Världens bästa blomsnittare

Inte för att jag har några vetenskapliga belägg för att det just råkar vara världens bästa, men grym är den och det får bli dagens tips. Jag kan rent av bli smått förbannad när jag går i butiker och ser "hittepå-produkter". Ni vet sånt skräp som vi luras att tro att vi behöver - som snöbollsformare, köttbulleformare, ljusvässare, bananfordral (okej där har man iaf löst ett problem men undrar hur många gånger man verkligen använder det) etc. Sånt som bara bidrar till slentriankonsumtion och överfulla hem.
 
Men. När jag fick se den här lilla manicken för ett par år sedan så insåg jag att den verkligen skulle hjälpa mig, jag är nämligen värdelös på att snitta blommor och löper snarare större risk att få räkna på tårna i framtiden, när jag ska hantera en kökskniv för ändamålet.
 
Den heter Flower Power och kostar inte många kronor, jag köpte min hos floristen runt hörnet. Superenkel, fiffig och praktiskt. Hade den sen varit gjord med träskaft hade jag gått upp i brygga (så min rygg säger tack till plasten).
 
Idag känns det som fredag må ni tro, för ikväll tar vi båten till Gotland för en lång och härlig påskhelg. Men först ska jag kasta mig ut till torpet och styra upp den där borrarkillen som förhoppningsvis ska förse oss med vatten, hurra!
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
 

Renovering dag 5

 
Igår befann sig hela familjen snickarbralla ute på torpet. Aprilvädret gjorde skäl för namnet då det ömsom, spöregnade, ömsom blåste storm och däremellan sken solen som om det inte fanns någon morgondag. Vi satt inte enbart på farstubron och blåste såpbubblor utan hann med en del renoveringsarbete också.
 
  • De nya vindskivorna färdigströks med sista lagret färg innan uppsättning (oj förlåt, somnade ni nu), gissa om uthuset kommer skina i kanterna!
  • Gavelfönstret på vedboden målades.
  • De gipsade partierna remsades och spacklades
  • Två takbjälkar skrapades innan vi nästan dog av tristess.
  • Vi gick bananer med kofoten och rev ut köket, not accordingly to plan, som en direkt kontring till balkskrapningen.
  • Gräsmattorna klipptes.
Vi åt pytt i panna till lunch. Och rödspättor. Fast egentligen var det rödbetor men det är fasligt svårt att höra skillnad om man är en treäpplare och precis lärde sig ordet rödspätta för några veckor sedan. Mycket av tiden går annars åt till att dirigera Marsipansosen som förutom står för verbal underhållning gärna häller ut kakelugnsaskan över golvet, vattendunken på trappan eller testar smakupplevelsen i såpbubblor. Och om det inte var spartanskt innan så har vi definitivt nått den punkten när nu disken hanteras på golvnivå.
 
 
Däremot är känslan av att mycket gammalt skräp nu har åkt ut obeskrivlig. Spånskivor och skit. Sånt som binder fukt och lukt. Tyvärr har inte tidigare renoveringar gjorts särskilt varsamt varför torpet nu var en blandning av sekelskifte och 80-tal. Vi kommer visserligen inte att köra torpstil hela vägen men däremot väljer jag nya material med omsorg, som massivt trägolv till loftet och stenskivor till arbetsbänkarna. Det kommer bli några rundor till återvinningen framöver som ni kan se. Inklusive gratis träning.
 
 
Idag har jag ritat ett nytt kök som en direkt påföljd av att jag kom på en annan lösning när det gamla åkte ut. Och briefat rörmokaren. Och reviderat renoveringsbudgeten... Ommansägerså.
 
