Min bästa huskur mot förkylning

Även om rubriken kanske antyder det så går det inte att skylla glesheten mellan inläggen på sjukdom precis, snarare har jag varit ovanligt fri från förkylningar och nedsatt immunförsvar den här hösten och vintern. Med risk för att jinxa hela baletten nu så tror jag det beror på två saker: För det första har jag tränat regelbundet, mer än jag gjort på ett par år faktiskt, och för det andra har jag, så fort jag känt mig det minsta hängig eller nedsatt skopat i mig mängder av min favorithuskur som är citron- och ingefärste med honung.
 
Det är lustigt det där, jag är verkligen inget fan av honung vanligtvis men nu råkar jag ha två fantastiska vänner som dessutom är biodlare och förser mig med detta guld. Närodlad medicin när det är som bäst. Idag jobbade jag hemifrån delvis för att jag väntade en paketleverans och dessutom kände jag någon bacill som låg och puttrade igår varför det var dags för en huskur. Att göra det här teet är busenkelt och du behöver bara fyra ingredienser:
 
1/2 ekologisk citron
ett par centimeter skalad ekologisk ingefära
en rejäl tesked, snarare matsked med svensk, helst närodlad honung
hett vatten
 
Skär en tjock skiva av citronen, skär bort skalet och dela fruktköttet i mindre bitar, pressa saften ur ändsnutten.
 
 
Skala ingefäran och skiva den i mindre bitar, tänk ju mer yta i kontakt med vattnet desto bättre. Ta en rejäl sked med honung och lägg allt i en härlig kopp.
 
 
Häll på hett vatten, jag läste någonstans att det var perfekt med c:a 70 grader men så noga är inte jag, jag kokar upp det och låter det svalna en kort stund innan jag slår på det.
 
 
Drick och njut! Och drick i mängd. När jag druckit upp teet så tar jag bara en ny skopa honung, fyller på med vatten och återandvänder citronen och ingefäran, det räcker utan problem till 3-4 koppar tycker jag. En enkel, god och suverän huskur faktiskt. Just nu jobbar jag med ett förslag på en ny reception, lobby och bar till ett välkänt hotell i regionen och det är hektiska dagar då det ska lämnas in innan jul, extra viktigt att hålla sig frisk alltså.
 
Foto: Sara Zetterström

Babes i bushen

Pjuh, det är inte utan att dagens vabbande kom lite som en skänk från ovan så att jag fick en stund att smälta intrycken från helgen som gick för det hanns liksom inte med innan jobbveckan drog igång. I fredags åkte jag nämligen rakt ut i uppländska skogarna och tilbringade långhelgen på Glädjens kapell tillsammans med fjorton übersköna kvinnor i vinterupplagan av Babes in boylands workshop med juligt tema.
 
Kanske var det platsen, att vi inte rörde oss nämvärt längre än runt stugknuten om ens det på drygt två dygn. Kanske var det maten, Lisas vego och alldeles underbar. Kanske yogan som lärde oss om mobilitet och tacksamhet. Jag önskar förresten att alla fick ha en Olivia i sitt liv, om så bara för en kvart. Kanske var det just att vi var en otroligt fin samling människor som bara trivdes i varandras sällskap och där alla fick vara precis som man ville. Jag åkte dit helt förutsättningslöst med en förhoppning om att fylla på inspirationsdepåerna och jag kom därifrån med så himla mycket mer. Några nya vänner till exempel, för livet känns det som. Jag ska försöka dyka ner lite mer detaljerat från dagarna men så länge kan ni läsa mer på Nathalie och Matildas sida här.
 
 
Det är något visst att sova i en enda stor sovsal, man kommer varann väldigt nära... Mysigt! Särskilt om man har öronproppar he-he.
 
 
Hej hej! På lördagen hade vi hettat upp kapellet så till den milda grad att jag skippade raggisarna och gled runt som värsta Ernsten.
 
 
Frukost, fika, lunch, fika, middag... Glutenfritt, veganskt och gudomligt!
 
 
Och den slumpmässiga bordsplaceringen som kom sig av att vi inte slösade på servetterna utan fick en varsin med en namnad ring som man fick leta efter inför varje sittning. Så enkelt och bra sätt att blanda upp gruppen på!
 
 
Jag smygfotade Lisa och Olivia genom fönstret när de flydde fältet från oss galningar som trängdes om vinklarna i varje fotosession.
 
 
Buffén av kreativt material visste inga gränser och jag hittade tillbaka hem till mitt pysslande jag igen. Så fint!
 
 
Klick, klick, klick! Om jag fått en peng för varje gång man hörde ljudet av en slutare så hade jag varit ekonomiskt oberoende efter den här helgen. I kid you not. Och ändå var vi himla mycket i nuet.
 
Vet att uttrycket är uttjatat så man svimmar men det var faktiskt en helt m a g i s k helg, jag bara säger det.

Adventstid kom till mitt ensamma hus...

En av mina favoritjullåtar, särskilt i tvåstämmigt. Ibland, ja i mitt fall ganska ofta faktiskt, så känner man sig liksom helt odödlig. Man gläds åt allt fint runt omkring och kör sitt race och lever life. Och sen kommer verkligheten och ger en en riktig käftsmäll. Det hände mig och min familj för ett par veckor sedan. Dödsfall i nämsta kompiskretsen och hela livet stannade upp. I några timmar alladeles blickstilla. Sen kan livet inte stå stilla så himla länge för det är barn som ska hämtas på någon skola, mat som skall ätas och jobb som ska skötas. Men overklighetskänslan ligger kvar som en våt filt över hela alltet och sorgen som sköljer över en som stora och ibland glesa vågor. När en låt kommer på radion, eller när alla kompisarna är samlade men det är en som fattas, som inte längre finns ibland oss. Eller när man läser dödsannonserna i tidningen och antalet och texterna visar på att det var någon som borde stannat längre, någon som är saknad.
 
