade ingen plats till det. Jag närde ju fortsatt en förhoppning om ett smärre under (att lägenheten mirakulöst nog skulle växa 50 kvadrat för att göra det där mastodont-pulpeten rättvisa) men det stod där det stod, som ett mega-plockepinn i garaget. Behöver jag säga att Jesper inte var så... ehhh... imponerad?!
 
Efter fyra år fick han nog och jag sålde det (i ren äktenskapsförmedling) för ett par hundralappar. Nej, det var inget bra köp. Det var ett typiskt ögonblick av den blinda kärleken som kan drabba en inredningstok och en övertro på hur mycket som egentligen ryms på 109 m² tre trappor upp utan hiss.
 
Så här såg det ut, hittade en välpolerad kusin på Auctionet. Nåväl, nu är ju den stora frågan: när har ni haft ett svagare ögonblick och gjort ett mindre lyckat köp? Nå? Sharing is caring...
 
Foto: bild lånad från auctionet.com

Torparna ♥

Det har snöat hela natten och ända fram till nu. Milda flingor som seglar långsamt mot marken och bäddar in allt i vitt. Inbäddad i vitt är även Boo som fick feber igår och en eländig hosta. Som en koldolme ligger hon invirad i Jespers täcke på soffan och tittar på film och det går inte ens att locka med glass, då är man sjuk minsann.
 
Så jag vabbar och passar på att gotta mig åt att se hemmet i ljus. Snön hjälper till förstås men det märks att vi går mot ljusare tider nu och jag njuter av varenda sekund. Det slog mig också när jag passerade genom lillhallen utanför badrummet hur mycket jag tycker om tavlan vi har där. Det är ett foto av hela familjen på trappan till torpet, taget av Henke som jag jobbat en hel del med. Sommaren 2014, och jag får svår sommarlängt när jag ser det. Boo är bara en skallig liten skrutt, men faktiskt har hon klämt ner sig i samma gamla nattlinne dagen till ära.
 
Foto: Sara Zetterström
 

Min bästa huskur mot förkylning

Även om rubriken kanske antyder det så går det inte att skylla glesheten mellan inläggen på sjukdom precis, snarare har jag varit ovanligt fri från förkylningar och nedsatt immunförsvar den här hösten och vintern. Med risk för att jinxa hela baletten nu så tror jag det beror på två saker: För det första har jag tränat regelbundet, mer än jag gjort på ett par år faktiskt, och för det andra har jag, så fort jag känt mig det minsta hängig eller nedsatt skopat i mig mängder av min favorithuskur som är citron- och ingefärste med honung.
 
Det är lustigt det där, jag är verkligen inget fan av honung vanligtvis men nu råkar jag ha två fantastiska vänner som dessutom är biodlare och förser mig med detta guld. Närodlad medicin när det är som bäst. Idag jobbade jag hemifrån delvis för att jag väntade en paketleverans och dessutom kände jag någon bacill som låg och puttrade igår varför det var dags för en huskur. Att göra det här teet är busenkelt och du behöver bara fyra ingredienser:
 
1/2 ekologisk citron
ett par centimeter skalad ekologisk ingefära
en rejäl tesked, snarare matsked med svensk, helst närodlad honung
hett vatten
 
Skär en tjock skiva av citronen, skär bort skalet och dela fruktköttet i mindre bitar, pressa saften ur ändsnutten.
 
 
Skala ingefäran och skiva den i mindre bitar, tänk ju mer yta i kontakt med vattnet desto bättre. Ta en rejäl sked med honung och lägg allt i en härlig kopp.
 
 
Häll på hett vatten, jag läste någonstans att det var perfekt med c:a 70 grader men så noga är inte jag, jag kokar upp det och låter det svalna en kort stund innan jag slår på det.
 
 
Drick och njut! Och drick i mängd. När jag druckit upp teet så tar jag bara en ny skopa honung, fyller på med vatten och återandvänder citronen och ingefäran, det räcker utan problem till 3-4 koppar tycker jag. En enkel, god och suverän huskur faktiskt. Just nu jobbar jag med ett förslag på en ny reception, lobby och bar till ett välkänt hotell i regionen och det är hektiska dagar då det ska lämnas in innan jul, extra viktigt att hålla sig frisk alltså.
 
