Koppla ur, koppla av

Den senaste veckan har, handen på hjärtat, varit ett riktigt lågvattenmärke. Eller ska jag säga högvattenmärke för trots att jag ibland känner jag mig helt ”som vanligt” så finns det emellanåt så mycket ledsenhet att näsduksförbrukningen tar miljöbovliga proportioner.


Jag är ledsen för att jag inte känner igen mig själv (vem är den här personen som inte orkar, som inte kan sova, som är ljudkänslig, som tappar koncentrationen..?), jag sörjer något ofantligt att jag troligtvis inte kommer få fler barn (såg ni, "troligtvis", det är ju just det där hoppet som gör det så svårt att sörja och gå vidare för än är inte undrens tid förbi...), för att vissa relationer jag önskade var annorlunda tyvärr är precis så pissiga som de verkar och för att jag som alltid älskat att jobba plötsligt får ont i magen bara av att tänka på jobbet...

Det är visst en djup kris det här, låt mig bara konstatera att den egentligen inte är särskilt deppig. Det är bra att gå till botten med saker och att tillåta sig att krisa loss. Jag är nämligen helt övertygad om att det kommer något bra ur det i slutändan. Till slut.

Och innan dess så ska jag göra något jag inte gjort på evigheters evigheter. Jag ska koppla ur. 

Hej då digitala värld! Hej då Google, mejl, blogg, instagram, Facebook, Auctionnet, Netflix, Safari, Wordfeud, SVT Play, Spotify, Podcaster, Hitta, Kalkylatorn (kanske inte ändå, jag har ingen manuell. Eller jo förresten, hej huvudräkning!) och hundra andra appar och sajter som ständigt håller mig ockuperad.

Just nu håller jag på att tömma kalendern för att förbereda mig för en vecka med utedass, tryckta böcker och landväder på P1. Som en eremit på retreat.


Sinnerlig glasburk som odlingsklocka

Så här i sticklingtider svämmar mina fönsterbräden över av små krukor och vaser. Ett extra bra odlingsklimat blir det under odlingsklocka, dessutom blir det extra tjusigt tycker jag. Till den här Mårbacka-"sticklingen" (som kom sig av olyckliga omständigheter kring kuddkriget jag och Boosan hade på torpet för ett par helger sedan) har fått flytta in i en uppochnervänd glasburk. Det var när jag plockade fram den lilla odlingsklockan från Granit med ett par år på nacken som jag fick idén att använda Sinnerlig från Ikea, där locket i kork funkar perfekt som botten.
 
Foto: Sara Zetterström

Det är bäddat för en bra helg

Efter två dagar med händerna i myllan (det är VÅR där jag bor, lyckos mig) där jag har rensat rabatter och skottat kompost ska kvällen tillbringas med att fira Jespers födelsedag (igen). Ja så som det blir när man rymmer iväg på själva bemärkelsedagen och jubilarens föräldrar trots allt vill fira sin mellanfödde efter influensaseason. Vi kör favorit i repris från nyår då det serverades skaldjur och till efterrätt blir det min mesta dessert sedan 1999 - vit chokladmousse med färska bär. 
 
 
I morgon ska Boo hänga med farmor & farfar vilket betyder att jag och fyrtiotaggaren har en tumanhandsdag/kväll. Vad gör man egentligen när man inte dräggelsomnar till Ivar träffar en Pteranodon, eller kollar på Mello? 
 
Mvh vi har inte barnvakt skitofta

Chicken steps

En dag i taget. Så himla svårt när de tenderar att attackera i flock, dagarna, men jag kämpar på med att ta det lugnt och vila huvudet från allt som gör mer skada än nytta. Så något jag inte låter vila utan snarare göder är mina drömmar för varför ska man skjuta drömmiga saker på framtiden? Vi har ju faktiskt inte en endaste aning om vad som väntar imorgon egentligen. En sån grej är det här med höns, ända sedan vi bodde på Folkungagatan har en "ansökan om djurhållning inom detaljplanerat område" legat redo på min hårddisk. Men Jesper har inte varit det minsta redo att bli med höns, förrän nu. Så jag plitar i den där ansökan för fullt (vår kommun kräver en ganska omfattande/formell ansökan med planritning och detaljer), pratar med grannar och funderar på bästa hönshus-lösningen. Målbilden är kulörpaletten från Anna Billings hönor i boken Alla hönsen hemma. Om ni vill delar jag gärna med mig av processen under tiden.
 
