Dags för inflyttningsfest

Vad roligt att ni gillade min lista och har vett att uppskattar höste! För jösses vad höst det är. För exakt ett år sedan var jag en precis lika höstig dag på platsbesök för första gången på sjunde våningen i Riskvarnen, ett pampigt hus från 1906 precis bredvid kajkanten. Utsikten över Ölandsbron, ljuvlig!
 
 
Reklambyrån Wilson Creative behövde ett nytt kontor och Tengbom fick uppdraget att skapa det. Jag är mycket tacksam över att ibland få jobba med mindre projekt likt detta, små projekt som förvisso alltid håller högt tempo men också hög kreativ nivå och snabba puckar, perfekt för mig som uppskattar omväxling.
 
Efter visningen av lokalerna så hade vi en workshop med en handfull anställda, fastighetsägaren sade sedan sitt och inte minst de blivande hyresgästerna kom med vidare feedback och önskemål och utifrån deras behov tog vi fram ett förslag på disponeringen av ytorna. Efter ytterligare ett par månader satt jag med färgkartor och materialprover för att skapa den efterfrågade känslan med ytor som kan användas till flera aktiviteter, med en fast inredning som är både funktionell, stilbildande och flexibel, och en målsättning att skapa någonting långt ifrån de klasssiska cellkontoren. Som alltid försökte jag få med så mycket naturmaterial som möjligt varför köket går i rostfritt, kork, trä och läder. Hårda material som möter mjuka och kalla färger som möter varma och skapar balans.
 
Att man direkt från hissen möts av ett babyrosa soffbås och att en knallblå kyl tronar i mitten av lokalen bidrar till känslan av något oväntat, en viktig krydda för att skapa en dynamisk inredning.
 
Så här såg det ut före:
 
 
Och så här blev det, jag fotade lokalerna de skälvande dagarna innan slutbesiktningen:
 
 
Det här är ungefär samma vinkel som före-bilden, lite skillnad ommansägerså:
 
 
Hejdå plastgolv, trånga korridorer, dolda pelare och låga undertak. Hej kreativa möten, rundpingis och smarta reklamkampanjer.
 
 
Processen från ax till limpa fungerade helt drömmigt då jag vid en period nästan dagligen kunde vara på plats och stämma av detaljer med hantverkarna i lokalen. Nu har de bott in sig i ett par månader och imorgon är jag bjuden på inflyttningsfest vilket jag ser mycket fram emot. Wilsons fester brukar vara något alldeles extra och det känns särskilt fint att blicka tillbaka på en grym process trots att jag under den här perioden både var sjukskriven och egentligen mådde som sämst. Det var mycket tack vare projektets positiva energi som jag kom upp i sadeln igen så fort, trots allt.
 
I förra veckan släppte fastighetsbolaget Kifab en liten film om projektet, spana in den så får ni både se det inflyttade resultatet och mig in action.
 
 
 
Spara
Spara

Jobb och jobb

Idag ska jag och min kollega Elin hänga i en sporthall hela dagen. Det låter ju rätt svettigt och det blir det nog, fast inte i den vanliga atletiska betydelsen. Nej, Tengbom står nämligen som tävlingsvärd under Entreprenörskap på riktigt 2017, som är länets stora mässa för Ung Företagsamhet och vi ska bedöma 130 utställare i katergorin Årets monter där koncept, sälj och estetik bedöms. Vinnaren ska upp till Stockholm och tävla i SM i maj så det gäller att vi verkligen sållar agnarna från vetet. Till vår hjälp har vi valt ut några av våra fantastiska samarbetspartners i stan så det blir garanterat en rolig och intensiv dag. Själv ser jag det som en liten avstäming i vad jag orkar med just nu för jag tänker att jag måste börja med lättsamma, energifyllda små uppdrag för att komma tillbaka på banan igen.
 
För tre veckor sedan höll jag i en inspirationsföreläsning för ett gäng av utställarna och det ska bli kul att se om de tagit till sig några av de tips jag gav för att bygga en vinnarmonter. Idag är det extra tydligt att det finns jobb, och så finns det jobb (som inte känns som jobb). Det här är definitivt ett sådant uppdrag som det sistnämnda. Så här ser en av Tengboms montrar ut, när vi vill snacka parametrisk design. Men det är alltså inte dagens uppdrag.
 
Foto: mobilbild Sara Zetterström, Little miss fix it
 

Bakom kulisserna och säg det som varar för evigt

Transistor Film har lagt ut en liten filmsnutt som visar det som hände bakom kulisserna när vi gjorde höstens reklamfilm för KLT. Ni har ju redan fått se bilder här på bloggen men jag tycker filmen är söt för den visar precis hur det är att jobba med styling - ett himla spring och rätt oglamouröst men också väldigt roligt och det tycker jag lyser igenom. Jag är så glad över det här 1,5 året tillsammans med "mina killar på kontoret" som Boosan säger om Tom, Daniel, Peter & Fredrik och det var med tungt hjärta som jag sade upp min kontorsplats häromdagen. Det är mycket som slutar med 2015, frilansliv och eget kontor. Men det är å andra sidan mycket som börjar med 2016 och efter en rejäl försening är det väldigt snart dags för ännu en förändring, imorgon kan jag förhoppningsvis berätta mer!
 
 

Bakom kulisserna: KLT - Närtrafiken from Transistor Film on Vimeo.


Min styling i reklamfilm för KLT

Jag lovade ju att ni skulle få se resultatet av den lilla filminspelningen jag jobbade med i oktober innan dagen var slut, och nu är det inte många minuter kvar men håll till god.
 
