Sommartårtornas sommartårta

Inte ens VM-förlusten igår verkar kunna knäcka sommarkänslan som råder i landet. Härligt tycker jag och har precis hämtat upp en unge på en brygga efter båtutflykt med bästisen, för att köra henne vidare till nästa ställe som bjöd på "ormkalas", livet som blivande sexåring alltså.
 
Själv njuter jag av ett par timmar fri lek och passar på att blogga/tipsa om något annat kalasigt, eller om man eventuellt bara råkar vara sjukt tårtsugen en vanlig söndageftermiddag. Jag har både blivit bjuden på den och även bakat den själv inför senaste middagsbjudningen så jag går i god för att det här kanske är sommarens absolut smarrigaste glutenfria tårta. Den heter passande nog Himmelsk marängtårta och jag följde recepten på både lemoncurden som jag gjorde från grunden (och åt upp resterna av som godis häromkvällen) och själva tårtan från Fridas bakblogg. Alltså det är som den mest perfekta symfoni av syrligt och sött. M-m-m!
 
Nu blir det till att jobba någon timme (prototypfas, sjukt kul och sjukt jobbigt!) innan det är dags att packa ihop strandgrillen och kylväskan för en kvällsutflykt till Öland. Utan någon himmelsk tårta tyvärr!
 
 
Foto: Sara Zetterström

Semestervittring och allt runtomkring

Den senaste veckan har bara flugit förbi och bloggen har negligerats, igen. Det är som att börja träna efter ett uppehåll, eller sluta röka eller som vilken ny rutin man än vill få igång (även om mitt blogguppehåll inte varit så kraftigt så har det ju haltat betänkligt en längre tid) så tar det tid och kontinutet för att komma in i gängorna igen. Så hav tålamod mina kära läsare. Hav tålamod.
 
Så vad händer bakom kulisserna? Det är självklart mycket med det nya företaget som händer. Jag har träffat Kenneth, affärsutvecklaren som jag bollar min företagsidé med och som hjälper mig ta den till högre höjd, eller alldeles realistiska höjder kanske.
 
Jag har lunchat med en potentiell person att hjälpa mig med budget och övriga ekonomiska bitar i firman. Toppen, för så fort jag försöker sätta mig in i det så ställer min hjärna in sig på "myrornas krig" eller "radiobrus" och jag kan inte säga det ofta nog, fokusera på det ni är bra på för lustigt nog så finns det andra personer som är bra på det just du prioriterat bort!
 
Igår hade jag (ännu ett) telefonmöte med Robin, en kompis som är otroligt grym på konceptutveckling och branding, för att jag ska landa i ett namn på produkten. Det vi diskuterade ska jag fortsätta jobba med i eftermiddag.
 
Boo går på sommarsimskola. V a r j e  k v ä l l. I fyra veckor. Jag är medveten om att jag låter lite kinkig här men det är liksom rätt meckigt att både hinna med att t ex. heja fram Sverige i VM och sitta i en fuktig simhall vareviga sommarafton. Men hon fullkomligt älskar det och med vattensäkerheten på köpet så, vem är jag att gnälla?!
 
Vi tog det jobbiga beslutet att kastrera Fleur. Planen var egentligen att vi skulle ta en kull kattungar på henne först (söthetsdöd deluxe!) men efter många turer med uppfödare och den tilltänka hanen som det inte blev något med så kände vi bara näe, nu kastrerar vi henne så att vi kan aktivera kattluckan och låta henne bli den katt hon vill vara och gå ut och in (även om det skrämmer mig från vettet att jag ska hitta henne platt nere på gatan när jag kommer hem en dag). Så en hårig liten konvalecent stryker omkring här hemma idag.
 
Vi har haft ett par snickerifirmor här för att räkna på badrumsrenoveringen, det ska bli spännande att få deras offerter. Om man tycker det är spännande att bli pank vill säga. Men nytt härligt badrum i Hundraåringen - ja tack!
 
Dessutom har vi tittat på ett hus - ett riktigt drömhus. En jämn hundraåring, ett gammalt kapell som stod klart trekvart härifrån 1918. Den som följer mig på insta-stories såg det kanske fladdra förbi tidigare i veckan? 300 kvm sommarhus med den största potentialen på den här sidan Jesu födelse. Till priset av en badrumsrenovering. Jo men det är faktiskt sant, det låg ute för nästan inga pengar alls, förhållandevis. En veckas vånda och några turer till det där drömmiga som var i behov av ett antal kubikmeter färg innan vi landade i att det inte blev någon budgivning/affär. Varför vi inte slog till? För att det egentligen bara var världens häftigaste hus, på helt fel plats. Tomten var i stort sett obefintlig och jag pratade med bonden nästgårds om att arrendera eller köpa till mark men det ville han absolut inte gå med på och då spelar det ingen roll hur fantastiskt häftig centralkaminen var, eller vilka ljuvliga tapeter det sattt i den gamla lärarinnebostaden på övervåningen. Men grattis du lyckliga ägare som får förvalta en av Svenska kyrkans forna stoltheter och inte behövde större tomt! Grattis, verkligen. (Jag är inte bitter.)
 