 
Lite andra bebisar i huset är dessa små Ginko biloba-träd. Vet ni att just denna art är lika gammal som dinosaurierna? Inte utan att Boo, som är helt dino-tokig, blev lite impad av detta. Själv är jag som en hönsmamma då min förra Ginko plötsligt tappade alla blad från en dag till en annan.
 
 
Solen tokstrålar idag och jag förundras alltid av det magiska ljuset som blir i vardagsrummet på nedervåningen. Älskar att sitta vid matbordet i burspråket där ljuset flödar. Kan det var våren som tar sin första trevande steg?
 
 
Idag ska jag dels träffa C-G, min terapeut som hjälper mig vara lite snällare mot mig själv, och även min f  d chef som inspirerar på så många plan. En promenad, ett samtal och jag är förhoppningsvis ännu ett litet steg närmare en mer hållbar framtid - är så himla glad över att jag är omgiven av så mycket kloka människor.
 

Tapeter för en hundraåring

Jag brukar ju inte skriva om tapetlanseringar jätteofta eftersom min vapendragare Hildur är queen of that, men för några dagar sen fick jag hem pressutskicket från Sandbergs senaste kollektion Villa Dalarö (och har sett intenetz svämma över med detsamma) Så. fina. bilder. Och jag blir tapetserarsugen! Men så är de stylade av otroligt stämningskänsliga Mari Strenghielm också. Första gången jag träffade Mari var på något bloggevent för ett par år sedan eller så och sådär två Katrineholmare emellan började vi prata och jag tyckte genast om henne. Det är Maris ljuvliga skärgårdshus (se alla bilderna här) har fått stå modell för produktbilderna och det gifter sig så klart med kollektionen där Sandbergs designteam "drömt sig bort till skira tyllgardiner, fladdrande fjärilsvingar och vårens första värmande solstrålar" för att citera pressmeddelandet. Precis vad jag gör med torpet just nu - drömmer mig bort till vårvärme och en nytapetserad hall i vackra Viola, tapetprovet överst i bild. Perfekt för vår andra lilla hundraåring. Kollektionen finns i butik från och med 15 mars och här finns hela kollektionen. Emma är ju också superfin!
 
Ibland blir jag galen på Boo som alltid tar sig an saker på golvet. Hmm, äpplet faller visst inte så lång från det hära päronträdet...
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
 

Grönt och nytt

Sedan vi flyttade till huset så har mina fingrar sakta men säkert blivit grönare. Det var som att inget överlevde i lägenheten (förutom det i odlingslådorna i trädgården) och därför blir jag extra mallig när blommorna plötsligt trivs och jag framstår som värsta Bertil Svensson (det säger väl iofs en hel del om rådande kunskapsnivå när top of mind-odlaren är en trädgårdssnubbe från 80-talet). Bla, bla, bla vad jag ville presentera för er var egentligen nytillskottet sedan förra veckan då en Forellbegonia fick flytta in! Det var efter ett blomsterhandelsbesök för att Jespers kontor skulle få lite syre men vaddå, det är väl minst lika viktigt att jag som nu går hemma hela dagarna får lite klorofyll som alternativmedicin till att andas i påse. Den kallas även Polka dot och det fattar man ju - hur glad blir man då inte av en prickig blomma?! Krukan är från Sinnerlig-kollektionen men jag tror den med fördel kan ommöbleras till en i terrkotta.
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Jobb och jobb

Idag ska jag och min kollega Elin hänga i en sporthall hela dagen. Det låter ju rätt svettigt och det blir det nog, fast inte i den vanliga atletiska betydelsen. Nej, Tengbom står nämligen som tävlingsvärd under Entreprenörskap på riktigt 2017, som är länets stora mässa för Ung Företagsamhet och vi ska bedöma 130 utställare i katergorin Årets monter där koncept, sälj och estetik bedöms. Vinnaren ska upp till Stockholm och tävla i SM i maj så det gäller att vi verkligen sållar agnarna från vetet. Till vår hjälp har vi valt ut några av våra fantastiska samarbetspartners i stan så det blir garanterat en rolig och intensiv dag. Själv ser jag det som en liten avstäming i vad jag orkar med just nu för jag tänker att jag måste börja med lättsamma, energifyllda små uppdrag för att komma tillbaka på banan igen.
 