 

20 månader

Det är inte tu tal om att vi har en liten snackis i familjen (vem kunde ana, för hon har ju inget att brås på.. ehhh) och dagligen dyker det upp nya haranger och uttryck. Eller vem känner inte till det lilla otäcka djuret snigelkotten (som både är slemmig och sticks?) eller behöver ansa sina öronfransar i hörselgångarna lite till mans? (själv är jag numera proffs på att hålla mig för skratt). Treordsmeningar är vardagsmat och de svingar sig mellan "pappa läsa me-a" till "älven forsar fram" (?! en har ju tydligen närt Martin Emtenäs tronarvinge vid sin barm) fast vid närmare eftertanke så kan det lika gärna bli någon Sofi Fahrman:ish eftersom hon tidigare i veckan deklarerade: "läppglans luktar godis" medan hon plutade med munnen och sniffade med näsan.
 
En ba: a) Hur vet du vad läppglans är? b) och hur tusan vet du vad godis luktar(/smakar)?        
(???)
 
På a) svarar jag "farmor&farfar™" och på b) svarar jag "farmor&farfar™". Ni får själva lista ut vad som kommer från vem.
 
Fast chokladen kanske eventuellt jag är skyldig till. Förra lördagen när hela familjen hade vaknat till stod päronen (jag var alltså ett av dem, morsan-päronet, och pratar här om mig själv i tredje person - vilket för övrigt är något jag ska utredas för enligt min lingvistiska vän tillika barnets gudfar som kommer ta tag i det när vi träffas på Gotland i påsk) nåväl jag och Jesper, the Pears, stod och fixade frulle i köket medan Nymo sällskapade i bakgrunden och plötsligt hör jag ljudet av tystnad. Ni vet hur det är. Blir det för tyst är det något som är fel så jag frågar mannen (almighty): -Vad gör Bubbel Boo? (kärt barn har många namn) Varpå han slänger ur sig: -hon kollar på TV
 
??
 
Han hade lika gärna kunnat säga: "-Nä hon stack iväg på moppen och köpte frallor" det hade varit lika troligt. Eller nej, det hade varit troligare för vår onge har inte suttit stilla sedan hon föddes och inte ens intresserat sig för varken Teletubbies, Drömmarnas trädgård, Bamse, Pingu eller Babar när det visades fem decimeter framför henne efter två dygn på Autobahn. Så jag började ana oråd.
 
Han hade i alla fall rätt riktning inställd på föräldraradarn för jag hittade henne i vardagsrummet (där också tv:n finns att finna) men hon stod from som ett ljus (jaja, det heter kanske from som ett lamm eller som ett tänt ljus men ni fattar) med hela munnen full och handen som fastvuxen i skålen med oregelbundet brutna chokladbitar (som jag glömde kvar kvällen innan). Så vände hon sitt lilla ansikte mot mig och utbrast: Mmmmmmm...
Marabou.
 
Nej det gjorde hon inte för hon tittar ju som sagt inte på tv(reklam) men Mmmmm:et lät hon undslippa sig och smackade belåtet när hon konstaterade: Gott! 
 
Så inte har vi problem med att få i henne sallad inte. Frågor på det?
 
Foto: via Lotta Agatons Instagram

Bonbons - ny butik i Kalmar

Ute är det ett riktigt ruskväder men det hindrade inte mig från att huka under blombuketten för att gratulera Madeleine till hennes alldeles nyöppnade lilla butik Bonbons (däremot hindrade det mig från att köra spacklingsrace på torpet så imorgon håller jag tummarna för sol och målningsvänliga vindar). Vi lärde ju känna varann ordentligt under uppstarten av våra respektive verksamheter i höstas och det är häftigt att nu få se butiken som är en del av hennes företagande.
 
 
Jag var knappast ensam om att fira stans färskaste affär så någon översiktsbild av lokalen utan att fånga ett tjog ofrivilliga kunder har jag tyvärr inte. Bonbons som den heter är en blandning av retroprylar, vintageklänningar, handgjorda accessoarer och nya prints, allt utvalt av Madeleine själv. Som så ofta vid nylanseringar var det inte alla leveranser som kommit i tid men om sortimentet blir lite så där franskinspirerat med utvalda karameller som fina papper och udda inredningsdetaljer ser jag verkligen fram emot att se butiken på Smålandsgatan växa. Till och börja med kommer den vara öppen fredagar 11-18 & lördagar 11-14. Heja Madeleine!
 
