Internet och klöver är allt jag behöver

Looong time no see! Jisses, jag har ett antal blogginlägg som jag kommer få bakåtpublicera eftersom jag haft noll och ingen kontakt(!) med bloggen i två veckor som ni kanske märkt. Först hade jag ingen nätuppkoppling (hej 2002) och sen kunde jag plötsligt inte publicera bilder, men nu så, ordningen verkar återställd!
 
Så, jag ville mest säga hej, jag är tillbaka, och kommer att publicera lite inlägg i kronologisk ordning så scrolla neråt imorgon eller så och läs ikapp vettja!
 
Ni har väl märkt att vi går mot vår!? Solen sken in redan vid 7-rycket imorse och jag for runt med kameran i Hundraåringen för att fånga ljuset innan jag satte mig på tåget. Ett favoritobjekt är klöverblomman i vardagsrummet, den jag f ö fiskade upp ur soporna efter att ha lämnat man och 1 m klåfingrighet ensamma en helg. Vem som helst kan ju förstå glädjen i en pånyttfödelse men detta tog lite som priset, blomman har liksom tredubblat sin storlek på bara några veckor!
 
Foto: Sara Zetterström

Pluttifikationstabellen

Fördelen med att driva eget är att man själv bestämmer över sin tid och planerar in jobben (nåväl, det finns ganska många parametrar som spelar in, men det är mindre toppstyrt om man säger så, dessutom är det ju liksom jag som sitter i toppen på mitt företag). Nackdelen är att detta även gäller vidareutbildning och inspiration, något som tyvärr sällan prioriteras. P g a enkel matematik. Jobb=cash in, kurs=cash ut.  Efter att ha gjort ett hyfsat första år som frilans men utan vidare balans bestämde jag mig tidigt efter tolvslaget att 2015 blir året för fortbildning och vidareutveckling av mig själv och företaget. Jag träffade en tjej från en firma jag vill jobba med som berättade att de delvis använder SketchUp. Veckan efter fick jag veta att en annan viktig kund också kommer jobba i SketchUp. Och jag kan inte SketchUp. Första steget blev alltså att anmäla mig till en kurs i aktuellt program. Genom Hildur fick jag nys om Cadelit. Inte den billigaste, men heller inte den dyraste kursen och framför allt den som verkade passa mina behov bäst. Vid tre tillfällen, tre dagar under våren, ska jag lära mig att behärska detta visualiseringsprogram. Och det är nu man som egenföretagare måste börja använda sig av lite krångligare matematik. Kurs=cash ut blir snarare kurs=inspiration+kunskap+nya möten+nya möjligheter=kompetensutveckling =cash in, i förlängningen. 

Idag har jag haft det första kurstillfället och det var så himla kul! Men framför allt väldigt lärorikt och jag känner mig så där bubblande glad som man gör första skoldagen efter ett långt sommarlov och man upptäcker att det börjat en ny kompis i klassen, en som man väldigt gärna vill vara vän med och som det visar sig även vill vara vän med dig.

Förutom kompetensutveckling så har jag börjat samla tankarna kring en grafisk profil och andra utvecklingsmöjligheter. Och vet ni, ibland måste man investera för att kunna växa, få ny kraft och ge rum åt nya möjligheter. Det är ganska enkel matematik när man tänker efter.


Hårda favoriter

Två nya hårda paket har flyttat in i Hundraåringen. Först fick vi den fina gjutjärnsmorteln i inflyttningspresent och för några veckor sedan blev det kärlek vid första ögonkastet när jag hittade det gröna marmorunderlägget på Lagerhaus (verkar vara slut på hemsidan där jag bara hittar ett sexkantigt ljusfat). Extra speciellt med det vita stråket som jag inte sett på någon annan skiva och den flyttas flitigt runt i huset och pryds ömsom av tomater och ömsom av ljusstakar.
 
