Mors dag, minigrävare & födelsedagsfirande

Avslutade denna kortvecka på jobbet med att göra studiebesök i Kalmars senaste och högsta hus, även kallad Kajalen, ritad av mina kollegor. Alltså den utsikten på våning 15! Sen hann jag knappt hem innan Jesper & Boo överraskade mig med födelsedagsmiddag i efterskott på en av mina favoritrestauranger och vi har nyss kommit hem. Imorgon fortsätter firandet, ja egentligen fyllde jag ju i fredags men eftersom vi reste till Sörmland då så bestämde vi helt enkelt att skjuta på det och det är inte bara det som ska ske den kommande långhelgen. Omensägerså. Gör en variant av Maddes veckolista:
 
I helgen som kommer...
 
...ser jag fram emot: att imorgon bli väckt med sång och frukost på sängen av mina två favoritpersoner men ungefär där slutar väl födelsedagslyxen för terasstvätt och klädkammarrensning står på schemat. Dessutom ska vi köpa träd och växter till torpet.
 
...får jag: ett lass grus till torpet och vi har hyrt en minigrävare som ska hjälpa oss med allt ifrån rabatter och vattenledningar till trädplantering. Dessutom har vi lånat in "Sveriges bästa grävmaskinist" i form av min pappa. Jag hade gärna lärt mig att gräva själv men just nu är vi lite tidspressade eftersom vi bara har helgen på oss och tar tacksamt emot all hjälp vi kan få.
 
...firar jag: förhoppningsvis även mors dag. Helst med en teckning från Boo även om hon notoriskt vägrar att göra dem på beställning. Och har jag varit riktigt snäll kanske det finns chans på en pion att plantera eller en bukett med liljekonvaljer som fullkomligt exploderat i skogarna häromkring.
 
Vad ska du göra denna långhelg?
 
Foto: Sara Zetterström
 
 
 

Det händer i helgen

Vaknade upp till solsken till en lördag som breder ut sig som mitteuropeisk turist på en svensk sommarstrand. Den här helgen gå mycket passande i omvårdnande tecken, efter en vecka som på många sätt varit ett bakslag. eller egentligen bara på ett sätt - energimässigt. Det är väl det som är svårt att vänja sig vid, att jag plötsligt måste vässa hörseln inåt och lyssna på de små, nästan ljudlösa signalerna i knopp och kropp för att inte åka på bakslag på vägen. För en dryg vecka sedan kände jag mig som mig igen (wihuu!) och sedan behövdes bara en social urladdning och lite för få nattimmar för att alla veckans eftermiddagar har krävt ryggläge och minimal input. Oh well, du lever du lär.
 
Alldeles strax ska jag ta bron över till Öland och Capellagården för att ta till mig fortsättningen på den workshop jag var med på i höstas om ekologisk hudvård tillsammans med Hudvårdsverkstan. Idag ska det labbas och vägas och smetas tills badrumsskåpet så gott som rymmer ett komplett kit av skönhetsvård, egengjort. Resten av helgen ska tillbringas i trädgården, antingen med händerna i jorden för att i framtiden kunna njuta av egna snittblommor eller med näsan i en sällsam historia.
 
Fin helg till er!
 
Foto: 1 Anna Bjurström - Hudvårdsverkstan, 2 & 3 Sara Zetterström - Little miss fix it

Isbrytare

När det varit ett blogguppehåll på någon vecka så är det nästan som om isen lägger sig för vintern fast det är vår och det behövs en himla pråm och ytterligare någon vecka eller två för att ta sig igenom barriären av ickebloggande och osynliga isflak. Jag bloggar väldigt lite, för jag har så mycket som jag vill säga och det är alltid då jag tystnar. Så himla mycket jag vill dela med mig av men på sistone har ju dessutom inte orken funnits riktigt. Så jag har försökt att lyssna inåt, vilat och tagit det lugn(t)are. Tror det funkar för den senaste tiden börjar jag känna mig som mig igen och var det svårt innan så är det ännu värre att bromsa då, när energin äntligen återvänder!
 
På det viset är Instagram ett mer lättillgängligt media och där kan ni följa mig som @littlemissfixit. Nu är det äntligen maj vilket betyder bara två veckor tills jag fyller år och eftersom jag älskar att fylla år och familjen undrar vad jag önskar mig så tänkte jag senare idag dela med mig av det som jag kan kosta på mig att önska nu när jag börjar bli frisk. Tack för att just du läser bloggen, välkommen åter!
 
Foto: instagramcollage av naturen i april @littlemissfixit
 

When life gives you lemons...

är det tamejtusan en gemensam liten dröm som går i uppfyllelse! Det blev nämligen middag på det stora möbelvaruhuset igår, räddaren i "jag orkar inte tänka en rak tanke än minde komponera/handla/laga en middag"-nöden. Vi passerade Gröna rummet på vägen ut och där serverade de minsann citroner. På träd! "-Hur länge har vi pratat om ett citronträd?" undrade Jesper och vi konstaterade att det var minsann sedan slutet på 90-talet, ja precis så länge som vi varit ihop faktiskt. Så här med den lite väl massiva faktan så kan man ju undra varför det tog nästan ett par decennier innan vi gjorde slag i saken men jag har inget bättre svar än att det faktiskt passade perfekt just nu och stod rakt framför oss. Dagens fyndtips på växtfronten. Och ljuvligt som tusan doftar det också och medan isbjörnarna fortfarande (bildligt) kliver omkring på gatorna så får det husera i ett av fönstrena åt söder i väntan på utflytt, en av få växter som fixar det tror jag.
 
