2 år

Två år. Ja jisses, 2 år! Grattis älskade Marsipanros, Bobbo, Busa, Boosan, Bubbel Boo, Loppan, Loppi-lopp, Boosa busa för att nämna några av smeknamnen.
 
Fina onge som så fullkomligt förändrat livet för oss. In a good way.
 
 
Idag har vi hurrat för andra gången på en vecka, detta kalas hemma hos Farmor och Farfar för att fira både kusin Pietro som är en vecka äldre och Farfar som så när fick ha sin födelsedag ifred när den Vilda bebin bestämde sig för att komma ut en tidig tisdagmorgon i augusti. För två år sen alltså. Ohämmat körsbärsätande, trädgårdsarbete, glass på hamnen, och bus i lekparken med sandalfötter a la tvååring avslutades med middag, tårta och pysdricka i högt glas. Är man två så är man liksom. Stor tjej.
 
 
Det enda som stod på önskelistan var armpuffar, något hon konsekvent informerat oss om i ett par veckors tid. I form av pedagogisk mamma (med framtidens kanske lite vildare önskningar i åtanke) försökte jag förklara att man visst får önska sig precis vad som helst men att det luriga med önskningar är att de kanske inte slår in. Att det inte är s ä k e r t att man får det man önskar sig.
 
Sa jag, så pedagogiskt jag bara kunde.
 
Och blev avbruten av mannen/pappan/inköpschefen som sällan för att inte säga aldrig tappar fotfästet i det materiella; Jo, om man bara önskar sig ett par simpuffar, då kan man faktiskt vara så gott som säker på att man får det.
 
Och så blev det. Och lyckan var fullkomlig, det är det som är det fina med tvååringar. Storheten i det lilla.
 

 
Nu ska den här mamman gå och lägga sig, imorgon bär det äntligen av till Gotland.
 
Foto: Sara Zetterström
 

23 månader

Min vana trogen så tänkte jag skriva några rader om livet med Marsipanrosen, samman-
fattningsvis, på hennes månadsdag (eller väldigt mycket senare ibland, som nu) och idag är det näst sista gången, månadsvis alltså. Ingen männscha säger väl 25, 26, eller 27 månader? Nä, på sin höjd blir det 2, 2¹/², 3 år etc.
 
Hade ni frågat mig i måndags så var annonsen under "bortskänkes" redan skriven men idag är jag mer blödig efter att ha läst igenom några månadsuppdateringar bakåt i tiden. För just så är det att dela tak med en treäpplare som går mot sitt andra fullföljda levnadsår. Uttrycket "Terrible twos" kom inte till av en slump, kanske inte heller Jespers missuppfattning och egna uttryck "Terror 2". Inget brott är för ringa för att inte bestraffas med ett anfall av pur ilska/vrede/besvikelse/frustration.
 
Nääääj, mackaroonerna ska ligga i skålen!
Nääääj, Boosan ska göra!
Nääääj, inte ta bort dom!
 
Fast bakom molnen döljer det sig en liten solstråle, som denna somrarnas sommar verkligen strålar lite extra, om än i korta intervaller. Men under de där små solglimtarna så tittar en vetgirig, busig, talför och reflekterande liten varelse fram. Att hon är en snackis har jag ju tjatat om sedan i höstas och kanske blir det just lite tjatigt men i synnerhet dessa anteckningar gör jag främst för min egen skull. Så att jag om ett halvår kan sitta med tårfyllda ögon och minnas tillbaka på just den här fasen och minnas hur det var när hon sa: vindkwaftverk och inte längre vindsverk som för några veckor sen.
 
Ett återkommande samtalsämne här i torpet är takbjälkarna. Ja, hon tycker minsann att vi inte gjorde ett alldeles lyckat jobb i renoveringen när vi lät de satans otygen vara kvar så att hon varje morgon slår huvudet i dem när hon kryper runt och mornar sig i sängen. Ganska ofta när vi hämtade på förskolan innan semestern berättade personalen att hon pratat byggnadsteknik och faktamässigt talat om att: om man såga ner takbjälkarna rasar hela huse (för övrigt hennes rekordmening i antal ord som 22-månaders). Nu har den diskussionen dock bytt ut till den mer inredningsorienterade (och ornitoligiska) fakta efter hennes mors framfart: fågeln på takbjälken heter fasan.
 
Andra uttryck som få en och annan (läs mig och Jesper) att höja ögonbrynen är, efter lite apparatmuller ifrån källaren: Vad gö-ör varmvattenberedaren? Och när jag skriver så så menar jag inte vajmvattebjedajänn utan varm-vatten-be-re-da-ren. Fast just uttalet är kanske inte det mest spektakulära i sammanhanget, vad vet jag.
 
