Godnatt har jag sagt!

Att byta jobb, skilja sig eller flytta är ju väldigt livsomvälvande saker för vilken vuxen som helst så jag är egentligen inte det minsta förvånad att Marsipanrosen började sova sämre några dagar efter flytten till Hundraåringen. Hon som sedan 10 månaders ålder alltid efter sagoläsning somnat i sin säng, legat i sitt rum sjungandes eller tittandes i en bok och så småningom somnat ändrade på inte bara sina egna utan hela familjens kvällsrutiner när hon kväll efter kväll, gång efter annan kom ner för trappan med än den ena och än den andra ursäkten, oftast att hon bara "ska pussa och krama godnatt". Igen och igen. Sånt som en förälder knappast kan argumentera emot.
 
Idén om ljudböcker kom ganska omgående (inte efter en kväll av jojospringande i trappan men när det började bli en vecka av dessa utdragna nattningar så), eftersom hon älskar sagor tänkte jag att det kanske kunde hjälpa henne att komma till ro om hon fick lyssna på fler böcker efter vår vanliga kvällrutin där jag eller Jesper läser några utvalda. Så vad gör man då för att frigöra sig som evig sagoläsare, jo man köper den där cd-spelaren som man själv suktat efter i ett decennium men aldrig köpt!
 
 
På behörigt pillavstånd men ändå med praktisk på-och-avstängning genom att dra i sladden kan hon nu själv bestämma när sagorna ska börja och sluta uppe på rummet. Mamma Mu och Lilla spöket Laban är månadens favoriter och dem lånar vi gratis på biblioteket. Ibland går hon själv upp till övervåningen och kryper upp i sängen för att lyssna en stund, något som jag aldrig hindrar henne ifrån för jag tänker att det är så himla mycket bättre för fantasin att lyssna på sagor än att titta på film. Dessutom kan hon samtidigt leka med annat -som dockskåpet, legot eller målarboken under tiden.
 
 
Och kvällarna då? undrar ni. En gång har hon kommit ner, för att be om påfyllning av välling, sen Mujispelaren flyttade in och vi har alla fått längre och lugnare nätter. För vissa saker måste man bara vänta på det rätta tillfället.

Så slipper du kladdiga glassfingrar (husmors DIY)

Vabruari närmar sig med stormsteg och det vet ju alla att det bästa botemedlet mot de flesta åkommor (feber, halsont, tråkiga föräldrar) är glass. Trots minusgrader på termometern så har just den här medicinen en tendens att smälta fortare än småpatienter får i sig den men världens fiffigaste knep mot glassdräll har du förmodligen i kökslådan utan att veta om det. Bullformar.
 
Ta en form, skär ett litet snitt i mitten (det var mamman som skötte just skärandet), trä den på glasspinnen och vips är problemet löst! Har man bara formar i silikon kan man ju offra en sån och återanvända den vid varenda glassfest, Vabruari kan ju vara längre än man tror...
 
Foto: Sara Zetterström

Ingen rök utan eld

Jag nämnde ju något om röksanering i ett tidigare inlägg. Oh well, det här med att ha hus det når liksom nya höjder på allt-som-kan-gå-fel-skalan. Om jag säger så här, för några veckor sedan stormade det ganska friskt i våra trakter (om man med friskt menar såinåttahelvete) och det mest logiska för mig på lördagkvällen var att krypa ner under täcket, starta ett avsnitt av Suits, hålla mannen i hand och hoppas att taket skulle sitta kvar när vi vaknade. Det var bara det att stormen hade en annan bild av lördagsmys och när det kommer till undertecknad och Egon så kan vi säga att det står 0-1. Typ.
 
Det stormade som sagt, runt 27 sekundmeter - fönster skallrade, skorstenen ven och belysningen darrade (nä, där överdrev jag, lamporna lyste faktiskt stadigt, vi bor ändå i ett centralt villaområde) men det gjorde mycket för stämningen eller hur). I vanlig ordning eldade vi i kakelugnen på kvällen och den både värmde och spred ett betryggande lugn i den lätt omskakade småstadsidyllen där övervintrade studsmattor ven ikapp med luftburna soptunnor. Så.
Efter att ha gett upp och till slut sövt den vinterstormsexhalterade 2,5-åringen i bilen (kryssandes mellan ovan nämnda soptunnor och studsmattor) och i väntan på den djupa sömnen som passar bäst vid en transport mellan bil och minisäng så tände kaminkvinnans man en brasa i kaminen i sovrummet. Detta eftersom det kändes som om de två valen på hela jorden var att sitta och pratskrika till varann i soffan för att överösta Egon, eller gå och lägga sig. Klockan 21. Ännu ett poäng till Egon.
 
