Att tappa geisten

Många skriver när de mår dåligt. Använder orden för att kanalisera det dåliga måendet. Jag är precis tvärtom och har nog alltid varit. Nästan lite konstigt ändå för skrivandet kan ju ha en läkande förmåga, något många vittnar om. Tydligen är det inte min terapi för likadant har det varit med dagboksskrivandet sedan tioårsåldern. Jag har bara skrivit när jag är glad, vilket jag oftast varit. Men det kan ju vara förvirrande det där också, minns när Jesper efter att vi varit tillsammans i några år lite oroligt frågade om jag inte mådde bra? Jo, sa jag, varför undrar du? -Jamen du har ju inte skrivit dagbok på ett tag. Och det hade jag inte och sen slutade jag med det, eftersom jag började blogga istället. Och bloggen har funkat likadant. Skriver alltid mest när jag mår som bäst, har rull på livet och mycket energi. I sämre tider så går all energi åt att reparera insidan.
 
Den där energin har det ju som bekant varit lite si och så med på sistone. Rätt länge faktiskt, det är visst mycket som ska reparareras. Och jag har vilat, och inte vilat men bara gjort roliga saker, och gått i terapi och klurat och funderat och försökt hinna ikapp mig själv och inte vara så jävla utmattad hela tiden. Men jag har som en av - och påknapp. Ingen mjuk transformering här inte, från sköldpadda till hare. Nix, hundra blås tills batterierna tar slut. Och det tog 38 år innan batterierna tog slut. Det är ju himla uttjatat det där med batterier som måste laddas och energi hit och dit. Fast man fattar ju precis vad som menas och det är väl då liknelser gör sitt jobb kanske. Slut. Finito. Matt i lacken. Helt jäkla utmattad lack faktiskt. Om några dagar är det ett halvår sedan som det sa stopp, sedan jag tappade geisten. Kroppen sa ifrån, lemmarna lydde inte och hjärtat knep. Hjärnan hade svårt att fatta. Har.
 
Många undrar om jag inte kommit tillbaka för fort och det kanske jag har. Redan innan semestern jobbade jag 75%. Jag har mest lyssnat på läkaren som dikterat villkoren för återgången till arbetslivet. Vet inte om hon är bra eller om hon är en produkt av samhället i övrigt där allt ska gå så fort, så fort. För vet ni, när man är typen av person som får energi av att göra saker, som mår bra av att G Ö R A saker så blir förvirringen total när utmattningen är ett faktum och det centrala vattenhålet för återhämtning har gått förlorad genom att jag periodvis egentligen i n t e  o r k a t  g ö r a  n å g o n t i n g. Tankar som "-tänk om jag blir arbetsskygg" eller "-det kanske bara är latmasken som talar" är lättare att lyssna på än diffusa signaler från kroppen.
 
Jag måste förändra vissa saker i livet, jag vet det. Vissa saker går inte att förändra och det måste jag istället acceptera. Varken förändring eller acceptans är några enkla saker så det kommer ta lite tid och under den tiden så handlar det om att förvalta perioderna av full-laddning väl, och acceptera lågergibelysningen när den kommer. Just nu kikar geisten fram så jag passar på att njuta av att ha lust och ork till att pyssla, bygga och blogga! Sånt som ger energi! Jobbar hela tiden med att det ska bli ett jämt flöde igen och håller tummarna för att skillnaden mellan toppar och dalar ska bli mindre framöver. Tack för att just du läser och peppar eller inspireras, det betyder enormt mycket för mig!
 
Foto: Sara Zetterström
Spara

Att tappa geisten

Många skriver när de mår dåligt. Använder orden för att kanalisera det dåliga måendet. Jag är precis tvärtom och har nog alltid varit. Nästan lite konstigt ändå för skrivandet kan ju ha en läkande förmåga, något många vittnar om. Tydligen är det inte min terapi för likadant har det varit med dagboksskrivandet sedan tioårsåldern. Jag har bara skrivit när jag är glad, vilket jag oftast varit. Men det kan ju vara förvirrande det där också, minns när Jesper efter att vi varit tillsammans i några år lite oroligt frågade om jag inte mådde bra? Jo, sa jag, varför undrar du? -Jamen du har ju inte skrivit dagbok på ett tag. Och det hade jag inte och sen slutade jag med det, eftersom jag började blogga istället. Och bloggen har funkat likadant. Skriver alltid mest när jag mår som bäst, har rull på livet och mycket energi. I sämre tider så går all energi åt att reparera insidan.
 