Igår hälsade vi på några kompisar i deras torp där lite trafik rör sig på vägen utanför. En röd bil körde förbi, något som noterades verbalt: En röd bil körde förbi. Inte särskilt ögonbrynshöjande för en pratkvarnsmamma. Men när samma bil körde från motsatt håll en timme senare och hon konstaterar: Nu kom bilen tillbaka. Då blev den här mamman lite överraskad. Över sambandstänket i den lilla människan.
 
Eftersom det är lite sensationellt att hon är så verbal, och vi dagligen möts av frågor och kommentarer angående detta så brukar jag ibland skoja om att "jo men hon kan inte springa och svänga samtidigt". För det är ju visst något alldeles vansinnigt konstigt det där med jante som kommer och tränger sig på. Inte ska jag tro att min onge är något, hon pratar förvisso mer och tydligare än många treåringar men inte kan hon vara särskilt motorisk då, också?!
 
Just beträffande motoriken så är hon nog precis som vilken blivande tvååring som helst. Klättrar, springer (och nu även full fart framåt, inte bara med höga knälyft på stället) och hoppar. Det är det senaste. Jämfotahopp. Det är jättekul särskilt i torpköket, där golvet är lite ihåligt över källaren, för det dundrar så mycket. Inte något graciöst hopp med sammansvetsade knän i höghöjd. Nä, hopp som liksom börjar nerifrån tårna och går upp till hårtopparna och hinner vända innan själva luftfärden tagit form. Så att kroppen vill jätte-jättemycket men själva hoppet blir ett mega-megalitet, med raka ben lite styltigt liksom. Ett nybörjarhopp. Världens finaste nybörjarhopp.
Och nybörjarhoppen drygas ut med hålla någon i händerna-hopp, för då kan en hoppa mycket högre och många många gånger i rad, och de dundrar till och med ännu mera!
 
Skulle jag som mamma sia om eventuella framgångsutsikter så här veckorna innan tvåårsdagen så lägger jag pengarna på Svenska Akademien, runt år 2062. Inte OS-guld i höjdhopp. Men allt handlar ju om övning så det kan ju gå lite hur som helst det där.
 
 
Kanske, kanske finns det också en liten galning i stil med Renata Chlumska i henne, vem skulle annars campa på vardagsrumsgolvet?

22 månader

Tvååring2B: -Talgoxen säge kuckeliku.

Jag: -Jaha, och jag som trodde det var tuppen som säger det?

Tvååring2B: -Nej, Talgoxen säge kuckeliku. De andva fåglana säge pi-pi-pi-pi-pii.

Inte nog med att hon har ett för sin ålder välsmort munläder. Hon har svar på tal också.
Jag säger ungefär som Emils mamma: -Vad ska det bli av den ongen, men idag var hon i alla fall nykter.




21 månader



Till en tjurig onge ålandes i trappan sagt med glättig röst och ihopsugna kippande läppar efter fjortonde nejet på väg hem från dagis:

Jag: "-Vill du ha en .. (konstpaus) fiskpuss?"

Ongen (inte mindre tjurig):"-Nej, Boosan vill inte ha en fiskpuss heller."

Toché!

Tåflört

Den bästa stunden är varje morgon när det är dags att väcka Marsipanrosen. Hon ligger och sover så skönt och jag tassar in på hennes rum, lite extra tidigt för att vi ska få den här stunden i lugn och ro. Jag smeker henne över ryggen och gör mitt allra bästa för att morgonens uppvaknande ska bli så skönt som möjligt. Viskar fram en sång eller en kärleksbetygelse och sniffar i nacken. Vissa dagar får jag en liten harang mumlad i sömnen till svar innan hon vaknar på riktigt men allra oftast innan hon ens har öppnat ögonen, befaller hon sömndrucket; -killa. Och jag killar, sakta och lätt. På benen på magen på armarna och på hu-uvet, det är tydligen extra skönt innan dagen blir dag och myrorna har vaknat i brallan.
 
 
Och mornar som idag drunknar jag nästan i känslorna och dofterna av den lilla rosen, minimänniskan, som vi gör vårt bästa för att odla fritt utan att hon ska bli helt vildvuxen och när sen de små fötterna som växer så hiskeligt fort sträcks upp för en pussritual och jag möts av tågubbar som flörtar efter gårdagens lek, ja då kramar jag bojen som kallas livet extra hårt.
 
 
God morgon!

20 månader

Det är inte tu tal om att vi har en liten snackis i familjen (vem kunde ana, för hon har ju inget att brås på.. ehhh) och dagligen dyker det upp nya haranger och uttryck. Eller vem känner inte till det lilla otäcka djuret snigelkotten (som både är slemmig och sticks?) eller behöver ansa sina öronfransar i hörselgångarna lite till mans? (själv är jag numera proffs på att hålla mig för skratt). Treordsmeningar är vardagsmat och de svingar sig mellan "pappa läsa me-a" till "älven forsar fram" (?! en har ju tydligen närt Martin Emtenäs tronarvinge vid sin barm) fast vid närmare eftertanke så kan det lika gärna bli någon Sofi Fahrman:ish eftersom hon tidigare i veckan deklarerade: "läppglans luktar godis" medan hon plutade med munnen och sniffade med näsan.
 