Ja som ni hör så händer det både det ena och det andra och jag ska försöka komma in i rutinen att uppdatera bloggen i samma takt. Men faktiskt så flaggar jag sedan nu för att det en stund framöver kan bli lite si och så med den saken för på måndag så räknar jag med att vara semesterledig, och familjenära, tillsammans med Jesper som tjuvstartade igår. Hur mycket semester man nu tar när man har världens roligaste affärsidé som vill bli förverkligad...
 
 

DIY - Festlig och frusen drinkkylare

 
Responsen på midsommarsnapsen var så överväldigande att den faktiskt får ett eget blogginlägg. Egentligen är det världens enklaste sak och passar lika bra för alla drycker och festtillfällen (men obs! ju högre alkoholhalt desto högre fryspunkt, så kanske bättre att använda en tom vinflaska att frysa in och istället hälla över låt säga vitvinet i sedan);
  • Ta ett tomt juice-eller mjölkpaket i kartong och skölj ur det. Klipp av paketets övre del, vid vecket ungefär.
  • Plocka fina blommor, växter eller kryddor.
  • Ställ flaskan i paketet och peta ner dekorationen längs sidorna. Försök att vända de vackra delarna utåt.
  • Fyll upp med vatten och ställ i frysen över natten.
  • Riv bort kartongen och servera gästerna. Obs! Isen smälter eftersom så placera flaskan på ett fat med kant.
Skål!
 

Foto: Sara Zetterström

Nyöppnade Ekenäs hantverksbageri

I torsdags var hela familjen ledig för att förbereda inför midsommar och eftersom vi vaknade tidigt så kunde vi lagom till 10-fikat nästan hänga på låset hos Lilian som precis öppnat bageri hemma i sitt kök på Stånguddegatan i Ekenäs/Hagby. Ekenäs är den gulligaste lilla byn man kan tänka sig, med det drömmigaste lilla trähuset efter det andra, idyllsikt just vid vattnet och det ligger nästan precis mellan Hundraåringen och torpet om man tar gamla E22:an. Jesper hade koll på öppettiderna via deras instagramsida @ekenashantverksbageri
 
 
Det är i den röda lilla stugan bredvid sitt barndomshem som Lilian numera bor med sin sambo och där den gamla konstnärsateljen som blev förråd, som blev kök, som blev Ekenäs Hantverksbageri finns.
 
 
Lilian själv stod och bakade bullar utan hejd och svarade tålmodigt på alla mina frågor om hur man får till de bästa kardemummasnurrorna (hon kör treslag på degen och väger varje bulle för ett jämnare resulat, tips tips), medan hennes bästis Jonna skötte cafédelen. Så coolt, modigt och helt förträffligt bra att göra sin grej och ta hjälp av nära och kära för att förverkliga hela alltet! När jag skulle fylla 26 pluggade jag på folkhögskola och visste knappt vilket ben jag skulle stå på, just sayin´.
 
 
Men hur gott!? Svenska och/eller närproducerade råvaror, blir helt lycklig!
 
 
Vi kunde inte hålla oss utan provade hela sortimentet i ett par omgångar. Så himla gott att det var värt varendaste litet glutenfyllt magknip för min del. Svingod rabarbersaft på söta små flaskor. Svingod.
 
 
Det bästa av allt? Kardemummabullarna som jag åkte och hämtade lite senare eftersom de fortfarande stod och kalljäste under vårt besök. De var så förträffligt goda att vi beställde ett stort lass till alla våra midsommargäster dagen efter. Mycket poppis!
 
 
Den här veckan har de öppet torsdag-fredag: kl. 9-15 och lördag-söndag: kl. 8-14. Jag tror man ska vara där tidigt för risken finns att det säljer slut och stänger tidigare. För egen del tror jag inte vi kan hålla oss utan att det blir ett nytt besök i helgen.

Genom mobben på sistone

Jag vet inte vad det säger om mig men jag har 26 603 bilder och 1320 videos på min telefon. Och jag k a n  i n t e radera något. Eller självklart slänger jag bilder som blivit tagna i fickan eller oskarpa tillfällen på flykten (om de inte är vackert oskarpa förstås) men jag har liksom inte hjärta att radera sju av de åtta gulliga bilderna på Boo som ser snarlika ut. Oh well, den frågan kan säkert någon psykolog reda ut åt mig framöver men tills dess fortsätter jag knäppa mobilbilder som om det inte fanns någon morgondag. Här kommer ett gäng från den senaste veckan, vissa hamnar på sociala medier och andra - ja de simmar runt med sina andra 26 602..3...4...5.. kompisar i mitt mediamoln.
 