För tre veckor sedan höll jag i en inspirationsföreläsning för ett gäng av utställarna och det ska bli kul att se om de tagit till sig några av de tips jag gav för att bygga en vinnarmonter. Idag är det extra tydligt att det finns jobb, och så finns det jobb (som inte känns som jobb). Det här är definitivt ett sådant uppdrag som det sistnämnda. Så här ser en av Tengboms montrar ut, när vi vill snacka parametrisk design. Men det är alltså inte dagens uppdrag.
 
Foto: mobilbild Sara Zetterström, Little miss fix it
 

Fössta tossdan i mass

I torsdags var det ingen vanlig dag. Det var dejtdag med Madeleine och vi stämde träff på Balck, ett av hennes favvofik (och Jespers kaffebutik nummer 1). Nu lät det som att jag inte gillar stället alls men jag har helt enkelt inte hängt där lika mycket som ovan nämnda men det är definitiv en favorit.
 
 
Madde är nog min främsta vapendragare när det kommer till att fira Fössta tossdan i mass, vilket det ju var i torsdags. Tyvärr hade de ingen massipantååta som sig bör men det gick lika bra med varm choklad, youghurt och granola. Fånigt av mig att fira ett lustigt dialektalt uttal när jag knappast pratar småländska kanske men jag är ju en sucker för traditioner vare sig de är udda eller inte och bor man i [kiaaahlmaaaaaa] så gör man.
 
 
Fast egentligen var det kanske mest ett peppmöte för om det är något hon är bra på den där Madeleine (förutom att prata småländska) så är det att peppa. För det första fick jag ju den ljuvligaste av blombuketter och sen, när kaffet/chokladen var urdrucket och hennes lilla busfrö ledsnat på att sitta stilla så gick vi en lång promenad i regnet och sa så många klokheter vi bara kunde komma på.
 
 
Till exempel sitter jag nu med min drömlista, för att inte ägna alltför mycket tid av livet att göra odrömmiga saker. Dessutom ska jag fila på min shitlist, som Frida tipsade om i helgen. Använder ni er av den här typen av affirmationer och mentala storstädningar?

Sedan sist

Blommorna
Inte sedan jag fyllde 30 har jag fått så många blommor tror jag. Och visst är det rätt tänkt, för blommor får mitt hjärta att fyllas till brädden av både glädje och energi. Buketter från kollegorna, från vänner, från mataffären... Helt fantastiskt! De som är piggast just nu är den här ljuvligheten från Madde. Lyx att ha vänner som går till ens favoritflorist och ber om just mina älsklingsblommor.
 
 
 
Människorna
Nära vänner, grannar, den äkta mannen, bekanta, syskon, bloggläsare, instaföljare, barn, författare, kollegor, läkare, kusiner, bästisen, sjuksköterskor, barndomsvänner, svärmor, poddare, terapeuter, obekanta, framtida vänner... Det finns så fantastiskt mycket kärlek där ute. Just sayin'. Mejl, sms, kommentarer och samtal. Kloka ord som jag har behövt när jag själv inte varit klok att lyssna inåt, och kloka tankar som hjälpt mig att fundera, reflektera, rekreera, definiera...
Och jösses vad många det är med egna, liknande erfarenheter. Det får mig som prestationsprinsessa att känna både hopp och förtvivlan. - Hopp eftersom man verkar komma ut så mycket mer balanserad på andra sidan, och förtvivlan över det samhälle vi skapat där en betydande procent sakta men säkert jobbar ihjäl sig? Hade det inte varit lite härligare om vi älskat ihjäl oss eller njutit ihjäl oss? Just ja, såna sköna saker är ju inget man dör av. Eller som Dave Grohl-citatet som Frida hade i sin bjussiga presentation under #influencermeetup2017 förra söndagen. Just så.
 