Den där energin har det ju som bekant varit lite si och så med på sistone. Rätt länge faktiskt, det är visst mycket som ska reparareras. Och jag har vilat, och inte vilat men bara gjort roliga saker, och gått i terapi och klurat och funderat och försökt hinna ikapp mig själv och inte vara så jävla utmattad hela tiden. Men jag har som en av - och påknapp. Ingen mjuk transformering här inte, från sköldpadda till hare. Nix, hundra blås tills batterierna tar slut. Och det tog 38 år innan batterierna tog slut. Det är ju himla uttjatat det där med batterier som måste laddas och energi hit och dit. Fast man fattar ju precis vad som menas och det är väl då liknelser gör sitt jobb kanske. Slut. Finito. Matt i lacken. Helt jäkla utmattad lack faktiskt. Om några dagar är det ett halvår sedan som det sa stopp, sedan jag tappade geisten. Kroppen sa ifrån, lemmarna lydde inte och hjärtat knep. Hjärnan hade svårt att fatta. Har.
 
Många undrar om jag inte kommit tillbaka för fort och det kanske jag har. Redan innan semestern jobbade jag 75%. Jag har mest lyssnat på läkaren som dikterat villkoren för återgången till arbetslivet. Vet inte om hon är bra eller om hon är en produkt av samhället i övrigt där allt ska gå så fort, så fort. För vet ni, när man är typen av person som får energi av att göra saker, som mår bra av att G Ö R A saker så blir förvirringen total när utmattningen är ett faktum och det centrala vattenhålet för återhämtning har gått förlorad genom att jag periodvis egentligen i n t e  o r k a t  g ö r a  n å g o n t i n g. Tankar som "-tänk om jag blir arbetsskygg" eller "-det kanske bara är latmasken som talar" är lättare att lyssna på än diffusa signaler från kroppen.
 
Jag måste förändra vissa saker i livet, jag vet det. Vissa saker går inte att förändra och det måste jag istället acceptera. Varken förändring eller acceptans är några enkla saker så det kommer ta lite tid och under den tiden så handlar det om att förvalta perioderna av full-laddning väl, och acceptera lågergibelysningen när den kommer. Just nu kikar geisten fram så jag passar på att njuta av att ha lust och ork till att pyssla, bygga och blogga! Sånt som ger energi! Jobbar hela tiden med att det ska bli ett jämt flöde igen och håller tummarna för att skillnaden mellan toppar och dalar ska bli mindre framöver. Tack för att just du läser och peppar eller inspireras, det betyder enormt mycket för mig!
 
Foto: Sara Zetterström

Fyra i familjen

Det har hänt en hel del sedan jag uppdaterade sist (no shit Sherlock, det kallas livet) och det mest påtagliga är kanske nummer-relaterat. För ett, två, tre så var vi fyra i familjen. Till följd av att någon fyllde fem.
 
Jesper och jag har länge pratat om det, härligheten med husdjur, ett fint sätt för barn att lära sig ansvar, att se till någon annans behov och inte minst sällskapet och gos en masse! Men så är det ju det där med allergin. Kliande ögon och nysig, rinnande näsa på oss båda två så fort vi hänger för länge hemma hos kompisar med fyrfotade familjemedlemmar. I många år var hindret att vi bodde i lägenhet men när vi flyttade till Hundraåringen så fanns ju inte det argumentet längre och det blev mer och mer uppenbart att Boo var fasligt o-van vid djur. Fast allergin är ju ändå ett faktum. Tills grannarna, som också är allergiska, köpte en Sibirisk katt. Som man kan tåla om man har tur. Och de tålde, och flyttade, men vi försökte hinna med att gosa så mycket vi kunde. Och kontaktade samma uppfödare. Men jösses vad regler det fanns, "katten får inte gå ut" hit och "ni måste hålla kontakten" dit. Missförstå mig rätt, jag har absolut inget emot att uppdatera uppfödaren och hålla kontakten, men när en utomstående person ska tala om för mig hur vår familj ska leva då skaver det lite i mig. Så det blev inget då. Men kattdrömmen spann vidare och plötsligt så fanns hon där, i en Blocket-annons i början av sommaren. Jesper var kär och det blev så uppenbart att det liksom skulle sammanfalla med en viss 5-årsdag. Så jag ringde och fick prata med någon där skånska bredare än Gibraltar sund flödade i en aldrig sinande ström. Och visst ville hon att vi skulle vara bra människor, och visst ville hon att hennes kattbebis skulle få ett gott hem men att diktera några villkor låg inte för henne och ganska snart stod det klart att vi skulle bli fyra i familjen. Och en måndag för ett par veckor sedan så körde vi till den Skånska landsbygden och hämtade henne.
 