 
Idag var det däremot inga problem med middagsmaten. Jag hade tolv ägg att ta hand om efter mitt och Boo's påskpyssel så jag testade att göra en klassisk skånsk äggakaka. I brist på sidfläsk blev det ekologisk bacon och istället för lingonsylt så rårörde jag havtorn som jag hade i frysen. 
För den som aldrig ätit äggakaka så är det lite som en blandning mellan omelett och ugnspannkaka. Gott och gott! Och även om havtornen inte ser superaptitliga ut så smakade det himmelskt med sötman mot sältan.
 
 
Sedan flera år tillbaka nyser jag ögonbrynen av mig när björkarna får musöron så tyvärr inget vackert björkris hemma hos oss så här års. Däremot är en kvist magnolia som ett helt påskris i sig själv och när vi räddade uthuset från några vildväxande grenar av lönn så fick även ett par kvistar av den spela andrafiol i vasen. Man brukar ju prata om lönn-näsor men just nu så har vi alltså lönnöron in da house
 
 
Citroner, ägg och magnolia kan alltså sammanfatta de senaste dagarna. Och jobb förstås. Jag har precis jobbat min första (deltids)vecka efter sjukskrivningen och känslorna över att vara tillbaka är lite som all over the place, fast på ett bra sätt. En dag i taget.
 
Foto: Sara Zetterström

Att ropa hej (i alla fall ett litet)

Okej jag är inte så naiv att jag tror att en vecka av att leva lite enkelt och nedkopplat gjort mig till en ny människa. Men. Kanske är det vårsolen, kanske är det att alla tankar fått tänkas från början till slut och kanske är det sömnen som saknades men bannemej om det inte känns annorlunda nu?!
 
Jag ska börja jobba på torsdag. Och jag tycker det känns kul!
 
Den senaste månaden har jag ägnat åt att försöka ändra på mig själv. Att inte vilja så mycket, att inte gå igång på alla intryck och planera för nästa renoveringsprojekt, att inte säga ja utan att tänka ett varv till... Listan kan göras jättelång men vad jag faktiskt kommit fram till är att jag är ju den jag är. Och vad blir kvar om man helt försöker ändra sin personlighet?
Visst, jag tar med mig en hel massa klokheter som jag kan skriva under på: att inte göra massa saker samtidigt (typisk grej för min del är att laga mat, lyssna på radio, kolla mejlen och helst spela ett spel med 4-åringen, kanske planera veckohandlingen också) utan att sträva efter att vara härvarande -här och nu, att värdera återhämtning som i att faktiskt inte göra ett skit. Att sitta ner och på sin höjd bläddra i en tidning eller ännu hellre prata med sin familj om, just det - ingenting särskilt. Bara vara.
 
Och appropå mejl och allsköns notiser. Såå befriande att stänga av allt sådant. Förra veckan placerade jag telefonen på ett bestämt ställe och låtsades att den, precis som förr, satt fast i ett jack i väggen. Det enda jag använde den till var att svara om någon ringde, och ringa ett fåtal behövliga samtal. Jag bytte signalen till "Gammal telefon" för att förstärka mindsetet ytterligare. Och jo, första dagen tänkte jag säkert hundra gånger "det där ska jag kolla upp" när jag hörde något intressant på radion som jag lyssnade på stundvis, för nuförtiden är det ju så vi gör. Inget lämnas åt djupare funderingar eller egna spekulationer utan allt googlas och besvaras inom en halvminut. Det var en kraftansträngning att låta bli!
 
På torsdagen ringde en kollega och jag var tvungen att leta efter ett mejl. Egentligen var det bara det jag skulle göra men när jag gick och lade mig på kvällen så räknade jag apparna jag öppnat under samtalet och strax efter. 22 stycken! Det är ganska skrämmande när man tänker efter, och jag tror inte att jag är ensam om att ha en platt liten batteridriven snuttefilt till arbetsredskap. Notiserna är fortfarande avstängda och jag försöker hålla koll på mejlen vid ett par tillfällen per dag istället. Med förhoppning om att det håller i sig även på jobbet.
 
Precis som att leva miljömässigt hållbart gäller lite samma principer att leva socialt/mentalt hållbart tror jag - att man är medveten om sitt beteende. Och när man själv låter bli att vara så himla tillgänglig hela tiden så märker man hur mycket omgivningen är det. Tänk om samhället, vi, fick en mer human inställning till kraven på familj och karriär. Tänk vad mycket bättre vi skulle må.
 
Oh well det var inte att antismartphone-inlägg detta skulle bli, det bara blev så uppenbart för mig att det var ett helt igenom bra beslut att koppla ur en stund. Fatta vad jag sovit bra! För första gången på månader. Jag sov till och med middag ibland, även efter en 9 timmars ostörd nattsömn.
 