Foto: Sara Zetterström

Babes i bushen

Pjuh, det är inte utan att dagens vabbande kom lite som en skänk från ovan så att jag fick en stund att smälta intrycken från helgen som gick för det hanns liksom inte med innan jobbveckan drog igång. I fredags åkte jag nämligen rakt ut i uppländska skogarna och tilbringade långhelgen på Glädjens kapell tillsammans med fjorton übersköna kvinnor i vinterupplagan av Babes in boylands workshop med juligt tema.
 
Kanske var det platsen, att vi inte rörde oss nämvärt längre än runt stugknuten om ens det på drygt två dygn. Kanske var det maten, Lisas vego och alldeles underbar. Kanske yogan som lärde oss om mobilitet och tacksamhet. Jag önskar förresten att alla fick ha en Olivia i sitt liv, om så bara för en kvart. Kanske var det just att vi var en otroligt fin samling människor som bara trivdes i varandras sällskap och där alla fick vara precis som man ville. Jag åkte dit helt förutsättningslöst med en förhoppning om att fylla på inspirationsdepåerna och jag kom därifrån med så himla mycket mer. Några nya vänner till exempel, för livet känns det som. Jag ska försöka dyka ner lite mer detaljerat från dagarna men så länge kan ni läsa mer på Nathalie och Matildas sida här.
 
 
Det är något visst att sova i en enda stor sovsal, man kommer varann väldigt nära... Mysigt! Särskilt om man har öronproppar he-he.
 
 
Hej hej! På lördagen hade vi hettat upp kapellet så till den milda grad att jag skippade raggisarna och gled runt som värsta Ernsten.
 
 
Frukost, fika, lunch, fika, middag... Glutenfritt, veganskt och gudomligt!
 
 
Och den slumpmässiga bordsplaceringen som kom sig av att vi inte slösade på servetterna utan fick en varsin med en namnad ring som man fick leta efter inför varje sittning. Så enkelt och bra sätt att blanda upp gruppen på!
 
 
Jag smygfotade Lisa och Olivia genom fönstret när de flydde fältet från oss galningar som trängdes om vinklarna i varje fotosession.
 
 
Buffén av kreativt material visste inga gränser och jag hittade tillbaka hem till mitt pysslande jag igen. Så fint!
 
 
Klick, klick, klick! Om jag fått en peng för varje gång man hörde ljudet av en slutare så hade jag varit ekonomiskt oberoende efter den här helgen. I kid you not. Och ändå var vi himla mycket i nuet.
 
Vet att uttrycket är uttjatat så man svimmar men det var faktiskt en helt m a g i s k helg, jag bara säger det.

Adventstid kom till mitt ensamma hus...

En av mina favoritjullåtar, särskilt i tvåstämmigt. Ibland, ja i mitt fall ganska ofta faktiskt, så känner man sig liksom helt odödlig. Man gläds åt allt fint runt omkring och kör sitt race och lever life. Och sen kommer verkligheten och ger en en riktig käftsmäll. Det hände mig och min familj för ett par veckor sedan. Dödsfall i nämsta kompiskretsen och hela livet stannade upp. I några timmar alladeles blickstilla. Sen kan livet inte stå stilla så himla länge för det är barn som ska hämtas på någon skola, mat som skall ätas och jobb som ska skötas. Men overklighetskänslan ligger kvar som en våt filt över hela alltet och sorgen som sköljer över en som stora och ibland glesa vågor. När en låt kommer på radion, eller när alla kompisarna är samlade men det är en som fattas, som inte längre finns ibland oss. Eller när man läser dödsannonserna i tidningen och antalet och texterna visar på att det var någon som borde stannat längre, någon som är saknad.
 