 
 
Interiörerna
En fika med utsikt, en annan med insikt. En snabb tur i favoritbutikerna på andra sidan landet men mest massa tid i hemmets trygga vrå. The home is where the heart is... ♥ The Kitchen på Magasinsgatan i Göteborg. Hemmakänsla en masse.
 
 
 
Promenaderna
Kanske är det just här som Jesper varit sitt bästa och påminnt mig om vad jag behöver när jag själv är för trött för att veta det. En promenad med en granne, en annan med en kollega, en tredje med en podd och många många med vädret som enda sällskap. Frisk luft under vingarna på alla tankar. Fågelkvitter, regndroppar, soluppgång eller snöoväder är lite som den bästa medicinen. För mig.
 
  
Nu har jag varit sjukskriven i  snart två veckor. Sömnlösheten är fortfarande det mest signifikanta i tillvaron, precis på samma sätt som hos nyblivna föräldrar med sömnbrist är hjärnan inte helt hundra, bara att jag inte fick en gullig bebis som belöning. Läkare, vänner, terapeuter, annan sjukvårdande personal och övriga förståsigpåare säger alla samma sak: Vila (fast lagom mycket, vänd absolut inte på dygnet) och gör saker du mår bra av! Oh well, jag gör så gott jag kan. Har haft ett lovande möte med min chef och den här veckan ska jag jobba en dag. Men Rom byggdes ju inte på en dag det har en ju hört. Och om jag är Rom så kan jag väl säga att Colosseum är på plats, och eventuellt Fontana di Trevi men att Auditorium Parco Della Musica definitivt inte sett dagens ljus ännu...
 
Bilderna är mina egna utom den från #influencermeetup2017 som är fotad av Alice J
 
Tack för pepp & förståelse. Det betyder mycket, som sagt.

Är det inte motvind i Kalmar är man på väg åt fel håll

Mitt bränsle är slut. Det tog många veckor (månader) för mig att inse detta och inte ens efter ett läkarbesök som bekräftade det hade jag vettet att direkt säga stopp och dra i nödbromsen. Men igår gjorde jag det. Drog i nödbromsen alltså. Och så fort jag gjort det, så fort tillvaron slutade rusa förbi så upptäckte jag att jag totalt dränerat mig själv genom att acceptera en felställd kompass och obalansen i livet.
 
Är det stressigt i privatlivet så behöver det vara lugnare på jobbet. Och vise versa. Enkel matematik egentligen, + och - för att väga upp. Det senaste året som inredningsarkitekt på en stor byrå har varit så otroligt lärorikt, jag har ju fått ta del av en helt ny bransch och en helt ny arbetsprocess. Sjukt kul och överväldigande förstås och det funkade fint med höga intrycksnivåer och att paddla som tusan under vattenytan med de små ankbenen för att hinna med, få grepp om projektstorleken och jobba med möbler för offentlig miljö, brandklassningar hit och speciallösningar dit. Men plötsligt i höstas var det inte så lugnt längre.Byggbranchen blommar och projekten blev större och större. Samtidigt vantrivdes Jesper på jobbet vilket påverkade hela familjen, och min pappa klappade igenom totalt. Addera lite vanligt höstmörker på detta och mina energinivåer gick i botten, förstås och mot bättre vetande slutade jag träna eftersom jag inte orkade (det är superdumt att prioritera bort motion. Punkt.). Men jag kämpade på utan att inse att jag bara tog och tog av resurser som inte fanns. Så vid jul stod jag med ett stort mentalt Finaxlån och trodde att den hägrande solsemestern skulle lösa skulden. Det gjorde den tyvärr inte och nu började kroppen säga ifrån på skarpen genom att bara låta mig sova fem timmar per natt, och med ett tryck över bröstet som kom och gick.
 
Jag tror inte på något sätt att jag är oumbärlig i min yrkesroll, det är extremt lätt att bli utbytt, åtminstone kompetensmässigt. Men jag ville inte lasta mina kollegor genom att säga ifrån. Säga stopp, nu räcker det, jag har nått min gräns och har sån obalans att skeppet Jag kommer kapsejsa vid nästa våg, nästa uppgift som jag inte kan göra i sömnen. Ändå dröjde det till toppen av den vågen innan jag kastade i ankaret.
 