Och torpet sen. Vår lilla pärla. Jag fick njuta av både 20 graders värme och en frostnatt, strålande sol och dimmiga mornar så jag klagar inte. Och när det var gråväder så ägnade jag mig åt att möblera om. Jag har drömt om den sedan den skymtades under en hel massa bråte och nu efter mer än fyra år som torpägare blev vedboden så utrymd att den gamla snickarbänken äntligen fick se dagens ljus och numera tronar i storstugan. Som sagt, vem är man om man inte är sig själv?
 
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Koppla ur, koppla av

Den senaste veckan har, handen på hjärtat, varit ett riktigt lågvattenmärke. Eller ska jag säga högvattenmärke för trots att jag ibland känner jag mig helt ”som vanligt” så finns det emellanåt så mycket ledsenhet att näsduksförbrukningen tar miljöbovliga proportioner.


Jag är ledsen för att jag inte känner igen mig själv (vem är den här personen som inte orkar, som inte kan sova, som är ljudkänslig, som tappar koncentrationen..?), jag sörjer något ofantligt att jag troligtvis inte kommer få fler barn (såg ni, "troligtvis", det är ju just det där hoppet som gör det så svårt att sörja och gå vidare för än är inte undrens tid förbi...), för att vissa relationer jag önskade var annorlunda tyvärr är precis så pissiga som de verkar och för att jag som alltid älskat att jobba plötsligt får ont i magen bara av att tänka på jobbet...

Det är visst en djup kris det här, låt mig bara konstatera att den egentligen inte är särskilt deppig. Det är bra att gå till botten med saker och att tillåta sig att krisa loss. Jag är nämligen helt övertygad om att det kommer något bra ur det i slutändan. Till slut.

Och innan dess så ska jag göra något jag inte gjort på evigheters evigheter. Jag ska koppla ur. 

Hej då digitala värld! Hej då Google, mejl, blogg, instagram, Facebook, Auctionnet, Netflix, Safari, Wordfeud, SVT Play, Spotify, Podcaster, Hitta, Kalkylatorn (kanske inte ändå, jag har ingen manuell. Eller jo förresten, hej huvudräkning!) och hundra andra appar och sajter som ständigt håller mig ockuperad.

Just nu håller jag på att tömma kalendern för att förbereda mig för en vecka med utedass, tryckta böcker och landväder på P1. Som en eremit på retreat.


Det är bäddat för en bra helg

Efter två dagar med händerna i myllan (det är VÅR där jag bor, lyckos mig) där jag har rensat rabatter och skottat kompost ska kvällen tillbringas med att fira Jespers födelsedag (igen). Ja så som det blir när man rymmer iväg på själva bemärkelsedagen och jubilarens föräldrar trots allt vill fira sin mellanfödde efter influensaseason. Vi kör favorit i repris från nyår då det serverades skaldjur och till efterrätt blir det min mesta dessert sedan 1999 - vit chokladmousse med färska bär. 
 
 
I morgon ska Boo hänga med farmor & farfar vilket betyder att jag och fyrtiotaggaren har en tumanhandsdag/kväll. Vad gör man egentligen när man inte dräggelsomnar till Ivar träffar en Pteranodon, eller kollar på Mello? 
 
Mvh vi har inte barnvakt skitofta

Chicken steps

En dag i taget. Så himla svårt när de tenderar att attackera i flock, dagarna, men jag kämpar på med att ta det lugnt och vila huvudet från allt som gör mer skada än nytta. Så något jag inte låter vila utan snarare göder är mina drömmar för varför ska man skjuta drömmiga saker på framtiden? Vi har ju faktiskt inte en endaste aning om vad som väntar imorgon egentligen. En sån grej är det här med höns, ända sedan vi bodde på Folkungagatan har en "ansökan om djurhållning inom detaljplanerat område" legat redo på min hårddisk. Men Jesper har inte varit det minsta redo att bli med höns, förrän nu. Så jag plitar i den där ansökan för fullt (vår kommun kräver en ganska omfattande/formell ansökan med planritning och detaljer), pratar med grannar och funderar på bästa hönshus-lösningen. Målbilden är kulörpaletten från Anna Billings hönor i boken Alla hönsen hemma. Om ni vill delar jag gärna med mig av processen under tiden.
 
 
Lite andra bebisar i huset är dessa små Ginko biloba-träd. Vet ni att just denna art är lika gammal som dinosaurierna? Inte utan att Boo, som är helt dino-tokig, blev lite impad av detta. Själv är jag som en hönsmamma då min förra Ginko plötsligt tappade alla blad från en dag till en annan.
 
 
Solen tokstrålar idag och jag förundras alltid av det magiska ljuset som blir i vardagsrummet på nedervåningen. Älskar att sitta vid matbordet i burspråket där ljuset flödar. Kan det var våren som tar sin första trevande steg?
 
 
Idag ska jag dels träffa C-G, min terapeut som hjälper mig vara lite snällare mot mig själv, och även min f  d chef som inspirerar på så många plan. En promenad, ett samtal och jag är förhoppningsvis ännu ett litet steg närmare en mer hållbar framtid - är så himla glad över att jag är omgiven av så mycket kloka människor.
 