Den fjärde musketören är en lurvig fyrfoting och lystrar till namnet Fleur. Eller Fluffy. Eller Flurry. Mjauet, Pipet, Goset, Pip-Lisa, Odågan, Lurvet... Och häromdagen, när vi fick tacka nej till en rolig spontanresa eftersom vi inte hade kattvakt, så blev hon Fleur - den lilla fotbojan. Kär katt har många namn och vi har verkligen haft turen att fått en modell som passar vår familj perfekt. Hon älskar mat, hon älskar gos, hon är pratig och social och full av rackartyg, ja lite som den övriga cirkusfamiljen alltså.
 
Och än så länge kliar inga näsor heller.
 
Foto: Sara Zetterström
 
Spara

Hej från Göteborg

Här kommer ett snabbt hej från Göteborg som är en del av vår minisemester på tu man hand. 


Jesper och jag var på ett utsålt Ullevi och upplevde Håkan Hellström igår (och Eva Dahlgren. Och Amanda Jenssen. Och First Aid Kit. Och t o m Leila K... !) och vaknade upp bland rosa och gröna Morristapeter på Pigalle. Pust för intryck och njut i överflöd...

Nu ska vi fånga det sista av frukostbuffén och sen ge oss ut en stund på stan innan kosan bär av mot Skrea backe och familjen Lemke.


Sedan sist

Äntligen, kan jag väl säga, så har semesterkänslan slagit rot i mig tillräckligt mycket för att jag ska ta mig tiden att uppdatera bloggen. Här kommer en summering av vad jag haft för mig sedan sist:
 
När det var fullmåne en söndag körde jag ner till Karlskrona för att vara med på SUP-yoga. Jag kom dit lagom när solen började dala och vi paddlade ut mot Ljungskär där vi ankrade och hade den mest närvarande yogalektionen jag varit  med om. Kvällen var sval men vattnet var varmt när man stack fingrarna i det under avslappningen, där mitt i den dallrande månljuskäglan.
 
 
Precis lika vackert som månljuset är om natten, lika förtrollande är morgonljuset i burspråket i Hundraåringen, åhh man måste ju älska ljuset så här års!
 
 
När hela familjen till slut var lediga tillsammans så gick vi på festival. Äntligen fick vi uppleva Sveriges kanske vänligaste festival - Öland Roots. Reaggetoner i baktakt, bara veganskt i matstånden och människor i alla åldrar som dansade och njöt av musiken. Inte för ett ögonblick oroade jag mig när Boo sprang iväg med sina kompisar på området, faktiskt var jag mer orolig när hon satt och dinglade med benen vid klinten i solnedgången. Varför är det inte en självklarhet att inte en enda våldsbrott anmäls efter en stor musikfestival?!
 
 
Jag tänker absolut inte klaga på vädret, jag vet inte varför men jag upplever sällan dåligt väder som just dåligt (eller jo, semestern 2008 reste vi bokstavligen med ett regnmoln över oss vilken ände av landet vi än landade i och det ledsnade jag på) och inte heller den här sommaren håller jag med klagokören som ljuder. MEN, det har onekligen varit en ovanligt blåsig sommar så jag och Boo har bakat och pysslat inomhus en hel del. Här testade vi att göra chokladlöv och när den tråkiga väntan på att de skulle stelna var över kunde inte besvikelsen varit större "mamma, mörk choklad är inte alls god!". Förlåt, men det var ju det vi hade hemma (av eh, ja förklarliga skäl).
 
 
I förra veckan åkte vi ner till våra  kompisar som har stuga i Åhus, det blev strandhäng när solen sken och en heldag på Österlen när den inte gjorde det. Bland annat hälsade vi på Marianne, en stylistkollega som driver butiken Harrys Hardware och hyr ut sina ljuvliga små hus.
 
 
Innan vi for hemåt igen passerade vi Byggfabriken och fick badrumsinspiration, hur ska jag någonsin kunna bestämma mig för ett golv när det finns så mycket fint att välja mellan!?
 
 
I helgen svämmade jag nästan över av känslor. Först åkte jag till Öland och träffade Ida, ljuvliga pastelliga Ida som driver Nordic Remake ni vet, som var där och semestrade. Det var inte tyst en sekund och om jag inte hade lovat min familj att jag skulle vara hemma till middagen så hade vi nog kunna sitta där än för det tog liksom aldrig slut, eller blev aldrig konstigt. Pratet. Eller det var väl det som var det fina också, att vi stundtals kunde sitta alldeles tysta utan att det kändes konstigt. Jo, i några sekunder var det tyst i alla fall.
 
 
Och i förrgår då, så kom den där kvällen som vi sett fram emot sedan biljetterna köptes i november. Laleh i Borgholms slottsruin. Jag grät flera gånger och jag dansade och jag skrattade högt och det var alldeles underbart att uppleva alltsammans med Jesper och fina vänner. Vi vände oss flera gånger mot varandra i bilen när vi körde hem i natten, liksom för att förankra vad vi precis hade upplevt för några sekvenser var så magiska att man liksom trodde att det var en dröm. Som när svalornas kvitter och dykningar över borggården ackompanjerade Some Die Young i skymningsskenet... Hon är som ett väsen hela hon.
 