Kanske är det sorgen som genomsyrar tillvaron som bidragit, eller frånvaron av snö så här långt söderut, men i år har jag velat julpynta långt mycket tidigare än vanligt och riktigt längtat efter det varma skenet av adventsstjärnor och ljusstakar i alla fönster. Så nu hänger de där och gör livet lite ljusare i all sin enkelhet. Megamyset kommer från jättestjärnan från Watt & Veke, egentligen lite för stor för vårt burspråk som inte sträcker sig många meter över havet men så här års får nog "more is more" råda. Och har ni sett vår katt"unge" Fleur? Hon som är långt ifrån fullvuxen men redan väger fyra gånger mer än när hon flyttade in, jag fascineras över denna maffiga ras och undrar när hon ska sluta växa egentligen? Något jag inte behöver fundera över mer är hennes krulliga morrhår, efter morgonens fotosession blev det väldigt tydligt hur de har uppkommit.
 
Foto: Sara Zetterström
 

Oktober i kvadrat

Första november är här och kom med en frostknäpp i bagaget. Jag tittar tillbaka på oktober genom min mobilkamera och om du vill se mer så kan du följa mig på Instagram där jag också heter @littlemissfixit.
 
Fr. Vä: Morgondoppen duggade tätt i september men med mycket regn de senaste veckorna har jag inte varit lika självklar på bryggan. Några uppfriskade bad blev det dock även i oktober och kanske det mest magiska var denna dimmiga morgon ♦ Sjøblad är en frisk fläkt i Kalmars rätt skrala modetablå och jag spanade in den blommiga dressen från Ganni. Kanske i ett liv där jag skrider runt i en spatiös våning med stengolv där skjorta och blus inte känns som en pyjamas... ♦ Lunchen på slottet sista söndagen i oktober fick t o m mig som undviker kött att välja närproducerad lammgryta, ljuvligtheter för både öga och gom. ♦ Efter tolv veckors väntan kom den så äntligen, vår nya säng! Sval när jag är varm och värmande när jag fryser - naturmaterialsmagi! Bonus: Den t o m doftar gott. ♦ Det är dags att utvidga garderoben med en brun dojja. Spanade in denna promenadvariant från Clarks. Men som alltid fastnar jag mest för den svarta. ♦ Mer rutigt blev det när jag var i Helsingborg och hälsade på nytillskottet i storfamiljen <3. Hotellet bjöd på golvinspiration i långa rader, perfekt nu när vi planerar inför badrumsrenovering. ♦ Jag tog en annan väg hem från jobbet en eftermiddag och plötsligt ser man nya vyer av samma gamla Kalmar. Så vackert att jag stod där tills jag började frysa. ♦ Hösten - hur fint är det inte med alla intensiva färger. Aldrig att jag kommer tröttna på den färgglada entrén till Hundraåringen så här års. ♦ Färgprakten i lunchsalladen på Magasinet  visste heller inga gränser en supermysig dag på tu man hand med Boo, medan hon åt vad som närmast kan beskrivas som pannkakastårta.
 
Foto: mobilbilder av Sara Zetterström
 

Händer i helgen

Här är helgen i full gång, gårdagens inflyttningsfest hos Wilson Creative var supergrym och jag blev generande lovordad över lokalens utformning, fördelen med att gå på AW redan vid kl 16 är att det är helt okej att vara hemma klockan ett par timmar innan midnatt...
Jesper blev hämtad i svinottan för höstens sedvanliga fiske-cup och jag kunde inte somna om utan började rensa i Boo's rum. Leksaker som vuxits ur, böcker och hårda urval bland div. kreativa alster. Hennes garderob rensade jag i början av sommaren men resten av rummet har verkligen blivit åtsidosatt länge nu. Hela projektet blev genast lite svårare när damen i fråga vaknade. Det är så lyxigt att få ensamtid med Boo, vet inte om det är femåringar i allmänhet men hon är så himla mysig att hänga med, mycket funderingar och roliga samtalsämnen och mindre friktion just nu. Det här ska vi ägna oss åt lördag-söndag;
 
En sväng på stan
Några presenter skall inhandlas, jag ska titta på en tröja och Boo har önskemål om en svart basker. Får se utbudet på just den fronten. Vi ska även kolla om leksaksaffären har något bra kit med Lego classics. Fribyggandet vet inga gränser här hemma och Lego är en bra hållbar leksak tänker jag, har ständiga bevakningar på Blocket men just de vanliga grundbitarna lyser med sin frånvaro bland allt Lego Friends. Dessutom har jag sett ett par ursnygga byxor på Sjöblads instagramkonto och måste kläm-känna på dem. Lunch blir det på stan, kanske på Magasinet.
 
Nattgäster
På eftermiddagen kommer Boo's gudmor med barn och tillika kompisarna Signe och Olle. Vi ska ha en mysig kväll med övernattning. Stormadrassen är förberedd för pyjamasparty i Boo's rum och jag ska testa en vegetariskt tofugryta med recept från Food Pharmacy, är skeptisk till tofu så här blir det upp till bevis.
 
Prinsessvandring
Tur att vi vrider tillbaka klockan till vintertid inatt och på så vis kanske ändå får till en lång söndagsfrukost för vi tänkte hänga på låset till slottet då det är sista rycket på lekutställninge Majas vänner, med karaktärerna från barnboksillustratören Lena Anderson. Vid kl. 11 är det prinsessvandring och det tror jag kan bli en hit. Vi var på en sån när Boo var knappt tre och troligtvis är behållningen ännu större nu.
 
Trädgårdsfix
Ni vet den gamla regeln för att komma ihåg om klockan ska vridas fram eller tillbaka? Sommartid innebär ju att man ställer fram trädgårdsmöblerna och på vintern ställer man tillbaka dem i förrådet. Det är hög tid för oss att fixa vinterförvaringen av både möbler och växter innan frosten slår till med full kraft och eftermiddagen ser ut att bjuda på fint men kyligt väder så det blir perfekt med några timmar i trädgården. Vid det här laget borde Jesper vara tillbaka, med eller utan middagsfisk.
 
Det var helgen det, nu tar jag den lilla blondinen i handen och beger oss ner på stan, jag hoppas att fontänerna är avtängda vid det här laget. Happy helg!
 
Foto: Sara Zetterström

Gott och blandat

Idag var dagen då stjärnorna stod i brygga och livet bjöd på pannkakstårta. Nej inte alls faktiskt, tvärtom så vaknade jag ramsned i kroppen och känslorna utanpå. Tur i oturen hade jag inte ett enda möte utan kunde helt sonika jobba hemifrån på förmiddagen. Kanske var det knastret från brasan i kakelugnen eller att jag drack förmiddagsfikat ur favoritkoppen som gjorde det men plötsligt blev det ett blogginlägg mellan tuggorna av böntortillas. Verkligen i ytligaste laget men något är bättre än inget och i brist på tid så kapade jag helt sonika en lista som jag hittade här.