Sedan sist

Blommorna
Inte sedan jag fyllde 30 har jag fått så många blommor tror jag. Och visst är det rätt tänkt, för blommor får mitt hjärta att fyllas till brädden av både glädje och energi. Buketter från kollegorna, från vänner, från mataffären... Helt fantastiskt! De som är piggast just nu är den här ljuvligheten från Madde. Lyx att ha vänner som går till ens favoritflorist och ber om just mina älsklingsblommor.
 
 
 
Människorna
Nära vänner, grannar, den äkta mannen, bekanta, syskon, bloggläsare, instaföljare, barn, författare, kollegor, läkare, kusiner, bästisen, sjuksköterskor, barndomsvänner, svärmor, poddare, terapeuter, obekanta, framtida vänner... Det finns så fantastiskt mycket kärlek där ute. Just sayin'. Mejl, sms, kommentarer och samtal. Kloka ord som jag har behövt när jag själv inte varit klok att lyssna inåt, och kloka tankar som hjälpt mig att fundera, reflektera, rekreera, definiera...
Och jösses vad många det är med egna, liknande erfarenheter. Det får mig som prestationsprinsessa att känna både hopp och förtvivlan. - Hopp eftersom man verkar komma ut så mycket mer balanserad på andra sidan, och förtvivlan över det samhälle vi skapat där en betydande procent sakta men säkert jobbar ihjäl sig? Hade det inte varit lite härligare om vi älskat ihjäl oss eller njutit ihjäl oss? Just ja, såna sköna saker är ju inget man dör av. Eller som Dave Grohl-citatet som Frida hade i sin bjussiga presentation under #influencermeetup2017 förra söndagen. Just så.
 
 
 
Interiörerna
En fika med utsikt, en annan med insikt. En snabb tur i favoritbutikerna på andra sidan landet men mest massa tid i hemmets trygga vrå. The home is where the heart is... ♥ The Kitchen på Magasinsgatan i Göteborg. Hemmakänsla en masse.
 
 
 
Promenaderna
Kanske är det just här som Jesper varit sitt bästa och påminnt mig om vad jag behöver när jag själv är för trött för att veta det. En promenad med en granne, en annan med en kollega, en tredje med en podd och många många med vädret som enda sällskap. Frisk luft under vingarna på alla tankar. Fågelkvitter, regndroppar, soluppgång eller snöoväder är lite som den bästa medicinen. För mig.
 
  
Nu har jag varit sjukskriven i  snart två veckor. Sömnlösheten är fortfarande det mest signifikanta i tillvaron, precis på samma sätt som hos nyblivna föräldrar med sömnbrist är hjärnan inte helt hundra, bara att jag inte fick en gullig bebis som belöning. Läkare, vänner, terapeuter, annan sjukvårdande personal och övriga förståsigpåare säger alla samma sak: Vila (fast lagom mycket, vänd absolut inte på dygnet) och gör saker du mår bra av! Oh well, jag gör så gott jag kan. Har haft ett lovande möte med min chef och den här veckan ska jag jobba en dag. Men Rom byggdes ju inte på en dag det har en ju hört. Och om jag är Rom så kan jag väl säga att Colosseum är på plats, och eventuellt Fontana di Trevi men att Auditorium Parco Della Musica definitivt inte sett dagens ljus ännu...
 
Bilderna är mina egna utom den från #influencermeetup2017 som är fotad av Alice J
 
Tack för pepp & förståelse. Det betyder mycket, som sagt.

Är det inte motvind i Kalmar är man på väg åt fel håll

Mitt bränsle är slut. Det tog många veckor (månader) för mig att inse detta och inte ens efter ett läkarbesök som bekräftade det hade jag vettet att direkt säga stopp och dra i nödbromsen. Men igår gjorde jag det. Drog i nödbromsen alltså. Och så fort jag gjort det, så fort tillvaron slutade rusa förbi så upptäckte jag att jag totalt dränerat mig själv genom att acceptera en felställd kompass och obalansen i livet.
 
Är det stressigt i privatlivet så behöver det vara lugnare på jobbet. Och vise versa. Enkel matematik egentligen, + och - för att väga upp. Det senaste året som inredningsarkitekt på en stor byrå har varit så otroligt lärorikt, jag har ju fått ta del av en helt ny bransch och en helt ny arbetsprocess. Sjukt kul och överväldigande förstås och det funkade fint med höga intrycksnivåer och att paddla som tusan under vattenytan med de små ankbenen för att hinna med, få grepp om projektstorleken och jobba med möbler för offentlig miljö, brandklassningar hit och speciallösningar dit. Men plötsligt i höstas var det inte så lugnt längre.Byggbranchen blommar och projekten blev större och större. Samtidigt vantrivdes Jesper på jobbet vilket påverkade hela familjen, och min pappa klappade igenom totalt. Addera lite vanligt höstmörker på detta och mina energinivåer gick i botten, förstås och mot bättre vetande slutade jag träna eftersom jag inte orkade (det är superdumt att prioritera bort motion. Punkt.). Men jag kämpade på utan att inse att jag bara tog och tog av resurser som inte fanns. Så vid jul stod jag med ett stort mentalt Finaxlån och trodde att den hägrande solsemestern skulle lösa skulden. Det gjorde den tyvärr inte och nu började kroppen säga ifrån på skarpen genom att bara låta mig sova fem timmar per natt, och med ett tryck över bröstet som kom och gick.
 