Ja för vi använder nämligen Hundraåringens största rum som sovrum. Detta eftersom vi måste upplåta ett av sovrummen till simfötter, bra-att-ha-möbler (oftast produkter som utgått ur Ikeasortimentet), bebiskläder i strl. 56-92 och tält a k a sånt som vanligtvis bor i ett förråd. Om en nu råkar ha något sådant (till skillnad från oss). Alltså har vi en kamin i sovrummet.
 
Lagom när jag ska bära in ongen de två meterna från bilen medan jag parerar bildörrens vindkast med höger del av ändalykten och mannen krampaktigt håller upp bakdörren åt oss går brandvarnaren. Mannen får tyst på eländet (genom det mest naturliga, att ta ur batteriet) och barnet förpassas vidare utan missöden till sin säng. Så vi gör kväll; borstar tänderna och släcker på nedervåningen, varpå min känsliga näsa börjar ana oråd på nedersta trappsteget och efter några snabba kliv uppför trappan står det klart att kaminen tydligen kastat in handsken och istället för att puffa ut röken genom skorstenen helt sonika har puffat ut den i vårt sovrum där det förutom det mest obvious som säng också befinner sig 20 flyttkartonger med varierat innehåll och ovan nämnda förrådsinnehåll. Lägg därtill typ 7 garderober öppen klädförvaring.
 
En meter tjock grå korvgrillningsrök hänger likt dimman i Lützen som en grå lovikkavante ner från taket. Vi galopperar ner med det sovande, lätt rökdoftande, barnet (dörren till hennes rum var tack och lov nästan helt stängd) och försöker att inte drabbas av panik. Nä, istället sätter vi hårt mot hårt och öppnar tre fönster under pågående storm som den mest naturliga sak i världen och ägnar den kommande halvtimmen åt att invirade i duntäcken klamra oss fast och fungera som ankare åt fönstrena så att vi när vi vädrat klart ska ha några fönster kvar att stänga. Med glas i.
 
Aldrig ha en eld brunnit ut så långsamt. Och aldrig har det varit så skönt att krypa ner i en (rökskadad) säng som runt midnatt när lukten var tillräckligt uthärdlig för att vi skulle kunna somna.
 
Jag vet inte om det var någon som märkte det på mässan men faktiskt så kände jag på kvällen efter Formex att min kavaj luktade lite rök...
 
Toché Egon!
 
Foto: Sara Zetterström
 
Sovrummet som det ser ut idag, med minimal rökdoft, och kaminen som inte längre är betrodd sin huvudsakliga uppgift.

Nytt i kuddhögen

Hej måndag och hej ny vecka!
 
Helgen rann visst förbi i en rasande fart men Jesper & jag tittade på varann och suckade en sån där varm-i-själen-suck när vi gick och lade oss igår. -Vilken skön och mysig helg det varit!
Minsann.
Våra älsklingsgotlänningar har hälsat på i Hundraåringen. Massa god mat och härligt häng och tillsammans med andra vänner tillbringade vi gårdagen i pulkabacken med solsken, grillkorv över falnande brasa, mycket snö och hela baletten. 
 
Kanske är det därför jag har så svårt att komma iväg till kontoret idag, fick nämligen ett inställt möte på nu morgonen så jag jobbar hemifrån en solbeströdd Hundraåring istället och går igenom min mejlbox som är allt annat än i ordning. Där fann jag precis ett Gott nytt år-mejl från Nina Kullberg, en svenska baserad i London, som släppte en fantastiskt fin kuddkollektion innan jul som jag då fick ta del av (den går att se här). Jag sparade min tidiga "julklapp" för att packa upp den efter flytten men handen på hjärtat så hade det där kuddfodralet hamnat ganska långt ner i en kartong som ännu inte öppnats - förrän igår.
 