Foto. Sara Zetterström

Don efter person

För mig är en viktig aspekt i inredning att anpassa munnen efter matsäcken. Med det menar jag att inreda varsamt och utan att glömma bort skalet, själva huset. Vårt hus har stått emot väder och vind i över hundra år och därför känns det naturligare att använda massivt trä hellre än den modernare parketten, spröjsade fönster snarare än stora glaspartier vid en framtoda renovering/ombyggnad. Till och med en sån liten detalj som den analoga termometern vi nyss satte upp valde jag en som andas mer Hundraåring än de digitala varianterna. Därmed inte sagt att man måste gå all in på den nationalromantiska stilen som präglade tiden då huset föddes, bara att jag tycker man ska fundera lite extra över uttrycket och hur man balanserar olika stilar om man funderar på att mixa.
 
Foto: Sara Zetterström

Aja baja mammas lådor

Trots att Boo numera är stor nog att resonera med (nåväl, i ala fall när hon har lust) så har låsanordningen till skrivbordshurtsen blivit kvar trots att det mesta av bebisrivet vuxit bort. Jag vet att många använder sig av de långa skohornen från Ikea men eftersom jag sedan jag blev mamma (och medveten om ftalater mm) försöker hålla nere antalet plastpryttlar så blev det istället enklaste möjliga lösningen med hjälp av rundstav och en läderrem som sätter P för klåfingrar i mina lådor. Den räfflade rundstaven i ek fanns på Bauhaus och remmen hos den lokala skomakaren. Och jovisst, ambitionen var förstås att borra hål för remmen i staven men vissa saker stannar liksom vid att funka ändå.
 
Foto: Sara Zetterström

Hur man rengör en damejeanne

Söndagar är typiska fixardagar. Eller hängardagar, så idag har vi hängt lite i torpet. Liksom kollat till det och försäkrat det om att vi inte glömt bort det. Och som jag längtar till sommaren! Appropå det, i somras fyndade jag ännu en damejeanne, i det ljuvligaste turkosa glas, denna gång på Lions loppis i Åhus. Åh så vackra de är i den där äldre modellen. Tyvärr var just denna så himla smutsig (hence the fyndpris?) och blev stående i garaget hela hösten men efter tips från min kompis Elin fyllde jag den med kokhett vatten och stoppade ner ett par tabletter maskindiskmedel och lät verka över natten. Sen "centrifugerade" jag den genom att ruska runt med ett par smådankar i, vispade även hjälpligt runt med en flaskborste i den övre delen och nu är den praktiskt taget som ny.
 
Så innan du överger en skitig damejeanne, testa maskindiskmedel alltså. Nu ska jag väcka en middagstrött Marsipanros så att vi får en skaplig kväll ikväll.
 
Foto: Elin Stierna & Sara Zetterström
 

Flyttens ABC

Den här gången flyttade vi själva, (när jag tänker efter så kör vi tydligen lite så varannangångs-principen med flyttfirma) dels för att det in i det sista var så osäkert vilket datum vi skulle få tillträde till huset (detta berodde på säljarnas lägenhetsbygge och en försenad fönsterleverans. Fönster är typiska bra-att-ha-grejer på ett hem i svensk december) och dels för att hålla kostnaderna nere. Jag efterlyste flyttips och fick en masse, plus att Ebba hade ställt samma fråga på sin blogg dagarna innan, tipstack till Frida. Här kommer mina bästa do's and don'ts;
 
Be om flytthjälp i god tid! Det är svårare att hitta på en ursäkt att inte hjälpa till när kalendern är tom. Två dagar innan jul är kalendern sällan tom men det finns många som tydligen hellre bär lite kartonger än julstökar. He-he. Ett stort tack till vår tappra skara!
 
 
Det finns säkert någon matematisk beräkning på hur många flyttkartonger en behöver, jag skulle tippa på kvadratmeterytan delat på två (är lgh 50 m² så är 25 kartonger rimligt) men sen finns ju så klart avarterna. De som lämnade vårt hus på 142 m² hade 27 kartonger och vi som kom från 109 m² hade 85 st (vad ska jag säga, jag är en samlare). Och då hade vi ändå r e n s a t. 
Flyttregel nummer 1. ALLT ska packas, och då menar jag A L L T som ryms inom 33x41x56 cm. Kuddar, vaser, hyllplan, kajaker och julgranar. Även andra format på kartonger, till viss mån plastsäckar och i något fall papperskassar men håll packningen så unison som möjligt så gör det flytten smidig och minskar antalet vändor mellan bostäderna. 
 