Kanske är det sorgen som genomsyrar tillvaron som bidragit, eller frånvaron av snö så här långt söderut, men i år har jag velat julpynta långt mycket tidigare än vanligt och riktigt längtat efter det varma skenet av adventsstjärnor och ljusstakar i alla fönster. Så nu hänger de där och gör livet lite ljusare i all sin enkelhet. Megamyset kommer från jättestjärnan från Watt & Veke, egentligen lite för stor för vårt burspråk som inte sträcker sig många meter över havet men så här års får nog "more is more" råda. Och har ni sett vår katt"unge" Fleur? Hon som är långt ifrån fullvuxen men redan väger fyra gånger mer än när hon flyttade in, jag fascineras över denna maffiga ras och undrar när hon ska sluta växa egentligen? Något jag inte behöver fundera över mer är hennes krulliga morrhår, efter morgonens fotosession blev det väldigt tydligt hur de har uppkommit.
 
Foto: Sara Zetterström
 

Oktober i kvadrat

Första november är här och kom med en frostknäpp i bagaget. Jag tittar tillbaka på oktober genom min mobilkamera och om du vill se mer så kan du följa mig på Instagram där jag också heter @littlemissfixit.
 
Fr. Vä: Morgondoppen duggade tätt i september men med mycket regn de senaste veckorna har jag inte varit lika självklar på bryggan. Några uppfriskade bad blev det dock även i oktober och kanske det mest magiska var denna dimmiga morgon ♦ Sjøblad är en frisk fläkt i Kalmars rätt skrala modetablå och jag spanade in den blommiga dressen från Ganni. Kanske i ett liv där jag skrider runt i en spatiös våning med stengolv där skjorta och blus inte känns som en pyjamas... ♦ Lunchen på slottet sista söndagen i oktober fick t o m mig som undviker kött att välja närproducerad lammgryta, ljuvligtheter för både öga och gom. ♦ Efter tolv veckors väntan kom den så äntligen, vår nya säng! Sval när jag är varm och värmande när jag fryser - naturmaterialsmagi! Bonus: Den t o m doftar gott. ♦ Det är dags att utvidga garderoben med en brun dojja. Spanade in denna promenadvariant från Clarks. Men som alltid fastnar jag mest för den svarta. ♦ Mer rutigt blev det när jag var i Helsingborg och hälsade på nytillskottet i storfamiljen <3. Hotellet bjöd på golvinspiration i långa rader, perfekt nu när vi planerar inför badrumsrenovering. ♦ Jag tog en annan väg hem från jobbet en eftermiddag och plötsligt ser man nya vyer av samma gamla Kalmar. Så vackert att jag stod där tills jag började frysa. ♦ Hösten - hur fint är det inte med alla intensiva färger. Aldrig att jag kommer tröttna på den färgglada entrén till Hundraåringen så här års. ♦ Färgprakten i lunchsalladen på Magasinet  visste heller inga gränser en supermysig dag på tu man hand med Boo, medan hon åt vad som närmast kan beskrivas som pannkakastårta.
 
Foto: mobilbilder av Sara Zetterström
 

Händer i helgen

Här är helgen i full gång, gårdagens inflyttningsfest hos Wilson Creative var supergrym och jag blev generande lovordad över lokalens utformning, fördelen med att gå på AW redan vid kl 16 är att det är helt okej att vara hemma klockan ett par timmar innan midnatt...
Jesper blev hämtad i svinottan för höstens sedvanliga fiske-cup och jag kunde inte somna om utan började rensa i Boo's rum. Leksaker som vuxits ur, böcker och hårda urval bland div. kreativa alster. Hennes garderob rensade jag i början av sommaren men resten av rummet har verkligen blivit åtsidosatt länge nu. Hela projektet blev genast lite svårare när damen i fråga vaknade. Det är så lyxigt att få ensamtid med Boo, vet inte om det är femåringar i allmänhet men hon är så himla mysig att hänga med, mycket funderingar och roliga samtalsämnen och mindre friktion just nu. Det här ska vi ägna oss åt lördag-söndag;
 
En sväng på stan
Några presenter skall inhandlas, jag ska titta på en tröja och Boo har önskemål om en svart basker. Får se utbudet på just den fronten. Vi ska även kolla om leksaksaffären har något bra kit med Lego classics. Fribyggandet vet inga gränser här hemma och Lego är en bra hållbar leksak tänker jag, har ständiga bevakningar på Blocket men just de vanliga grundbitarna lyser med sin frånvaro bland allt Lego Friends. Dessutom har jag sett ett par ursnygga byxor på Sjöblads instagramkonto och måste kläm-känna på dem. Lunch blir det på stan, kanske på Magasinet.
 