 
Eftersom det blev ändrade eftermiddagsplaner ska jag istället iväg till en tapetserarverkstad nu och sen hämta upp mitt nya pass hos Polisen (förstå, om fem veckor är jag i New York!) och den gamla vanliga ongen på förskolan, trevlig helg!

Blommor till alla och envar

 
Idag är en sån där dag då jag vill ge alla läsare en ljuvlig bukett med vårblommor, eller varför inte smaskiga pioner i fång (även om de inte kommit i säsong än)! Tack snälla för feedbacken underbara läsare, ni är bara bäst! Jag har läst alla kommentarer igen och förutom att det hjälper mig att sortera bland image och personliga egenskaper så ger era ord en sån enorm kick och värme. Bloggvärlden är för mig så mycket mer ett forum för att lyfta, stötta, peppa och pusha än vad mycket av tidningsrubriker berättar om och det är jag otroligt tacksam för.
 
Veckan som gått har varit överfull av släktbesök, matförgiftning efter en thaibuffé (totalt utslagen hela måndagen, fy och blä), affärsutveckling (ett första möte, en stor pepp!) och ljuvligt mastiga renoveringsdagar vid torpet som gjort att jag somnat totalt ovaggad och tvärslut varenda kväll så gott som samtidigt som Boosa-gosa. Som alltid när bloggen blivit lidande ligger inläggen på hög i min hjärna och väntar på att få komma ut. Och de får vänta lite till för nu på morgonen har jag spelat in podd och snart ska jag på butiksinvigning för att sedan kvista vidare till det lilla huset vid skogens slut för några timmars härligt spacklingsarbete. Men sen så.
 
 
Happy Friday, sannerligen.

Simsalabim - röran är väck

Att ha kontoret hemma är ju både bra och obra. Bra för att man kan gå till jobbet i pyjamasbyxor och dålig andedräkt och typiskt obra för att man ibland börjar sortera tvätten istället för kvitton. Det fiffigaste jag har gjort med hemmakontoret är nog det här draperiet. På dagen, bland kvittona, är gardinerna öppna och på kvällen när man ska äta middag med familjen kan man dölja jobbröran utan att stänga ute kvällsolen helt. Simsalabim.
 
 
Nu ska jag ta helg. Först en familjefredag innan maken åker iväg imorgon på en välbehövlig kompis-weekend medan jag och Marsipanrosen får besök av hennes farmor&farfar™ som kommer med ett helt lass utemöbler till torpet. Himla bra. Eftersom vi råkade elda upp de gamla när pappa var här.
 
Glöm inte att lämna en kommentar (föregående inlägg) om du vill alltså. Se det som en tillgång och skriv in "Business Developement Manager" i CV:t vettja. Tack & bock!

Lite av mig, eller rätt mycket faktiskt

Idag är det en dag full av administration, kvitton och fakturor. Och förberedelser. Jag har planerat lite tomrum i jobbkalendern för att kunna renovera torpet innan högsommaren kommer och hantverkarna tar semester, men också för affärsutveckling. Något som är jättesvårt att hinna med samtidigt som jag tar hand om andra kunder så en hel del fokus på mitt företag som min viktigaste kund är inplanerat framöver. Dels för att jag varit igång ett tag och det är bra för både själ och företag att reflektera över tiden som gått, men även för att jag nu börjar märka vad jag tycker är roligast och vad jag vill utveckla mer.
 
 
Som ett steg i detta jobbar jag med min retorik. Eftersom jag är företagets ansikte utåt är det typ rätt viktigt att vi pratar samma språk jag och Little miss fix it. Och pratar vi förresten det språket som drömkunderna pratar? Visst låter det lite flummigt alltsammans och det är nog precis så det är innan saker faller på plats. Jag började hur som helst med att ställa en fråga till ett antal personer för att veta vad jag har att brottas med när jag ska övertyga en lyssnare och har den senaste timmen både skrattat högt och torkat bort en och annan tår. Inte för att sanningen svider utan för att det är lika viktigt att känna till och tro på sina styrkor som att hantera sina svagheter.
 