En ba: a) Hur vet du vad läppglans är? b) och hur tusan vet du vad godis luktar(/smakar)?        
(???)
 
På a) svarar jag "farmor&farfar™" och på b) svarar jag "farmor&farfar™". Ni får själva lista ut vad som kommer från vem.
 
Fast chokladen kanske eventuellt jag är skyldig till. Förra lördagen när hela familjen hade vaknat till stod päronen (jag var alltså ett av dem, morsan-päronet, och pratar här om mig själv i tredje person - vilket för övrigt är något jag ska utredas för enligt min lingvistiska vän tillika barnets gudfar som kommer ta tag i det när vi träffas på Gotland i påsk) nåväl jag och Jesper, the Pears, stod och fixade frulle i köket medan Nymo sällskapade i bakgrunden och plötsligt hör jag ljudet av tystnad. Ni vet hur det är. Blir det för tyst är det något som är fel så jag frågar mannen (almighty): -Vad gör Bubbel Boo? (kärt barn har många namn) Varpå han slänger ur sig: -hon kollar på TV
 
??
 
Han hade lika gärna kunnat säga: "-Nä hon stack iväg på moppen och köpte frallor" det hade varit lika troligt. Eller nej, det hade varit troligare för vår onge har inte suttit stilla sedan hon föddes och inte ens intresserat sig för varken Teletubbies, Drömmarnas trädgård, Bamse, Pingu eller Babar när det visades fem decimeter framför henne efter två dygn på Autobahn. Så jag började ana oråd.
 
Han hade i alla fall rätt riktning inställd på föräldraradarn för jag hittade henne i vardagsrummet (där också tv:n finns att finna) men hon stod from som ett ljus (jaja, det heter kanske from som ett lamm eller som ett tänt ljus men ni fattar) med hela munnen full och handen som fastvuxen i skålen med oregelbundet brutna chokladbitar (som jag glömde kvar kvällen innan). Så vände hon sitt lilla ansikte mot mig och utbrast: Mmmmmmm...
Marabou.
 
Nej det gjorde hon inte för hon tittar ju som sagt inte på tv(reklam) men Mmmmm:et lät hon undslippa sig och smackade belåtet när hon konstaterade: Gott! 
 
Så inte har vi problem med att få i henne sallad inte. Frågor på det?
 
Foto: via Lotta Agatons Instagram

Livslång vänskap

De här små kottarna träffades redan på BB. Det var varma augustidagar och som nyförlösta hasade vi ut i tv-rummet för att se Usain Bolt ta OS-guld i 100 meter sprint och de låg i varsin genomskinlig plastlåda och nästan ångade av färskhet. Idag busade de runt som två virvelvindar. En mjukis med blonda lockar som ena stunden tyst smyger fram med händerna på ryggen för att i nästa göra stunts som får vuxenhjärtat att fara upp i halsgropen som en boxboll på ett nöjesfält och en iklädd halsband och tjattrande dunhårig som släpar runt på sin kudde och kallar alla för älskling.
 
Lika gamla och ungefär lika stora men ändå helt olika. Jag är så himla glad att den ena bestämde sig för att komma en vecka tidigare och att den andra inte riktigt ville komma ut för annars hade troligen inte våra vägar korsats. Det är så himla lyxigt att skaffa riktiga, viktiga vänner i vuxen ålder. Dessutom vet alla som har barn hur spännade det är att följa utvecklingen och se en liten människa sakteliga växa fram och det blir liksom extra kul när man ser två lika små som gror sida vid sida. Och när de idag kramades hej då så tror jag ta mig tusan att jag fick hål i en tand, så sött var det.
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

19 månader

Att vara mamma till dig är som att få sockerdricka i näsan utan att behöva hosta. Som att läsa en spännade bok som aldrig tar slut. Som att lägga ett utmanande pussel med oräkneliga bitar. Som att äta Polly men inte få halsbränna. Som att ha födelsedag, varje dag, året om och känna samma oförställda glädje dag efter dag. Som att alltid sova med soltorkade lakan i renbäddad säng. Som att ligga på rygg på durken i en eka, blunda mot solen i skydd för den fläktande vinden och lyssna till vågornas kluckande mot skrovet utan att bli kissnödig. Som att inte kunna somna för att längtan till nästa dag är så ofantligt stor.
 