Om tid finns som sagt, rensa. Förråd, garage och garderober åtminstone. Kanske inte varenda låda i hela huset men gör en grovrensning och avsätt kartonger för sånt som ska till second hand för när man packat en sisådär tretti lådor så blir man lite mer selektiv (trots hamstersläkte).
 
Detta var min och Jespers femte gemensamma flytt så vi har liksom en buffé av flyttkartonger. Lådorna märkta "Kungsholmen" från Gotlandsfirman 2001 funkar fint, JÄTTENE från IKEA är både bra och prisvärda, kartongerna från Coop och Clas Ohlson är sådär. Sämst var de sprillans nya reklamkartonger vi fick från mäklarfirman, hållfasta visst men handtagen var katastrofala. Det är viktigt att det finns en liten kartongbit att vika in vid bärhålen för annars gör det skitaont, kolla det! Flyttkartonger är ganska dyrt och förhoppningsvis behöver man dem inte allt för ofta, dessutom är 85 kartonger rätt skrymmande (även som platta) och då är det bra att kunna  hyra/låna. Jag ringde firman som flyttade oss från Gotland och alla har kanske inte sådan tur men det slutade med att jag fick just låna de allra bästa kartongerna därifrån. Tack Miniflytt! Viktigt att tänka på då är att packa det sista/viktigaste som således packas upp först i de kartonger som ska lämnas tillbaka så en inte står där vid återlämningsdatumet och plötsligt vadar i bebiskläder storlek 56 (när "bebisen" numera drar 98/104).
 
 
Använd packpapp eller silkespapper till ömtåliga saker, skippa tidningspappret, så slipper man diska rent allt från trycksvärta när man packar upp.
 
 
Ha ett system med siffror (eller färger) för varje rum så att kartongerna hamnar rätt på en gång. Vissa förespråkar att skriva ner allt som packas i ett digitalt dokument som är sökbart: typ 3.17 (rum 3 - vardagsrum, kartong 17 - porlsinsänglar) men det tyckte vi blev för omständigt och istället använde vi dessa etiketter som jag hittade på Clas Ohlson med färgflikar med anteckningsyta och skrev ner det vi packade istället. Gult (soligt) vardagsrum, grönt (skönt) sovrum, blått (vått) badrum och rött (spisvarmt) kök. Vissa områden märktes helt sonika bara med innehåll; "skor", "städskåp", "kontorsgrejer". På nya stället sattes ett schema upp innanför dörren med tydlig förteckning vilken färg som skulle vart.
 
 
Packa en resväska med kläder för en vecka eller så och necessär, handdukar, mobilladdare, sagoböcker, gosedjur, välling, blöjor och allt som kan hjälpa eller stjälpa en tillvaro med en treäpplare. Se även till att det grundläggande till köket finns tillgängligt; diskmedel, disktrasa, handduk, skärbräda, kniv, snabbkaffe/te, koppar.
 
Ta blommor och växter separat, de gillar sällan flyttar och behöver lite varsam behandling, särskilt vid väderomslag (som vinter). 
 
Packa vikta kläder i kartonger eller väskor men hängande i sopsäckar eller resegarderober. Gör ett hål i botten av säcken och trä igenom ett tiotal galgar, tejpa eller stripa ihop dem och frakta liggandes.
 
 
Böcker flyttas bäst i papperskassar och magasin/tidningar passar perfekt i Pappis från Ikea (som man sen återanvänder till bebiskläder man vill spara).
 
Montera ner de mest skrymmande möblerna (som en pinnig barnsänghimmel) om det går. 
 