Jag tror inte på något sätt att jag är oumbärlig i min yrkesroll, det är extremt lätt att bli utbytt, åtminstone kompetensmässigt. Men jag ville inte lasta mina kollegor genom att säga ifrån. Säga stopp, nu räcker det, jag har nått min gräns och har sån obalans att skeppet Jag kommer kapsejsa vid nästa våg, nästa uppgift som jag inte kan göra i sömnen. Ändå dröjde det till toppen av den vågen innan jag kastade i ankaret.
 
I mitt fall betyder det att jag ska hitta balansen mellan det som jag tycker är kul, har lätt för och kan göra i sömnen och det som jag måste tugga mig igenom för att yttre omständigheter kräver det. Det första är ju bränslet och det andra är det som kräver bränsle. Det lätta är att definiera styrkorna och det svåra är att få dem att bli en lönsam affär.
 
Jag är ingen förvaltare. Jag är energisprutan, katalysatorn, do:ern, kritikern och lösningssökaren. Så det är där jag måste börja. Hitta tillbaka till det som ger mig energi så att jag kan sprida den vidare.
Som det gamla lokala ordspråket lyder: Är det inte motvind i Kalmar är man på väg åt fel håll.
 

Det finns ingen plan(et) B

Jag hade en intressant diskussion med en vän i morse. Om inredningsbranschen och att jag bitvis blir kräkfärdig på all YTA och ännu hellre på det oäkta. På hemma-hos-reportagen som är så tillrättalagda att det är helt omöjligt att någon bor så. Med glasflaskor i ett stilleben på vardagsrumsmattan. Stackars den som drog nitlotten vid dammsugningen. Med en stor kaktus på nattduksbordet, som breder ut sig så att varken ett glas vatten eller ens väckarklockan får plats? För det är ju precis det man tänker i hemmets rum för rekreation och återhämtning. Det är ju så mysigt, med något som sticks precis bredvid huvudet.
 
Om kluvenheten i att vara en del av en bransch som är trendbaserad och får människor att helt tappa fattningen i sin jakt på det senaste när överkonsumtionsdagen infaller tidigare och tidigare varje år. Snart förbrukar vi 1,5 jordklot per år! Om allas inbillade rätt till jordenrunt-flygningar, eller bristen på reflektion i frågan (mer om detta i ett senare inlägg) och två år gamla kök som byts ut av... tristess? Och så då min egen roll i detta? Här på bloggen försöker jag så gott jag kan visa på förändringar med små medel och att se till huset och vårda det som finns hellre än att gå all in på rådande "it"-prylar vare sig det är köksbänkar i marmor eller gråa väggar. Periodvis undviker jag att följa nyhetsflödena för att jag inte känner mig stark nog att sålla och inte ryckas med. I mitt jobb väljer jag hellre hållbara material men till syvende och sist är det kunden (eller snarare kundens plånbok) som styr, och inte sällan är det det kortsiktiga valet som vinner.
 
Om den fortsatta frustrationen i att "alla" ser det som sin rätt till förnyelse. Slit och släng. Inredningsprogrammen som trashar fullt fungerande kök i en container utan en tanke på "den enes skrot den andres skatt". Och har man inte råd så tar man sig råd. Genom att leva till låns, eller köpa billiga kopior och lågpriskedjornas varianter. Jag säger inte att dyrare per automatik är bättre men om man inte kan distribuera kvantiteter av magnituden av Kinas befolkning (och bara för att man KAN distribuera magnituden av Kinas befolkning ska man då göra det?) så är det någon som måste betala när priset blir lägre. Och det är troligtvis inte du och jag. Och när en världsledare uttrycker att klimathotet är en bluff, jag då vet uppgivenheten inte några gränser. Jag blev så uppskruvad att jag blev helt svettig under armarna. På riktigt.
 
Frida sätter huvudet på spiken i dagens krönika på Trendenser. Om vad som verkligen är viktigt. Heja dig Frida! Ty ordet är ditt, och makten och härligheten i evighet. 
 
Amen.

Happy helg!

Hur börjar man egentligen ett blogginlägg efter ett megalång uppehåll? Allt skaver liksom lite. Bildredigeringen, formuleringarna och faktiskt även lite dåligt samvete. Inte för att jag inte bloggat, men för att jag inte förvarnade om uppehållet som komma skulle. Det var bara det att innan semesterresan vi gjorde i januari så styrde jag upp en nyårsskiva för fem familjer och dessutom var jag tvungen att jobba undan så mycket att jag hips vips satt på en strand med en familj som jag i ett svagt ögonblick lovat en bloggfri rekreationstid utan att så mycket som reflekterat över det gångna året eller önskat gott nytt år.
 