 
Jag vill inte missa en endaste dag tillsammans med dig. Även om jag ibland är trött och du med och inte vill sätta på dig ytterkläderna när vi har bråttom iväg. Och fastän jag måste torka upp ett utspillt mjölkglas för tredje gången samma måltid och jag nästan är säker på att den senaste gången var med flit. Och även om jag måste utmana mig själv för att komma på nya metoder för att överlista dig och göra tandborstningen till något nödvändigt gott dag efter dag. Och ibland får hjärtat i halsgropen när du klättrar högt, högt.
 
 
 Den lyckan. När du plötsligt kunde klättra upp i dubbelsängen själv för första gången och lyckligt utbrast: "opp, konde helv!" och när du lyfter blicken från din koncentrerade lek i förskolans sandlåda och skiner upp som en sol när jag kommer och hämtar dig på eftermiddagen, skyndar dig över kanten och alldeles michelingubbeotymlig stövlar fram till mig och utbrister på det mest självklara vis (fastän du låter lite som en sliskig gubbe i övre medelåldern som pratar stockholmska) med armarna utsträckta: -He-ej! E-elschkling!!
Och sättet du får din pappa och mig att förundrat lyfta på ögonbrynet, titta på varann och lika imponerade som förvånade upprepa vad du nyss sa eftersom det är så ofattbart att du är så verbal och uppmärksam på vad som händer i din omgivning. Att du utan problem namnger ett tiotal kompisar och de flesta av deras föräldrar men alltid svarar "kovv" och "moosch" när vi frågar vad du åt till luch på dagis. Jag vill inte missa en sekund av ditt liv, du lär mig så mycket. Stort som smått.
 
 
Som igår när jag skulle berätta för din pappa om gosedjuret vi lekte med hemma hos din kompis för mer än en vecka sen och inte kom ihåg vad det hette och tog din hjälp:
 
"Kommer du ihåg när vi var hemma hos Leo? När du lekte med gosedjursormen som mamma knöt runt magen? Vad hette ormen?
"Åt" "Nina"
"ja, vi var ju hos Leo och Nina och åt middag.."
"Offen!"
"Ja! Roffe heter ju ormen, tack"
 
Dina små egenheter som jag uppskattar. Som noggrannheten i valet av mundering. Halsband, mössor, hattar, haklappar, scarfs eller gummistövlar. Inget väljs av slumpen känns det som. Och att du älskar att läsa böcker, och vill höra saga efter saga. Jag längtar till hur du på kvällen vid läggning, efter sagorna, sträcker upp den fria handen och vill att jag ska pussa den godnatt och hur du byter hand som håller vällingflaskan och ömsom säger "and-a" och "nästa" gång på gång och "båda" när det är fötternas tur att få pussar. Och hur du fyller i mina meningar när jag uttrycker min önskan om att du först och främst ska älska dig själv och säger: "Kom ihåg att du är..."
 
"näll"
"mart"
"full"
(här måste jag hålla mig för skratt, du kommer en dag att förstå varför, men jag hoppas att det dröjer. Länge.)
 
Du är snäll
Du är smart
Du är betydelsefull
 
 
Ja Boosan, glöm aldrig det!
Mamma

Vår nejonunge

Sådär ja, nu är förskoledagarna i minoritet mot VAB-dagarna. Undrar om man kan få något pris i vältrimmat immunförsvar på 18-månaderskontrollen, om vi nu hinner bli friska nog att genomföra den innan 2-årsdagen? Idag har jag puttat 12 kg timmavis i en gunga så om mina underarmar ser konstiga ut framöver vet ni varför.
 
Sedan några veckor tillbaka har den genompussiga lilla Marispanrosen, augustibarnet, vår lejonunge - hon som i parti och minut har tankat kärlek med pussar och kramar och svängt sig med ord som ässkling, possa, mysigt, gosigt och bäba (bära) lyst med sin frånvaro. Istället har det lilla livet tagits över av en tre äpplen hög (men icke desto mindre) militant nejsägare som bryter ihop vid minsta motstånds lag och ålar sig värre än en vattensnok med rabies så fort saker och ting inte faller ut precis så som hon hade tänkt sig (hur nu det var).
 
Nej, inte!
Nä!
Nej-nej!
Neh-neh-neh!
 
Kom så går vi och tar bort den där kissiga blöjan. Nej, inte!
Så, nu sätter vi på en ny blöja. Nej, inte!
Nu är det dags för lunch, kom här och sitt med oss. Nej, inte!
Vill du har mer? Nej, inte!
Då tar jag bort tallriken. Nej, inte!
Vill du bada? Nej inte!
Nu är det dags att gå upp (en är ju inte sämre än att en kan ändra sig). Nej , inte!
 
osv osv osv.
 
Vi har fått en nejonunge.
 
Men de är också söta.
 