Tavlor kan lätt bli kantstötta men skyddas bra i bubbelplast.
 
 
Se till att det finns lampor i nya huset, det som är lätt i dagsljus är betydligt svårare i mörker, särskilt på ett nytt ställe.
 
Flytta inte luft, packa i väskor och annan vardagsinredning som lådor, tvättkorgar och återvinningskärl. Kläder eller skor exempelvis. Och klassikern, packa inte för tungt. Har du sjuttielva bronsstatyer i miniatyr så se till att åtminstone halva kartongen fylls med duntäcken och fjäderboas.
 
 
Packa viktiga och/eller dyrgripar noggrant och ta själv hand om frakten. Jag fnös lite åt detta och menade på att det inte gällde oss eftersom vi flyttade själva och allt i ett svep. Dessvärre letar jag fortfarande letade jag länge efter min kalender och mina smycken. De är alldeles säkert i någon av de icke uppackade lådorna, jag ska bara orka klura ut i vilken var i en kartong som mindre nogsamt ställts i förrådet, det är lätt hänt i allmänna villervallan.
 
Slutligen, förse bärhjälpen med mat och fika så håller de sig pigga och glada genom hela flytten. Och glöm inte att bjuda dem på inflyttningsfesten!

SFF 2015 i poddformat

 
Som alltid under mässdagar är det långa benet före som gäller, mycket ska hinnas med. Spana nyheter, nätverka, lyssna på inspirationsföreläsningar och passa på att hänga med kollegor. Den här gången hann Hildur och jag i alla fall ses mer än en kvart utöver poddtid men det var ju just fokus på en liten rapport ändå. Så här kommer radioversionen av möbelmässan i Stockholm, och har du planer på att besöka mässan under morgondagen så ligger trendutställningen i C-hallen och ingen annanstans. 
 
”Än en gång spelas Kom In-podden in från världens största mötesplats för skandinavisk möbel- och belysningsdesign aka Stockholm Furniture & Light Fair. Hur går snacket i montrarna, vilka färger dominerar 2015, finns det några favoriter bland utställarna och hur tusan förbereder man sig bäst för en mässdag. I podden pratar Sara och Hildur utifrån sina egna upplevelser med förhoppning om att inspirera till en vidare diskussion kring ämnet inredning. 100% obajsnödigt.”
 
Besök gärna Kom In-poddens alldeles egna Facebook-sida. Som vanligt hittar du podden på iTunes eller Libsyn. Senaste avsnittet kan du även lyssna till via Hildurs blogg.

Stockholm T o R

Nu är jag på hemväg från möbelmässan i Stockholm och ville mest tala om att jag lever, trots gles blogguppdatering. Dagarna har varit fullspäckade och jag kommer där ifrån fullmatad med intryck, nyheter och härliga möten (och en packning som skulle behöva en sherpa eller två).

Möbelmässan i siffror:
Första kvällen i huvudstan tillbringade jag med min BFF. Vi åt sushi och jämförde kroppsligt förfall. Antal år som bästisar: 19.

Första mässdagen sprang jag på en gammal bekant från min utbytestermin i tyska Wismar. Antal år sedan vi sågs: 8 (han var sig lik).

Mässdagen II hade jag tillfälle att äta lunch med en saknad kollega som jag inte träffat på ett tag, sist var på en endurotävling och nu alltså möbelmässan. Vanliga fikaraster verkar inte vara vår grej. Hon har längre hår nu men om hon inte klippt sig sedan vi sågs sist så växer det rätt långsamt ändå. Antal år sedan vi sågs: 12.

Jag har vinglas i väskan eftersom jag tecknade nya tidningsprenumerationer på mässan. Antal: 4. Mvh Lättlurad.

Som om inte övrigt vore nog toppade jag packningen med nya (tunga) snyggböcker. Mvh Hulken. Antal: 3.

Det blev tight till avgång efter att jag sprungit från försenat pendeltåg genom Centralstationen med 40kg packning. Antal minuter till godo: 1.