 

Favoritpryl i hemmet just nu: Kan inte välja mellan kakelugnen och äppelskivaren, höstens tunga artilleri

Här får jag bäst inredningsinspiration: På hotell och i butiker. Måste klämma och känna på saker

Min favoritmöbel: Sängen

När väcktes mitt intresse för inredning? Jag var väldigt engagerad i mitt barnrum och har klara minnen från allt ifrån hyllval till förvaringsbekymmer sedan 7-årsåldern kanske. Sedan eskalerade det. Fick dock känsla för det först för tio-elva år sedan, genom mitt yrkesval

Drömköp: Ett sjö/havsnära hus

Mitt senaste köp i inredningsväg: En liten ett-kliv-upp-för-att-nå-klädstången-i-tvättstugan-pall

Bästa inredningsbutik: Artilleriet i Göteborg. Jag villhöver det mesta där

Något jag behöver? Inte i prylväg. Mer tid. Eller snarare en prioriteringskompass

Vilken möbel skulle aldrig få stå i mitt hem? Man ska aldrig säga aldrig, men högst otroligt att skåda en hörnsoffa i skinn hemma hos mig

The big no no enligt mig: Bristen på mod eller civilkurage

Vilken blomma gillar jag mest: Rumslind, så maffig och skir på samma gång

Om jag fick köpa precis vad jag ville skulle jag köpa? All världens utsläppsrätter

Hur ser det ut hemma hos mig? Mysigt, småstökigt och bohemskandinaviskt med en kontinental touch

Vad skulle jag helst vilja rusta upp? Vårt badrum

Höstens måsten enligt mig? Äppelkaka, skogspromenader och många koppar te framför brasan

 

Sådär ja, nu var tysnaden äntligen bruten, jag har saknat er fina läsare! Vad har du förresten för höstmåsten?


Det börjar verka höst bannemig

Vanligtvis älskar jag hösten. Jag hävdar bestämt att min favoritmånad är våren men prick varje år blir jag lika betagen i årstidsskiftningarna. Sommaren med salttänkta hår, sandiga kex och ljumma, ljusa sommarkvällar. Höstiga skogspromenader i klar luft och en kopp te framför sprakande brasa. Kristallklara vinternätter med rykande andedräkt och bylsiga kläder, åsså våren igen då djur och natur liksom sträcker på sig, allt vaknar pånyttfött precis som alla människor som plötsligt syns ute igen efter vinterns kurande inomhus. Men det här som det hålls på med just nu. Värsta höstkänslan, i augusti! Jag drabbades av ett stråk av nedstämdhet när jag vaknade till det gråa i morse. Nehej du tack, det här är inget jag skriver under på. Möjligtvis en petition till sommarmyndigheten. Kom tillbaka, vi är inte klar du och jag, har du hört talas om sensommar eller, den sträcker sig faktiskt in i september tror jag bestämt. 
 
Fast sen efter lunch så sprack det upp lite och på väg hem från jobbet blev det nästan svettigt i kappa. Kanske var det känslan i sovrummet som inledde förvirringen, för jag har visst prickat in höstens färger om man ska tro söndagssummeringen som Frida gjorde Formexupplaga av igår... Och får jag bara li-ite mer sommar så ska jag nog kunna bli höstpeppig snart. Någon som känner likadant?
 
Foto: Sara Zetterström
 

Att tappa geisten

Många skriver när de mår dåligt. Använder orden för att kanalisera det dåliga måendet. Jag är precis tvärtom och har nog alltid varit. Nästan lite konstigt ändå för skrivandet kan ju ha en läkande förmåga, något många vittnar om. Tydligen är det inte min terapi för likadant har det varit med dagboksskrivandet sedan tioårsåldern. Jag har bara skrivit när jag är glad, vilket jag oftast varit. Men det kan ju vara förvirrande det där också, minns när Jesper efter att vi varit tillsammans i några år lite oroligt frågade om jag inte mådde bra? Jo, sa jag, varför undrar du? -Jamen du har ju inte skrivit dagbok på ett tag. Och det hade jag inte och sen slutade jag med det, eftersom jag började blogga istället. Och bloggen har funkat likadant. Skriver alltid mest när jag mår som bäst, har rull på livet och mycket energi. I sämre tider så går all energi åt att reparera insidan.
 
Den där energin har det ju som bekant varit lite si och så med på sistone. Rätt länge faktiskt, det är visst mycket som ska reparareras. Och jag har vilat, och inte vilat men bara gjort roliga saker, och gått i terapi och klurat och funderat och försökt hinna ikapp mig själv och inte vara så jävla utmattad hela tiden. Men jag har som en av - och påknapp. Ingen mjuk transformering här inte, från sköldpadda till hare. Nix, hundra blås tills batterierna tar slut. Och det tog 38 år innan batterierna tog slut. Det är ju himla uttjatat det där med batterier som måste laddas och energi hit och dit. Fast man fattar ju precis vad som menas och det är väl då liknelser gör sitt jobb kanske. Slut. Finito. Matt i lacken. Helt jäkla utmattad lack faktiskt. Om några dagar är det ett halvår sedan som det sa stopp, sedan jag tappade geisten. Kroppen sa ifrån, lemmarna lydde inte och hjärtat knep. Hjärnan hade svårt att fatta. Har.
 
Många undrar om jag inte kommit tillbaka för fort och det kanske jag har. Redan innan semestern jobbade jag 75%. Jag har mest lyssnat på läkaren som dikterat villkoren för återgången till arbetslivet. Vet inte om hon är bra eller om hon är en produkt av samhället i övrigt där allt ska gå så fort, så fort. För vet ni, när man är typen av person som får energi av att göra saker, som mår bra av att G Ö R A saker så blir förvirringen total när utmattningen är ett faktum och det centrala vattenhålet för återhämtning har gått förlorad genom att jag periodvis egentligen i n t e  o r k a t  g ö r a  n å g o n t i n g. Tankar som "-tänk om jag blir arbetsskygg" eller "-det kanske bara är latmasken som talar" är lättare att lyssna på än diffusa signaler från kroppen.
 