Så det är väl likabra att förekomma framtida missöden: Härlig alla hjärtans! Glad påsk! Grattis! Fin midsommar! Trevlig helg! Ha en skön semester! Välkommen tillbaka! Krya på dig! Sov gott! Varsågod! With a friendly Boo! Hurra på bröllopsdagen! Mysig lucia! God jul! Gott slut! Och ett riktigt gott 2018! Men först kan vi väl bara konstatera att det är rimligt att utbringa Happy helg!?!
 
Ni får ha överseende med min ringrostighet, det tar lite tid att ställa in bloggsiktet igen, jag är osäker på vad jag nämnt tidigare men sedan december så är jag ledig en halvdagf i vefckan, oftast fredagar, för att hänga med Boo. Grymt på alla sätt och vis (utom att det inte finns någon på jobbet som gör de där 10% som jag är ledig...) Men hur som helst, igår hämtade jag Boo efter lunchen och vi gick på kondis och åt årets första semla. Gissa om jag har längtat, det var rent plågsamt att sitta på en annan kontinent och se instaflödet fyllas med de ljuvligaste av bakverk. Sen fixade vi lite ärenden, köpte en pangbukett blommor och åkte hem och bakade hamburgerbröd lagom tills Boo's BFF som skulle premiärsova över och hade önskat kvällens meny kom.
 
Idag körde vi ut till torpet och har ägnat större delen av dagen åt att frysa och få eld i vedspisen. Kakelugnen är det inga probs med, men efter flera månaders icknyttjande måste man ta det lite varsamt med eldandet så köksspisen fick alltså rycka in för stödeldning. Vi eldar i köksspisen ungefär en gång vartannat år för det är ingen lek att tända den. Efter all den röken och meckandet med jox med dragluckor etc. så är det lätt att bli kaminkvinnan och se sig själv elda upp arveköksstolarna från farmor hellre än att se brasan brinna ut.
Jo, jo - så nu har vi visst stödeldat så vi måste sova med öppet fönster för att inte dö av akut syrebrist/uttorkning. Blombuketten från Blomman för dagen (i min mening Kalmars bästa blomsterbutik) fick stanna kvar hemma i stan men jag ska skynda mig hem och njuta av den imorgon.
 
Jag har hittat tillbaka till bloggen, det känns skönt, hoppas ni också gör det. Happy helg!
 
 
Foto: Sara Zetterström
Spara
Spara

Under misteln

Jag kollade igenom bilderna i kameran igår kväll. Den har legat ovanligt stilla under julhelgen skall erkännas men jag hittade ett par favoriter, och ja jag varnar känsliga läsare, det här blir väldigt romantiskt. Kan inte hjälpa det, jag kollade liksom på The Holiday innan jag gick och lade mig.
 
Så ja, misteln alltså. Som i en Dickensroman så hänger misteln mellan köket och vardagsrummet. Skylten köpte jag på Leva Kungslador för ett par somrar sen.
 
 
I år var jag lite sent ute men de alltid lika gulliga Maria och Rebecka på Blomman för dagen lät mig få den sista som de egentligen inte tyckte höll måttet. Men även skruttiga mistlar inbjuder till pussar, det är sedan gammalt. Och han där, kan inte fatta att jag får dela mistel (och allt annat) med honom, år efter år...
 
 
Spara

God fortsättning!

Nu har vi firat jul i dagarna tre och idag åkte gästerna hem. Julgransdekorationerna är de samma men i år har vi en tall istället för gran. Planen var att ha en spinkig liten historia som inte skulle vara så skrymmande men det blev precis tvärtom så jag antar att vi måste njuta lite extra intensivt eftersom vi får plundra den redan i veckan om vi ska få plats med nyårsfirandet.
 
 
Precis som i fjol kom Tomten om natten och lämnade alla paket, men istället för en liten tomtenissa så kom den riktiga tomten med stora kängor och lämnade snöiga spår på mattan...

 
Han måtte haft väldigt bråttom för han hann inte ens äta upp pepparkakorna som vi lämnat framme på bordet kvällen innan, och dessutom glömde han både luvan och glasögonen.

 
Men grötfatet var nästan länsat och det är ju inte så konstigt om hungern gör sig påmind eftersom det är väldigt långt från Tomtens rike.

 
När gästerna kom drack vi champagne och firade Jespers nya jobb lite extra. Jag tror bestämt att vi ska hitta något att fira med champagne varje jul för det vore en himla trevlig tradition.

 
Varje år är det likadant hemma hos oss; "-Brukar vi äta före eller efter Kalle, och kommer Tomten en gång till eller hade han lämnat en säck med klappar hemma hos farmor och farfar också?"
I år gjorde vi så här och det är nog så det brukar vara ändå; Fika till Kalle och så hittas den där extrasäcken med klappar (alt. att Tomten kommer, men för två år sedan hade han så läskiga ögon (tomtemask är väl ändå djävlens påfund) att han icke göra sig besvär enligt Marsipanrosen) och sen blir det julbord.
 
 
Jag gjorde en enkel dukning med kökshanddukar (Tekla från IKEA) som agerade både tablett och servett.
 