Redan när vi flyttade ihop i september i fjol hade vi en vision om att göra massa roliga uppdrag tillsammans mina kontorskollegor på Transistor Film och jag. Det skulle dröja dryga året innan det blev verklighet men nu så, den första samproduktionen är i hamn och filmen som vi gjorde tillsammans för Kalmar Länstrafik har precis haft premiär på TV4 och de lokala biograferna.
 
Idén kändes kul och mitt uppdrag från reklambyrån Kreation var att skapa en vardagsrumskänsla i en vanlig busskur.
 
 
Först gjorde jag ett enkelt moodboard för att sätta stilen. Efter briefen tänkte jag mig en ganska ljus men ändå karaktärsfull inredning i skandinaviska toner. Emma von Brömssens tapet Dancing Cranes för Eco Wallpaper fick utgöra grunden.
 
 
Dagarna innan skulle det lösas hur en busskur tapetserades på bästa sätt. Jag bestämde mig för att prefabricera masonitskivor som visserligen är mer instabila men också betydligt lättare att förflytta än MDF- eller spånskivor. Det är alltid lite spänt inför plåtningar på location, man måste baklängesräkna på alla möjliga scenarios som kan uppstå och ha back up-planer för allt. Kylan och spöregnet gjorde t ex att smältlimmet inte fäste, så vi fick stripa fast skivorna och det blev faktiskt bättre i slutändan.
 
 
Trots hårdbevakning av väderleksrapporterna och en prognos som sa upphållsväder så regnade det ihållande hela förmiddagen på inspelningsdagen. Dessutom läckte busskuren som ett såll men en stor pressenning räddade mig och rekvisitan tills det utlovade uppehållet äntligen kom. Det var inte helt enkelt att bygga en scenografi för en kamera i en jätteplastpåse, och som extra utmaning utan att få bildvinkel genom kameran...
 
 
Att rodda en filminspelning på en trafikerad väg var liksom ett projekt i projektet men alla i teamet är verkligen proffs och allt var planerat i minsta detalj, från elaggregat till solljus.

 
Det var den längsta arbetsdagen på länge, från tidig morgon till sen kväll, och jag hade aldrig klarat det utan Matilda som assisterade mig på inspelningsdagen och dagarna innan. Så mycket bära och skruva och förbereda och fixa. Här gör jag den sista handpåläggningen och som ni ser var det en rolig dag på jobbet!
 
 
Så här blev resultatet (tänk vad mysigt det skulle vara att vänta på bussen om alla kurer var inredda lite mer hemtrevligt). Jag vill rikta ett stort tack till Input Interiör för fina möbler, till Kalmar Stadsmission Second Hand för lån av diverse rekvisita och inte minst för att jag genom dom kom i kontakt med deras f d Visual Merchendiser Matilda. Det är en ynnest att få jobba med någon som förstår vad som behöver göras utan att vänta på order. Dessutom var det roligt att få använda Sverigemotivs nya print av Kalmars gamla vattentorn, innan det egentligen var lanserat.
 
 
Och så här blev filmen.
 

På skrivbordet idag

Ni som följer mig på Instagram såg kanske en entré från ett känt arkitektkontor swisha förbi i förra veckan? Den kommande månaden jobbar jag nämligen på ett inredningsuppdrag tillsammans med Tengbom, en efterlängtad kund och otroligt lärorikt. Samtidigt som jag gör detta på 100% så jonglerar jag övriga uppdrag parallellt och framför allt försöker jag planera in jobben som kommer efter detta. Idag har jag dock pappersarbete på mitt skrivbord, bokföringen måste skickas för redovisning och om en knapp timme ska jag till kontoret och träffa min adept.
 
Ja ni hörde rätt. Kan ni tänka er, efter det där frukostseminariet så fick jag frågan om jag ville bli någons mentor. Moi!? Känner mig otroligt hedrad och efter ett par gemensamma möten tillsammans med Nyföretagarcentrum så har vi alltså vårt första riktiga mentor/adept-möte på tu man hand idag. Jag ser fram emot att ta del av de funderingar och mål som kan tänkas komma på tal och förhoppningsvis kunna dela mina modesta erfarenheter som egenföretagare. Schhh. Säg det inte till till någon men jag tänker att det är jag som kan lära mig ett och annat på vägen...
 
[ o ]: Sara Zetterström

Sneak peek på reklamfilm

Typiskt tecken på rolig dag är när man går och lägger sig och det nästan inte går att somna för att benen värker så mycket, och man börjar räkna efter och inser att den 14 timmar långa arbetsdagen endast innehållit 20 rumpsittarminuter...

Jag ska visa och berätta mer om reklamfilmen snart men skickar med en lite bild bakom kulisserna så länge. Här byggdes det alltså ett vardagsrum i en busskur, snacka om compact living.





När jobbet inte är jobbigt

Idag har jag haft en sån där dag som gör mig så innerligt tacksam. Att det är mitt jobb att dela kontor med ett gäng sköna människor som jag kan göra reklamfilm med, att det även är mitt jobb att koppla på ett släp, åka till en mattaffär, vidare till en inredningsfirma och fylla kärran full med möbler, hämta upp några kartonger rekvisita från en second hand-butik, välja ut kläder till en modell, fylla en verktygslåda med bra att ha-grejer och hämta upp några skivor på snickeriet som jag i slutet på dagen tapetserar med en alldeles ljuvligt vacker tapet. Dessutom med en assistent vid min sida.
 