Jag måste förändra vissa saker i livet, jag vet det. Vissa saker går inte att förändra och det måste jag istället acceptera. Varken förändring eller acceptans är några enkla saker så det kommer ta lite tid och under den tiden så handlar det om att förvalta perioderna av full-laddning väl, och acceptera lågergibelysningen när den kommer. Just nu kikar geisten fram så jag passar på att njuta av att ha lust och ork till att pyssla, bygga och blogga! Sånt som ger energi! Jobbar hela tiden med att det ska bli ett jämt flöde igen och håller tummarna för att skillnaden mellan toppar och dalar ska bli mindre framöver. Tack för att just du läser och peppar eller inspireras, det betyder enormt mycket för mig!
 
Foto: Sara Zetterström
Spara

Att tappa geisten

Många skriver när de mår dåligt. Använder orden för att kanalisera det dåliga måendet. Jag är precis tvärtom och har nog alltid varit. Nästan lite konstigt ändå för skrivandet kan ju ha en läkande förmåga, något många vittnar om. Tydligen är det inte min terapi för likadant har det varit med dagboksskrivandet sedan tioårsåldern. Jag har bara skrivit när jag är glad, vilket jag oftast varit. Men det kan ju vara förvirrande det där också, minns när Jesper efter att vi varit tillsammans i några år lite oroligt frågade om jag inte mådde bra? Jo, sa jag, varför undrar du? -Jamen du har ju inte skrivit dagbok på ett tag. Och det hade jag inte och sen slutade jag med det, eftersom jag började blogga istället. Och bloggen har funkat likadant. Skriver alltid mest när jag mår som bäst, har rull på livet och mycket energi. I sämre tider så går all energi åt att reparera insidan.
 
Den där energin har det ju som bekant varit lite si och så med på sistone. Rätt länge faktiskt, det är visst mycket som ska reparareras. Och jag har vilat, och inte vilat men bara gjort roliga saker, och gått i terapi och klurat och funderat och försökt hinna ikapp mig själv och inte vara så jävla utmattad hela tiden. Men jag har som en av - och påknapp. Ingen mjuk transformering här inte, från sköldpadda till hare. Nix, hundra blås tills batterierna tar slut. Och det tog 38 år innan batterierna tog slut. Det är ju himla uttjatat det där med batterier som måste laddas och energi hit och dit. Fast man fattar ju precis vad som menas och det är väl då liknelser gör sitt jobb kanske. Slut. Finito. Matt i lacken. Helt jäkla utmattad lack faktiskt. Om några dagar är det ett halvår sedan som det sa stopp, sedan jag tappade geisten. Kroppen sa ifrån, lemmarna lydde inte och hjärtat knep. Hjärnan hade svårt att fatta. Har.
 
Många undrar om jag inte kommit tillbaka för fort och det kanske jag har. Redan innan semestern jobbade jag 75%. Jag har mest lyssnat på läkaren som dikterat villkoren för återgången till arbetslivet. Vet inte om hon är bra eller om hon är en produkt av samhället i övrigt där allt ska gå så fort, så fort. För vet ni, när man är typen av person som får energi av att göra saker, som mår bra av att G Ö R A saker så blir förvirringen total när utmattningen är ett faktum och det centrala vattenhålet för återhämtning har gått förlorad genom att jag periodvis egentligen i n t e  o r k a t  g ö r a  n å g o n t i n g. Tankar som "-tänk om jag blir arbetsskygg" eller "-det kanske bara är latmasken som talar" är lättare att lyssna på än diffusa signaler från kroppen.
 
Jag måste förändra vissa saker i livet, jag vet det. Vissa saker går inte att förändra och det måste jag istället acceptera. Varken förändring eller acceptans är några enkla saker så det kommer ta lite tid och under den tiden så handlar det om att förvalta perioderna av full-laddning väl, och acceptera lågergibelysningen när den kommer. Just nu kikar geisten fram så jag passar på att njuta av att ha lust och ork till att pyssla, bygga och blogga! Sånt som ger energi! Jobbar hela tiden med att det ska bli ett jämt flöde igen och håller tummarna för att skillnaden mellan toppar och dalar ska bli mindre framöver. Tack för att just du läser och peppar eller inspireras, det betyder enormt mycket för mig!
 
Foto: Sara Zetterström

Fyra i familjen

Det har hänt en hel del sedan jag uppdaterade sist (no shit Sherlock, det kallas livet) och det mest påtagliga är kanske nummer-relaterat. För ett, två, tre så var vi fyra i familjen. Till följd av att någon fyllde fem.
 
Jesper och jag har länge pratat om det, härligheten med husdjur, ett fint sätt för barn att lära sig ansvar, att se till någon annans behov och inte minst sällskapet och gos en masse! Men så är det ju det där med allergin. Kliande ögon och nysig, rinnande näsa på oss båda två så fort vi hänger för länge hemma hos kompisar med fyrfotade familjemedlemmar. I många år var hindret att vi bodde i lägenhet men när vi flyttade till Hundraåringen så fanns ju inte det argumentet längre och det blev mer och mer uppenbart att Boo var fasligt o-van vid djur. Fast allergin är ju ändå ett faktum. Tills grannarna, som också är allergiska, köpte en Sibirisk katt. Som man kan tåla om man har tur. Och de tålde, och flyttade, men vi försökte hinna med att gosa så mycket vi kunde. Och kontaktade samma uppfödare. Men jösses vad regler det fanns, "katten får inte gå ut" hit och "ni måste hålla kontakten" dit. Missförstå mig rätt, jag har absolut inget emot att uppdatera uppfödaren och hålla kontakten, men när en utomstående person ska tala om för mig hur vår familj ska leva då skaver det lite i mig. Så det blev inget då. Men kattdrömmen spann vidare och plötsligt så fanns hon där, i en Blocket-annons i början av sommaren. Jesper var kär och det blev så uppenbart att det liksom skulle sammanfalla med en viss 5-årsdag. Så jag ringde och fick prata med någon där skånska bredare än Gibraltar sund flödade i en aldrig sinande ström. Och visst ville hon att vi skulle vara bra människor, och visst ville hon att hennes kattbebis skulle få ett gott hem men att diktera några villkor låg inte för henne och ganska snart stod det klart att vi skulle bli fyra i familjen. Och en måndag för ett par veckor sedan så körde vi till den Skånska landsbygden och hämtade henne.
 