 
Här är mina favoritpersoner, mitt gäng, mina musketörer. Bästa valet av pappa till mitt barn.♥ Ibland driver deras retstickefasoner mig till vansinne, ibland genomskådar jag dem innan.
 
 
Fabbe-badet, med alldeles perfekt coca-colabrunt vatten för oss som gillar insjöar.
 
 
Sommarregn på torpet, ligga i soffan och läsa loppisfyndade däckare med fröken Fleur framför brasan.
 
 
Har du någonsin varit i en Norrgavel-butik? Om inte så ordinerar jag varenda uppvarvad människa detta. Gå där och andas djupt in genom näsan och ut genom munnen, stryk med handen över de oljade möblerna och de mjuka linnekuddarna och laga alla trasiga synintryck med totala färgharmonier. Inträdesbiljett för stressade själar, det hade funkat som affärsidé Nirvan - jag lovar.
 
 
 
Papaver - eller Vallmo som man säger. En av de vackraste blommorna. Kommer för alltid tänka på min mormor som drog vidare från jordelivet för två år sedan, just som vallmon blommade som mest. Det tappa-andan-fina printet följde med mig hem häromdagen. Jag känner samma svaghet för sköra vallmos som jag gör för starka ballerinor, så vackert att jag vill gråta. Skönhetstårar, de finns absolut. Strax intill fulgråten med rinnande snor.
 
 
Ännu en insjö i Småland. Jag stannade bara för att sprattla av mig lite av den bubblande energin jag haft de senaste veckorna, just då efter ett möte med en potentiell samarbetspartner. Så häftigt med alla inspirerande människor jag träffat och fortsätter träffa.
 
 
Rostis, salami och melon-feta-myntasallad. Så enkelt men obeskrivligt gott på en och samma gång.
 
 
Kaprifolen som helt skamlöst svämmar över bakom lillstugan och vars doft gör en fullkomligt vimmelkantig. Jag njuter och njuter innan den vinkar adjö för i år.
 
 
Min lilla, stora tjej. Så envis och underbar, kan knäcka mig på en sekund i min föräldraotillräcklighet och hela mig lika snabbt med en liten hand i min. Och ingen sportar en outfit som hon. Urvuxet nattlinne och leopard-Vans under paraplyet. Frågor på det?
 
 
Jordgubbsskörden är lika snål som vattentillgången. Men smaken, oh smaken på de små juvlerna.
 
 
Min vän Maria kom hem från Nederländerna och prydde min cykel alldeles förträffligt. Jag måste skriva mer om den känner jag, bästa cykeln jag haft. Maria går inte heller av för hackor.
 
 
Att vandra runt i Kalmar för att söva ett litet lånat barn, en totalt oregerlig rabatt i stadsparken får mitt hjärta att ta ett skutt - så rakt igenom fint med allt det vilda.
 
 
Lunchrester x2. Färsk basilika och microplane-riven parmesan lurar vilken insladdande halloumilasagne och mosad myntasallad som helst att se så aptitlig ut att snålvattnet lockas fram. Mums.
 
 
Solen har trollat bort mina ögonbryn och fram en oövervinnerlig attityd. Ni vet de där dagarna då en vårdslöst placerad tändsticka skulle få en att självantända av ren positivism? Ibland finns det bara där -det kan vara en känsla, ett par favoritbyxor eller en alldeles perfekt uppsatt knut av slarvigt hår och då är det bäst att rida på vågen och vara världens mesta sprudelpudel medan det varar.
 
Peace out.

Mitt senaste fynd

Imorse vinkade jag av kusinen med familj som skulle till ALV, lyllos dem! Sedan har jag ägnat förmiddagen åt att leta entreprenörer till att renovera vårt badrum. Jag vet inte om det är likadant i hela landet men här på sydostkusten byggs det så mycket att privatpersoner med sina småprojekt i stort sett får vara tacksamma om någon byggfirma v i l l ta sig an jobbet. Väldigt frustrerande. Firman vi har närmast till hands frågade om det kunde vara aktuellt nästa vår? Nä, nu har livet kommit emellan länge nog så nu vill vi göra det genast (d v s när de har tid att bygga, strax innan jul). Nog om det.
 
Det var länge sedan jag visade något loppisfynd, och helt ärligt så var det jä-ättelänge sedan jag var på någon loppis överhuvudtaget. Jag blir mest stressad över att fylla mitt hem med fler saker nu för tiden så därför har jag nog undermedvetet undvikit att utsätta mig för att handla något onödigt. Och ja, just nödvändigheten i dessa fynd kan nog diskuteras. För visst kan havregrynen fortsatt stå i sin påse i skafferilådan men med den här fina burken har jag dem gärna framme. Precis som ovanför sittbänken vid matbordet på torpet så planerar jag att sätta upp en hylla som ska få löpa övanför köksdelen och husera torrvaror. Dekorativt och lätt tillgängligt.
 