Jag ska tänka på den här dagen när uppdragen lyser med din frånvaro, när vi har rätt fullt här under hösten men jag skickar vidare ditt mejl till resten av redaktionen kommer som på autoreply, när jag för tredje gången på två dagar får ett skamerbjudande om att blogga om ett företag och som tack få en valfri produkt (under 200 spänn), eller när det från början roliga projektet tar sig oöverstigliga proportioner och jag vaknar med hjärtklappning och tryck över bröstet mitt i natten...
 
Att jobba som frilansande inredare & stylist är långt ifrån glitter och glamour (mesta tiden, det blir lite mer av den varan kring jul- och nyårsplåtningar men ni fattar poängen). Tvärtom är det ganska ensamt, slitigt, svettigt och meckigt emellanåt - men precis som för golfaren räcker det med ett bra slag för att alla timmar i duggregn ska vara som bortblåsta. Eller det där enda hugget som får sportfiskaren att glömma helger likt radband utan napp. Den här långa och händelsrika dagen gör det värt det. Imorgon är det dags att förverkliga skissidéerna och jag är redo för äventyret.
 
[ o ]: Sara zetterström, stripad bil på en parkering i Halmstad.

Möblera med växter

Människan mår bra av naturen, risken för långvariga sjukdommar, tex hjärt- och kärlsjukdommar minskar, vi återhämtar oss från stress och vår förmåga att fokusera ökar när vi befinner oss i grönområden (enligt rehabiliteringsforskaren Patrik Grahn). Inte så konstigt då att vi vill ha växter inomhus. Fönsterbrädorna är en självklar plats men har du tänkt på att det finns fler ytor att utnyttja om du använder rätt sorts blomma? Tjockbladiga växter och suckulenter, ex. kaktusar, Garderobsblommor och Paradisträd är lite härdigare mot mörker och står länge mellan vattningarna. Monstera, Gullranka och Murgröna är andra tåliga växter som kan placeras på alternativa platser. Bakom dörren, ovanför dörröppningar och på skåp, i trappan och till och med ovanför soffan kan man utnyttja utrymmet för sina gröna kompisar.
 
Under temat "Want to be more than a window garderner" kan man se ett jobb jag gjort för Ikea. Favoriten är kaktusväggen och här ser ni hur det kan vara på en plåtning ibland. Den här bilden togs när jag höll på att inreda miljön, kameran smattrar rätt friskt för att sätta ljus och skärpa etc medan stylisten jobbar. Tanken var inte att det skulle vara någon "modell" i bilden men den här blev en favorit som vid presentationen fick vara huvudbild för hela idén. Alla alternativa växtplatser hittar du här.
 
Foto: Oskar Falck för Ikea

Framtidsfrågor & karriärskurvor del I

En återkommande fråga som dyker ner bland kommentarer här på bloggen och ännu oftare i mejlen är hur jag kommit dit jag är idag. Efter att ha varit gästföreläsare på ett lunchseminarie anordnat av bl. a Drivhuset, NyföretagarCentrum och Ung Företagsamhet igår och alldeles euforisk lämnat det efter en fantastisk respons från de som kom och lyssnade så tänkte jag att jag sammanfattar min historia här i några löpande inlägg under (den aningens pretto) kategorin Jobb & karriär. Det är långt och det är personligt så ta en kopp kaffe, sätt dig bekvämt och värm upp scrollfingret.

Och näe, jag drog inte hela storyn igår.

 

När jag var liten ville jag bli delfinskötare. Länge ville jag bli det. En dröm som med jämna mellanrum boostades med besök på Kolmårdens djurpark som jag är uppvuxen ett (ganska långt, vi pratar några mil) stenkast ifrån. Det nådde nog sitt lystmäte när jag som tioåring åkte båt efter delfinen O’boy. Andra stora intressen förutom fascinationen för delfiner var att bygga små skokartongshus till mina leksaker och att möblera om stup i kvarten men att det också var ett yrke (själva inredandet alltså) visste jag inte då. Sen följde en lång period av stallhäng och ridande polis lät så himla coolt. Tänk att få kombinera hästeriet med att äta hårda karameller i cellofanpapper ur en skål i den spaceiga receptionen och patrullera (ja rida alltså) runt och precis som mamma leta efter bovar och banditer (fast det coolaste var ändå att även tjejer hade en trollerislips med kardborrband så att ingen bov skulle kunna ta strypgrepp!). 

 

Från kyrkans barntimmar till och med femman gick jag i en liten byskola. Vi var 20 barn i årskurs 1f (f? det fanns bara en klass i varje årskull och senare inte ens det utan man fick slå samman 1-3 och 4-5) tre tjejer och 17 killar. Jag kompenserade min litenhet (vet 2-åringar som väger lika mycket som jag gjorde i skolåldern) med en rapp käft och favoritämnen var svenska och idrott. Sexan började jag ”i stan”(ja Katrineholm alltså), mina föräldrar skiljdes och jag och mina systrar flyttade med mamma. Min nya klass var stor med många Annor och Lindor men jag hittade min plats och när vi hade som uppgift att skriva en saga så gjorde jag det, min moster illustrerade den, och Agneta vår fröken sa: ”-Sara, du blir nog författare när du blir stor”. På högstadiet drömde jag om att dansa balett men inget sådant fanns i den lilla staden så truppgymnastik fick duga tillsammans med hästarna och när det blev dags för gymnasiet valde jag det nya (och megacoola) Medieprogrammet. Jag flyttade sex mil och bodde själv från att jag var 16. Jag älskade gymnasiet! Pappa berättade några år efter studenten att jag varje helg under första ring sa att jag ville att det skulle bli måndag igen. Jag började använda Mac och jobbade i program som QuarkXpress och Photoshop. Texthantering och Foto tillsammans med Mediekommunikation var favoritämnena och oräkneliga musikvideos redigerades. Jag hade så många fantastiska pedagoger att se upp till och där och då, sista året i grundskolan, något som inspirerade mig att bli lärare. Så jag sökte till Lärarhögskolan i Stockholm och hamnade i toppen på reservlistan men vågade inte åka dit och claima en plats så den gick till någon annan. 

