Sitter i bilen på väg till sommarens första bröllop. Bara jag och mannen. Marsipanrosen hjälpte farfar att vattna blommorna mesan de väntade på farmor och couldn't care less att vi åkte sist vi såg henne. Jahopp, på tu man hand alltså. I 1,5 dygn. Mysigt, pirrigt, tomt, härligt, självklart, konstigt och med känslan av att vi glömt något i en salig blandning. Det är väl så här det är nu, vår familj är treenig och varje utflykt utanför stadsgränsen känns annorlunda i någon annan konstellation. Men. Trots att jag redan längtar efter de där gosiga tjockkinderna, efter små små knubbiga händer som klappar, snabba hasande miniknän över golvet och den gulligaste rösten i långa obegripliga haranger och det lilla ET-långfingret som pekar på allt spännande överallt hela tiden så ska jag njuta till fullo. Av klänningen utan yoghurtfläckar, av örhängena som får dingla och av att prata vuxenspråk, njuta en lång middag, dansa och skratta och hålla om min man, titta in i hans vackra isgröna ögon och prata om sånt som det var länge sen vi pratade om. Jag ser redan fram emot nattens taxiresa till hotellet då vi danssvettiga och lite berusade går igenom dagens händelser: -visst var hon trevlig, vad kul det där talet var och inte visste jag att han kunde dansa så..?! Och jag ska luta huvudet mot hans axel och borra in näsan i glipan mellan nackhåret och skjortkragen och andas in den bästa doften jag vet och våra händer är sammanflätade så perfekt och påminner oss om varför just vi passar så bra ihop. Den ena kommer säga: -undrar om Boosan vaknat och ätit välling än? Och vi båda kommer vara rörande överens om att henne gjorde vi bra och att vi längtar tills det blir morgon och vi ätit hotellfrukost och kan åka och hämta hem den tredje musketören...