Aggisar nej, inte!
 
Ska jag hjälpa dig? Nej, inte!
 
Har du gungat klart? Nej, inte!

18 månader

Jag ligger efter med uppdateringen, det var ju dryga veckan sen Marsipanrosen blev 1½ år. Att ha en artonmånaders verkar kunna schemaläggas ungefär så här.
 
Dag 1: förskola
Dag 2: förskola
Dag 3: förskola
Dag 4: förskola
Dag 5: förskola
Dag 6: förskola
Dag 7: förskola
Dag 8: förskola
Dag 9: förskola
Dag 10: VAB
Dag 11: VAB
Dag 12: VAB
Dag 13: VAB
Dag 14: VAB
Dag 15: VAB
Dag 16: förskola
Dag 17: förskola
Dag 18: VAB
Dag 19: VAB
Dag 20: förskola
Dag 21: förskola
Dag 22: VAB
...
 
Imorgon är det alltså dag 22. Måtte immunförsvaret på nittonmånaders visa lite mera jävlar anamma.
Mvh en som sett nog av Förskingringskassan
 
Fast dessa små tassar är jag gärna hemma och pussar på i några år till ♥
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Mångalen

Så här såg det ut när jag gick till tåget imorse och jag kunde inte låta bli att le med tanke på svadan som jag såg framför mig skulle komma att skava lite i Jespers öron ikväll.
 
Ääna   ääna
Måånen   immen   natten   moonit
Gaanen   poppen   immen   piiran
 
För den oinvigde är det här en harang som följt oss och vuxit sedan slutet av november när det började lysa adventsstjärnor i vart och varannat fönster.  Strax där efter gjorde månen entré i hennes liv och många decemberkvällar spanades det ut genom fönstret innan läggdags. Tyvärr visar ju inte den där rackarns mångubben sig på himlen när det är molnigt. I julas blev hon kompis med granen, kanske det finaste en kan uppleva om man passerade 1-årsstrecket i augusti. För att inte tala om den tjusiga spiran som tronade där i toppen! Och toppen pekar ju mot himlen det vet ju alla.
 
Stjärna (i det fönstret, och i det, det och det...)
Månen (lyser på) himlen (på) natten. (Men inte idag för det är) molnigt.
(Där är) granen (och där uppe är gran)toppen (som pekar mot) himlen. (Och där sitter) spiran (japp, så är det).
 
Det är ingen överdrift att säga att vi deltar i den här konversationen ungefär 16 gånger om dagen. Cirkus. Att hon pratar mycket för sin ålder har vi ju liksom förstått (den hårda vägen så att säga) och jag vet ju att barn kan bli lite ... ehh.. traumatiserade och så om man pressar dem, men jag börjar ju liksom undra när man kan kräva att hon byter ämne egentligen...
 
Mobilfoto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Från två streck till tvåords-meningar

 
Då.
En pressbyrå
En impuls
En kissnödighet
En skitig flygplatstoa
En skakig hand
Två steck
 
Nu.
En lejonunge
En familj
En ovillkorlig kärlek
En värld
En påbörjad resa
Tvåords-meningar
 
Jag minns doften av äventyr. -Förväntan, parfympotpurri, kaffe, avgaser, urin och trycksvärta. Jag var på en flygplats när jag fick det bästa beskedet jag någonsin fått, två streck, ett nytt liv. Fem timmar hemifrån och fastän jag vände ryggen åt flygplatsen så var då som äventyret började.
 
Jag började morgonen med att vända ansiktet mot solen, fylla lungorna med årets första minusgrader och gå till förskolan. Där satte hon sig i ringen på mattan, upplevde sin första fruktstund med ett tredelat skal i handen och vände sig mot mig med hela munnen full av gyllene mos och sa på det mest självklara vis: Booschan na-an.

17 månader

-Mamma
 
-mamma
 
-ma-ama
 
-mamamamama
 
-mama
 
-mmaammmmaa
 
-MAMMA
 
-maa-maa
 
-mama-a
 
-mamma
 
-mamm
 
-maaaaama
 
-MAA-MAA
 
-mmmmaaaaaammmmmaaaa!
 
-amma
 
-mmmma
 
-mam-mam
 
-ma-aam-aa
 
 
-Jaa! Vad är det?
 