 
När vi inte haft middagsgäster eller varit på resande fot, (eller snarare efter att gästerna åkt hem och alla andra sover) så har jag frossat i nytillskottet på TV-fronten, HBO. Big Little Lies och Girls har fått fylla upp tomrummet efter SKAM och snart behöver jag något nytt, tar gärna emot tips på sevärda serier! 
 
Oh well, det var isbrytaren så att säga. Ibland måste man bara dra bort plåstret i farten för att komma vidare... Inte för att bloggen är ett gammalt skrapmärke precis men ibland funkar det bäst att bara gräva där man står för att hitta tillbaka till bloggrutinerna igen. I morgon kommer svärföräldrarna på rekordlångt besök och de har lovat att ta med sig en oanständig mängd körsbär så det kan ju sluta lite hur som helst. Jag vill prova körsbärsmojito, tänker att det blir signaturdrinken den här sommaren.
 
Foto: Sara Zetterström

Att fått något hållbart att samla historierna i

Jag tänker inte förbli långrandig kring det faktum att min löpträningsmodell tydligen smittat av sig på bloggen för om en ska vara helt frank så är det lite lågintensiv nivå på uppdateringsfrekvensen här också. Men det betyder väl att precis som jag sparar på knäna i löpningen så sliter jag inte på.. ehh, tangentbordet heller. Däremot tänker jag nog bli lite långrandig när det kommer till det jag egentligen hade för avsikt att blogga om för igår kunde jag hämta ut ett rekommenderat brev. Eller brev och brev, ett paket som såg ut att rymma ett mindre förskolebarn var det snarare och i skydd av en ansenlig mängd returpapper låg det ett delikat paket - en födelsedagspresent som vägde precis så där lagom mycket i handen för att man ska förstå att det här, det här är minsann inte kattskit. 
 
 
Jag är rent av lite hopplös när det kommer till omsorgsfulla inslagningar, för om det inte vore för att det kändes rätt otacksamt mot han som för ett antal veckor sedan snappade upp att jag fått en ny kärlek på pappershimlen (jo det finns en sådan, den ligger strax intill himlen för pennor som när man skriver med dem glider över pappret som en smörklick i en ljummen gjutjärnspanna, inte långt ifrån himlen med perfekt mjuka och skrynkliga linnelakan) i form av Sot, så hade jag väl låtit det där paketet ligga i all sin prakt till en regnig eftermiddag i juli. Som tur var inträdde månadsskiftet efter midsommar just idag och det har regnat oavkortat sedan i torsdags så jag bestämde mig för att öppna det direkt. Nu blir det pappersporr på hög nivå.
 
 
För väl där under så gömde det sig en ask. En ask med fasade hörn, och ett gjutet sigill i metall som känns kall när man drar med handen över det, format av pappersmassa från ett FSC-certifierat bruk som producerat kvalitetspapper mitt i djupaste småland i över 320 år. Omsorg och hantverk så det skriker om det.
 
 
När jag lyfte på locket så blandades doften av papper med doften av läder. Sånt där läder som man bara måste stryka över med handen av ren reflex (ja det blev en himla intensiv handpåläggning där ett tag), skinn som är vegetabiliskt garvat sedan 1873 (nåväl den vegetabiliska delen kom väl till först något sekel senare, där i början använde man sig av miljögiftiga ämnen som om det inte fanns någon morgondag, precis som alla andra) i Nora socken i Heby kommun nordväst om Uppsala. Sedemera "Case no 21" handgjort av sadelmakare Magnus Hernegran på Söder i Stockholm.
 
 
Ingen tvekan om att varenda streck, form eller ord som någonsin kommer plitas ner betyder något när man får en skrivbok adresserad på det här sättet. "Sot will bind your stories". Genialt.
 
 
På insidan av läderetuit så gömde det sig en handbunden skrivbok i åldersbeständigt papper från samma smålandsbruk, med utsökta små rundade hörn och öppen rygg. Och för att inte bli alldeles överväldigad av högtidligheten så är några av sidorna redan nedsotade, helt nödvändigt för mig som ni kan förstå. Jag som inte ens kan öppna vackra paket utan ett djupt andetag, än mindre bryta tystnaden på ett blankt pappersark utan att hålla andan.  
 