Nattgäster
På eftermiddagen kommer Boo's gudmor med barn och tillika kompisarna Signe och Olle. Vi ska ha en mysig kväll med övernattning. Stormadrassen är förberedd för pyjamasparty i Boo's rum och jag ska testa en vegetariskt tofugryta med recept från Food Pharmacy, är skeptisk till tofu så här blir det upp till bevis.
 
Prinsessvandring
Tur att vi vrider tillbaka klockan till vintertid inatt och på så vis kanske ändå får till en lång söndagsfrukost för vi tänkte hänga på låset till slottet då det är sista rycket på lekutställninge Majas vänner, med karaktärerna från barnboksillustratören Lena Anderson. Vid kl. 11 är det prinsessvandring och det tror jag kan bli en hit. Vi var på en sån när Boo var knappt tre och troligtvis är behållningen ännu större nu.
 
Trädgårdsfix
Ni vet den gamla regeln för att komma ihåg om klockan ska vridas fram eller tillbaka? Sommartid innebär ju att man ställer fram trädgårdsmöblerna och på vintern ställer man tillbaka dem i förrådet. Det är hög tid för oss att fixa vinterförvaringen av både möbler och växter innan frosten slår till med full kraft och eftermiddagen ser ut att bjuda på fint men kyligt väder så det blir perfekt med några timmar i trädgården. Vid det här laget borde Jesper vara tillbaka, med eller utan middagsfisk.
 
Det var helgen det, nu tar jag den lilla blondinen i handen och beger oss ner på stan, jag hoppas att fontänerna är avtängda vid det här laget. Happy helg!
 
Foto: Sara Zetterström

Gott och blandat

Idag var dagen då stjärnorna stod i brygga och livet bjöd på pannkakstårta. Nej inte alls faktiskt, tvärtom så vaknade jag ramsned i kroppen och känslorna utanpå. Tur i oturen hade jag inte ett enda möte utan kunde helt sonika jobba hemifrån på förmiddagen. Kanske var det knastret från brasan i kakelugnen eller att jag drack förmiddagsfikat ur favoritkoppen som gjorde det men plötsligt blev det ett blogginlägg mellan tuggorna av böntortillas. Verkligen i ytligaste laget men något är bättre än inget och i brist på tid så kapade jag helt sonika en lista som jag hittade här.

 

Favoritpryl i hemmet just nu: Kan inte välja mellan kakelugnen och äppelskivaren, höstens tunga artilleri

Här får jag bäst inredningsinspiration: På hotell och i butiker. Måste klämma och känna på saker

Min favoritmöbel: Sängen

När väcktes mitt intresse för inredning? Jag var väldigt engagerad i mitt barnrum och har klara minnen från allt ifrån hyllval till förvaringsbekymmer sedan 7-årsåldern kanske. Sedan eskalerade det. Fick dock känsla för det först för tio-elva år sedan, genom mitt yrkesval

Drömköp: Ett sjö/havsnära hus

Mitt senaste köp i inredningsväg: En liten ett-kliv-upp-för-att-nå-klädstången-i-tvättstugan-pall

Bästa inredningsbutik: Artilleriet i Göteborg. Jag villhöver det mesta där

Något jag behöver? Inte i prylväg. Mer tid. Eller snarare en prioriteringskompass

Vilken möbel skulle aldrig få stå i mitt hem? Man ska aldrig säga aldrig, men högst otroligt att skåda en hörnsoffa i skinn hemma hos mig