 
 
Nina har som sagt släppt en hel kollektion art decoinspirerade linnekuddar (säljs på Asplund) som är handtryckta i Istanbul av en familj som arbetat i generationer med textiltryck och är i så där fin kvalitet att man vet att det troligtvis är jag som går av daga före det dära stycket hantverk. Mina framtida barnbarn hälsar och tackar för kudden Nina! 
 
Foto: Sara Zetterström

Badrumspodden och kompanjonkärlek

Idag finns avsnitt 47 av Kom In-podden tillgänglig. Ämnet är badrum men vi vandrar lite mellan företagande och felsägningar i vanlig ordning.
 
Hildur är teknikern, eller ska jag säga basen (fixar podden) och jag kreatören (fixar text och bild) i Kom In. Men det händer att jag får amnings-blackout (obs. jag slutade amma ungefär fyra månader innan vi började sända podden 2013), småbarnstilt eller somnar vid sagoläsandet just innan podden ska levereras. Igår hände det sistnämnda, så här sitter jag utsövd med gårdagens smink och känner mig ofantligt tacksam över att jag har en så grym parhäst som utan att blinka levererar en podd trots att kreatören hänger med John Blund(!). Ibland blir man inte svagare än den starkaste länken... Tack Hilda-pilda för att du fixar & donar och grattis till Project Why!
 
Lyssnar på våra badrumsfunderingar gör ni här.
 

Vill ha-blomman Rosenskärm

Jag har tappat räkningen på de vänner och bekanta som hälsat på och frågat om blomman vi har stående i burspråket. Det är en s k Rosenskärm, Medinilla magnifica, som jag köpte av floristen runt hörnet i höstas, en riktig vill ha-blomma. Jag var där för att köpa lite snittblommor men föll för ståtligheten och de stora rosa klockorna. Läste precis att den tydligen är svårskött (sånt är ibland bra att vara lyckligt ovetande om) så kanske har jag haft tur detta halvår för inte har jag behandlat den by the book direkt. En av blomstänglarna gick tyvärr av i flytten och den vill ha mycket fukt men står snarare ett fåtal meter från kakelugnen här hemma. Oh well, jag fortsätter att njuta av den så länge det varar.
 
Mvh Sara, the plant slayer.
 
Foto: Sara Zetterström

DIY - en bänk av flera pallar

En dag sent jag vet, men sedan igår ligger ännu ett gästinlägg signerat mig på Ikeabloggen. Kul! Det roligaste med att samarbeta med Livet Hemma är att jag har möjlighet att testa mina diy-idéer utan att skilja mig på kuppen *alla som har en sambo/partner som inte alltid hoppar högt av glädje över alla kreativa projekt för hemmet räcker upp en hand* Däremot kan man ju bli väldigt glad över en hoper gäster på besök och då behövs det fler sittplatser eller hur! Med läderremmar och en borrmaskin fixar man lätt en liten bänk av pallar på rad. Häng sen kuddar i en gardinstång mot väggen så har du middagsbordets skönaste platser. Garanterat. Hela inlägget hittar du här.
 
Väggfärgen är en gammal goding från mitt personliga färgarkiv (ni vet de där färgerna som av en eller annan anledning biter sig fast), det vi kallar "badkarsgrönt" (det är en lång historia) här hemma, och heter Intense Lyon från Nordsjö.
 
Foto: Sara Zetterström för IKEA Livet Hemma

Korten på borden

Det är lustigt det här med att byta hem. Efter drygt sju år i Hundrakvadrataren kände vi oss verkligen färdiga med lägenheten och var otroligt pepp inför flytten till sekelskiftesvilla och på det stora hela finns det inte mycket annat att säga än att vi stormtrivs. Däremot konstaterade jag vid helgens middagsbord att det var mysigare att äta middag i Hundrakvadrataren men är mysigare soffhäng i Hundraåringen.
 