 
Och du som sedan lappen med poesin undrat hur tusan "R" kan veta vad jag heter så finns det två skäl. Det ena är att det liksom ingår att man får etuiet präglat med sitt namn där allra längst bak, så att det inte råder några tveksamheter om vems skrivbok det är. Det andra skälet är att skaparen av Sot, Robin Grann, är en skolkompis till mig från Designprogrammet. Hjärta på skolkompisar som gör hållbara och vackra saker av papper liksom. Och kikar man lite djupare ner i asken så uppstår det dubbel glädje för där ligger det en skrivbok till som man helt enkelt laddar om etuit med när sidorna fyllts i den första. I en värld när vi vanligtvis inte har en susning om var prylarna produceras så känns det tryggt och fint i hjärteroten att den här pärlan omsorgsfullt skapats inom tre länsgränser i Sverige. Tack allra käraste Jesper för att du snappade upp min önskan om den här jätte-jätte-jättefina presenten. Jätte-jätte-jätteonödigt nödvändig och alldeles underbar.
 
Foto: Sara Zetterström
 

Feelings of imperfection

Åhh jag hade så gärna velat teleportera mig till Malmö ikväll för just i denna stund har min forna frilanskollega Anna Björkman och fantastiska fotografen Anna Malmberg boklansering på Mineral (bara en sån sak) för att fira deras samarbete i bokbebisen Feelings of imperfection. Det skulle förresten kunna vara namnet på min självbiografi när jag tänker efter. Känslor en masse och ofullkomlighet i samma mening, japp -på pricken...
 
Jösses, bara bilderna får mig att vilja skilja mig från han som föredrar bredspackling före skruttig skönhet och bli en crazy chicken lady i ett gammalt ödehus på landet... Lägg därtill drömmiga texter och poetiska kapitelnamn och min inre bibliotikarie går ner i spagat av lycka. Via bokförlaget the New Heroes & Pioneers kan man bläddra i första kapitlen, och förstås köpa boken, här
 
Foto: Anna Malmberg
 

Ny energi

Just nu är jag inne i en väldigt energifylld period. Jag skriver just nu för är det något jag lärt mig de senaste månaderna så är det att inte ta välmående/energin för givet. Det var inte många veckor sedan som jag var tvungen att åka direkt hem efter mina 2-3 h på jobbet och enbart ligga och stirra i taket till familjen kom hem - totalt orkeslös. Men som tur var vände det och i snart en månad har jag jobbat halvtid och haft en stadig uppåtgående kurva. Och trots att jag f ö r s ö k e r köra med handbromsen i så är det helt enkelt inte min grej att ta det lugnt. Eller rättare sagt så vilar jag bäst när jag har något för händer.
 
Så i helgen vilade jag med något som skrikit efter min uppmärksamhet hela våren, nämligen mina rumslindar. Som jag älskar denna växt! Och det var hög tid för omplantering. Större krukor letades fram ur förrådet och det "ihopfällbara" planteringsbordet åkte upp under äppelträdet. Så mycket grönska att Hulken blivit avundsjuk!
 
 
Viktiga punkter när man planterar om:
  • vattna växten innan du planterar om
  • välj en större kruka, inte jättemycket större utan någon storlek bara. Åtminstone om du planterar om dina växter varje år. Dröjer det längre mellan gångerna kan man gå upp ytterligare i storlek (för stor kruka gör att jorden inte torkar ut och vem vill ständigt ha blöta fötter liksom?). Rengör krukan ordentligt och blötlägg ev. terracotta så att den blir ordentligt genomfuktad innan planteringen.
  • Fyll upp med några centimeter med lecakulor, detta för att undvika just blöta rötter.
  • Ta ur växten ur den gamla krukan och massera rötterna lite så att gammal jord och döda delar faller bort.
  • Fyll på med en skvätt ny jord och placera växten i nya krukan, fyll upp med jord på sidorna och toppen. När du vattnat sjunker jorden en aning och kanske måste man fylla upp med ytterligare lite.
 
Låt växten finna sig till rätta i sina nya skor innan du ger extra näring. Men så här års vill de annars ha det. Extra näring och energi. Vem vill inte det?
 
Nu har jag bara ett 20-tal andra gröna kompisar som också behöver lite kärlek...
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Tysken, fransmannen & Bellman

Egentligen är det här ingen riktig Bellmanhistoria, snarare en triss i glas. Sedan i våras äter jag så gott som glutenfritt - jippi säger min mage, tusan vad krångligt säger min hjärna och hjälp jag svämmar över säger skafferiet sedan ris-majs-durra-och allt-vad-de-heter-mjölen har flyttat in. Inte bara för mjölen utan också för resten av torrvarorna och även matlådor tänker jag att fina burkar från tyska Weck kan konkurrera ut plasten en gång för alla och de är ju, förutom praktiska, så fina att de inte behöver gömmas bakom skåpsluckor. Jag återkommer när de flyttat in.
 