 

Jag tolkade den uteblivna platsen på Lärarhögskolan som ett tecken på att det inte var lärare jag skulle bli ändå och började istället som barnflicka hemma hos ovan nämnda moster och tog hand om mina småkusiner. När de så småningom skulle flytta till USA ville jag inte lämna dåvarande pojkvännen för att följa med så jag flyttade hem till småstaden och stansade papper hos ryttarföreningen. Även om Amerika var för långt bort för ett distansförhållande så kunde jag inte tacka nej till frågan om jag ville följa med mosterns tidigare grannar när de flyttade till London så jag köpte min första riktiga resväska och premiärsatte mig på ett flygplan för att ta hand om en och sedemera två små tjejer som deras Au-Pair. Jag gillade London och att vara Au-Pair så när tiden i London var över och min bästis flyttade till Hamburg för att jobba sökte jag ett nytt jobb som barnflicka där. Mamman i familjen var en riktigt obehaglig typ och jag flyttade hem till Sverige igen redan efter fyra månader. Jag jobbade med det som fanns i småstaden, att ta hand om gamla i deras hem och att servera lastbilschaffisar hamburgare. Och jag blev kär i Jesper, och han i mig som tur var.

 

Genom pappan i Londonfamiljen fick jag nys om ett jobb som allt-i-allo eller Traffic, som det heter på flådiga Stockholmsbyråer, så åkte jag på skakiga ben till anställningsintervju på Stureplan. Jobbet blev mitt och jag kokade kaffe och köpte porslin och anordnade fester och beställde vin och fixade sammanträden och fyllde på kontorsmaterial och ägnade luncherna åt att känna och klämma på alla fina möbler i kvarteren på Östermalm. Jag älskade den härliga atmosfären bland de lite stela konsulterna i kostym och de mer lättsamma webbdesigners och snart blev jag receptionist. Det var en fantastisk skola och jag som var så fruktansvärt naiv lärde mig att hantera många olika människor. Ju mer jag såg av de grafiska designernas arbete och ju mer jag rörde mig bland inredningsbutikerna desto mer kände jag att jag också ville jobba med formgivning och började drömma om att gå på Konstfack. I samma veva fick Jesper ett jobberbjudande i Visby och jag sade upp mig och vi flyttade till Gotland. Jag kände ingen och grät mig till sömns i flera veckor samtidigt som jag sökte alla jobb som fanns att få på tom arbetsmarknad. Jag guidade i Lummelundagrottan och stod med skräckblandad förtjusning och berättade om skillnaderna mellan stalaktiter och stalagmiter på tre språk för stora grupper med turister, jag assisterade filmprojekt, jag sorterade biblioteksarkiv och jag gick en fotokurs. 

 

Plötsligt fick jag tillsvidarejobb på en restaurang, ett hotell och Försäkringskassan samma vecka. Jag valde det sista som hade bäst villkor. I tio månader satt jag som växeltelefonist för Gotland och det nyligen ditflyttade utlandskontoret. På egen begäran lärde jag mig pensionsfraser på finska och fyllde det tidvis långsamma jobbet i växeln med att skriva ner läkarutlåtanden från diktafon. Jag vantrivdes p g a ensamheten och sökte så fort det kom en ledig tjänst som handläggare internt. Ganska snart insåg jag att det inte bara var ensamheten som inte passade mig, det var hela den här sitta vid ett skrivbord och hålla på med papper hela dagarna-grejen. Jag brann för fritidsföreningen - att anordna fester, tävlingar och happenings och utöver det jobbade jag extra som servitris på bröllop och som croupier på nattklubbarna i innerstan och insåg plötsligt att jag inte kunde stanna på ön med de förutsättningar som fanns. Så jag sökte en formkurs på en folkhögskola i Hällefors, Bergslagen. 

 

Jag som aldrig ritat som barn insåg plötsligt att det är något man kan lära sig, något man kan öva upp men fortfarande var det tredimensionella arbeten som jag hade enklast för. Under det året gjorde jag ett tafatt försök att komma in på Konstfack men förstår när jag tänker tillbaka på mina skrattretande arbetsprover varför jag inte gjorde det. Jag hade anmält mig till de flesta designutbildningarna som fanns i södra- och mellansverige men det var bara Konstfack jag gjorde arbetsprover till på senvintern. Så av en slump pratade jag med en kille från hockeyklubben Färjestad som spelade Black Jack vid mitt bord i Filipstad en kväll. Han berättade att han skulle börja spela för en ny klubb, i Nybro. Jag hade ingen aning om var det låg men önskade honom lycka till. Dagen efter, en söndag, gick jag ner i skolans ateljé för att städa undan lite innan avslutningen och fick syn på ett svart kompendium från Designprogrammet Kalmar/Nybro. Nybro. Andra gången på två dagar som denna ort dök upp och jag bläddrade nyfiket igenom prospektet och insåg att åt helskotta med Konstfack, det är ju på Designprogrammet i Pukeberg jag vill gå. 