 
Besticken har jag klurat på vad de är avsedda för, någon som vet? Vickningsgaffel eller bestick för enarmade, s. k. Nelson-gaffel? Hursomhelst föll jag för materialen och ser dem som ett tillskott vid en annorlunda dukning, eller middag med lättskuren mat. Klart står i alla fall att de är från Eskilstuna Jernmanufaktur med den fina loggan med ankaret, ett E och kronan över.
 
 
Dessutom prutade jag med ett par böcker och en bättre begagnad majblomme-pin som Boo hittat, på köpet. Det är liksom lite av sporten med att shoppa loppis.

Midsommar 2018

Det är söndag, det regnar och att sitta inne och kura framför kakaelugnen i stugan känns helt befogat. Idag har vi haft familjehäng, en lunchutflykt till Karlskrona och bokläsareftermiddag i stugan och jag tror allihop pustade ut aningens efter att ha arrangerat det stora kalajset på den här sidan av 2018 - midsommar. Jag flaggar redan nu för halvtaskiga mobilbilder men att vara värdinna och ha en systemkamera runt halsen det är helt enkelt en utmaning över min förmåga. I år var vi åtta familjer som firade tillsammans, alla med barn mellan 1,5-10 år så det gäller att framför allt måltiderna sitter där de ska för att blodsockret skall hållas i schack. För säkerhets skull skrevs alla de viktigaste hålltiderna upp på svarta tavlan.
 
 
Det blåste lite kyligare vindar än vi varit vana vid den senaste månaden så partytältet fick på sig en gavel innan lunchen ens startade. Den stora utmaningen med att fira så många på vårt lilla torp är vädret. Det är stört omöjligt att tränga in +30 pers på torpets 30 m² så gissa om väderapparna gått varma den senaste veckan?! Men även detta år höll det sig strålande fint så gott som hela dagen. När Boo och jag dukade bordet utbrast hon med emfas: "-Jag älskar det här tältet med de här gardinerna!" Och jag är beredd att hålla med. Spetsgardinerna Alvine från Ikea lyfter vilket PE-schabrak till tält som helst. Loppisspets blir superfint ovanpå lakansväven på borden. I år, till skillnad mot förra året, lyckades jag hinna med att göra de enkla björkkransarna som hängde i taken. Tipstack till Helena.
 
 
Med så mycket folk är det lätt att tappa bort sin servett, och jag väljer alla dagar i veckan tygservetter framför papper när det vankas festligheter. Så jag knåpade ihop en enkel servettring av ståltråd och Boo skrev allas namn på en liten etikett.
 
 
Midsommarlunch med sill, paj och nypotatis stora som marsvin. Det märks att vi har haft högsommarvärme i ett par månader redan när potatisen kostar 1 öre kilor och de små potatisarna inte går att finna .
 
 
Det har blivit tradition att frysa in snapsen i blomster-is. I år blev det med blommor från rabatterna inne i stan, så gott som de enda blommorna som fanns då allt blommat över här ute i skogen.
 
 
Efter lunchen vankades det 5-kamp och vi delades snabbt in i fyra olika lag genom leken"Fruktsallad". Vi samlade vatten från en vattenpistol i en mugg, kastade boll, drack bubbeldricka på tid och krossade ballonger utan att använda händerna. Jublande glad segrade jag med lag päron. Vaddå tävlingsmänniska.
 
 
Strax därefter var det dags för traditionsenlig jordgubbstårta. Lyllos mig som inte äter gluten (måste passa på att lyfta den tanken eftersom det oftast känns o-lyllos) och fick njuta av en himmelsk marängtårta som min kompis Chali bakat via receptet här.
 
 
När alla tallrikar, glas och bestick var diskade för andra gången, ja det är nog det största debaclet med att fira spartanskt. Disk vid temporärt utekök med vatten från slangen. Men det är också mysigt! Ja, efter disken var det dags att resa stången och dansa. I fjol var det i stort sett bara de vuxna som dansade men i år, konstigt nog så dansade a l l i h o p. Vet inte om det hade att göra med att det vankades godisregn efter dansen och eventuellt kan någon förälder sagt att det rådde obligatorisk dansnärvaro för att få delta i godisregnet. Eventuellt. Väldigt kul var det i alla fall med allihop som skulle enas i vilket håll vi skulle dansa (det gick att avnjuta spektaklet på instastories @littlemissfixit) och när det för en kort stund blåste friskt och stänkte några regnstänk så kändes det 100% svensk midsommar.
 
 
När det fallit både sommarregn och godisvarianten så tände vi grillarna och vid det laget var all mat välkryddad av hunger. Mobilen fick uppenbarligen ta paus för mellan 17.59 och 23.43 togs inte en enda bild. Regnet föll stilla i natten och vi satt uppe och pratade sådär som bara småbarnsföräldrar har vett att uppskatta. Det vill säga de som inte hade somnat vid nattning då... Vackra är de inte, partytälten, men tusan så bra både mot sol och regn.
 