Den fjärde musketören är en lurvig fyrfoting och lystrar till namnet Fleur. Eller Fluffy. Eller Flurry. Mjauet, Pipet, Goset, Pip-Lisa, Odågan, Lurvet... Och häromdagen, när vi fick tacka nej till en rolig spontanresa eftersom vi inte hade kattvakt, så blev hon Fleur - den lilla fotbojan. Kär katt har många namn och vi har verkligen haft turen att fått en modell som passar vår familj perfekt. Hon älskar mat, hon älskar gos, hon är pratig och social och full av rackartyg, ja lite som den övriga cirkusfamiljen alltså.
 
Och än så länge kliar inga näsor heller.
 
Foto: Sara Zetterström
 
Spara

Hej från Göteborg

Här kommer ett snabbt hej från Göteborg som är en del av vår minisemester på tu man hand. 


Jesper och jag var på ett utsålt Ullevi och upplevde Håkan Hellström igår (och Eva Dahlgren. Och Amanda Jenssen. Och First Aid Kit. Och t o m Leila K... !) och vaknade upp bland rosa och gröna Morristapeter på Pigalle. Pust för intryck och njut i överflöd...

Nu ska vi fånga det sista av frukostbuffén och sen ge oss ut en stund på stan innan kosan bär av mot Skrea backe och familjen Lemke.


Sedan sist

Äntligen, kan jag väl säga, så har semesterkänslan slagit rot i mig tillräckligt mycket för att jag ska ta mig tiden att uppdatera bloggen. Här kommer en summering av vad jag haft för mig sedan sist:
 
När det var fullmåne en söndag körde jag ner till Karlskrona för att vara med på SUP-yoga. Jag kom dit lagom när solen började dala och vi paddlade ut mot Ljungskär där vi ankrade och hade den mest närvarande yogalektionen jag varit  med om. Kvällen var sval men vattnet var varmt när man stack fingrarna i det under avslappningen, där mitt i den dallrande månljuskäglan.
 
 
Precis lika vackert som månljuset är om natten, lika förtrollande är morgonljuset i burspråket i Hundraåringen, åhh man måste ju älska ljuset så här års!
 
 
När hela familjen till slut var lediga tillsammans så gick vi på festival. Äntligen fick vi uppleva Sveriges kanske vänligaste festival - Öland Roots. Reaggetoner i baktakt, bara veganskt i matstånden och människor i alla åldrar som dansade och njöt av musiken. Inte för ett ögonblick oroade jag mig när Boo sprang iväg med sina kompisar på området, faktiskt var jag mer orolig när hon satt och dinglade med benen vid klinten i solnedgången. Varför är det inte en självklarhet att inte en enda våldsbrott anmäls efter en stor musikfestival?!
 
 
Jag tänker absolut inte klaga på vädret, jag vet inte varför men jag upplever sällan dåligt väder som just dåligt (eller jo, semestern 2008 reste vi bokstavligen med ett regnmoln över oss vilken ände av landet vi än landade i och det ledsnade jag på) och inte heller den här sommaren håller jag med klagokören som ljuder. MEN, det har onekligen varit en ovanligt blåsig sommar så jag och Boo har bakat och pysslat inomhus en hel del. Här testade vi att göra chokladlöv och när den tråkiga väntan på att de skulle stelna var över kunde inte besvikelsen varit större "mamma, mörk choklad är inte alls god!". Förlåt, men det var ju det vi hade hemma (av eh, ja förklarliga skäl).
 
 
I förra veckan åkte vi ner till våra  kompisar som har stuga i Åhus, det blev strandhäng när solen sken och en heldag på Österlen när den inte gjorde det. Bland annat hälsade vi på Marianne, en stylistkollega som driver butiken Harrys Hardware och hyr ut sina ljuvliga små hus.
 
 
Innan vi for hemåt igen passerade vi Byggfabriken och fick badrumsinspiration, hur ska jag någonsin kunna bestämma mig för ett golv när det finns så mycket fint att välja mellan!?
 
 
I helgen svämmade jag nästan över av känslor. Först åkte jag till Öland och träffade Ida, ljuvliga pastelliga Ida som driver Nordic Remake ni vet, som var där och semestrade. Det var inte tyst en sekund och om jag inte hade lovat min familj att jag skulle vara hemma till middagen så hade vi nog kunna sitta där än för det tog liksom aldrig slut, eller blev aldrig konstigt. Pratet. Eller det var väl det som var det fina också, att vi stundtals kunde sitta alldeles tysta utan att det kändes konstigt. Jo, i några sekunder var det tyst i alla fall.
 
 
Och i förrgår då, så kom den där kvällen som vi sett fram emot sedan biljetterna köptes i november. Laleh i Borgholms slottsruin. Jag grät flera gånger och jag dansade och jag skrattade högt och det var alldeles underbart att uppleva alltsammans med Jesper och fina vänner. Vi vände oss flera gånger mot varandra i bilen när vi körde hem i natten, liksom för att förankra vad vi precis hade upplevt för några sekvenser var så magiska att man liksom trodde att det var en dröm. Som när svalornas kvitter och dykningar över borggården ackompanjerade Some Die Young i skymningsskenet... Hon är som ett väsen hela hon.
 
 
När vi inte haft middagsgäster eller varit på resande fot, (eller snarare efter att gästerna åkt hem och alla andra sover) så har jag frossat i nytillskottet på TV-fronten, HBO. Big Little Lies och Girls har fått fylla upp tomrummet efter SKAM och snart behöver jag något nytt, tar gärna emot tips på sevärda serier! 
 
Oh well, det var isbrytaren så att säga. Ibland måste man bara dra bort plåstret i farten för att komma vidare... Inte för att bloggen är ett gammalt skrapmärke precis men ibland funkar det bäst att bara gräva där man står för att hitta tillbaka till bloggrutinerna igen. I morgon kommer svärföräldrarna på rekordlångt besök och de har lovat att ta med sig en oanständig mängd körsbär så det kan ju sluta lite hur som helst. Jag vill prova körsbärsmojito, tänker att det blir signaturdrinken den här sommaren.
 