Vi satt väldigt sällan i lägenhetens kök utan föredrog middagsbordet i vardagsrummet där takbjälkar och rymd bidrog till en himla skön känsla (och man slapp se matlagningsröran medan man åt). I Hundraåringen har vi matbordet i köket och inte heller här är köket min favoritplats för att uttrycka mig diplomatiskt. Dessutom är det lite trång nu när matbordet är inklämt mellan ena köksbänken och köksfönstret. Inte trångt trångt men liksom inte dansgolvsöppet som i lägenheten. Så jag vill byta vårt stora och helt fantstiskt praktiska bord mot ett som är lite mer petit
 
Precis innan jul damp det ner pressbilder på februarinyheterna från Ikea och där fanns bl. a ett par köksbord som tilltalade mig, eller rättare sagt underreden till köksbord för det fiffiga är minsann att man nu kan kombinera lite som man själv behagar och välja mellan sju underreden och nio bordsskivor. Dalshult/Slähult är ju hur fint som helst i sin nordiska blondhet men bordsskivan är alldeles för kort för vårat kök, och rundade hörn optimerar inte ytan. På den svarta kombinationen Grebbestad/Ryggestad är ju spirorna (Ryggestad får man anta) hur fina som helst, men återigen finns det lite att önska på skivans längd. Det bästa hade varit en skiva på 240x85 cm i vårat kök så det lutar troligtvis mot ett specialbygge, eventuellt med en februarinyhet från Ikea som underrede.
 
Foto: Pressbilder från Ikea

Jag ska bara...

Det pratas om folkhälsoproblem och duktig flicka-syndrom och jag kan skriva under på dem båda. Att sätta sån press på sig att man blir sjuk när man egentligen borde ta ett steg tillbaka och fundera över det som är viktigt, på riktigt. Jag vet inte hur många gånger jag har diskuterat med kollegor, både andra frilans och fast anställda - det ÄR ju faktiskt inte hjärnkirurgi vi pysslar med, eller världsfreden heller för den delen (inte för att på något sätt förringa mitt jobb eller legitimera att läkare och FN-delegater bränner ut sig, men ni fattar), eller gråtit över att inte räcka till.
 
Om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så var den där berömda väggen inte alltför långt borta innan jul, nä jag var nog rent av och gnuggade näsan mot den. Tack och lov bromsar ibland kroppen när hjärnan inte fattar att släppa gasen, för jag blev ju sjuk. På självaste julafton. Då var flytten avklarad, en intensiv jobbperiod på paus och familjen samlad och när jag ändå inte visade tecken på att dra ner på tempot så slog nödbromsen till.
 
Och symptomen är bekanta, för ganska precis tio år sedan fick jag nämligen en fysisk stressreaktion. Jag pluggade på Designprogrammet, jobbade extra, var engagerad i studentkåren och uppehöll ett distansförhållande mellan Kalmar-Visby, då behövdes bara ett extra pressat skolprojekt för att få bägaren att rinna över. Jag som så gott som alltid sover ovaggad fick svårt att sova, åkte hemifrån med ytterdörren på vid gavel, glömde nycklar, hittade bilen med öppen baklucka efter urpackning dagen innan för att nämna några grejer, utöver det fick jag utslag på hela kroppen. Hjärnan slog liksom ifrån och kroppen röt i: Nu. Räcker. Det!

Det första två veckorna in på 2015 har ju inte heller gått i snigeltakt precis men nu äntligen är jag ikapp, i nuet, i "från och med nu ska jag prioritera bättre". Det kommer alltid vara perioder då jobben hopar sig och förseningar av än det ena och det andra ger en dominoeffekt eller fylla jämnt-kalaset krockar med junior-VM i valfri sport för så ser liksom livet ut, det är Murphys lag. Men jo, jag ska f ö r s ö k a lyssna mer inåt, dra ner tempot (och här vill jag tydliggöra att det fortfarande kommmer vara högt för jag gillar när det händer mycket, lagom för mig är inte alltid lagom i andras ögon), prioritera familjelivet, träning och fokusera mer på bloggen. För det har ni väl märkt vid det här laget, blir det för mycket i övrigt så bloggar jag inte. Något som hänger ihop en hel del med att det är så luststyrt. Fortfarande efter 8,5 år är bloggen min oas av givande & tagande. Energi in och ut när det är som bäst och tyvärr lätt att prioritera bort först. Men. Nytt år och nya möjligheter att prioritera annorlunda, eller hur!?
Jag ska bara...
 
 
Foto: Jenny Wik
 

3 nyförälskelser och en ikon

Eftersom den senaste veckan varit så gles på uppdateringar tänkte jag ta igen det nu, ketchupeffekten ni vet.
 
Jag hade en lista lång som Kinesiska muren i mobilen med butiker som skulle betas av i Stockholm under gårdagen men tre kassakvitton senare insåg jag att jag fick hejda mig för att överhuvudtaget kunna stänga resväskan. Nytt hus, nya behov liksom.
 