 
Igår vaknade vi så smått till liv i stugor, tält och husvagn och det är nästan det bästa tycker jag, när man hänger så där opretantiöst innan alla börjar droppa av hemåt, med håret på svaj och pyjamasar med brännvinsknäppning och äter kollo-frukost och lunchrester. För att inte tala om tårtresterna, och kardemummabullarna som lyckligtvis blivit över...
 
Glad fortsättning på sommaren!

Vad ska du göra nu?

Den frågan har jag fått många gånger sedan jag berättade att jag sagt upp mig från Tengbom. Helt relevant förstås och jag tänker att det är läge att berätta lite om vad jag har för mig om dagarna, för i fredags vinkade jag kollegorna adjö. Ni som hängt med mig länge på bloggen vet ju att jag gått från anställd, till frilans till anställd igen och nu står jag alltså än en gång här med hela världen framför mina fötter (och hjärtat i halsgropen). För jag håller nämligen på att starta ett nytt bolag, denna gång med en produktidé som utgångspunkt. Så h i m l a spännande och kul och galet och inspirerande och... Ja ni fattar!
 
Det började med att jag hemma hos kompisar i påskas sade högt så där som man gör: "-Varför finns det ingen som gör..." vilket ledde till ett febrilt massa googlande för att sedan konstatera nä, men det finns ju faktiskt ingen som gör detta, och det är en bra grej! Sedan dess har tanken fått marinerats och till slut kände jag att jag verkligen ville testa idén. Och om det är mycket med ett tjänsteföretag som frilans så är det liksom ingenting mot när det kommer till en produkt som ska säljas, på nätet exempelvis.
 
Så det gör jag nu. Pratar med leverantörer, förståsigpåare, grafiska designers, andra start ups, distributörer och ungefär två tusen andra grejer och idag träffade jag Kenneth som jobbar som affärsutvecklare på Kalmar Science Park. Han gillar också min idé, precis som i stort sett alla som jag pratat med, men han var även kritisk och gav mig en rejäl hemläxa till vår nästa träff. Så under eftermiddagen har jag suttit och förberett en marknadsundersökning och försöker formulera min affärsmodell i en sammanfattande presentation. Som ni kanske förstår är ingen människa en ö och därför tänkte jag framöver ta hjälp av de trognaste läsarna jag vet, nämligen er, för en liten marknadsundersökning kan ni ställa upp att svara på va?
 
Imorgon ska jag träffa en potentiell leverantör/samarbetspartner i andra änden av Småland, det ska bli skoj! Och det är alltså det här företagsbyggandet jag pysslar med just nu, formulerar en himla massa tankar och realiteter i en affärsplan och så ba'.
 
Foto: Sara Zetterström

Tolvtaggaren

Det är nu på dagen tolv år sedan bloggen såg dagens ljus och bara det är ju smått ofattbart. När jag själv var tolv skulle jag denna motsvarande vecka vara fanbärare på skolavslutningen vilket betydde att jag skulle gå först i tåget med skolans alla elever som vandrade de 800 m från skolgården till kyrkan och bära svenska flaggan i ungefär 45 graders vinkel. Precis framför Hans-Oves föräldrar Kenth och Birgit som gick bakom spelandes fiol och klädda i folkdräkt. Tolvåriga Sara bar lila jeans med imponerande lårvidd och tillhörande väst över vit t-shirt, allt från KappAhl inne i stan. På fötterna hade jag bruna flätade skinnskor med spännen (de färgade vita tubsockor rödbruna när de blev våta) och jag kände mig helt klart supersnygg. Jag var en liten skit som barn och bredvid mig gick Viktor som jag känt sedan jag var nyfödd eftersom våra föräldrar jämt umgicks och vi turades om att kånka den där stadiga fanan som var åtminstone dubbelt så lång som vad vi (jag) var. 

Efter sommarens efterlängtade ridläger skulle en ny familj flytta in i mitt barndomshem och mamma, mina systrar och jag började en ny era i en lägenhet i stan medan pappa stannade kvar i byn som han  aldrig i livet kommer att lämna.

Fullt så dramatisk blir nog inte bloggens trettonde höst men det kommer garanterat hända grejer för det är mycket på gång här bakom kulisserna. Själv gillar jag fortfarande avsmalnande byxor och vita t-shirts, men jeansvästen har nog fått sommarlov på obestämd framtid.

(null)



Vikten av att göra sin grej

Äntligen sitter jag här igen, med bloggen framför näsan och massa bokstäver som vill ut genom fingrarna. Det har hänt så mycket sedan sist och jag tänker att det inte är mer än rätt att ni får en liten uppdatering från när livet gick lite i baklås. Vi går så långt tillbaka som till när jag gick från att frilansa till att bli anställd för 2,5 år sedan;

Jag tänkte att det skulle bli så bra, att få jobba på hemmaplan igen. Ja så att åtminstone en av oss inte pendlade och fanns snabbt tillgänglig för vardagens knyck och ryck med små barn. Och vad vore bättre då än på det mest spännande arkitektkontoret i stan? Ny bransch, nya kollegor och större projekt. Det var min energi, drivet, som gav mig jobbet.