 
Vid det här laget efter middagen stod magen i fyra hörn och Boo hade somnat efter att legot var färdigbyggt och med den önskade Bamse-gosedjuret tätt under armen. Så här dags är det hög tid för julklappsspelet. Det är sextonde året i rad vi gör detta istället för att hetsa med individuella julklappar till hela tjocka släkten. För att undvika en hoper skitsaker som blir liggade i byrålådorna har vi med tiden förfinat reglerna men efter ettochetthalvt decennium var det dags för ännu ett nytt grepp. Så i år var regeln att alla klappar var tvugna att vara återbrukade. Loppisfynd eller helt sonika saker som man själv inte använder men som kan passa någon annan. Aldrig har vi skrattat så mycket på ett julklappsspel för i ärlighetens namn så var hetsen över att stjäla varandras klappar i runda två ganska ljummen och vissa saker, ja de fick helt sonika fara direkt till Röda Korset efter att slutsignalen ljöd.

 
Igår blev det stora pyssel och filmdagen och dessutom togs chokladkakehuset av daga, precis sådär avslappnad som juldagen ska vara tycker jag.
 
 
Idag har vi inte heller gjort många knop. När gästerna hade vinkats av och Jesper åkte och fiskade så passade Boo och jag på att testa alla julklappar. Och fika. De stora påsarna med saffransbullar som fyllt frysen börjar så smått att sina. Ingen dum jul faktiskt på det stora hela, ingen dum jul alls.

 
Imorgon blir det jobb igen i några dagar innan vi ger oss på årets sista firande. Hoppas att ni haft en skön och lugn helg tillsammans.
 
God fortsättning!
 
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara

Nystart!

Hej och välkomna hit! Igen. Hemma på blogg.se. Efter ett år på RUM hemma så känns det som dags att flytta hem igen. Någonting måste jag göra i alla fall för att hitta blogglusten som jag liksom tappade bort lite på vägen mitt under det mest hektiska året med nytt jobb och en familj som inte riktigt ville hitta rutinerna. Jag har verkligen saknat det spontana och härliga och att få vara sin egen lyckas smed när det kommer till att skapa, fota och skriva, så som Little miss fix it-bloggen kommit att vara, och detta trots att jag haft en kanonredaktör som uppmuntrat mig att köra mitt race. Men ändå konstigt det där, när jag inte hade några ramar alls bloggade jag i stort sett varje dag och när jag fick ett minimumkrav med typ hälften av inlägg att producera, ja då fick jag knappt ihop ens dem. Självklart spelar det roll att byta från frilansliv (läs: frilanstid) till ett 8-17 jobb och inte längre hinna blogga innan dagishämtningar och helst också innan den stora nattningskoman.
 
Men det var inte ett gnälligt inlägg det här skulle bli. Nej snarare ett glatt inlägg om en nystart. En nygammal start som råkade infalla på Den Stora Flyttardagen. För tre är ju en trend och därför finns det visst något som heter DSF och för min del infaller den den tydligen 22 december. 2014 stod jag med nycklarna i hand framför kakelugnen i en på sekunden nyskurad, antiseptisk Hundraåring. 2015 flyttade jag faktiskt bloggen till RUM hemma, och 2016, idag av alla dagar (helt omedvetet, det var timehop som visade mig detta sammanträffande nyss), så flyttar jag alltså hem den igen.
 
Tack för att ni finns, för att ni följer och hoppas att ni också är pepp på en nystart, för det är jag. Och julrosor alltså, wow.
 
Foto: Sara Zetterström

Hej då Blogg.se

Efter närmare ett decennium på blogg.se (9 år, 6 månader och 16 dagar, men vem räknar?) packar jag nu ihop arkivet och flyttar till tidningen Rum Hemma! Och trots att det passat mig perfekt att blogga i egen kuppe så kändes det på tiden att ta Little miss fix it ut på nya äventyr. Tack för den här tiden, för peppen, för kommentarerna och för att vi suttit i samma båt i med- och motgång. Men vaddå förresten, det finns ingen anledning till tårdrypande farväl, för jag hoppas ju såklart att ni vill följa med mig till littlemissfixit.rumhemma.se.
 
 
 
 

Sara 💛 Tengbom = sant

Kommer ni ihåg att jag skrev om ett livsomvälvande beslut förra helgen? Har en sagt A är det dags för refrängen så här kommer B.
B som i Tengbom.
Alldeles nyssens signerade jag nämligen mitt anställningsavtal på Tengbom och i mitten av februari (senast) kommer jag att börja jobba som inredningsarkitekt på Kalmarkontoret. Hjulningar och fanfarer!
Men företaget då? Tänker kanske ni. Ja att ta en anställning har inte varit ett lätt beslut, I tell you. Underbara Clara beskriver frilanslivet på pricken i ett inlägg här och det är många för- och nackdelar. I en drömvärld hade jag både ätit kakan (jobbat halvtid på Tengbom) och haft den kvar (frilansat resten) men nu är det ju en arkitektbyrå vi pratar om och inte ett konditori så det blir 100% hardcore inredning/projektering och övriga förfrågningar/knäck kommer jag göra på min "fritid", under förutsättning att det inte är konkurrerande verksamhet förstås. Självklart fortsätter jag blogga - det är ett nytt jobb jag tar, inte livet av mig. Jag ser otroligt mycket fram emot denna nya era (medan min SGI gör vågen) och faktiskt tänkte jag börja jobbet med att gå på julfest med mina nya kollegor redan på fredag. Nästa år byter jag alltså kontorsadress och flyttar två gator österut, till den här gula skylten.
 