En av dem råkar dessvärre vara att jag är sjukt oteknisk, vilket resulterade i att utvalda personer nu hamnade i en meddelandetråd de inte riktigt bett om *rodnar*, men det är en he-elt annan historia.
 
Den allmänna uppfatttningen är att jag har nära till skratt, är praktisk, rättfram och (trots att jag inte bad dem värdera mitt utseende) rödhårig. Men det är väl lite så, att vissa personer liksom är rödhåriga i själen - som Jesper uttryckte det en gång när han tyckte att jag var lite väl... euhmmm... bestämd.
 
Efter en morgon med Marsipanrosen är jag benägen att förstå vad han menar. Varken mängd eller kulör is needed. (My precioussss)
 
 
Så för att hjälpa mig framåt får ni gärna ta er en funderare och beskriva hur ni uppfattar mig, Sara, personen bakom bloggen. Jag har ju redan fått en hel del varierande svar från människor som känner mig i köttet varför jag skulle uppskatta extre-ehmt mycket om ni som läsare skrev något om bilden utifrån. Gärna om första intrycket och vad det är som gör att ni fortsätter att läsa (det kan ju förstås bero på innehållet och inte på författarens personlighet förstår jag).  Medan ni funderar kan ni lyssna på låten som får mitt hjärta att bulta lite hårdare och känna lite mer just nu. Tusen tack på förhand och ha en fin helg! 
 

23. "it-prylarna" - plötsligt ser man dem överallt

Kom In-podden har lite börjat leva sitt eget liv, för även om vi har en programplan så kan det ju hända saker som gör att det tar en ny riktning. Som att Martinreda och Formrepubliken förespråkar oss att diskutera ananaser till exempel. Så kom det sig att vi i detta 23:e avsnitt berör fenomenet med it-prylar. Ni vet de där som alla har och som gör att en slits mellan att vilja vara "en av dom" och ha de fina (rätta) sakerna och att undra om man gillar dem för att man gillar dem eller för att man blivit så inrednings-indoktrinerad att man gillar't (lite som med komersiella radiolåtar som man plötsligt går och nynnar på, fast man vanligtviss lyssnar på jazz). Vi studsar mellan ananas och stödstrumpor så ratta in podden, vrid upp volymen och gör det där som just du brukar göra när vi är i etern!
 
Och hörrni, glöm inte att det är fredag för tusan. Happy happy!
 
Besök gärna Kom In-poddens alldeles egna Facebook-sida. Som vanligt hittar du podden på iTunesLibsyn eller via podcaster-appen till din smartphone.
 
 
 

De fattas mig i det nya

Jag har sagt det förr och jag upprepar mig visst, men det blev så påtagligt efter ett månadslångt projekt som tog slut och efter en vecka hemma med en 1,5-årings tandsprickning värd namnet. Det jag saknar mest med frilansandet är de självklara dag-till-dag-kollegorna som man får när man är knuten till en fysisk arbetsplats år efter annat. Mina kollegor varierar. Ibland är det en vältränad crossfitsgymsägare (försök säga det snabbt om du kan), ibland samma kollegor som för fem år sedan, ibland tre killar som programmerar och ibland en sprudlande frisör. Det är fint, att det varierar. Men jag saknar att slänga käft med någon som känner mig väl och jag saknar att få fråga hur helgen var och att någon vet att jag skulle göra just det eller det en kväll mitt i veckan och är nyfiken på hur det gick och att någon sticker in huvudet genom dörröppningen och knixar med nacken och säger "Fika!?" på det där sättet som egentligen inte är en fråga.
 
Jag är ingen solitär, och har aldrig varit. Jag behöver ett sammanhang för att komma till min rätt och bland andra människor funkar jag bäst. Jag behöver ganska lite, okej väldigt lite då, ensamtid för att känna att nu vill jag ha sällskap igen. Det räcker med en springrunda eller så för att rensa tankarna, eller en tågresa med blicken ut genom fönstret. Generellt alltså. Förstås. Undantagen finns ju alltid.
 