 
-He-ej!
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Innan hon kom (16 månader)

 
Innan hon kom sa jag halsband
innan hon kom kunde jag sova bort en förmiddag
innan hon kom var det du och jag
innan hon kom lagade jag sällan mat på veckorna
innan hon kom tittade jag på kläder i strl S
innan hon kom träffade jag släkten ganska sporadiskt
Innan hon kom läste jag sällan en bok mer än en gång
Innan hon kom kördes ett par maskiner tvätt i veckan
Innan hon kom hade jag aldrig hört min man sjunga
innan hon kom hade jag aldrig tänkt på att ögonbryn ser ut som en måne
innan hon kom var en stor lutad spegel mot en vägg en stor lutad spegel mot en vägg
innan hon kom var nytvättat min favoritdoft
innan hon kom var fötter inte en kroppsdel jag favoriserade
innan hon kom dansade jag till House
innan hon kom letade jag aldrig efter strumpor
innan hon kom satt jag alltid i framsätet på bilen
innan hon kom undrade jag hur mina barn skulle vara
innan hon kom trodde jag att arv och miljö var det mest karaktäriserande
innan hon kom ville jag jobba för att tjäna pengar
innan hon kom fanns ett tomrum i mitt hjärta
 
Nu säger jag ”bamband”, heter det inte det?
Nu längtar jag tills hon vaknar och stunden när vi myser i dubbelsängen
Nu är det vi tre ♥♥♥
Nu är näringsriktiga måltider fem gånger om dagen en självklarhet
Nu handlar jag bara storlek 86/92
Nu har vi en livlig anledning att ses så ofta som möjligt
Nu läser jag sällan en bok mindre än tre gånger i rad
Nu bär allt som är svart ett kletigt minne efter en kvart
Nu njuter jag av allt ifrån Vipp på rumpan affär till Hemma på vår gård
Nu försöker jag att se på världen genom inte bara ett barns ögon utan hennes ögon
Nu är det en dödsfälla. Liksom sladdar, kemikalier, vassa verktyg, suddigum, silkesvantar…
Nu är det den där mjuka, varma nacklukten jag vill ha på burk
Nu är det de sötaste små pussvänligaste sakerna som går i ett par skor
Nu dansar jag till allt av George Riedel
Nu finns det visst inget ställe litet nog att inte gömma en strumpa med ugglor på
Nu är det taxistyle i baksätet som gäller
Nu oroar jag mig över hur jag är som förälder
Nu vet jag att personlighet är något man föds med
Nu vill jag jobba för att kunna vara med mitt barn
Nu ryms knappt alla känslor i ett och samma mammabröst.

Att längta ihjäl sig

Flera gånger de senaste dagarna har jag fått frågan, förvisso från välmenande kollegor, hur det går egentligen att vara iväg och jobba, that is inte träffa Marsipanrosen, varje dag? Det stör mig. Som sagt, uttryckt i all välmening men jag ger mig tusan på att en manlig kollega i samma situation inte får frågan ställd gång på gång.
 
Det går bra. I alla fall för Rosen. Hon har det hur lattjo som helst med sin pappa. Vi pratar alla tre genom videosamtal flera gånger om dagen, sjunger sånger och fångar slängpussar. Älskade onge!
 
Jag älskar mitt jobb också och just nu i en period innebär det att jag är iväg dagar och nätter i sträck och det är liksom bara att bita ihop. Men bitvis håller jag på att gå sönder. Som ikväll när hon åter uppfodrande tjatade: Unga, unga! Och när jag frågade vad vi skulle sjunga fick det självklara låtvalet "Ääna" till svar. Och innan jag drar efter andan så förekommer Jesper mig och säger: -Kan du sjunga om stjärnan för mamma? Varpå ongen koncentrerat samlar sig, och till min stora förvåning öppnar munnen och i ett helt annat tonfall än när hon pratar, många oktaver högre, med ljus och klar röst i någon form av melodi sjunger: inka.. lilla... ääna... 
 
Då var det inte långt till tårarna banne mig. 
 
 
I helgen hade jag med mig paket hem från Stockholm...
 
 
...där i gömde det sig en klänning med ääna.. ääna.. ääna...       mongaa!
 
Mobilfoto: Sara Zetterström

15 månader

Inte 1 men heller inte 1½ utan precis mitt emellan är vi nu. En toddler av rang som just tultar runt och upprepar precis allt som sägs likt en papegoja. Som klättrar på stolar, på bord, upp i fönster...
 
En Minion. En Mini-Me.
 
Alltså, mitt hjärta sitter i halsgropen när hon tar sig upp på en stol som hon egentligen inte borde kunna ta sig upp på och som flyttats dit den inte borde stå och står där och svajjar för att nå något absolut inte ämnat för henne men jag vet ju att precis som mina föräldrar lät mig måste jag låta henne testa, utvecklas, växa. Att se stoltheten och triumfen lysa i de vackraste blå ögonen hindrar mig att förbjuda bara för att få sinnesro. Hjärtat bultar innerst inne hårt och stolt när hon slänger sig på marken och protesterar när hon inte får som hon vill och fastän det är skitjobbigt att vara konsekvent och säga nej tjugo-hundra gånger när hon häver sig upp och ställer sig på vardagsrumsbordet så bakom alla -Nej! applåderar jag denna envetenhet och vilja som kommer ta henne långt. Det spricker när förmågan inte räcker till och hon ramlar och slår sig och fastän gråten är kort och jag vet att livet inte kan vara bomullslindat så vill jag ibland bara skydda henne från allt vad svek, olycklig kärlek, vanmakt och otillräcklighet heter. Samma hjärta svämmar över många många gånger varje dag när hon sträcker ut en hand för att få stöd i min, när hon lutar huvudet mot mitt bröst, tar handväskan över armen så som hon sett mig göra eller ger mig en puss bara så där helt appropå. Att vara hennes mamma gör mig mer och mer tacksam för varje dag. Älskade barn.
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

BOO!