Foto: Sara Zetterström

Att fått något hållbart att samla historierna i

Jag tänker inte förbli långrandig kring det faktum att min löpträningsmodell tydligen smittat av sig på bloggen för om en ska vara helt frank så är det lite lågintensiv nivå på uppdateringsfrekvensen här också. Men det betyder väl att precis som jag sparar på knäna i löpningen så sliter jag inte på.. ehh, tangentbordet heller. Däremot tänker jag nog bli lite långrandig när det kommer till det jag egentligen hade för avsikt att blogga om för igår kunde jag hämta ut ett rekommenderat brev. Eller brev och brev, ett paket som såg ut att rymma ett mindre förskolebarn var det snarare och i skydd av en ansenlig mängd returpapper låg det ett delikat paket - en födelsedagspresent som vägde precis så där lagom mycket i handen för att man ska förstå att det här, det här är minsann inte kattskit. 
 
 
Jag är rent av lite hopplös när det kommer till omsorgsfulla inslagningar, för om det inte vore för att det kändes rätt otacksamt mot han som för ett antal veckor sedan snappade upp att jag fått en ny kärlek på pappershimlen (jo det finns en sådan, den ligger strax intill himlen för pennor som när man skriver med dem glider över pappret som en smörklick i en ljummen gjutjärnspanna, inte långt ifrån himlen med perfekt mjuka och skrynkliga linnelakan) i form av Sot, så hade jag väl låtit det där paketet ligga i all sin prakt till en regnig eftermiddag i juli. Som tur var inträdde månadsskiftet efter midsommar just idag och det har regnat oavkortat sedan i torsdags så jag bestämde mig för att öppna det direkt. Nu blir det pappersporr på hög nivå.
 
 
För väl där under så gömde det sig en ask. En ask med fasade hörn, och ett gjutet sigill i metall som känns kall när man drar med handen över det, format av pappersmassa från ett FSC-certifierat bruk som producerat kvalitetspapper mitt i djupaste småland i över 320 år. Omsorg och hantverk så det skriker om det.
 
 
När jag lyfte på locket så blandades doften av papper med doften av läder. Sånt där läder som man bara måste stryka över med handen av ren reflex (ja det blev en himla intensiv handpåläggning där ett tag), skinn som är vegetabiliskt garvat sedan 1873 (nåväl den vegetabiliska delen kom väl till först något sekel senare, där i början använde man sig av miljögiftiga ämnen som om det inte fanns någon morgondag, precis som alla andra) i Nora socken i Heby kommun nordväst om Uppsala. Sedemera "Case no 21" handgjort av sadelmakare Magnus Hernegran på Söder i Stockholm.
 
 
Ingen tvekan om att varenda streck, form eller ord som någonsin kommer plitas ner betyder något när man får en skrivbok adresserad på det här sättet. "Sot will bind your stories". Genialt.
 
 
På insidan av läderetuit så gömde det sig en handbunden skrivbok i åldersbeständigt papper från samma smålandsbruk, med utsökta små rundade hörn och öppen rygg. Och för att inte bli alldeles överväldigad av högtidligheten så är några av sidorna redan nedsotade, helt nödvändigt för mig som ni kan förstå. Jag som inte ens kan öppna vackra paket utan ett djupt andetag, än mindre bryta tystnaden på ett blankt pappersark utan att hålla andan.  
 
 
Och du som sedan lappen med poesin undrat hur tusan "R" kan veta vad jag heter så finns det två skäl. Det ena är att det liksom ingår att man får etuiet präglat med sitt namn där allra längst bak, så att det inte råder några tveksamheter om vems skrivbok det är. Det andra skälet är att skaparen av Sot, Robin Grann, är en skolkompis till mig från Designprogrammet. Hjärta på skolkompisar som gör hållbara och vackra saker av papper liksom. Och kikar man lite djupare ner i asken så uppstår det dubbel glädje för där ligger det en skrivbok till som man helt enkelt laddar om etuit med när sidorna fyllts i den första. I en värld när vi vanligtvis inte har en susning om var prylarna produceras så känns det tryggt och fint i hjärteroten att den här pärlan omsorgsfullt skapats inom tre länsgränser i Sverige. Tack allra käraste Jesper för att du snappade upp min önskan om den här jätte-jätte-jättefina presenten. Jätte-jätte-jätteonödigt nödvändig och alldeles underbar.
 
Foto: Sara Zetterström
 

Ingen vanlig dag

Förra helgen var det alltså dags för det officiella födelsedagsfirandet. Japp. Det sjätte enligt Jesper och det kan tänkas att han himlade lite med ögonen när han sa det eftersom jag ä l s k a r att fylla år och han är lite mer ryckapåaxlarna åt hela grejen och ja kanske blev det lite fylla jämnt-stämning på hela den här födelsedagen som ju var den kanske mest ojämna, någonsin.
 
Men det råkade bara vara så att det först firades lite på jobbet och sen hälsade vi på Jespers släkt och någon dag senare träffade jag mina systrar och råkade dessutom befinna mig i närheten av konditoriet som gör THE födelsedagstårta och efter det, så småningom när vi landade hemma i Kalmar igen så gick vi ut och åt den sedvanliga födelsedagsmiddagen och efter det, dagen efter var det dags.
 
Då vaknade jag supertidigt, gick ut och sprang och tog ett morgondopp i havet, väl tillbaka hemma fick jag krypa ner i sängen igen för då kom de där två gulligaste med ballonger och frukostbricka och sjöng. Boo som alltid övar järnet innan men sen totalvägrar när det blir skarpt läge, hon sjöng som om det inte fanns någon morgondag och mammahjärtat ba boom-boom-boom-boom! ♥. Jag fick Napoleonbakelse och smoothie, pioner och ballonger, vilda blommor och en jätte-jätte-jättefin present som jag ska visa så fort den har levererats. På det stora hela så hade det kunnat vara en superjämn födelsedag, den här 39:e.
 