Ganska snart började det skava, bara lite grann, som ett gruskorn i strumpan. Precis just det där som jag är så bra på, sånt som får elden i mig att flamma - att träffa människor, att skapa och sätta samman koncept, att ha en övergripande koll, ett finger i de flesta syltburkarna, att tycka till och utmana... Allt det där kom i skymundan när jag skulle medverka i stora, långdragna projekt samtidigt som ett helt nytt arbetssätt, en ny terminologi skulle anammas. Och jag sprang, för jag ville ju visa framfötterna. I ett helt år sprang jag på alla nya puckar som sköts i min väg, och helt ärligt även på en hel del som inte ens fanns på min planhalva. Som jag sprang, det blev snarare framfall av hela jobbdrömmen. Som ett korthus rasade jag ihop. Tvärslut. Sjukskriven.
Energin som gav mig jobbet var slut. Jag blev som en skugga av den jag trodde var jag. För henne ser jag aldrig mer.

Bebissteg tillbaka. Ett ben i taget. Men Sverige har ganska bråttom ändå, med socialförsäkringssystem och så. Plötsligt så var det dags att springa igen fast jag inte riktigt kunde gå. Men den här gången smygkörde jag lite med handbromsen i. Började ställa krav på att vi skulle jobba mer med casting, rätt person på rätt plats, gällande hela kontoret. Ja hurra! Och för egen del började jag säga det här är jag bra på, kan jag inte få jobba så, eller si? Och det fick jag ibland, drömmen! Men verkligheten triumfade drömmen gång efter gång och de projekt som vi jobbade med var ju verkliga i allra högsta grad. Vi började titta på nya möjligheter, chefen och jag, nya arbetsuppgifter som jag föreslog och det kändes spännande! Tills jag insåg att jag än en gång försökte ändra på mig för att passa in.
 
Och samtidigt, på en annan plats i världen, var det en pojke som inte orkade leva längre. Han hette Tim Bergling och hans öde drabbade mig. Grabbade tag i hela mig och allt blev plötsligt glasklart. Livet är för kort för att du inte ska befinna dig i rätt kontext! Det är ju superkort, bara cirka hundra år - i bästa fall, och det är var och ens ansvar att förvalta tiden på allra bästa sätt!

Så jag pratade med jobbet, tackade för allt och sa "-Hoppas att vi ses igen, i de projekten som passar oss båda." De lätta projekten. Känns det lätt så är det rätt tänker jag. För även hårt arbete kan kännas lätt, när rätt person utför det. Och jag vill poängtera, jag ångrar absolut inte min tid på en av Sveriges bästa arkitektbyråer, det är ett fantastiskt företag! Det var bara att den bästa rollen för mig inte fanns precis just i Kalmar, på dag-för-dag basis.

Och vet ni, bara jag vred på den där pusselbiten så lade den sig till rätta och började genast att pumpa in kraft. Och det pumpar och pumpar och för varje dag fylls energin på mer och mer. Och hon som jag var för två och ett halvt år sedan börjar skymtas igen, fast nu med ännu mer erfarenheter och självkännedom, men med drivet tillbaka.

Kanske undrar du vad jag ska göra nu? Det ska jag snart berätta, men måste vara lite hemlig först tills allt tagit form. Men ni som hängt med mig länge kommer att fatta, att det är nu jag ska göra min grej! Är så tacksam att ni fortfarande tittar in här på bloggen och kanske hänger med på instagram också, från djupet av hjärtat - Tack!


Fössta tosstan i mass

Igår var det alla smålänningar mesta tungvrickardag "fössta tossdan i mass" -den inofficiella småländska nationaldagen. Eller det är ju kanske just det som är grejen att man i småländskan inte vrickar några tungor utan snarare låter bli att rulla på r:en.Jag inser att jag svär i kyrkan här men kalmaritiskan är kanske inte den läckraste av dialekter och Boo är hårt men skämtsamt drillad att tala sörmländska av föräldrarna i exil. "-Vi säger inte nyckelen i vår familj, det heter nyckeln." Men. Massipantååta kan man ju inte få för mycket av så självklart firade vi dagen till ära.
 
 
Vi passade även på att ta hjälp av starka middagsgäster och bära upp vår nya soffa på övervåningen. Kompisar till oss skulle göra sig av med sin bäddsoffa och frågade i förbifarten om vi var intresserade, och med långväga släkt är Hundraåringen liksom ständigt i behov av extra sovplatser så det blev ett lyckligt sammanträffande. Sagt och gjort. Så vår eklektiska, fina, roströda sammetsgrupp fick se sig besegrad av funktion före form så nu är det en ny sheriff i stan.
 