I mitt fall betyder det att jag ska hitta balansen mellan det som jag tycker är kul, har lätt för och kan göra i sömnen och det som jag måste tugga mig igenom för att yttre omständigheter kräver det. Det första är ju bränslet och det andra är det som kräver bränsle. Det lätta är att definiera styrkorna och det svåra är att få dem att bli en lönsam affär.
 
Jag är ingen förvaltare. Jag är energisprutan, katalysatorn, do:ern, kritikern och lösningssökaren. Så det är där jag måste börja. Hitta tillbaka till det som ger mig energi så att jag kan sprida den vidare.
Som det gamla lokala ordspråket lyder: Är det inte motvind i Kalmar är man på väg åt fel håll.
 

Det finns ingen plan(et) B

Jag hade en intressant diskussion med en vän i morse. Om inredningsbranschen och att jag bitvis blir kräkfärdig på all YTA och ännu hellre på det oäkta. På hemma-hos-reportagen som är så tillrättalagda att det är helt omöjligt att någon bor så. Med glasflaskor i ett stilleben på vardagsrumsmattan. Stackars den som drog nitlotten vid dammsugningen. Med en stor kaktus på nattduksbordet, som breder ut sig så att varken ett glas vatten eller ens väckarklockan får plats? För det är ju precis det man tänker i hemmets rum för rekreation och återhämtning. Det är ju så mysigt, med något som sticks precis bredvid huvudet.
 
Om kluvenheten i att vara en del av en bransch som är trendbaserad och får människor att helt tappa fattningen i sin jakt på det senaste när överkonsumtionsdagen infaller tidigare och tidigare varje år. Snart förbrukar vi 1,5 jordklot per år! Om allas inbillade rätt till jordenrunt-flygningar, eller bristen på reflektion i frågan (mer om detta i ett senare inlägg) och två år gamla kök som byts ut av... tristess? Och så då min egen roll i detta? Här på bloggen försöker jag så gott jag kan visa på förändringar med små medel och att se till huset och vårda det som finns hellre än att gå all in på rådande "it"-prylar vare sig det är köksbänkar i marmor eller gråa väggar. Periodvis undviker jag att följa nyhetsflödena för att jag inte känner mig stark nog att sålla och inte ryckas med. I mitt jobb väljer jag hellre hållbara material men till syvende och sist är det kunden (eller snarare kundens plånbok) som styr, och inte sällan är det det kortsiktiga valet som vinner.
 
Om den fortsatta frustrationen i att "alla" ser det som sin rätt till förnyelse. Slit och släng. Inredningsprogrammen som trashar fullt fungerande kök i en container utan en tanke på "den enes skrot den andres skatt". Och har man inte råd så tar man sig råd. Genom att leva till låns, eller köpa billiga kopior och lågpriskedjornas varianter. Jag säger inte att dyrare per automatik är bättre men om man inte kan distribuera kvantiteter av magnituden av Kinas befolkning (och bara för att man KAN distribuera magnituden av Kinas befolkning ska man då göra det?) så är det någon som måste betala när priset blir lägre. Och det är troligtvis inte du och jag. Och när en världsledare uttrycker att klimathotet är en bluff, jag då vet uppgivenheten inte några gränser. Jag blev så uppskruvad att jag blev helt svettig under armarna. På riktigt.
 
Frida sätter huvudet på spiken i dagens krönika på Trendenser. Om vad som verkligen är viktigt. Heja dig Frida! Ty ordet är ditt, och makten och härligheten i evighet. 
 
Amen.

Ny blomsterbebis i norrläge

I fredags när jag pep in på Blomman för dagen så stod det ett helt gäng krispiga små rumslindar innanför dörren. Jag kunde inte knäböjt fortare om det så hade varit sex lenögda hundvalpar och med den fantastiska kundvänligheten som råder i den där butiken fick jag med en ny telning hem så fort Maria fick höra att den förra tvärdog. Och visst är det konstigt det där med blommor, att en kan leva lajf i ett norrfönster med en rejäl slurk vatten varannan dag medan ett artsyskon inte alls är med på noterna. 
 