Blåa och gröna och ännu fler blå nyanser som kunde skönjas i mässhallarna. Antal: oräkneliga.

Personer i en Hundraåring som jag längtar alldeles ofantligt mycket efter nu. Antal: 2.

Antal dagar tills jag förhoppningsvis gör det här igen: 363.

SFF-selfie.

Hallå hallen!

Vissa dagar är bara li-ite härligare än andra. Jesper är hemma efter en vecka i Stockholm, Boosan vaknade som en liten solstråle och påklädning/tandborstning/förskolelämningen gick som en dans. Chockad (och sminkad för första ggn denna vecka, världskrigsmornar behind us) sitter jag här och undrar vad som hände egentligen och tänkte inleda denna fredag med det rykaden färska hallavsnittet av Kom In-podden.
 
Om köket är hemmets hjärta så kan man säga att hallen är det första intrycket. Viktig och ofta svårmöblerad med många funktioner att fylla axlar den en av de tyngre birollerna. Vi säger alltså hallå till hallen, till funktioner, till förvaring och till trapplösningar. Hildur har bl. a haft en funktionell enkvadratare och en hopplöst svårmöblerad hall modell balsal och vår förra hade ju fiskar i taket. Till och med Spindelmannen tittar förbi i det 48:e avsnittet av Kom In-podden och jag funderar för fullt vad vi ska göra med Hundraåringens hall.
 
Besök gärna Kom In-poddens alldeles egna Facebook-sida. Som vanligt hittar du podden på iTunes eller Libsyn. Senaste avsnittet kan du även lyssna till via Hildurs blogg.
 
 

Hemnets minsting, om jag fick bestämma

Jag brukar ju inte skriva om Hemnet-objekt, dels för att så många andra gör det plus att jag själv sällan finner något större intresse i de likriktade stylinghemmen. F ö kollar jag Hemnet än mer sällan nu när vi köpt hus (i ren självbevarelsedrift för impulsiva mig, tänk om drömmarnas drömhus plötsligt dyker upp, no offence Hundraåringen) men denna vecka är det två objekt som fastnat på näthinnan tack vare vänners flöden på Facebook och många av er har efterfrågat mer analys och hur jag konkret tänker kring inredning så här kommer ett objekt att resonera kring.
 
Kanske det minsta lilla hus jag sett på länge finns på Kungsholmen i Stockholm och säljs via Erik Olsson. Blott 28m² (i två plan!) En macrotrend (gigantiska trender som påverkar oss alla) är ju att bostäderna blir mindre, dels för att vi blir fler människor som ska få plats på samma yta men även för att man aktivt väljer att leva mer småskaligt, man downsizar. Det största problemet vid små ytor är att fylla alla funktioner och det var därför jag fastnade för det här lilla huset. För det misslyckas så totalt i just den frågan.
 
Visst, tanken är nog snarare som någon form av veckoboende a la övernattningslägenhet men förstå vad kundgruppen kunnat växa om man presenterat huset i sin fulla potential. För kärlek har det ju onekligen fått både i materialval och layout. 
 
Ex. genom en tvättmaskin i köket (väldigt kontinentalt), en lean in closet på den tomma köksväggen, förvaring under sängen, en tydligare arbetsplats/multifunktionell bordslösning, badrumsförvaring samt en sammankoppling mellan ute och inne eftersom den lilla gården är så intim och fantastisk -exempelvis genom smala dubbeldörrar med glas istället för fönstret. Golvvärme hade på sådan liten yta kunnat ersätta elementet för värmeförsörjningen.
 
Okej, om man resonerar så här så kan ju a l l a bostäder optimeras förstås. Jag tycker bara det blev så tydligt att man inte tagit till vara på hela potentialen av detta fina lilla hus, och det kostar ju ändå som en nyrenoverad tvåplansvilla i Kalmar. Vad tänker ni när ni ser ett objekt som detta?
 