Denna sheriff har dock delat en och annan lördagsgodispåse i ett lekrum så jag ska ge mig i kast med fläckar av både tuggummi och choklad så miljövänligt och husmoderligt jag bara kan. Skulle det vara intressant med en uppföljning? Möbelvård är ju något av det mest hållbara i inredningsväg tänker jag.
 
Foto: Sara Zetterström

Bästa lasagnen i stada

Hej hopp så var det söndagkväll och jag vet inte men kanske att just få ett middagsrecept nu känns lite skevt. Jag hade tänkt blogga om detta i morse men då var det så himla skönt att ligga kvar i sängen så jag gjorde det och sen blev hela dagen full av saker som löpträning, snöskottning och soffhämtning (mer om det i ett eget inlägg) och ja, nu är det kväll och ni får väl ta med er detta middagsrecept in i den nya veckan helt enkelt. För det är så himla mega supergott.
 
Jag har säkert nämnt det tidigare men sen ett år tillbaka så äter jag så gott som glutenfritt. Jag säger så gott som eftersom det ibland slinker ner en kardemummabulle (fast nu var det mer än tre månader sen) och jag är inte benhård med paneringar eller redningar. Jag är inte utredd för glutenallergi men min mage, och alltså mitt liv, funkar så himla mycket bättre av att äta glutenfritt. Från att dagligen haft krampliknande smärtor i magen kan det nu gå många veckor utan minsta knip. Nåväl, nog om detta, men det betyder ju att jag fått ställa om både skafferi och receptrepertoar till min nya kost. Och för mig är uteslutandet av vetemjöl lite som att sälja ett älskat husdjur. Det suger, för om ni inte vet det så är det fantastiska egenskaper i vete som gör saker luftiga och elastiska och mumsiga och frasiga och... Medan glutenfria alternativ, mjaa, not so much.
 
Fast den här lasagnen som jag gjorde häromdagen, den var så hållkäftengod att jag bara måste dela med mig av receptet. Man får väl inte ens sprida recept så här hur som helst men eftersom jag ändrat färska lasagneplattor till glutenfria så är det ju lite modifierat och då säger vi att det är mer okej. Annars hittar man receptet här eller som jag, i tidningen Buffé 12/2014 (japp, jag sparar på dem, vilken skräll va?!).
 
Detta behövs för 4 pers. Jag använde bara ekologiska varor förutom osten på toppen som jag inte hittade ekologisk:
 
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
olja till stekning
1 paket Semper glutenfri lasagne 250 g (använde bara hälften)
3 msk tomatpuré
500 g krossade tomarer
1 tsk honung
1 grönsaksbuljongtärning
1 msk torkad timjan (eller 2 msk hackad färsk)
4 dl vatten
200 g fryst bladspenat
2 halloumi (á 200 g)
1,5 dl rostade pumpakärnor
1 dl riven mossarella
0,5 dl riven prästost
(salt) och peppar
 
Gör så här:
Sätt ugnen på 225°C.
Skala, dela och finhacka lök och vitlök.
Fräs lök och vitlök mjuk i olja utan att de tar färg, ca 3 minuter.
Tillsätt tomatpuré, krossade tomater, honung, buljongtärning, timjan och vatten.
Koka på medelvärme utan lock ca 5 minuter. Tillsätt spenaten och låt koka ytterligare ca 5 minuter. Smaka av med salt och peppar. Obs! var försiktig med saltet eftersom både buljong och halloumin är salt i sig.
Skär halloumin i tunna skivor.
Varva tomatsås, lasagneplattor, pumpakärnor och halloumi i en ugnssäker form, ca 20 x 30 cm. Börja och avsluta med tomatsås. Strö över riven ost.
Ställ in i mitten av ugnen ca 40 minuter. Täck över med folie efter halva tiden för att inte bränna osten.
Garnera ev med timjan.
 
Och lasagne vet ni mår ju bra av att sätta sig, dels för att inte bränna sig när man äter och dels för att den blir ännu godare då. Detta är dessutom en av få rätter som den glutenfria pastan inte blir träig att äta en eller ett par dagar efter. Smaklig spis!
 
Nu blir det soffhäng framför ett missat avsnitt av Husdrömmar.
 
Foto: Sara Zetterström

Mitt sämsta köp

Jag fick frågan om jag inte kunde skriva om mitt sämsta köp och jag fick verkligen fundera en stund. Sen kom jag att tänka på något som var dyrt, krävande och alldeles... alldeles underbart. Men fel.
 
Sommaren 2007, den sista sommaren som Gotlänning (nåväl, det krävs ju fem generationer av ö-liv för att vara en äkta Gute men det var sista sommaren jag var fast boende på Gotland) hittade jag en köksoffa och ett skrivbord på en antik- & loppisbutik som hette Farbror Fynd. På den tiden var Farbror Fynd lite som "Stadsmuseum & Grill". Man kunde hitta typ allt ifrån stora partier av nylonstrumpbyxor till antika kristallkronor under samma tak. Plötsligt stod det där, skrivbordens skrivbord. Det var ett d i r e k t ö r s s k r i v b o r d. Inte för att jag någons varit eller haft en önskan om att bli en välnärd företagsledare innan denna blixtförälskelse men där och då blev jag övertygad om att jag inte kunde leva en dag utan det där skrivbordet, så lite direktör jag var.
 