När de här bilderna dök upp i mejlboxen så blev jag så glad. För de är himla fina och för att jag vet precis vem som har stått och rullat ihop alla rullar tidningspapper precis så där och alltid, alltid gör sitt magiska så att jag nästan utan att fråga när jag ser en bild vet namnet på inredaren. Träffsäker planering. Van hand som vridit den lilla sticklingen just så så att den kommer till sin rätt i ljuset. Och ljuset ja, det är satt av en en fotograf som är fantastisk på alla sätt och vis. Kul att jobba med, grund och djup på samma gång. Designerduon, syskonen Knut och Marianne som alltid fascinerar mig och får mig att drömma om att själv rita möbler. Jag befann mig precis i studion intill med ett annat projekt och en kväll satt jag på värdshuset bredvid det inhyrda filmteamet som gjorde rörlig bild av historien om möblerna från norr och (tjuv)lyssnade till deras helikopterhistorier. Och det känns bra, inte som att hitta botemedlet mot cancer-bra, men som att vara en liten liten del av sagan om möblerna på bilden-bra. 
 
Fast det är människorna bakom jag saknar mest.
 
Foto: Oskar Falck, styling Martina Andersson för IKEA. Läs mer om NORNÄS  och se filmen här.

Word of mouth

Alltså kanske är det inte precis, preciiis det uttrycket betyder men man kan ändå säga att jag fått veta detta lite genom mun till mun-metoden. För ni som lyssnar på Kom In-podden kommer kanske ihåg ett februariavsnitt när vi spelade in från möbelmässan i Stockholm? Då berättade jag om förälskelsen i en liten vas som jag sett utan att minnas var. Igår fick jag ett mejl från en lyssnare/läsare som frågade om det möjligtvis var Eva Levins vas Consilium från Nordic Design Collective?
 
Oh yes!
 
Stort tipstack till Maria. Jag vet att det är lite fel ände att börja men eftersom jag precis kommer från ett byggmöte med snickaren som ska sätta sågen i torpet på måndag så kanske det får bli en slags utvigningspresent eller så. Det är något med det tunna lilla röret, den rejäla korken och glansiga porslinytan som gör något med mig. Jag gillar't. Ända ner i tårna.
 
Foto: produktbilder lånade av Nordic Design Collective

Hur man spenderar en söndagkväll på torpet

Den här helgen får nog stå för mitt livs "var det inte en timme utan fyra månder vi vred fram klockan?" Vi hade som högsommarvärme i solen. Och ljuset! Åh ljuset alltså. Min storasyrra och hennes kille kom och hälsade på och visst måste man se det som en välsignelse när gästerna föreslår en trädgårdsdag på torpet som bästa nöje? Sagt och gjort så drog vi på snickarbyxorna och packade grillkorv så det räckte och blev över. Tre femtedelar tog sig an trädgården som inte blivit antagen på decennier, 1/5 packade ner all inredning i kartonger och rev ut alla gamla spånskivor och de 20 sista procenten av oss sov sig igenom större delen av dagen eftersom den personen varit uppe minst fyra timmar efter sängdags kvällen före. Jag tillhörde inte de 20% tyvärr.
 
Tänk vad mycket en hinner med när en är nästan dubbelt så många som vanligt och den lilla stjälpredan befinner sig på en torpartomt a k a den bästa/största lekplatsen hon känner till. In, ut, upp för trappan, ner för trappan, blåsa såpbubblor, gräva i jorden eller studera faunan på gräsrotsnivå.  Så världens största tack till de båda som inte tycker om att göra inget! Det enda som grumlade lördagsbägaren var att jag glömde kameran. Eftersom vädret höll i sig även igår och det var en bra bit kvar av kvällen när vi hade klarat av både Öland ToR, IKEA och vinkat av mosterskapet så tog Jesper, Boo och jag en vända till.
 