Foto: Sara & Jesper Zetterström

Mors dag, minigrävare & födelsedagsfirande

Avslutade denna kortvecka på jobbet med att göra studiebesök i Kalmars senaste och högsta hus, även kallad Kajalen, ritad av mina kollegor. Alltså den utsikten på våning 15! Sen hann jag knappt hem innan Jesper & Boo överraskade mig med födelsedagsmiddag i efterskott på en av mina favoritrestauranger och vi har nyss kommit hem. Imorgon fortsätter firandet, ja egentligen fyllde jag ju i fredags men eftersom vi reste till Sörmland då så bestämde vi helt enkelt att skjuta på det och det är inte bara det som ska ske den kommande långhelgen. Omensägerså. Gör en variant av Maddes veckolista:
 
I helgen som kommer...
 
...ser jag fram emot: att imorgon bli väckt med sång och frukost på sängen av mina två favoritpersoner men ungefär där slutar väl födelsedagslyxen för terasstvätt och klädkammarrensning står på schemat. Dessutom ska vi köpa träd och växter till torpet.
 
...får jag: ett lass grus till torpet och vi har hyrt en minigrävare som ska hjälpa oss med allt ifrån rabatter och vattenledningar till trädplantering. Dessutom har vi lånat in "Sveriges bästa grävmaskinist" i form av min pappa. Jag hade gärna lärt mig att gräva själv men just nu är vi lite tidspressade eftersom vi bara har helgen på oss och tar tacksamt emot all hjälp vi kan få.
 
...firar jag: förhoppningsvis även mors dag. Helst med en teckning från Boo även om hon notoriskt vägrar att göra dem på beställning. Och har jag varit riktigt snäll kanske det finns chans på en pion att plantera eller en bukett med liljekonvaljer som fullkomligt exploderat i skogarna häromkring.
 
Vad ska du göra denna långhelg?
 
Foto: Sara Zetterström
 
 
 

Det händer i helgen

Vaknade upp till solsken till en lördag som breder ut sig som mitteuropeisk turist på en svensk sommarstrand. Den här helgen gå mycket passande i omvårdnande tecken, efter en vecka som på många sätt varit ett bakslag. eller egentligen bara på ett sätt - energimässigt. Det är väl det som är svårt att vänja sig vid, att jag plötsligt måste vässa hörseln inåt och lyssna på de små, nästan ljudlösa signalerna i knopp och kropp för att inte åka på bakslag på vägen. För en dryg vecka sedan kände jag mig som mig igen (wihuu!) och sedan behövdes bara en social urladdning och lite för få nattimmar för att alla veckans eftermiddagar har krävt ryggläge och minimal input. Oh well, du lever du lär.
 
Alldeles strax ska jag ta bron över till Öland och Capellagården för att ta till mig fortsättningen på den workshop jag var med på i höstas om ekologisk hudvård tillsammans med Hudvårdsverkstan. Idag ska det labbas och vägas och smetas tills badrumsskåpet så gott som rymmer ett komplett kit av skönhetsvård, egengjort. Resten av helgen ska tillbringas i trädgården, antingen med händerna i jorden för att i framtiden kunna njuta av egna snittblommor eller med näsan i en sällsam historia.
 
Fin helg till er!
 
Foto: 1 Anna Bjurström - Hudvårdsverkstan, 2 & 3 Sara Zetterström - Little miss fix it

Isbrytare

När det varit ett blogguppehåll på någon vecka så är det nästan som om isen lägger sig för vintern fast det är vår och det behövs en himla pråm och ytterligare någon vecka eller två för att ta sig igenom barriären av ickebloggande och osynliga isflak. Jag bloggar väldigt lite, för jag har så mycket som jag vill säga och det är alltid då jag tystnar. Så himla mycket jag vill dela med mig av men på sistone har ju dessutom inte orken funnits riktigt. Så jag har försökt att lyssna inåt, vilat och tagit det lugn(t)are. Tror det funkar för den senaste tiden börjar jag känna mig som mig igen och var det svårt innan så är det ännu värre att bromsa då, när energin äntligen återvänder!
 
På det viset är Instagram ett mer lättillgängligt media och där kan ni följa mig som @littlemissfixit. Nu är det äntligen maj vilket betyder bara två veckor tills jag fyller år och eftersom jag älskar att fylla år och familjen undrar vad jag önskar mig så tänkte jag senare idag dela med mig av det som jag kan kosta på mig att önska nu när jag börjar bli frisk. Tack för att just du läser bloggen, välkommen åter!
 
Foto: instagramcollage av naturen i april @littlemissfixit
 

When life gives you lemons...

är det tamejtusan en gemensam liten dröm som går i uppfyllelse! Det blev nämligen middag på det stora möbelvaruhuset igår, räddaren i "jag orkar inte tänka en rak tanke än minde komponera/handla/laga en middag"-nöden. Vi passerade Gröna rummet på vägen ut och där serverade de minsann citroner. På träd! "-Hur länge har vi pratat om ett citronträd?" undrade Jesper och vi konstaterade att det var minsann sedan slutet på 90-talet, ja precis så länge som vi varit ihop faktiskt. Så här med den lite väl massiva faktan så kan man ju undra varför det tog nästan ett par decennier innan vi gjorde slag i saken men jag har inget bättre svar än att det faktiskt passade perfekt just nu och stod rakt framför oss. Dagens fyndtips på växtfronten. Och ljuvligt som tusan doftar det också och medan isbjörnarna fortfarande (bildligt) kliver omkring på gatorna så får det husera i ett av fönstrena åt söder i väntan på utflytt, en av få växter som fixar det tror jag.
 
 
Idag var det däremot inga problem med middagsmaten. Jag hade tolv ägg att ta hand om efter mitt och Boo's påskpyssel så jag testade att göra en klassisk skånsk äggakaka. I brist på sidfläsk blev det ekologisk bacon och istället för lingonsylt så rårörde jag havtorn som jag hade i frysen. 
För den som aldrig ätit äggakaka så är det lite som en blandning mellan omelett och ugnspannkaka. Gott och gott! Och även om havtornen inte ser superaptitliga ut så smakade det himmelskt med sötman mot sältan.
 