Egentligen var det nästan svårt att se vad det var, för jalusiet var trasigt och beslagen rostiga men pondusen hade knappast försvunnit trots att möbeln var ett ras, stora lådhurtsar, utdragsskivor och hemliga fack i mörkbrun fanér på en kärna av trä - tror det var från tungtsomtusan-trädet. 2000 kr kostade det och jag visste inte var jag skulle göra av det, dessutom skulle vi ju flytta till Kalmar några veckor senare.
 
Till Kalmar kom det, faktiskt landade det utanför lägenheten ett par veckor innan vi själva flyttade in men grannarna som var trevliga redan då lät mig ha det stående under en presenning på innergården. Vi flyttade in i oktober och när vårsolen började lysa tog jag glatt fram slipmaskinen och slipade av alla lådor, jag köpte nya beslag, vajer och skruv. Sen blev det liksom stående, vi hittade ingen plats till det. Jag närde ju fortsatt en förhoppning om ett smärre under (att lägenheten mirakulöst nog skulle växa 50 kvadrat för att göra det där mastodont-pulpeten rättvisa) men det stod där det stod, som ett mega-plockepinn i garaget. Behöver jag säga att Jesper inte var så... ehhh... imponerad?!
 
Efter fyra år fick han nog och jag sålde det (i ren äktenskapsförmedling) för ett par hundralappar. Nej, det var inget bra köp. Det var ett typiskt ögonblick av den blinda kärleken som kan drabba en inredningstok och en övertro på hur mycket som egentligen ryms på 109 m² tre trappor upp utan hiss.
 
Så här såg det ut, hittade en välpolerad kusin på Auctionet. Nåväl, nu är ju den stora frågan: när har ni haft ett svagare ögonblick och gjort ett mindre lyckat köp? Nå? Sharing is caring...
 
Foto: bild lånad från auctionet.com

Torparna ♥

Det har snöat hela natten och ända fram till nu. Milda flingor som seglar långsamt mot marken och bäddar in allt i vitt. Inbäddad i vitt är även Boo som fick feber igår och en eländig hosta. Som en koldolme ligger hon invirad i Jespers täcke på soffan och tittar på film och det går inte ens att locka med glass, då är man sjuk minsann.
 
Så jag vabbar och passar på att gotta mig åt att se hemmet i ljus. Snön hjälper till förstås men det märks att vi går mot ljusare tider nu och jag njuter av varenda sekund. Det slog mig också när jag passerade genom lillhallen utanför badrummet hur mycket jag tycker om tavlan vi har där. Det är ett foto av hela familjen på trappan till torpet, taget av Henke som jag jobbat en hel del med. Sommaren 2014, och jag får svår sommarlängt när jag ser det. Boo är bara en skallig liten skrutt, men faktiskt har hon klämt ner sig i samma gamla nattlinne dagen till ära.
 
Foto: Sara Zetterström
 

Mingel & möbelmässa

Heej!
 
Long time inget hav som man brukar säga. Bloggtystnaden är milsvid och ursäkterna många men idag fann jag mig plötsligt sittande uppfylld till inspirationsbredden av möbler och material efter ett uppstartsmöte på jobbet. De kommande tre månaderna ska jag tillsammans med en kollega skapa ett inredningskoncept och välja produkter så det står härliga till. Flukturerande ledord kokades till slut ned till "en hållbar och estetiskt tilltalande miljö". Självklarheteri varje miljö kan kanske tyckas men inte desto mindre utmaning med parametrar som budgetbegränsningar och kundönskemål.
 
På torsdag tar jag tåget till Stockholm och sätter tänderna i årets möbelmässa. Två dagar fulla med många mässmil och massvis med mingel. Är nyfiken på årets trendutställning EN-AW 6082 som skapats av Halleroed (tidigare CHd), designerduon och äkta paret Christian och Ruxandra Halleröd, i samarbete med Materialbiblioteket. S P Ä N N A N D E om äkta och fejk när hållbarhet och etiska frågor radar upp sig på led.
 
Tänkte, om jag hinner, även ta en sväng till Nordiska museet för invigningen av det nya scenrummet som även det är inrett av Halleroed tillsammans med möbelsnickeriet Tre Sekel. Eller kanske ska man sprida gracerna? Tycker annars att deras arbete är jätteinspirerande sett till fina butiksinredningar (med tydliga materialval) och framtidens shopping för företag som exempelvis Arket, Byredo, Tôteme & Acne.
 
Som ni hör är det stora inspirationsmappen och de skönaaste skorna som packas mot Stockholm. Hoppas vi ses!
 
Foto: bilder via halleroed.com