 

9 från Insta

Onekligen lite sent så här dryga veckan in i julmånaden men vad tusan, här kommer ett axplock av bilder från mitt instagramflöde i november som också var en fin månad. Ni hittar mig och får gärna följa på @littlemissfixit.
 
1.] Novembers kontor blev till stor del vid köksbordet då jag har hört att man bäst tar sig igenom årets mörkaste månad med kakelugnsbrasor och stora koppar te. 2.] Hundraåringen i all sin glans! Jag blir extra glad varje gång jag tänker på att vi bor under detta röda plåttak... 3.] För att inte tala om ljuset i burspråket, inte konstigt att datorn har en tendens att välja det där (skriv)bordet 4.] Hann med en styling inför ett hemma-hos. Innanför dörrarna hos Petter & Amanda som driver @folksinterior är det inte ens svårt. 5.] 3-åring på burk? Snälla stoppa tiden lite nu. Är det inte roliga historier ("Har du hört den här? ... Kom ketchup så går vi!") så är det produktutveckling av påsförslutare som Boo underhåller oss med ♥. 6.] Enkla soppluncher har varit standard i höst. Gulasch och Carlsbergs alkoholfria, I la la-love it! 7.] Äntligen kom kylan krypande, och mitt second handfynd med den. [då svidanja]. 8.] Den senaste månaden bjöd på en hel del DIY-projekt. Inspirerande! är det minsta jag kan säga om min juntakollega Kajsas japanska batikfärgning. 9.] Flera veckor tog det, trots att jag hade assistans, att renovera vårat nya köksskåp. Röd klump goes blå förälskelse. Jag ljuger om jag säger att perfektionisten i mig satt tillbakalutad och löste melodikrysset medan Boosan målade. Men som alla vet - det är inte slutresultatet som är det viktiga. Det är p r o c e s s e n.
 
 
Jag vet att jag även kört lite "vargen kommer" i november när jag haussat en stor bloggförändring. Snart är det sanning, jag lovar. Vissa saker måste tydligen bara få ta lite tid så håll mig i handen och haf tolamod.

Tomten är arbetslös

Här står min senaste kärlek. När Maria slog upp portarna på sin nya blomsterbutik för en vecka sen så ville jag ju inte vara sämre än att stödja verksamheten och köpte en kruka från Bergs Potter (vem försöker jag lura, Tomten var ju kontrakterad?!). För ni kommer väl ihåg min förälskelse när jag var i Göteborg i höstas? Nu är en hel butik, ett stenkast bort, fylld med dessa skönheter och jag kommer troligtvis behöva sätta mig själv på veckopeng för att inte hamna i obestånd. Med fler än Tomten alltså.
 
Någon som däremot kommer bli glad är min Dr Westerlund som ska få flytta in i den.
 
[ o ]: Sara Zetterström

#jagsmygerinte

Det kunde inte kommmit lägligare, uppropet från Better Bloggers - ett yrkesnätverk där jag är medlem, som uppmanar bloggare att i enlighet med marknadsföringslagen och ärlighet mot läsarna, tydligt märka sponsrade samarbeten. För några dagar sedan fick jag nämligen, som så många gånger förr, ett erbjudande från ett företag som ville att jag skulle blogga om deras produkt och som "tack" få ett exemplar. Jag svarade vänligt att visst är deras erbjudande fint och absolut något jag tycker kan platsa i bloggen men att jag inte gör den typ av samarbeten, främst av två skäl. Det ena är att det fortsatt underminerar trovärdigheten för bloggbranschen som en alternativ redaktionell plattform på justa villkor och det andra är att prylar de facto är så himla dåliga på att betala räkningar och fylla kylskåpet med mat. Som svar fick jag att deras företagspolicy bara kunde erbjuda detta men att jag kunde ge mina läasre en rabatterad kampanj.
 
Fair enogh. Jag säger inte att man inte får nappa på dessa erbjudanden bara för att jag inte gjorde det. Men när jag samma dag ser ett inlägg på en av de mest inflytelserika bloggarna om produkten i fråga och inte ett ord säger att det rör sig om ett samarbete, att det är ett pressex eller gåva från ett företag, men med identiskt läsarerbjudande som det jag nyss tackat nej till så blir jag besviken.
 
Det är inte svårare än att vara ärlig mot sina läsare (jag är ju faktiskt en läsare när jag besäker en kollegas blogg). Jag har gjort ett fåtal samarbeten genom åren, fått desto fler pressutskick, recensionsex och några goodie bags och gör det väldigt enkelt för både mig själv och er fina läsare genom att berätta just detta. För mig är det förtroendet så mycket viktigare att vårda än att krama ur alla (kortsiktiga) fördelar som går av bloggandet. Jag inbillar mig att det gagnar mig personligen, mitt varumärke och min image. #jagsmygerinte
 
 
 

Tidigare inlägg