 
Nu ska det bli väldigt intressant och se om det här lilla hjärtat ska växa sig lika stor och frodig som det tämligen spinkiga skottet jag fick av min vän Elin för drygt ett år sedan. Det är förresten världens bästa odlartips. Kör sticklingsbonanza med dina vänner, vips är du självförsörjande med växter i vartendaste fönster.
 
Foto: Sara Zetterström

Miscellaneous w5/2017

Söndag igen och det känns som en bra dag att damma av den gamla kategorin med gott och blandat innehåll. Det är bråda dagar på jobbet med två projekt i slutskedet av förfrågningsunderlaget (dokumentet som kunden använder vid upphandling av byggentreprenaden) vilket märks då mina tankar i ren protest dras till avkoppling och drömmar om våren.
 
 Först ut är en pyjamas från svenska Nufferton, nytt spännade märke som slog upp portarna i somras. Jag har aldrig varit typen som byter om till mjukisbyxor efter jobbet. Däremot har jag inga som helst problem att bo i pyjamasen en hel helg. Min favorit från Lexington har varit en trotjänare i över femton år men nu går det inte att blunda för att det är dags för en ersättare, hoppas att min storlek snart finns i lager igen.
 
 
Och medan jag ändå är i farten så skulle ett par matchande Hums inneskor bli pricken över i. Hundraåringens kalla golv tillåter inget annat än toffelhjältar och det vore lyxigt att utmana mina Birkenstock i rollen.
 
 
Från sorglösa helger till hardcore vardagspussel för just nu är vi mellan matkassar. Eller det har vi varit en längre tid men efter att ha vant mig under tre år med färdigplanerade middagar har vi fortfarande inte riktigt fått snurr på vardagsmaten. Dessutom äter jag sedan april betydligt mindre kött vilket gör att jag är i stort behov av en inpirationsboost på den fronten. Läste om konceptet Min Farm som innebär en matkasse från lokala bönder. Vilken dröm! Även om jag redan idag försöker handla mycket lokala varor så hade det varit så häftigt att gynna de småskaliga jordbruken i närområdet utan att ge större delen av vinsten till mellanhänder. Ännu finns inte Min Farm i Kalmartrakten men ju fler som visar inresset desto större är chansen att drömmen blir verklighet.
 
 
Appropå närodlat så är egenodlat kanske den största lyxen. Förutom frukt och bär som sköter sig självt i trädgården så brukar jag inte kunna hålla mig från att odla kryddor och lite sallader i lådorna på altanen. I år tänkte jag ta det till nästa nivå och tillsammans med fem väninnor kommer jag under våren ha en bokcirkel utifrån Skillnadens Trädgård som avslutas med en inspirationsföreläsning i slutet av maj med Sara Bäckmo i egen hög person, ni hittar hennes härliga trädgårdsblogg här och boken här.
 
 
Veckans lista blev kort men nu är det dags för mig att krypa i den luggslitna pyjamasen och ta kväll.
Spara
Spara
Spara

Happy helg!

Hur börjar man egentligen ett blogginlägg efter ett megalång uppehåll? Allt skaver liksom lite. Bildredigeringen, formuleringarna och faktiskt även lite dåligt samvete. Inte för att jag inte bloggat, men för att jag inte förvarnade om uppehållet som komma skulle. Det var bara det att innan semesterresan vi gjorde i januari så styrde jag upp en nyårsskiva för fem familjer och dessutom var jag tvungen att jobba undan så mycket att jag hips vips satt på en strand med en familj som jag i ett svagt ögonblick lovat en bloggfri rekreationstid utan att så mycket som reflekterat över det gångna året eller önskat gott nytt år.
 
Så det är väl likabra att förekomma framtida missöden: Härlig alla hjärtans! Glad påsk! Grattis! Fin midsommar! Trevlig helg! Ha en skön semester! Välkommen tillbaka! Krya på dig! Sov gott! Varsågod! With a friendly Boo! Hurra på bröllopsdagen! Mysig lucia! God jul! Gott slut! Och ett riktigt gott 2018! Men först kan vi väl bara konstatera att det är rimligt att utbringa Happy helg!?!
 