The big no no enligt mig: Bristen på mod eller civilkurage

Vilken blomma gillar jag mest: Rumslind, så maffig och skir på samma gång

Om jag fick köpa precis vad jag ville skulle jag köpa? All världens utsläppsrätter

Hur ser det ut hemma hos mig? Mysigt, småstökigt och bohemskandinaviskt med en kontinental touch

Vad skulle jag helst vilja rusta upp? Vårt badrum

Höstens måsten enligt mig? Äppelkaka, skogspromenader och många koppar te framför brasan

 

Sådär ja, nu var tysnaden äntligen bruten, jag har saknat er fina läsare! Vad har du förresten för höstmåsten?


Det börjar verka höst bannemig

Vanligtvis älskar jag hösten. Jag hävdar bestämt att min favoritmånad är våren men prick varje år blir jag lika betagen i årstidsskiftningarna. Sommaren med salttänkta hår, sandiga kex och ljumma, ljusa sommarkvällar. Höstiga skogspromenader i klar luft och en kopp te framför sprakande brasa. Kristallklara vinternätter med rykande andedräkt och bylsiga kläder, åsså våren igen då djur och natur liksom sträcker på sig, allt vaknar pånyttfött precis som alla människor som plötsligt syns ute igen efter vinterns kurande inomhus. Men det här som det hålls på med just nu. Värsta höstkänslan, i augusti! Jag drabbades av ett stråk av nedstämdhet när jag vaknade till det gråa i morse. Nehej du tack, det här är inget jag skriver under på. Möjligtvis en petition till sommarmyndigheten. Kom tillbaka, vi är inte klar du och jag, har du hört talas om sensommar eller, den sträcker sig faktiskt in i september tror jag bestämt. 
 
Fast sen efter lunch så sprack det upp lite och på väg hem från jobbet blev det nästan svettigt i kappa. Kanske var det känslan i sovrummet som inledde förvirringen, för jag har visst prickat in höstens färger om man ska tro söndagssummeringen som Frida gjorde Formexupplaga av igår... Och får jag bara li-ite mer sommar så ska jag nog kunna bli höstpeppig snart. Någon som känner likadant?
 
Foto: Sara Zetterström
 

Att tappa geisten

Många skriver när de mår dåligt. Använder orden för att kanalisera det dåliga måendet. Jag är precis tvärtom och har nog alltid varit. Nästan lite konstigt ändå för skrivandet kan ju ha en läkande förmåga, något många vittnar om. Tydligen är det inte min terapi för likadant har det varit med dagboksskrivandet sedan tioårsåldern. Jag har bara skrivit när jag är glad, vilket jag oftast varit. Men det kan ju vara förvirrande det där också, minns när Jesper efter att vi varit tillsammans i några år lite oroligt frågade om jag inte mådde bra? Jo, sa jag, varför undrar du? -Jamen du har ju inte skrivit dagbok på ett tag. Och det hade jag inte och sen slutade jag med det, eftersom jag började blogga istället. Och bloggen har funkat likadant. Skriver alltid mest när jag mår som bäst, har rull på livet och mycket energi. I sämre tider så går all energi åt att reparera insidan.
 
Den där energin har det ju som bekant varit lite si och så med på sistone. Rätt länge faktiskt, det är visst mycket som ska reparareras. Och jag har vilat, och inte vilat men bara gjort roliga saker, och gått i terapi och klurat och funderat och försökt hinna ikapp mig själv och inte vara så jävla utmattad hela tiden. Men jag har som en av - och påknapp. Ingen mjuk transformering här inte, från sköldpadda till hare. Nix, hundra blås tills batterierna tar slut. Och det tog 38 år innan batterierna tog slut. Det är ju himla uttjatat det där med batterier som måste laddas och energi hit och dit. Fast man fattar ju precis vad som menas och det är väl då liknelser gör sitt jobb kanske. Slut. Finito. Matt i lacken. Helt jäkla utmattad lack faktiskt. Om några dagar är det ett halvår sedan som det sa stopp, sedan jag tappade geisten. Kroppen sa ifrån, lemmarna lydde inte och hjärtat knep. Hjärnan hade svårt att fatta. Har.
 