Min ekollonodling expanderade under hösten och det är dags att gå från vattenbad till vas för de små telningarna, hittade via en odlingskollega på Instagram ett 3-pack passande vaser. Den grovstickade tröjan skrek "vinter i Hundraåringen, du villhöö-ööver mig" och nu bor jag i den (har inte adressändrat dock). Naoto Fukasawas ikon till CD-spelare har jag suktat efter i ett decennium, närmast ett köp kom jag i Berlin 2011 men kände väl då att CD:n var på avpolletering. Superlogiskt att köpa en fyra år senare kan en ju tycka men mer om detta i ett senare inlägg. Sist men inte minst så var det slagsmål om tvålen på hotellet, blev som besatt av lukten och len som en bebisrumpa av produkterna. Geranium får gärna bli min signaturdoft 2015.
 
 
 
Stickad tröja från H&M, radio/CD-spelare från Muji, 3-pack småvaser H&M Home - Foto: Charlotte/Stories by me (bild lånad med tillåtelse av fotografen). Orla Kiely-produkternaMiss Clara gav kropp & själ ett stråk av kontinenten och fick mig att dofta mig yr.
 
Under helgen ska vi göra en insats för att röksanera Hundraåringen, jo det får nog också bli ett eget inlägg om den lilla incidenten, och packa upp de sista kartongerna (de sista kartongerna som inte är de 15 kartonger som står i det som vi kallar förrådet alltså) och enade jobba för att avsätta den lilla diktatorn som enväldig mat - och sovklocka. Inget märkvärdigt alltså (vem försöker jag lura?), men först ska vi fredagsmysa och när jag frågade Boo vad vi skulle göra då sa hon: "vi ska sitta i din och pappas säng, i pyjamas, och dricka smoothie". Så här ska göras smoothie.
 
Fin fredag önskar jag er!

DIY - barnrumsförvaring hos IKEA Livet Hemma

Med barn följer prylar vare sig man vill eller inte. Först är det amningskuddar, filtar och nappflaskor och sen blir det gosedjur och legobitar. I förbannelse. Med dagisalster och kastanjesamlingar finns det liksom ingen hejd på't och även fast släkten informeras om den lokala policyn att hålla antalet julklappar nere så svämmar barnrummet över. Någon som känner igen sig?
 
För IKEA-bloggen Livet Hemma har jag gjort ett DIY-inlägg om just fiffig förvaring för leksaker. Ett smidigt sätt är att använda sig av en befintlig produkt och bara modifiera den, som jag gör med kuddfodralet SANELA. Hela inlägget och steg-för-steg hittar du på Livet Hemma här.
 
Foto: Sara Zetterström

Formex våren 2015 i poddformat

Igår kom jag hem efter några dagar i Stockholm. En heldag på Formex där Hildur och jag ägnade en stund åt att summera våra intryck i veckans avsnitt av podden.
 
Färger, material, nyheter, trender... Formex är Nordens största fackmässa för inredning. Hör våra iakttagelser och reflektioner kring strömningarna i inredningsvärlden. Som grädde på moset kändisskvallrar vi lite, happy Friday!
 
Besök gärna Kom In-poddens alldeles egna Facebook-sida. Som vanligt hittar du podden på iTunes eller Libsyn. Senaste avsnittet kan du även lyssna till här nedan.
 
 


Gerillainredning på förskola

För en månad sen gjorde jag ett roligt uppdrag i Skåne i samarbete med Lekolar när förskolan Spindelnätet i Arkelstorp fick sig en vitamininjektion. Lokalen bestog av en barack modell sliten, det saknades en röd tråd i inredningen och miljön var ganska kall och bullrig. Tre rum ingick i förvandlingen som skulle visas i Lekolars vårmagazin - allrummet, samlingsrummet och byggrummet och det fanns bara två dagar till förfogande där både före- och efter-bilder skulle fotas under decembers få timmar av dagsljus, det blev verkligen gerillainredning värd namnet och en kamp mot klockan medan jag försökte fånga helgen i bilder med mobilen. Bilturer i skånsk soluppgång kan en ju vänja sig vid...
 
 
Så här såg samlingsrummet ut när vi kom. En bra grund, men just samlingsdelen var som en autostrada mot lekdelen i andra änden av rummet och barnens vilomadrasser tog en väldig plats på en yta som kunde användas bättre. Med en buffé av Lekolars sortiment skulle jag skapa mesta möjliga resultat på minsta möjliga tid.
 