 

Jag kollade om jag via högskoleverket gjort en formell ansökan dit och det hade jag och sen insåg jag att arbetsproverna skulle vara inne om - f e m dagar. Jag jobbade dag och natt (bokstavligen i tre dagar och två nätter utan sömn) för att hinna klart och på fredagen kramades alla hej då och jag åkte med hela bohaget inklämt i bilen, via posten med arbetsproverna och körde en helt vanvettig färd genom landet till färjeterminalen för att sånär hinna med båten hem till Gotland.

 

Pjuh, det där var ungefär 26 år sammanfattade i ett inlägg. Orkade du läsa ända hit så applåderar jag dig hängivet. Klapp klapp klapp klapp! Fortsättning följer.


Att preppa för en plåtning

I morgon ska jag styla ett utomhusreportage tillsammans med Malin som fotar. Höstigt såklart, och lite mustigt i färgerna, tänker jag mig. Vi har inte jobbat ihop förut så jag ägnade förmiddagsfikat med att bläddra igenom The Kinfolk table för inspiration, för att ringa in vad jag vill ha ut av plåtningen. Jag har faktiskt aldrig lagat maten i Kinfolk-boken (köpte den förra våren här) men jag gillar att det är fotat hos så många olika personer och alltså innehåller många bilder att inspireras av, vilket gör att jag kan plocka fram den nu och då. Vinkeln, djupet, färgerna, känslan, stilen och till och med kläderna kan vara sånt som hjälper min kreativa kaoshjärna att sätta formen. Eller formen är ju redan satt och vinklarna planerade men inspo likt denna gör att jag liksom hamnar i rätt stämning. Förutom den lite luddiga inspirationsbiten så är det en dag att fixa den planerade proppingen. En lagom tjock ståltråd, pajer ska bakas, leta passande snöre, kläder ska väljas, björnbärskvistarna ska tämjas, en bilägare ska tillfrågas om att parkera på annan plats (eftersom bilen skymtas i bakgrunden på location), etiketter ska printas, gräs ska planteras(!) och ett bord ska byggas. Stressigt värre men också alldeles underbart!
 
Foto: Sara Zetterström
 

Frilanslivet - som ett bageri

Det var länge sedan jag skrev något om livet som frilansande inredare & stylist. Och det jag ständigt hör mellan raderna på kollegor i branchen är att det verkligen går upp och ner. Ibland är det så mycket jobb och roliga uppdrag att man måste "dola" mellan projekten för att över huvudtaget ha en chans att göra ett bra jobb. Och ibland blir det bara tyst. Ingen ringer, ingen mejlar och plötsligt har bankkontot fler kredit- än debetposter (var tvungen att ringa min revisionsbyrå för att få detta rätt, vi låter det stanna här men det är inte helt dumt att jag har ett proffs som sköter bokföringen. Ommansägerså.) och paniken kommer krypande. För som frilans har du ingen chef som kallar till krismöte och lägger upp nya arbetsstrategier, Nej du är din egen chef och får ta dig själv i örat när det är dags att se över verksamheten.
 
Utmaningen för mig har på sistone varit att bredda mitt erbjudande och anpassa mig efter mitt närområde för att få ihop frilansjobben med dagistider, och att hitta balansen mellan "bröd"- och "kak"-jobben. Ett brödjobb är ett jobb som ligger till grund för de glesare kakjobben, utrycket kommer från kulturbranschen där det är mer regel än undantag att man som exempelvis musiker eller skådespelare har ett dagjobb (brödjobb) som betalar räkningarna medan passionen ligger i kakjobben. För mig handlar det om att hitta regelbundna uppdrag som ger trygghet och sedan att krydda tillvaron med de små men härliga kakbitarna. Inte helt enkelt i en småstad där i stort sett allt jag gör ses som "dyrt" och något "vi klarar själva".
 
Men skam den som ger sig - efter ett par slitiga veckor med många pitchar och nästan lika många "nej, tack" så hade jag ett fantastiskt inspirerande möte med en potentiell parhäst idag. Någon att vara kreativ med, någon att komplettera och framför allt någon som bara bor på andra sidan Ölandsbron. Vi ska göra vårt första spekjobb ("spekulationsjobb"- något man gör för införsäljning till skillnad från uppdrag som sker efter beställning) tillsammans redan i nästa vecka och nu känns det som att vänta på en hel kakbuffé.
 
Foto: Sara Zetterström

Frukostmöte

Åhh ni söta läsare, ni behöver inte oroa er, visst det var en period där i februari som jag övervägde att flytta till hyresrätt men det gick över på några timmar och vi älskar vår hopplösa Hundraåring till hus.
 
Igår hade jag ett möte med ett par av Kalmars härligaste företagare. Madeleine som driver vintagebutiken Bonbons, frilansar som stylist och är hjärtat bakom bloggen Bonjour Vintage och Amanda som driver familjeföretaget och nätbutiken Folks Interiör fylld med möbler från det senaste seklet. Madde och jag gick en starta eget-kurs ihop när vi båda började frilansa hösten -13 och Amandas son Folke går på föris ihop med Boosan, så nä strictly business är det ju inte oss emellan precis men den senaste tiden har vi lyckats slå våra påsar ihop för ett affärssamarbete.
 
Det kan jag berätta mer om när det tagit lite mer form men vad jag skulle säga var egentligen att det här med frukostmöten är grymt underskattade. Visst underlättar det om man känner varann för att dra ihop en knytis som denna men man kan ju även träffas på något café. Det var liksom sjukt härligt att mumsa på frulle och skriva offert på samma gång. Vi bestämde att vi ska ha för vana att ses så här en gång i månaden framöver. Lite valnötsbröd, juice, pocherade ägg och massa annat gott stod till buds igår och Amanda hade gjort en frukostdessert som var lite att dö för. Jag skulle vilja påstå att folk som inte gillar bokstavskex har lite tråkigare. Helt klart veckans höjdpunkt (ända tills dagis ringde).
 