Tavelpanik

Ni vet hur det är när man flyttar in i en ny bostad, eller när det är nytapetserat eller nymålat. Hål i väggen-ångesten som brukar infinna sig! I alla fall på mig. Nu är väggarna knappast i särskilt gott skick men jag har ändå svårt att få upp något på väggarna i Hundraåringen. Nä, istället ligger tavlorna i högar på golvet, eller står lutade i rader mot väggarna. Tavelpanik skulle man kunna kalla det. En fining har dock fått komma upp, på en befintlig spik, för jag tyckte bara att det var så sorgligt att detta underbara print legat i ett papprör sedan i mars. Så nu hänger den där, den lilla sjöjungfrutavlan Mermaids belong by the ocean från For good luck. Ska en vara petig bor vi ju vid Östersjön, vid ett sund. Men kust som kust tänker jag. 
 
Foto: Sara Zetterström

Godnatt har jag sagt!

Att byta jobb, skilja sig eller flytta är ju väldigt livsomvälvande saker för vilken vuxen som helst så jag är egentligen inte det minsta förvånad att Marsipanrosen började sova sämre några dagar efter flytten till Hundraåringen. Hon som sedan 10 månaders ålder alltid efter sagoläsning somnat i sin säng, legat i sitt rum sjungandes eller tittandes i en bok och så småningom somnat ändrade på inte bara sina egna utan hela familjens kvällsrutiner när hon kväll efter kväll, gång efter annan kom ner för trappan med än den ena och än den andra ursäkten, oftast att hon bara "ska pussa och krama godnatt". Igen och igen. Sånt som en förälder knappast kan argumentera emot.
 
Idén om ljudböcker kom ganska omgående (inte efter en kväll av jojospringande i trappan men när det började bli en vecka av dessa utdragna nattningar så), eftersom hon älskar sagor tänkte jag att det kanske kunde hjälpa henne att komma till ro om hon fick lyssna på fler böcker efter vår vanliga kvällrutin där jag eller Jesper läser några utvalda. Så vad gör man då för att frigöra sig som evig sagoläsare, jo man köper den där cd-spelaren som man själv suktat efter i ett decennium men aldrig köpt!
 
 
På behörigt pillavstånd men ändå med praktisk på-och-avstängning genom att dra i sladden kan hon nu själv bestämma när sagorna ska börja och sluta uppe på rummet. Mamma Mu och Lilla spöket Laban är månadens favoriter och dem lånar vi gratis på biblioteket. Ibland går hon själv upp till övervåningen och kryper upp i sängen för att lyssna en stund, något som jag aldrig hindrar henne ifrån för jag tänker att det är så himla mycket bättre för fantasin att lyssna på sagor än att titta på film. Dessutom kan hon samtidigt leka med annat -som dockskåpet, legot eller målarboken under tiden.
 
 
Och kvällarna då? undrar ni. En gång har hon kommit ner, för att be om påfyllning av välling, sen Mujispelaren flyttade in och vi har alla fått längre och lugnare nätter. För vissa saker måste man bara vänta på det rätta tillfället.

Så slipper du kladdiga glassfingrar (husmors DIY)

Vabruari närmar sig med stormsteg och det vet ju alla att det bästa botemedlet mot de flesta åkommor (feber, halsont, tråkiga föräldrar) är glass. Trots minusgrader på termometern så har just den här medicinen en tendens att smälta fortare än småpatienter får i sig den men världens fiffigaste knep mot glassdräll har du förmodligen i kökslådan utan att veta om det. Bullformar.
 
Ta en form, skär ett litet snitt i mitten (det var mamman som skötte just skärandet), trä den på glasspinnen och vips är problemet löst! Har man bara formar i silikon kan man ju offra en sån och återanvända den vid varenda glassfest, Vabruari kan ju vara längre än man tror...
 