 
Appropå flytta in, ända sedan jag och Jesper flyttade ihop strax efter millenieskiftet så har våra basglas bestått av franska Duralex Picardie. De är så gott som outslitliga, förutom för diskmaskinen som kantstöter något varje år. På torpet har vi de mindre tumbler-glasen och förut kunde man hitta dessa glas på loppis men senaste året/åren har intresset tydligen varit stort för det var länge sedan jag sprang på något och nu börjar det faktiskt bli glesare mellan glasen i köksskåpet. Lämpligt nog scrollade jag nyss över en svensk sajt med bra priser, tipstack till Weronica.
 
 
Ni vet den där frågan som brukar ställas i intervjuer: "-Ditt dyraste felköp?", kanske främst inom modebranschen men även vid hemma hos-reportage i inredningsmagasinen? På den frågan hade jag svarat "Pallovasen". Visst är den vacker så det förslår men sorligt ofta får den se sig utkonkurrerar av mer praktiska kollegor, för nästan inga av mina buketter vare sig privat eller för jobb, är långa nog för att göra den rättvisa. Nyss hemkommen från Gotland har jag den mindre varianten färskt i minnet, jag såg den i G.A.D's butik och den skulle faktiskt passa mina snittblommor bättre. Och formen är ju som sagt så otroligt vacker. Något riktigt behov finns ju egentligen inte i den här Bellman-historien, så en liten Pallo-vas hamnar snarare på villhöver-listan.
 
 
Bilder via Pinterest: 1 | 2 | 3

Ingen vanlig dag

Förra helgen var det alltså dags för det officiella födelsedagsfirandet. Japp. Det sjätte enligt Jesper och det kan tänkas att han himlade lite med ögonen när han sa det eftersom jag ä l s k a r att fylla år och han är lite mer ryckapåaxlarna åt hela grejen och ja kanske blev det lite fylla jämnt-stämning på hela den här födelsedagen som ju var den kanske mest ojämna, någonsin.
 
Men det råkade bara vara så att det först firades lite på jobbet och sen hälsade vi på Jespers släkt och någon dag senare träffade jag mina systrar och råkade dessutom befinna mig i närheten av konditoriet som gör THE födelsedagstårta och efter det, så småningom när vi landade hemma i Kalmar igen så gick vi ut och åt den sedvanliga födelsedagsmiddagen och efter det, dagen efter var det dags.
 
Då vaknade jag supertidigt, gick ut och sprang och tog ett morgondopp i havet, väl tillbaka hemma fick jag krypa ner i sängen igen för då kom de där två gulligaste med ballonger och frukostbricka och sjöng. Boo som alltid övar järnet innan men sen totalvägrar när det blir skarpt läge, hon sjöng som om det inte fanns någon morgondag och mammahjärtat ba boom-boom-boom-boom! ♥. Jag fick Napoleonbakelse och smoothie, pioner och ballonger, vilda blommor och en jätte-jätte-jättefin present som jag ska visa så fort den har levererats. På det stora hela så hade det kunnat vara en superjämn födelsedag, den här 39:e.
 
Foto: Sara & Jesper Zetterström

Maj i kvadrat

Plötsligt var den över, med råge dessutom. Jag pratar förstås om maj, min favoritmånad. Så här såg den vackraste, vårigaste och mest väsentliga månaden ut på  mitt Instagramkonto, följ mig gärna via @littlemissfixit!
 
 
1.) När jag slår upp ögonen på morgonen möts jag nästan dagligen av blommor på nattygsbordet, enklaste formen av vardagsglädje. 2.) Vare sig de kommer från rabatten eller frysdisken på Ica så är rabarberkräm en riktig försmak av sommaren. Just här var det första skörden av torprabarberna jag planterade i fjol ♥. 3.) Appropå fruktskörd så fick vi inte ner mindre än två träd i jorden under maj, redan i höst kan vi kanske skörda våra första äpplen och körsbär på Torpet. 4.) Minns ni den jättevarma helgen i mitten av maj? Det var så magiska dagar och sent en söndagkväll cyklade vi ner till T-bryggan vid Stensö och metade. 5.) Efter en stadig uppåtgång så räckte det med ett socialt event för att dra undan energi-mattan under fötterna på mig för ett par veckor. Jag försökte vara extra snäll mot mig själv genom att läsa, gå på massage och unnade mig även en spa-vistelse mitt i veckan... 6.) ..och många mysstunder. Här började jag min femte morsdag på bästa sätt! 7.) Maj betyder badpremiär och liljekonvaljer, det är sen gammalt. 8.) Torpet, vårt andra hem, fick inte bara frukträd. Nej, fler hallonbuskar, mer rabarber, Syrén, Schersmin, Pioner och Lavendel i långa rader planterade vi denna vårmånad. 9.) Äntligen fick mitt Lisalove-print en ram hemma i Hundraåringen (och jag skulle också gråta om det vore mitt olivträd...).
 