Foto: Sara Zetterström

Pluttifikationstabellen

Fördelen med att driva eget är att man själv bestämmer över sin tid och planerar in jobben (nåväl, det finns ganska många parametrar som spelar in, men det är mindre toppstyrt om man säger så, dessutom är det ju liksom jag som sitter i toppen på mitt företag). Nackdelen är att detta även gäller vidareutbildning och inspiration, något som tyvärr sällan prioriteras. P g a enkel matematik. Jobb=cash in, kurs=cash ut.  Efter att ha gjort ett hyfsat första år som frilans men utan vidare balans bestämde jag mig tidigt efter tolvslaget att 2015 blir året för fortbildning och vidareutveckling av mig själv och företaget. Jag träffade en tjej från en firma jag vill jobba med som berättade att de delvis använder SketchUp. Veckan efter fick jag veta att en annan viktig kund också kommer jobba i SketchUp. Och jag kan inte SketchUp. Första steget blev alltså att anmäla mig till en kurs i aktuellt program. Genom Hildur fick jag nys om Cadelit. Inte den billigaste, men heller inte den dyraste kursen och framför allt den som verkade passa mina behov bäst. Vid tre tillfällen, tre dagar under våren, ska jag lära mig att behärska detta visualiseringsprogram. Och det är nu man som egenföretagare måste börja använda sig av lite krångligare matematik. Kurs=cash ut blir snarare kurs=inspiration+kunskap+nya möten+nya möjligheter=kompetensutveckling =cash in, i förlängningen. 

Idag har jag haft det första kurstillfället och det var så himla kul! Men framför allt väldigt lärorikt och jag känner mig så där bubblande glad som man gör första skoldagen efter ett långt sommarlov och man upptäcker att det börjat en ny kompis i klassen, en som man väldigt gärna vill vara vän med och som det visar sig även vill vara vän med dig.

Förutom kompetensutveckling så har jag börjat samla tankarna kring en grafisk profil och andra utvecklingsmöjligheter. Och vet ni, ibland måste man investera för att kunna växa, få ny kraft och ge rum åt nya möjligheter. Det är ganska enkel matematik när man tänker efter.


Gerillainredning på förskola

För en månad sen gjorde jag ett roligt uppdrag i Skåne i samarbete med Lekolar när förskolan Spindelnätet i Arkelstorp fick sig en vitamininjektion. Lokalen bestog av en barack modell sliten, det saknades en röd tråd i inredningen och miljön var ganska kall och bullrig. Tre rum ingick i förvandlingen som skulle visas i Lekolars vårmagazin - allrummet, samlingsrummet och byggrummet och det fanns bara två dagar till förfogande där både före- och efter-bilder skulle fotas under decembers få timmar av dagsljus, det blev verkligen gerillainredning värd namnet och en kamp mot klockan medan jag försökte fånga helgen i bilder med mobilen. Bilturer i skånsk soluppgång kan en ju vänja sig vid...
 
 
Så här såg samlingsrummet ut när vi kom. En bra grund, men just samlingsdelen var som en autostrada mot lekdelen i andra änden av rummet och barnens vilomadrasser tog en väldig plats på en yta som kunde användas bättre. Med en buffé av Lekolars sortiment skulle jag skapa mesta möjliga resultat på minsta möjliga tid.
 
 
Fotografen Henrik tog före-bilder och jag, AD:n och två grafiska designers rev ner saker samtidigt som jag försökte skaffa mig en bild av verkligheten (planeringen skedde på distans med ett fåtal bilder som grund, det blir alltid annorlunda att se platser i köttet). Samtidigt blev jag intervjuad av Ola, copyn, som skulle skriva texten till tidningen.
 
 
Gardinen i allrummet åker upp, istället för tjocka längder så höjde jag gardinstången och använde en kappa som ramar in fönstret, förlänger rummet och släpper in mesta möjliga dagsljus. Det var sannerligen ett knepande och knåpande att återvinna så mycket som möjligt av den befintliga inredningen. Samtidigt började jag vid den här tidpunkten snörvla och frysa som tusan, en ba' nä hörru influensan - inte nu! Dag ett är alltid rörig på byggen för så mycket händer samtidigt och devisen "det måste bli sämre innan det blir bättre" stämmer väl in. När vi lämnade bygget på lördagskvällen var det ett enda kaos. På söndagen var det bara jag, Malin (AD:n) och Henke men jee-eze vad vi körde.
 
 
De gamla hyllorna kläddes med samma metervara som gardinen för att hålla ihop färgerna och stilen i rummet (och för att göra det till en mysigare och gladare miljö för barnen). Vi myllrade som små arbetsmyror och jag for mellan väggmålning (hence the outfit, Jespers gamla lumparskjorta) och häftpistolen samtidigt som solen dalade... "-Sara, vad tror du om att använda de här magnetlisterna som personalalmanacka? -Skitbra, sätt de där, nej upp en bit - mer till höger, perfekt!" "- En eller två gardinlängder här? - En!" Strukturen i allrummet ändrades och jag tror inte vi lämnade en enda möbel och yta oananlyserad. Malin var fantastiskt och Henke, han gjorde en hel del mer än att fotografera den dagen.
 
 
När bilderna var tagna och solen hade gått ner städade vi upp efter oss och inväntade förskollärarna. Det var en väldigt märklig känsla; skulle de gilla det? Det gjorde de och jag körde hem i den mörka decemberkvällen med en mycket förkyld men härlig känsla i kroppen. Så här såg samlingsrummet ut i mörkret.
 