 
Sedan flera år tillbaka nyser jag ögonbrynen av mig när björkarna får musöron så tyvärr inget vackert björkris hemma hos oss så här års. Däremot är en kvist magnolia som ett helt påskris i sig själv och när vi räddade uthuset från några vildväxande grenar av lönn så fick även ett par kvistar av den spela andrafiol i vasen. Man brukar ju prata om lönn-näsor men just nu så har vi alltså lönnöron in da house
 
 
Citroner, ägg och magnolia kan alltså sammanfatta de senaste dagarna. Och jobb förstås. Jag har precis jobbat min första (deltids)vecka efter sjukskrivningen och känslorna över att vara tillbaka är lite som all over the place, fast på ett bra sätt. En dag i taget.
 
Foto: Sara Zetterström

Att ropa hej (i alla fall ett litet)

Okej jag är inte så naiv att jag tror att en vecka av att leva lite enkelt och nedkopplat gjort mig till en ny människa. Men. Kanske är det vårsolen, kanske är det att alla tankar fått tänkas från början till slut och kanske är det sömnen som saknades men bannemej om det inte känns annorlunda nu?!
 
Jag ska börja jobba på torsdag. Och jag tycker det känns kul!
 
Den senaste månaden har jag ägnat åt att försöka ändra på mig själv. Att inte vilja så mycket, att inte gå igång på alla intryck och planera för nästa renoveringsprojekt, att inte säga ja utan att tänka ett varv till... Listan kan göras jättelång men vad jag faktiskt kommit fram till är att jag är ju den jag är. Och vad blir kvar om man helt försöker ändra sin personlighet?
Visst, jag tar med mig en hel massa klokheter som jag kan skriva under på: att inte göra massa saker samtidigt (typisk grej för min del är att laga mat, lyssna på radio, kolla mejlen och helst spela ett spel med 4-åringen, kanske planera veckohandlingen också) utan att sträva efter att vara härvarande -här och nu, att värdera återhämtning som i att faktiskt inte göra ett skit. Att sitta ner och på sin höjd bläddra i en tidning eller ännu hellre prata med sin familj om, just det - ingenting särskilt. Bara vara.
 
Och appropå mejl och allsköns notiser. Såå befriande att stänga av allt sådant. Förra veckan placerade jag telefonen på ett bestämt ställe och låtsades att den, precis som förr, satt fast i ett jack i väggen. Det enda jag använde den till var att svara om någon ringde, och ringa ett fåtal behövliga samtal. Jag bytte signalen till "Gammal telefon" för att förstärka mindsetet ytterligare. Och jo, första dagen tänkte jag säkert hundra gånger "det där ska jag kolla upp" när jag hörde något intressant på radion som jag lyssnade på stundvis, för nuförtiden är det ju så vi gör. Inget lämnas åt djupare funderingar eller egna spekulationer utan allt googlas och besvaras inom en halvminut. Det var en kraftansträngning att låta bli!
 
På torsdagen ringde en kollega och jag var tvungen att leta efter ett mejl. Egentligen var det bara det jag skulle göra men när jag gick och lade mig på kvällen så räknade jag apparna jag öppnat under samtalet och strax efter. 22 stycken! Det är ganska skrämmande när man tänker efter, och jag tror inte att jag är ensam om att ha en platt liten batteridriven snuttefilt till arbetsredskap. Notiserna är fortfarande avstängda och jag försöker hålla koll på mejlen vid ett par tillfällen per dag istället. Med förhoppning om att det håller i sig även på jobbet.
 
Precis som att leva miljömässigt hållbart gäller lite samma principer att leva socialt/mentalt hållbart tror jag - att man är medveten om sitt beteende. Och när man själv låter bli att vara så himla tillgänglig hela tiden så märker man hur mycket omgivningen är det. Tänk om samhället, vi, fick en mer human inställning till kraven på familj och karriär. Tänk vad mycket bättre vi skulle må.
 
Oh well det var inte att antismartphone-inlägg detta skulle bli, det bara blev så uppenbart för mig att det var ett helt igenom bra beslut att koppla ur en stund. Fatta vad jag sovit bra! För första gången på månader. Jag sov till och med middag ibland, även efter en 9 timmars ostörd nattsömn.
 
Och torpet sen. Vår lilla pärla. Jag fick njuta av både 20 graders värme och en frostnatt, strålande sol och dimmiga mornar så jag klagar inte. Och när det var gråväder så ägnade jag mig åt att möblera om. Jag har drömt om den sedan den skymtades under en hel massa bråte och nu efter mer än fyra år som torpägare blev vedboden så utrymd att den gamla snickarbänken äntligen fick se dagens ljus och numera tronar i storstugan. Som sagt, vem är man om man inte är sig själv?
 
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Koppla ur, koppla av

Den senaste veckan har, handen på hjärtat, varit ett riktigt lågvattenmärke. Eller ska jag säga högvattenmärke för trots att jag ibland känner jag mig helt ”som vanligt” så finns det emellanåt så mycket ledsenhet att näsduksförbrukningen tar miljöbovliga proportioner.


Jag är ledsen för att jag inte känner igen mig själv (vem är den här personen som inte orkar, som inte kan sova, som är ljudkänslig, som tappar koncentrationen..?), jag sörjer något ofantligt att jag troligtvis inte kommer få fler barn (såg ni, "troligtvis", det är ju just det där hoppet som gör det så svårt att sörja och gå vidare för än är inte undrens tid förbi...), för att vissa relationer jag önskade var annorlunda tyvärr är precis så pissiga som de verkar och för att jag som alltid älskat att jobba plötsligt får ont i magen bara av att tänka på jobbet...

Det är visst en djup kris det här, låt mig bara konstatera att den egentligen inte är särskilt deppig. Det är bra att gå till botten med saker och att tillåta sig att krisa loss. Jag är nämligen helt övertygad om att det kommer något bra ur det i slutändan. Till slut.

Och innan dess så ska jag göra något jag inte gjort på evigheters evigheter. Jag ska koppla ur. 

Hej då digitala värld! Hej då Google, mejl, blogg, instagram, Facebook, Auctionnet, Netflix, Safari, Wordfeud, SVT Play, Spotify, Podcaster, Hitta, Kalkylatorn (kanske inte ändå, jag har ingen manuell. Eller jo förresten, hej huvudräkning!) och hundra andra appar och sajter som ständigt håller mig ockuperad.

Just nu håller jag på att tömma kalendern för att förbereda mig för en vecka med utedass, tryckta böcker och landväder på P1. Som en eremit på retreat.


Tidigare inlägg