Många undrar om jag inte kommit tillbaka för fort och det kanske jag har. Redan innan semestern jobbade jag 75%. Jag har mest lyssnat på läkaren som dikterat villkoren för återgången till arbetslivet. Vet inte om hon är bra eller om hon är en produkt av samhället i övrigt där allt ska gå så fort, så fort. För vet ni, när man är typen av person som får energi av att göra saker, som mår bra av att G Ö R A saker så blir förvirringen total när utmattningen är ett faktum och det centrala vattenhålet för återhämtning har gått förlorad genom att jag periodvis egentligen i n t e  o r k a t  g ö r a  n å g o n t i n g. Tankar som "-tänk om jag blir arbetsskygg" eller "-det kanske bara är latmasken som talar" är lättare att lyssna på än diffusa signaler från kroppen.
 
Jag måste förändra vissa saker i livet, jag vet det. Vissa saker går inte att förändra och det måste jag istället acceptera. Varken förändring eller acceptans är några enkla saker så det kommer ta lite tid och under den tiden så handlar det om att förvalta perioderna av full-laddning väl, och acceptera lågergibelysningen när den kommer. Just nu kikar geisten fram så jag passar på att njuta av att ha lust och ork till att pyssla, bygga och blogga! Sånt som ger energi! Jobbar hela tiden med att det ska bli ett jämt flöde igen och håller tummarna för att skillnaden mellan toppar och dalar ska bli mindre framöver. Tack för att just du läser och peppar eller inspireras, det betyder enormt mycket för mig!
 
Foto: Sara Zetterström
Spara

Att tappa geisten

Många skriver när de mår dåligt. Använder orden för att kanalisera det dåliga måendet. Jag är precis tvärtom och har nog alltid varit. Nästan lite konstigt ändå för skrivandet kan ju ha en läkande förmåga, något många vittnar om. Tydligen är det inte min terapi för likadant har det varit med dagboksskrivandet sedan tioårsåldern. Jag har bara skrivit när jag är glad, vilket jag oftast varit. Men det kan ju vara förvirrande det där också, minns när Jesper efter att vi varit tillsammans i några år lite oroligt frågade om jag inte mådde bra? Jo, sa jag, varför undrar du? -Jamen du har ju inte skrivit dagbok på ett tag. Och det hade jag inte och sen slutade jag med det, eftersom jag började blogga istället. Och bloggen har funkat likadant. Skriver alltid mest när jag mår som bäst, har rull på livet och mycket energi. I sämre tider så går all energi åt att reparera insidan.
 
Den där energin har det ju som bekant varit lite si och så med på sistone. Rätt länge faktiskt, det är visst mycket som ska reparareras. Och jag har vilat, och inte vilat men bara gjort roliga saker, och gått i terapi och klurat och funderat och försökt hinna ikapp mig själv och inte vara så jävla utmattad hela tiden. Men jag har som en av - och påknapp. Ingen mjuk transformering här inte, från sköldpadda till hare. Nix, hundra blås tills batterierna tar slut. Och det tog 38 år innan batterierna tog slut. Det är ju himla uttjatat det där med batterier som måste laddas och energi hit och dit. Fast man fattar ju precis vad som menas och det är väl då liknelser gör sitt jobb kanske. Slut. Finito. Matt i lacken. Helt jäkla utmattad lack faktiskt. Om några dagar är det ett halvår sedan som det sa stopp, sedan jag tappade geisten. Kroppen sa ifrån, lemmarna lydde inte och hjärtat knep. Hjärnan hade svårt att fatta. Har.
 
Många undrar om jag inte kommit tillbaka för fort och det kanske jag har. Redan innan semestern jobbade jag 75%. Jag har mest lyssnat på läkaren som dikterat villkoren för återgången till arbetslivet. Vet inte om hon är bra eller om hon är en produkt av samhället i övrigt där allt ska gå så fort, så fort. För vet ni, när man är typen av person som får energi av att göra saker, som mår bra av att G Ö R A saker så blir förvirringen total när utmattningen är ett faktum och det centrala vattenhålet för återhämtning har gått förlorad genom att jag periodvis egentligen i n t e  o r k a t  g ö r a  n å g o n t i n g. Tankar som "-tänk om jag blir arbetsskygg" eller "-det kanske bara är latmasken som talar" är lättare att lyssna på än diffusa signaler från kroppen.
 