Och jag känner mig lätt om hjärtat så där som man bara gör när något som fanns på önskelistan fast utom en endaste rimlig chans att kunna gå i uppfyllelse plötsligt helt otippat faktiskt gör det. Jag trodde att tomten skulle få stå tillbaka i år och att allt fokus skulle ligga på själva bostadsdelen, jag menar den att göra-listan räcker ju ett halvt varv runt månen redan nu, så att trädgården plötsligt är omhändertagen och lite extra älskad och redo att ta sig av massa bus och lek och crocketturneringar och roséglas i solnedgång då tänker jag att det är ett himla bra sätt att umgås det där. Medan man gör nytta. Och att gästerna sedan sa: ring när ni ska måla fasaden! innan de åkte.Det är liksom bara för mycket.
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
 

Pågående projekt

Det har varit extremt tyst på fixarfronten här på bloggen och främsta anledningen är att jag inte hunnit med så mycket när all tid gått till att vabba på dagarna och fixa det nödvändigaste på jobbfronten kvällstid samtidigt som jag försöker sy ihop torprenoveringsplanerna, snickare bokad v. 15. Men ett pågående projekt har jag och det är ett facelift på en av våra matsalstolar. När jag räddade den från en majbrasa 2006 så var den turkos. Omgående målade jag den vit så det var alltså så den såg ut när jag bestämde att den skulle få nya kläder. Jag fastnade för mullvadsfärgen i presskittet från Sadolin och tänkte att den skulle gifta sig fint med en naturfärgad lädersits och det är väl typ där jag är nu. I väntan på ett tillfälle att hyvla ner sitsen och såga ur lite av hörnen för att få plats med det betydligt tjockare skinnet och hitta en ersättare till det utom räddningar avstrippade taglet. Så länge erbjuder jag bara platsen till gäster jag inte tycker så mycket om eftersom man riskerar att få stickor där solen inte skiner.
 
Foto: Sara Zetetrström, Little miss fix it

22. Det berömda livspusslet

Ibland känns livet precis som en hög med magnetpoesi. Man ska jobba, skjutsa barn än hit och än dit, jobba lite till och renovera huset. Träna borde man ju, men så dyker något nytt spännande upp och plötsligt har någon influensa. Kalaset på lördag – hur blir det med det? Åh, det hade ju varit så kul att måla om den där väggen innan dess. Känns det igen? Ibland är livspusslet som ett sånt där 5000-bitars med mest blå himmel, svårt att få ihop helt enkelt. Vilka ord är det som bildar poesi egentligen? Vi pratar om livspusslet i Kom In-podden och vikten av att prioritera när allting verkar ske samtidigt.
 
 
Besök gärna Kom In-poddens alldeles egna Facebook-sida. Som vanligt hittar du podden på iTunes eller libsyn, fast smidigast är det ändå att prenummerera via podcaster-appen direkt i mobilen.

Bulor, båren och babuschkor

Vi är ju inne i ett vabbträsk igen (eller vi och vi, Jesper prickade lägligt in en tjänsteresa). Japp, idag är det den tjugonde vabbdagen sedan inskolningen. Det betyder, pure frustrationsuträknat, att Marsipanrosen varit sjuk 44% av sin förskoletid. Nu hör ju inte vi till de som verkar kunna planera en graviditet men gör någon av er det så se för tusan till att nedkomsten genererar dagisstart någon gång maj-september när bacillerna är lite mindre aggresiva. Ni kommer tacka mig.
 
Som om inte smittsamma sjukdomar vore nog så voltade vår lilla klätterapa ner från spjälisen igår. Vi hade kuddkrig och the time of our life (väldigt ojämnt eftersom jag stod på golvet och kastade kuddar på den i sängen försvarslösa Rosen som skrek av skratt) när hon plötsligt fick ett akut kulturellt behov och ville komma åt en bok som låg lite för långt bort och jag hann inte fånga henne i luften utan fallet var ett faktum. Direkt efter växte det fram en Kalle Anka-bula i pannan som skulle platsat i vilken tecknad film som helst, p g a volten från hög höjd i allmänhet och av att landa på en träkloss i synnerhet. Som vanligt förekom inte särskilt många tårar, själv hade jag nog grinat i en timme om det varit min panna, och medan jag ringde 1177 på skakiga fingrar deklarerade den lilla akrobaten att hon ville ha inte bara en utan "må-ånga glassar". Sen satt hon där och konstaterade mumsandes  "ramlade sängen, Boosan bula" inte helt utan förnöjsamhet i rösten (ni som följer mig på Instagram fick ju bildbevis igår, japp Kalle-bula it was).
 