Ni får ha överseende med min ringrostighet, det tar lite tid att ställa in bloggsiktet igen, jag är osäker på vad jag nämnt tidigare men sedan december så är jag ledig en halvdagf i vefckan, oftast fredagar, för att hänga med Boo. Grymt på alla sätt och vis (utom att det inte finns någon på jobbet som gör de där 10% som jag är ledig...) Men hur som helst, igår hämtade jag Boo efter lunchen och vi gick på kondis och åt årets första semla. Gissa om jag har längtat, det var rent plågsamt att sitta på en annan kontinent och se instaflödet fyllas med de ljuvligaste av bakverk. Sen fixade vi lite ärenden, köpte en pangbukett blommor och åkte hem och bakade hamburgerbröd lagom tills Boo's BFF som skulle premiärsova över och hade önskat kvällens meny kom.
 
Idag körde vi ut till torpet och har ägnat större delen av dagen åt att frysa och få eld i vedspisen. Kakelugnen är det inga probs med, men efter flera månaders icknyttjande måste man ta det lite varsamt med eldandet så köksspisen fick alltså rycka in för stödeldning. Vi eldar i köksspisen ungefär en gång vartannat år för det är ingen lek att tända den. Efter all den röken och meckandet med jox med dragluckor etc. så är det lätt att bli kaminkvinnan och se sig själv elda upp arveköksstolarna från farmor hellre än att se brasan brinna ut.
Jo, jo - så nu har vi visst stödeldat så vi måste sova med öppet fönster för att inte dö av akut syrebrist/uttorkning. Blombuketten från Blomman för dagen (i min mening Kalmars bästa blomsterbutik) fick stanna kvar hemma i stan men jag ska skynda mig hem och njuta av den imorgon.
 
Jag har hittat tillbaka till bloggen, det känns skönt, hoppas ni också gör det. Happy helg!
 
 
Foto: Sara Zetterström
Spara
Spara

Specialsnickrat matbord

Go´morron!
Kanske var det inte helt genomtänkt det där att jag råkade sälja vårt stora Norden-bord förra sommaren. Kanske var det en aningen rättfärdigat att Jesper blev lite smått galen när jag deklarerade att vi skulle äta på det lilla bordet som kom med torpet under en period. Jag svor dock dyrt och heligt att det inte skulle bli en lång period. Inte som typ något år eller så. Och det blev det inte heller, det blev bara, eh, 18 månader...
 
Men jag har inte varit helt passiv faktiskt, först ritade jag ett bord och skickade till en möbelformgivare som skulle räkna på det. Han måtte räkna långsamt för det var ett år sedan och jag har ännu inte hört något. Under tiden har jag även letat virke (jag åkte t o m till Emmaboda för en blocketannons med brädor) för det perfekt patinerade bordet men det har varit svårt att hitta de mängder som jag ville ha.
 
Två mindre bord som tillsammans skulle bilda ett stort kvadratiskt var tanken. Som man alltså även skulle kunna göra långbord av.
 
Nåväl, när det blev bestämt att tjugo personer skulle fira nyår hos oss så blev bordsfrågan tämligen akut så jag fick helt enkelt revidera idén lite. Jag skissade upp det hela och lät Ulestedt, ett lokalt snickeri, fixa skivor i lackad MDF med urfrästa hål för kontakter, jag valde samma kulör som väggarna i vardagsrumsdelen för att knyta ihop ytorna.
 
Det är en gammal dröm jag haft sedan jag började på Designprogrammet i Pukeberg 2004, att ha ett bord med likadana Garo-kontakter som satt i betonggolvet på skolan. Svindyra förstås men det är ju så där med gamla drömmar - smakar di så köstar di! På den tiden tänkte jag mer ett uttag för en bordslampa eller så men nu känns laptops och ipads som högst vardagliga el-ätare och här sitter Jesper och jag och jobbar ibland. Nu behöver vi varken snubbla över sladdar eller klunsa om uttaget. Själva inkopplingen är en textilsladd som löper på golvet vid fönstret, fast den är inte riktigt inkopplad än. Elektriker måste ju tydligen också fira jul...
 
Ja så helt färdigt är det alltså inte för dessutom letar jag med ljus och lykta efter en grym svetsare som kan göra justa underredan vad det lider, men inför nyår har vi åtminstone bordsyta. Och ett burspråk värt namnet.
 
 
Foto: Sara Zetterström
Spara
Spara