 
Tyvärr fick jag inte se barnens reaktioner men citatet från 5-åringen måndagen efter säger en hel del: "Wow... Allt är liksom helt förändrat - nästan hela mitt liv!"
 
Fler (snyggare) bilder och hela reportaget kan ni läsa på sidan 6-9 i Magazinet via Lekolars hemsida här.

Alla dessa inspirationskällor

Jag känner mig lite extra lycklig idag. Från att börja dagen med stresspåslag deluxe på grund av ett försenat bygge avslutar jag kvällen med en reviderad (och rimligare) tidsplan och en middag i Älmhult på den lokala pizzerian i trevligt sällskap. Jag känner mig ofta tacksam över att vara omgiven av så många fantastiska människor. Vänner, som jag valt själv, och alla de som korsar min väg inte minst i jobbet. Anna är en sådan, vän och tidigare kollega som så klokt delar med sig av erfarenheter och utöver det har en härlig humor och alltid får mig på gott humör. Ovärderligt. Ikväll hade jag dessutom äran att äta middag med ännu en fin personlighet och ny bekantskap i kollegiet, nämligen Lo Bjurulf. Vi diskuterade bland annat personlig stil och att göra sin grej. Själv har jag faktiskt ett flertalet gånger utan att läsa avsändare kunnat identifiera Lo's bilder som jag tycker har en sällsamt varm känsla och sensualism i sig. En sann inspirationskälla och inte utan att jag blev lite star strucked...
 
Kolla bara den här bilden, hur fin (för att inte säga tokinspirerande)? Jag minns reklamkampanjen den ingick i back in the days när jag jobbade på Ikeavaruhuset i Kalmar och det var verkligen roligt att få höra storyn bakom ikväll.
 
Foto: Denise Grünstein, styling Lo Bjurulf för IKEA
 

Du nämner inte mig vid en eventuell skilsmässa va?

Det här inlägget är till dig som i min läsarundersökning skrev att du enbart följer två bloggar. Varken mer eller mindre. Och att detta är den ena (Je-eee-ez! Jag känner ingen press för ditt internetuella utbyte här, nej inte alls). 

Förlåt, eller ska jag säga grattis? Med tanke på den så gott som obefintliga uppdateringen så har ju du halverat din bloggtid på sistone. Mer tid för dig att "göra annat", det är ju sånt en läser hela tiden att högt uppsatta kostymmänniskor vill ha. Nehe du är ingen högt uppsatt kostym människa? Men jag blir ändå lite nyfiken på, eller aningens orolig för vad ditt "annat" kan tänkas vara?

Om det är ett ohemult kreativt love life med "the little piece of meat of the week" är jag först att gratulera. Verkligen. ...kul. ... För dig. 

Eller har all den här ackumulerade tiden med webbens svarta hål plötsligt gett dig en lucka för en längre vistelse i ett land med en medeltemperatur som inte sjunker under +20 grader. Grattis.

För du råkar väl inte ha en tvååring hemma? 
Du har det? Men inte en sån som kan allt själv va? Inte en sån som använder decilitermåttet till vällingpulvret som ska i flaskan med öppning modell sugrör, inte en som ser ut som Spike i Notting Hill när hen klätt på sig och även inte bara önskar, utan ser det som en självklarhet, att gå så till dagis? Inte en som har millimeterpassning på var makaronerna ska ligga på tallriken va, eller en som vägrar sitta på pottan och lika notoriskt vägrar blöja, inte en som förvandlas till ett radband av grodyngelsgelé (en vet ju hur svårhanterliga såna är) så fort en tid finns att passa (och det händer ju)?

H A R du det?

Shit.

Och nu har jag alltså halverat möjligheten att koppla ur mammapiloten, fått klockan att stanna strax innan det livsnödvändiga klockslaget "me time", klippt itu det lilla halmstrået en famlar efter för att inte Usain Bolt-springa till närmaste kudde och skrika som en sinnessjuk...

Alltså, jag har bara lite svårt att få tiden att räcka till just nu.
Förlåt.

På jobbfronten nytt hela tiden

Många vill veta mer om mina uppdrag och jag ska försöka bli bättre på visa vad jag ägnar mina dagar åt här på bloggen. Sedan i mitten av oktober har jag så gott som jobbat 100% för IKEA Communications i Älmhult, ni vet där jag var anställd förut. Min roll är frilansande Interior Designer och jag planerar och bygger upp miljöer som fotas för olika media. Första veckorna var det en riktig bildfabrik med ett femtiotal bilder som fotades för hemsidan, strama redovisade produktbilder. Men nu är jag inne på tredje veckan av ömsom planering och produktion av en ny del av IKEA-webben som lanseras i vår, ett pilotprojekt med mycket trial and error i den lilla studion i Älmhult som numera går under namnet "labbet". Sjukt kul!
 
Som alltid inom denna världen är det hemlighetsmakeri deluxe och fotoförbud men jag har fått dispans för att visa fina Little miss fix it-läsare en sneak peek! Ni som följer mig på Instagram @littlemissfixit kunde i fredags ta del av min beskrivning: "Kreativt, experimentellt, slitsamt och alldeles underbart" och precis så är det. Då plåtning av fyra lösningar. Nu planering av ett megastort familjeliv på en pytteliten bostadsyta med presentation för feedback i morgon lunch. Gulp.
 
Här får ni små små hörn av mitt jobbuniversum i form av mobilbilder. För mer behind the scenes kan ni följa teamet på Instagram via @ikeaideaslab. Nä, nu måste jag klura ut en fiffig  sänglösning till ett par tweenies. Just another manic Monday!
 