Foto: Sara Zetterström

Ingen rök utan eld

Jag nämnde ju något om röksanering i ett tidigare inlägg. Oh well, det här med att ha hus det når liksom nya höjder på allt-som-kan-gå-fel-skalan. Om jag säger så här, för några veckor sedan stormade det ganska friskt i våra trakter (om man med friskt menar såinåttahelvete) och det mest logiska för mig på lördagkvällen var att krypa ner under täcket, starta ett avsnitt av Suits, hålla mannen i hand och hoppas att taket skulle sitta kvar när vi vaknade. Det var bara det att stormen hade en annan bild av lördagsmys och när det kommer till undertecknad och Egon så kan vi säga att det står 0-1. Typ.
 
Det stormade som sagt, runt 27 sekundmeter - fönster skallrade, skorstenen ven och belysningen darrade (nä, där överdrev jag, lamporna lyste faktiskt stadigt, vi bor ändå i ett centralt villaområde) men det gjorde mycket för stämningen eller hur). I vanlig ordning eldade vi i kakelugnen på kvällen och den både värmde och spred ett betryggande lugn i den lätt omskakade småstadsidyllen där övervintrade studsmattor ven ikapp med luftburna soptunnor. Så.
Efter att ha gett upp och till slut sövt den vinterstormsexhalterade 2,5-åringen i bilen (kryssandes mellan ovan nämnda soptunnor och studsmattor) och i väntan på den djupa sömnen som passar bäst vid en transport mellan bil och minisäng så tände kaminkvinnans man en brasa i kaminen i sovrummet. Detta eftersom det kändes som om de två valen på hela jorden var att sitta och pratskrika till varann i soffan för att överösta Egon, eller gå och lägga sig. Klockan 21. Ännu ett poäng till Egon.
 
Ja för vi använder nämligen Hundraåringens största rum som sovrum. Detta eftersom vi måste upplåta ett av sovrummen till simfötter, bra-att-ha-möbler (oftast produkter som utgått ur Ikeasortimentet), bebiskläder i strl. 56-92 och tält a k a sånt som vanligtvis bor i ett förråd. Om en nu råkar ha något sådant (till skillnad från oss). Alltså har vi en kamin i sovrummet.
 
Lagom när jag ska bära in ongen de två meterna från bilen medan jag parerar bildörrens vindkast med höger del av ändalykten och mannen krampaktigt håller upp bakdörren åt oss går brandvarnaren. Mannen får tyst på eländet (genom det mest naturliga, att ta ur batteriet) och barnet förpassas vidare utan missöden till sin säng. Så vi gör kväll; borstar tänderna och släcker på nedervåningen, varpå min känsliga näsa börjar ana oråd på nedersta trappsteget och efter några snabba kliv uppför trappan står det klart att kaminen tydligen kastat in handsken och istället för att puffa ut röken genom skorstenen helt sonika har puffat ut den i vårt sovrum där det förutom det mest obvious som säng också befinner sig 20 flyttkartonger med varierat innehåll och ovan nämnda förrådsinnehåll. Lägg därtill typ 7 garderober öppen klädförvaring.
 
En meter tjock grå korvgrillningsrök hänger likt dimman i Lützen som en grå lovikkavante ner från taket. Vi galopperar ner med det sovande, lätt rökdoftande, barnet (dörren till hennes rum var tack och lov nästan helt stängd) och försöker att inte drabbas av panik. Nä, istället sätter vi hårt mot hårt och öppnar tre fönster under pågående storm som den mest naturliga sak i världen och ägnar den kommande halvtimmen åt att invirade i duntäcken klamra oss fast och fungera som ankare åt fönstrena så att vi när vi vädrat klart ska ha några fönster kvar att stänga. Med glas i.
 
Aldrig ha en eld brunnit ut så långsamt. Och aldrig har det varit så skönt att krypa ner i en (rökskadad) säng som runt midnatt när lukten var tillräckligt uthärdlig för att vi skulle kunna somna.
 
Jag vet inte om det var någon som märkte det på mässan men faktiskt så kände jag på kvällen efter Formex att min kavaj luktade lite rök...
 
Toché Egon!
 
Foto: Sara Zetterström
 
Sovrummet som det ser ut idag, med minimal rökdoft, och kaminen som inte längre är betrodd sin huvudsakliga uppgift.