Jag måste förändra vissa saker i livet, jag vet det. Vissa saker går inte att förändra och det måste jag istället acceptera. Varken förändring eller acceptans är några enkla saker så det kommer ta lite tid och under den tiden så handlar det om att förvalta perioderna av full-laddning väl, och acceptera lågergibelysningen när den kommer. Just nu kikar geisten fram så jag passar på att njuta av att ha lust och ork till att pyssla, bygga och blogga! Sånt som ger energi! Jobbar hela tiden med att det ska bli ett jämt flöde igen och håller tummarna för att skillnaden mellan toppar och dalar ska bli mindre framöver. Tack för att just du läser och peppar eller inspireras, det betyder enormt mycket för mig!
 
Foto: Sara Zetterström

Fyra i familjen

Det har hänt en hel del sedan jag uppdaterade sist (no shit Sherlock, det kallas livet) och det mest påtagliga är kanske nummer-relaterat. För ett, två, tre så var vi fyra i familjen. Till följd av att någon fyllde fem.
 
Jesper och jag har länge pratat om det, härligheten med husdjur, ett fint sätt för barn att lära sig ansvar, att se till någon annans behov och inte minst sällskapet och gos en masse! Men så är det ju det där med allergin. Kliande ögon och nysig, rinnande näsa på oss båda två så fort vi hänger för länge hemma hos kompisar med fyrfotade familjemedlemmar. I många år var hindret att vi bodde i lägenhet men när vi flyttade till Hundraåringen så fanns ju inte det argumentet längre och det blev mer och mer uppenbart att Boo var fasligt o-van vid djur. Fast allergin är ju ändå ett faktum. Tills grannarna, som också är allergiska, köpte en Sibirisk katt. Som man kan tåla om man har tur. Och de tålde, och flyttade, men vi försökte hinna med att gosa så mycket vi kunde. Och kontaktade samma uppfödare. Men jösses vad regler det fanns, "katten får inte gå ut" hit och "ni måste hålla kontakten" dit. Missförstå mig rätt, jag har absolut inget emot att uppdatera uppfödaren och hålla kontakten, men när en utomstående person ska tala om för mig hur vår familj ska leva då skaver det lite i mig. Så det blev inget då. Men kattdrömmen spann vidare och plötsligt så fanns hon där, i en Blocket-annons i början av sommaren. Jesper var kär och det blev så uppenbart att det liksom skulle sammanfalla med en viss 5-årsdag. Så jag ringde och fick prata med någon där skånska bredare än Gibraltar sund flödade i en aldrig sinande ström. Och visst ville hon att vi skulle vara bra människor, och visst ville hon att hennes kattbebis skulle få ett gott hem men att diktera några villkor låg inte för henne och ganska snart stod det klart att vi skulle bli fyra i familjen. Och en måndag för ett par veckor sedan så körde vi till den Skånska landsbygden och hämtade henne.
 
Den fjärde musketören är en lurvig fyrfoting och lystrar till namnet Fleur. Eller Fluffy. Eller Flurry. Mjauet, Pipet, Goset, Pip-Lisa, Odågan, Lurvet... Och häromdagen, när vi fick tacka nej till en rolig spontanresa eftersom vi inte hade kattvakt, så blev hon Fleur - den lilla fotbojan. Kär katt har många namn och vi har verkligen haft turen att fått en modell som passar vår familj perfekt. Hon älskar mat, hon älskar gos, hon är pratig och social och full av rackartyg, ja lite som den övriga cirkusfamiljen alltså.
 
Och än så länge kliar inga näsor heller.
 
Foto: Sara Zetterström
 
Spara

Tidigare inlägg