Dessutom fyllde jag år men det får bli ett eget inlägg.
 

Första intrycket

Efter en intensiv gårdag på hemmaplan så åkte vi ut till torpet och jag har mest legat i hängmattan som skuggades av körsbärsträdet. Den största ansträngningen har under dagen varit att peta upp solglasögonen när de gled ner på näsan av värmen...

Nej inte direkt va. Du gick inte på den säger du? Nåväl, nej riktigt så skedde icket. Istället började familjen med att utrymma huset inför städfirmans ankomst (bästa äktenskapsförmedlaren, säger bara det) med en frukostpicknick. Sen hängde vi på låset på vår favorit-handelsträdgård där vi omsorgsfullt spenderade åtminstone ett halvårs barnbidrag eller så. Vad gör man inte för att ge ungarna en bra uppväxt omgiven av... träd?!

Ja för det var ju det där med att vi nu är inne på vår femte torpsommar och tredje hussommar och fortfarande lyser de där träden med sin frånvaro

för de är ju så fjuttiga

. Jo tack, och fjuttiga lär de förbli om man aldrig planterar några.

Men i morgon, då händer det tusan magi för då ska vi plantera inte bara ett utan två familjeträd, ett äppel-trio och ett triss i körsbär.

På samma träd!

(ja inte både körsbär och äpple på samma utan två s k familjeträd var det alltså som konkurrerade ut vaccineringsmutor och gummistävlar från Polarn & Pyret

Viva ympning. Och när vi satt här på trappan för ett par timmar sedan medan solen började dippa bakom skogen så kisade jag i den riktningen och konstaterade att det hade varit väldigt tjusigt att göra en växtportal och snickra ihop en grind och verkligen skapa en entre?! Något i stil med den här inspirationsbomben från

boken Paradiset

. För jag är inte bra på att skörda mina sådder, att stänga av och inte hela tiden låta nya ideer växa till liv. Inte bra alls faktiskt. Och första intrycket är ju ändå  väldigt viktigt. Även för torp.

Foto: faksimil Sara Zetterström av boken

Paradiset


Mors dag, minigrävare & födelsedagsfirande

Avslutade denna kortvecka på jobbet med att göra studiebesök i Kalmars senaste och högsta hus, även kallad Kajalen, ritad av mina kollegor. Alltså den utsikten på våning 15! Sen hann jag knappt hem innan Jesper & Boo överraskade mig med födelsedagsmiddag i efterskott på en av mina favoritrestauranger och vi har nyss kommit hem. Imorgon fortsätter firandet, ja egentligen fyllde jag ju i fredags men eftersom vi reste till Sörmland då så bestämde vi helt enkelt att skjuta på det och det är inte bara det som ska ske den kommande långhelgen. Omensägerså. Gör en variant av Maddes veckolista:
 
I helgen som kommer...
 
...ser jag fram emot: att imorgon bli väckt med sång och frukost på sängen av mina två favoritpersoner men ungefär där slutar väl födelsedagslyxen för terasstvätt och klädkammarrensning står på schemat. Dessutom ska vi köpa träd och växter till torpet.
 
...får jag: ett lass grus till torpet och vi har hyrt en minigrävare som ska hjälpa oss med allt ifrån rabatter och vattenledningar till trädplantering. Dessutom har vi lånat in "Sveriges bästa grävmaskinist" i form av min pappa. Jag hade gärna lärt mig att gräva själv men just nu är vi lite tidspressade eftersom vi bara har helgen på oss och tar tacksamt emot all hjälp vi kan få.
 
...firar jag: förhoppningsvis även mors dag. Helst med en teckning från Boo även om hon notoriskt vägrar att göra dem på beställning. Och har jag varit riktigt snäll kanske det finns chans på en pion att plantera eller en bukett med liljekonvaljer som fullkomligt exploderat i skogarna häromkring.
 
Vad ska du göra denna långhelg?
 
Foto: Sara Zetterström
 
 
 

Hundraåringen 270°

Inte det bästa objektivet på kameran inför uppgiften men jag passade på i finvädret och klickade mig ett trekvarts varv runt huset. Den fjärde sidan består egentligen bara av en röd Volvo upptryckt mot fasaden och är inte mycket att se. Kalla mig gärna både estet och lat för det är enda sidan där bilen inte "förstör" huset när man angör Hundraåringen och dessutom råkar det finnas en altandörr 1 m från bagageluckan.
 