 
Vårdguiden rådde mig att hålla henne vaken en stund längre eftersom det nu var läggdags och sedan väcka henne igen efter ett par timmar för att se att allmäntillståndet verkade okej. Så jag möblerade om hennes rum för att få plats med båren. Som jag älskar denna tokpraktiska dagbädd, jag sov där hela natten bekvämt och fridfullt med ett öga öppet. Eftersom vårt barn inte förstått sig på storheten i att sova i vår dubbelsäng så var det väldigt mysigt att för första gången på ett år vakna öga mot öga med en rufsig Marsipanros vars bula minskat till ett rejält blåmärke. Och den här gången hann jag fånga henne.
 
 
Idag har vi ägnat dagen åt att först göra alla vuxenlekar som att tvätta, diska, vattna blommor & laga mat och sen har vi lekt de riktiga lekarna som pussel, läsa sagor, måla och bygga babuschkor. Nu sover hon middag och jag ska fortsätta att leka hänga tvätt.
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Hur man trollar bort en febrig vabbdag

Som sagt, efter knappt fyrtio minuter ringde de från dagis och sa att Boo var sjuk. Igen. Jag tyckte hon kändes lite varm och såg aningens glansig ut på ögonen på morgonen men två gånger visade örontermometern 37°C och jag valde (läs ville) tro den så vi gick till förskolan. Vab igen alltså. Det. Tar. Aldrig. Slut.
 
På eftermiddagen när vi gungat och läst och gungat lite till och skypat med mormodern och ätit raggmunk och lyssnat på "mu-ulin" (favoritlåten Timber av Pitbull, vet inte var namnet kommer ifrån, kanske av frasen "you better move"?!) sjuttioelva gånger så rörde jag ihop en trolldeg, eller egentligen är det en play-doh-lera (men det blev det ju ingen göteborgsvitsig rubrik av).
 
Så fort barnet passerat stoppa allt i munnen-åldern så är det perfekt med deglek och mysigt att knåda och pyssla tillsammans. I en timme stod Boosa busa och knådade och byggde degtorn. Jag hann inte ens färga degen innan hon satte fingrarna i den och i början är den ju extra mysig när den är ljummen. Receptet är busenkelt och det mesta brukar man ju ha hemma:
 
Med alun:

2 dl salt
5 dl vetemjöl (antingen räknade jag fel eller så behövdes det mer mjöl, den ska inte vara kladdig utan slät och klibbfri)
2 msk alun
3 msk olja blandas med 5 dl kokande vatten 
Karamellfärg

Rör ihop torrvarorna och häll sedan oljevattnet över och knåda den till en jämn deg, om man vill kan man dela upp degen i bitar och färga med karamellfärg. 
I tättsluten påse/burk håller den ca 2 månader i kylskåp.

 

Utan alun:

2 ½  dl vetemjöl
1 dl salt
2 ½ dl kokhett vatten
1 msk olja
1 msk citronsyra
Karamellfärg

 

Rör ihop torrvarorna och häll sedan oljevattnet över och knåda den till en jämn deg, om man vill kan man dela upp degen i bitar och färga med karamellfärg. I tättsluten påse/burk håller den ca ett par veckor i kylskåp.

Kakformar i metlla kanske är lite vassa för små minifingrar men måttsatser, smörknivar och annat barnvänligt funkar precis lika bra. Att se den här lilla febertoppen knåda, klämma, stapla, trycka och platta till och att lyssna till de förtjusta ropen och ramsorna som bara hon själv förstår till fullo kan verkligen trolla bort stressen av att vabba för typ hundrade gången på två månader. Älskade unge.

 

Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it