1) Laserpass, skruvdragare, te & knäckemacka - överlevnadskit a la inredare. 2) Fuskbyggen, blixtar och en och annan jeansrumpa tillhörande en fotograf. 3) Bakom kulisserna sitter hela teamet och jobbar - kreativt kaos. 4) Vissa bilder är oneshot:er, andra tar timmavis att få till, denna var plättlätt och kul! Resultatet kommer förhoppningsvis visas senare i vår på IKEAs webb, men allt kan hända i ett pilotprojekt.

Allt handlar om prioriteringar, right?

Jag får många frågor om egenföretagande. Om hur man vågar ta steget, hur man skaffar kunder, hur uppdragen kan se ut etc. En av sakerna som verkligen har hindrat mig att ta steget tidigare är skräcken över pappersarbetet som följer med i förpackningen företagare. På riktigt så har jag bävat, och gör fortfarande, för byråkrati och rättigheter/skyldigheter jag inte har koll på. Och när jag försöker få koll så liksom sprakar det som i radioskugga när momssatser och beskattningsbesked kommer på tal.
 
En annan rädsla som småföretagarare kan vara att dra på sig fasta kostnader, utgifter som ska betalas varje månad, som hyra m m. Men vet ni istället för att lägga tid och energi på något förvisso superviktigt men kanske väldigt långt ifrån min kärnverksamheten så låter jag ett proffs sköta bokföringen och fokuserar själv istället på det jag är bra på. Det är ekonomiskt i längden och ett bra förhållningssätt att tillämpa på livet i allmänhet tycker jag. Men kvittona måste tyvärr lik förbaskat lämnas in, även om det är lördag och tv-soffan lockar mer, på tal om prioriteringar.
 
Ser ni, de senaste Ikeafavoriterna har blivit mina, men saxen ligger kvar på kontoret.
 
Foto: Sara Zetterström

Livet som frilans

Många undrar hur livet som egenföretagare är och jag har gjort några inlägg om ämnet under kategorin ”Jobb & karriär”. Livet som frilansande inredare & stylist är minst sagt varierande, fördelen är att den ena dagen är sällan den andra lik för att använda ett slitet uttryck. Baksidan är att man lika sällan vet hur framtiden kommer te sig på jobbfronten och att inga jobb kommer gratis. Man måste ju sköta sig och göra bra ifrån sig även som anställd men oftast är det arbetsgivaren som fixar sysselsättningen och det får en liksom sköta själv som egen.

 

De senaste sju dagarna har jag; planerat hur nya produkter ska presenteras på Ikeas web, konsulterat ett B&B på Öland som har växtvärk och behöver hitta sin röda tråd inredningsmässigt, hjälpt ett renoverande par att undvika skilsmässa (deras ord) och komma överens om hemmets färgsättning, stylat en julmiljö för ett svenskt magasin samt tillbringat en lång dag i Ikeas jättestudio i Älmhult för att förverkliga de tidigare planerade webb-bilderna. Ganska olika uppdrag som ni märker. Där emellan diskuteras potentiella bloggsamarbeten, hemma hos-reportage och små redaktionella DIY’s. Ibland infinner sig paniken när kalendern har ofakturerbara håligheter men lika ofta krockar roliga jobbförfrågningar med redan inbokat, det är liksom så det ser ut.

Att vara frilans är lite som att förstora upp sin fritid, i perioder händer inget anmärkningsvärt mellan träning, middagar och kompishäng men plötsligt blir man inbjuden till två roliga fester på samma dag om ni fattar.

 

Kommande veckor sitter jag återigen på tåget ToR Älmhult för att färdigställa i runda slängar 60 bilder tillsammans med mitt stora team av projektledare, fotografer, bildproducent, webbansvarig, studiosupport, inredare m fl. Rena rama inredningsfabriken att jämföra med söndagens styling av Malin Wollins (men Jesus & hasn morsa hur mnga bloggar har hon?) jul, plåtat i fotografens vardagsrum med oktoberbakade lussekatter och en fyramåndersbebis i kulissen. Omväxling förnöjer! Nä nu rullar tåget förbi Möckeln och jag måste hoppa av vid nästa station.

 

Foto: Sara Zetterström

En film om Little miss fix it

I somras fick jag en förfågan om att bli programledare för ett nytt inredningsprogram. De ville se lite mer av mig och jag fick som uppgift att göra en presentationsfilm. Postrenoverings-sliten och med allmän prestationsångest bävade jag inför uppgiften men till slut bestämde jag mig för att sänka kraven och bara göra't - med mobilen, från hjärtat. Så jag tog med min kontorskollega Malin att hålla i kameran och körde ut till torpet och försökte på några minuter fånga mig och sånt jag kan. Malin är journalist så hon har liksom frågeställningar i blodet.
 
Jag fick tyvärr inte jobbet och jag citerar: "vi valt att gå vidare med andra unga programledare för att de ska matcha våra case bättre". För första gången i mitt liv har jag som alltid brottats med att jag ser för ung ut (tvärkört med falskleg i tonåren, alltid leg på bolaget, ofrivillig halvkassa på bussen etc. etc) blivit ratad för min höga ålder! Lite komiskt faktiskt. Däremot fick jag väldigt mycket cred för filmen som jag hade så mycket ångest över och eftersom det även är många här på bloggen som efterfrågar att se mer av mig så bjuder jag nu på the real deal. Dessutom får ni en gratis rundvandring i vårt lilla torp. Håll till godo!
 
 PS. Tack för den översiktsbilden i pratprofil YouTube...

Tidigare inlägg