Här bor inte Söderström eller Petterström (jamen på riktigt, folk tror att jag heter det ibland - värsta hittepånamnet ju), här bor Zetterström.
 
 
Gamla finingången, till glasverandan förr i tiden, a k a "Tomtedörren". Det är faktiskt lite galet men vårt hus har ju liksom fem (!) ytterdörrar.
 
 
Tomtedörren används som det hörs på namnet främst den 24 december, eller så här års när morgonsolen skiner där och det är perfekt att äta frukost på trappan.
 
 
Här är min favoritplats, burspråket där vi har matplatsen, sedd utifrån. Jag älskar bråkigheten på allt som växer. Jesper har försökt tukta saker i över två år men hos mig få han inte gehör i den frågan. Men mig har han å andra sidan försökt tukta sedan -99 utan framgång.
 
 
Den här bilden gör ju inte riktigt huset rättvisa, jag måste byta objektiv och ta en ny tror jag. Fast å andra sidan så är dessa översiktbilder sällan särskilt charmiga men här ser man till exempel hur stor terassen är. Fast nu minns jag inte om jag räknade till 50 eller 60 m²? I framtiden vill jag öppna upp och sätta in dubbeldörrar där trefönstret i köket sitter nu och bygga en bred trappa från altanen så den bjuder in tomten mer. Åhh, det kommer bli fantastiskt! För fler dörrar behövs ju verkligen...
 
 
Vi har en vildsint rabatt och jag har fortfararande inte koll på allt som växer där, men Strutbräken är så dödligt tjusiga tycker jag, särskilt när de håller på att slå ut som just nu.
 
 
Förutom rabatten så finns det inte jättemycket kvar av den gamla trädgården, många av träden fick ju tyvärr stryka på foten (bl. a åtta äppelträd, gu' vad jag ältar detta) när de förra ägarna anlade fotbollsplan gräsmatta, men ett höstäppelträd och både vit & ljuslila syren har vi i alla fall.
 
 
Jag verkligen älskar vår gamla bod som inte ens hängde med i ommålningen av huset. Här har vi allt ifrån återvinning till gräsklippare (som vi inte använt senaste veckan som synes), ved och cyklar. Och det är även här hönsen kommer bo i framtiden. Den dagen vi förverkligare Attefallshuset så kommer bo'n stryka på foten. Det gör redan lite ont i själen på mig när jag tänker på det. Egentligen har vi utfärdat renoveringsförbud i sommar men jag tror minsann att vi måste göra något åt takavvattningen innan huset ramlar ihop av sig själv...
 
 
Det bästa med att bo i hus är att kunna gå ut i trädgården. Särskilt så här års - att känna alla dofter och höra alla bin som letar sig runt bland alla blommor. Har ni sett Bee movie? Om inte så gör det! Ett enkelt sätt för barn (och vuxna) att inse betydelsen av några av samhällets minsta invånare.
 
 
Här backar jag strax upp på altanen. Och på tal om det så är det vi ska ägna morgondagen åt. Att såpskura altanen, tvätta segeldukar och flytta ut möbler och växter för säsongen. Eller det är vad Jesper ska göra, jag ska rensa en klädkammare och plocka undan vinterkläderna för nu tror jag faktiskt det är safe att göra det.
 
Så, det var 3/4 av vår hundraåring.
 
Foto: Sara Zetterström

Det händer i helgen

Vaknade upp till solsken till en lördag som breder ut sig som mitteuropeisk turist på en svensk sommarstrand. Den här helgen gå mycket passande i omvårdnande tecken, efter en vecka som på många sätt varit ett bakslag. eller egentligen bara på ett sätt - energimässigt. Det är väl det som är svårt att vänja sig vid, att jag plötsligt måste vässa hörseln inåt och lyssna på de små, nästan ljudlösa signalerna i knopp och kropp för att inte åka på bakslag på vägen. För en dryg vecka sedan kände jag mig som mig igen (wihuu!) och sedan behövdes bara en social urladdning och lite för få nattimmar för att alla veckans eftermiddagar har krävt ryggläge och minimal input. Oh well, du lever du lär.
 
Alldeles strax ska jag ta bron över till Öland och Capellagården för att ta till mig fortsättningen på den workshop jag var med på i höstas om ekologisk hudvård tillsammans med Hudvårdsverkstan. Idag ska det labbas och vägas och smetas tills badrumsskåpet så gott som rymmer ett komplett kit av skönhetsvård, egengjort. Resten av helgen ska tillbringas i trädgården, antingen med händerna i jorden för att i framtiden kunna njuta av egna snittblommor eller med näsan i en sällsam historia.
 
Fin helg till er!
 
Foto: 1 Anna Bjurström - Hudvårdsverkstan, 2 & 3 Sara Zetterström - Little miss fix it