 
Fotografen Henrik tog före-bilder och jag, AD:n och två grafiska designers rev ner saker samtidigt som jag försökte skaffa mig en bild av verkligheten (planeringen skedde på distans med ett fåtal bilder som grund, det blir alltid annorlunda att se platser i köttet). Samtidigt blev jag intervjuad av Ola, copyn, som skulle skriva texten till tidningen.
 
 
Gardinen i allrummet åker upp, istället för tjocka längder så höjde jag gardinstången och använde en kappa som ramar in fönstret, förlänger rummet och släpper in mesta möjliga dagsljus. Det var sannerligen ett knepande och knåpande att återvinna så mycket som möjligt av den befintliga inredningen. Samtidigt började jag vid den här tidpunkten snörvla och frysa som tusan, en ba' nä hörru influensan - inte nu! Dag ett är alltid rörig på byggen för så mycket händer samtidigt och devisen "det måste bli sämre innan det blir bättre" stämmer väl in. När vi lämnade bygget på lördagskvällen var det ett enda kaos. På söndagen var det bara jag, Malin (AD:n) och Henke men jee-eze vad vi körde.
 
 
De gamla hyllorna kläddes med samma metervara som gardinen för att hålla ihop färgerna och stilen i rummet (och för att göra det till en mysigare och gladare miljö för barnen). Vi myllrade som små arbetsmyror och jag for mellan väggmålning (hence the outfit, Jespers gamla lumparskjorta) och häftpistolen samtidigt som solen dalade... "-Sara, vad tror du om att använda de här magnetlisterna som personalalmanacka? -Skitbra, sätt de där, nej upp en bit - mer till höger, perfekt!" "- En eller två gardinlängder här? - En!" Strukturen i allrummet ändrades och jag tror inte vi lämnade en enda möbel och yta oananlyserad. Malin var fantastiskt och Henke, han gjorde en hel del mer än att fotografera den dagen.
 
 
När bilderna var tagna och solen hade gått ner städade vi upp efter oss och inväntade förskollärarna. Det var en väldigt märklig känsla; skulle de gilla det? Det gjorde de och jag körde hem i den mörka decemberkvällen med en mycket förkyld men härlig känsla i kroppen. Så här såg samlingsrummet ut i mörkret.
 
 
Tyvärr fick jag inte se barnens reaktioner men citatet från 5-åringen måndagen efter säger en hel del: "Wow... Allt är liksom helt förändrat - nästan hela mitt liv!"
 
Fler (snyggare) bilder och hela reportaget kan ni läsa på sidan 6-9 i Magazinet via Lekolars hemsida här.

Lekskåpet

Flera har undrat över skåpet vi skaffade till Boo's leksaker på nedervåningen och det är BESTÅ från IKEA med gråblå luckan VARA, allt på rea. Jag hängde det på väggen för att få en luftigare känsla och göra golvet mer lättstädat. Vi har flera Beståskåp - som stängd bokhylla i vardagsrummet, som stängt vitrin i köket och som förvaring i barnrummet på övervåningen. Jag gillar det lugna intrycket det ger med vita skåp och släta dörrar när insidan är kaosig. Dessutom är de nya tryck- och öppnabeslagen grymma. Inga handtag (om man nu som jag råkar lida av beslutsångest på den fronten) och inga smällande dörrar!
 
Foto: Sara Zetterström

Årets första podd!

Ett årsslut, ett veckoslut, ett nytt år och en ny podd! I det här avsnittet summerar Hildur och jag såklart året som gått med fokus på företagande och blogg, därifrån planerar vi vilka russin ur 2014-årskakan som ska få följa med in i det nya.
 
Tänk vad negativ stress kan göra med en, trots att det bara var ett fåtal dagar sedan inspelningen så känns hela livet så himla mycket ljusare för min del. Jag tycker den där duktiga flickan som verkar tro att ett av världens största bolag står och faller om hon inte presterar över förväntat hela tiden kan ta och chilla lite under 2015. Så det så.
 
Besök gärna Kom In-poddens alldeles egna Facebook-sida. Som vanligt hittar du podden på iTunes eller Libsyn. Senaste avsnittet kan du även lyssna till via Hildurs blogg.