Här kommer ett önskeinlägg, ni är en mindre armé som frågat men särskilt är detta till dig Kimberly!
 
Det var många tankar när vi skulle bestämma vad vår förstfödda skulle heta, ja herre Gustav det tog oss faktiskt rent av tre veckor att bestämma oss när Marispanrosen väl kommit ut. En tanke som inte figurerade över huvud taget i det sommarvarma augusti förra året var att hon skulle få en hel högtid som namne, självaste Halloween. Efter att precis avrundat årets mest skrämmande högtid (stora släktkalas med hög medleålder borträknat) så kan vi konstatera att den där lilla oron om ev. framtida besvikelse över frånvaron av pennor/muggar/mössor/kammar/tårtljus m m med det egna namnet på tas igen med råge i slutet av oktober. Jo för hon heter ju inte Marsipanrosen utan kort och gott Boo och det finns gott om både kläder, porslin och posters med just det namnet.
 
Antecknat i bakpärmen på en gammal kalender följt av datumet för inspirationen står det "Boo 090326" (jag hade läst det på en blogg, det var smeknamnet på någons pojkvän för övrigt). Jo, så länge och några år till har jag samlat på fina namn. Det råkade stå bland pojknamnen och när det i vecka 19 stod klart att det var en flicka som låg bakom karatesparkarna i magen och när Jesper tyckte att "Boo är väl coolare på en tjej" så kunde jag inte annat än att hålla med. Bebisen i Pampers-appen på paddan kallade vi således för "Boo Nike" den senare halvan av graviditeten och efter att ha fått bildbevis efter 3D-ultraljudet i maj så insåg vi att det verkade vara en rejäl tös, mer åt rysk kulstöterskehållet, där inne snarare än en vän "Juni" eller spenslig liten "Edith" alltså, andra namn som fanns på agendan.
 
Men så kom hon ut den småländska kulstöterskan och visst var hon precis så rund om kinderna som det hade anats men ärligt talat så kan det inte vara mycket kulstöterska över något som alldeles uppenbart inte väger mer än en tyngre kula själv. Så plötsligt var Edith en bubblare igen, och släkten sade sitt, "Edith, är ju så fint, det är klart hon ska heta Edith" sa de. Mest för att Boo som hennes föräldrar envisades att prata om, det kan man väl ändå inte kalla en unge (åtminstone inte en tjej)!? Efter tre veckors "idag säger vi bara Edith (eller "...Nike", eller "...Boo" eller...) till henne" och hon låg där i sin yttsepyttsiga lilla uppenbarelse och liksom morrade när hon inte fick som hon ville: sova på pappans mage eller slumra i mammans armhåla en näslängd från mattanterna. Ja då stod det klart att det var en bestämd Boo vi hade att göra med. Och Boo fick det bli. Boo Edith Chali.
 
PS. Vi uttalar det [bo] men det där gör man som man vill DS.
 
Foto: bild lånad av Mr Printables
 
 

14 månader

Jovars, den förra uppdateringen gällande Marispanrosens kom ju onekligen i vargtimmen. För idag är hon nämligen en hel månad äldre. Fjorton månader sedan vi låg på det där hörnummet med den trasiga persiennen och med trötta men lyckliga blickar som inte kunde slita sig från att betrakta den lilla människan som sa hej till världen med ett gallskrik som till och emd imponerade på barnmorskan. Hon gastar fortfarande, men de värsta tokskriken som i slutet av sommaren nästan gjorde hennes föräldrar lomhörda har de senaste månaderna mer och mer ersatts av prat. En evigt pladdrande. Snicksnack. Ofta förstår vi inte betydelsen av hela svadan men är det något särskilt viktigt så ser hon till att vi fattar genom betoning eller gester. Varm mat och dryck bemöts med ett distinkt litet blåsande, precis som levande ljus och extra goda mat intas under omisskännliga njutarljud. Nam, nam, nam. Och även om inte vi förstår allt hon säger så överraskar hon oss dagligen med att förstå saker som vi inte trodde hon hade en aning om. Den där prata-över-huvudet-engelskan kommer med den här takten tidigare än jag någonsin kunde ana. Säkert har jag missat några ord men här kommer Rosens lilla parlör:

mamma
pappa
- där
vovvov - alla djur, främst hundar. och fåglar!
bampa - lampa
bwumbwum - bil
pu-u - puss (och pussel, logiskt nog)
acka - knacka på! (favoritboken)
wwrrrrrr - tiger (som morrar)
wroaoo - lejon (som ryter)
nä nä nä nä - som svar på frågan: -Vad säger pappa?
mmm - ljud tillsammans med plutande läppar. då ska man pussas (ungefär 50 ggr/dag)
NÄEJ! - världens roligaste ord, både att säga och att höra (men lyssnar till det gör hon icke!)
bambam - blöja
mble - äpple
 
Och häromdagen sa hon ett klockrent välling när jag kom med flaskan. Men det var nog en lyckträff för det har vi inte hört igen. Något annat som tagit fart den senaste månaden är tänderna. Plötsligt är det fem gaddar som vinglar runt i det här galna flinet. Älskade onge, du eviga källa till känslor som inte ryms i ett medelstort mammabröst. ♥

Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

13 månader (eller en högst välplanerad barnlöshet)

Egentligen skulle det här inlägget heta blott "13 månader" men det känns liksom platt i sammanhanget.

Man brukar ju prata om ofrivillig barnlöshet. Det som drabbar så himla många men som så få pratar om. Jag är en av dem. Jag är en av de tusentals svenskar som tillsammans med min man gått igenom kontraströntgen, LH-tester, ultraljudsundersökningar med en kondomklädd elpryl modell växelspak, ÄL-tester, ligga på schema, spermaprover, omgivningens bebilycka I, prostatamassage, akupunktur...

...granatäppelkurer, engelska super-piller,  det reglerade klimakteriet, hormoner, heminjektioner, progesteron där solen inte skiner, menshelveten, rum eller ska jag säga bås med ihopklistrade sidor på tidningar vid namn HotShots 2008 -tre år för sent, omgivningens bebilycka III, överstimulering, landsting, privatkliniker, skjutjärnsläkare, lasarettbakelser (ja, Marie-kex alltså) och apelsinsaft. Högkostnadskort, subventineringar, kompiskretsens bebilycka IX...

Först drömde jag om en dansk designklassiker (ironiskt nog kallad Ägget) sedan använde jag pengarna åt just äggodling, ödets ironi deluxe.

Nu, 22 månader sedan pluset. Hon, vårt stora kors i taket, har blivit en jättestor människa i en pytteliten kropp. Fysiskt ser hon ut som urtypen, för att inte säga karikatyren av ett mindre småbarn: en ensam blond hårlock och med blott en tand i underkäken (men när hon flinar upp sig eller slänger bak huvudet i protest så ser man att de båda drakulatänderna(!) också sett dagens ljus. Just saying). Inget är för ömtåligt eller fjärran för starka små nypor som sliter i det mesta de kommer åt. Inga lådor för fulla för att inte rivas ut (har ni någonsin reflekterat över hur många våtservetter det egentligen ryms i ett paket? 72 är en grov underskattning, snarare 702 skulle jag tro efter att ha sett dem lite mer, hrm, utspritt) Inget hinder är för högt att ge sig över: kontinentalsängar, trappgrindar, soffbord, badkarskanter och i matstolar är utsikten magnifik om man står upp, visste ni det?

Allt som sätts ihop (och tas i sär naturligtvis) är spännande och ägnas lång tid av koncentration: tryck-knappar, spännen (ja de på just matstolar förstår ni), lås med nyckel i alla former, lypsyl och diverse  burkar med lock.
Skulle hon bli tillsagd eller påkommen så avgör dagsformen om glädjedödaren bemöts av ett rungande "-Neje!!" med glitter i ögonen eller en fysisk protest som närmast kanske skulle benämnas "stackars fisken" -om ni någon gång sett en fisk på torra land.

Apropå djur så kan man förvånande nog även likna denna lilla fjunigt bestämda mjukhet vid en kobra. Vid oräkneliga tillfällen har hon till synes haft fredliga avsikter i våra knän, vilket visat sig bara varit en vila på hanen, när uppmärksamheten är som lägst och reaktionstiden som längst slår hon till. Blixtsnabbt. Glasögonen är trofén och hittills har hon skördat två offer -skalmar, eller ska jag säga skalper?
 
Jo, som underrubriken gör gällande så var det nog en högst välplanerad barnlöshet i den här familjen. Alla år av försök, och ja, har ni redan tappat bilden får ni läsa om stycke två och tre, frustration och hopplöshet hade troligtvis som enda avsikt är vi rädda - att bygga upp så mycket längt, tacksamhet och tålamod som möjligt går att uppnå blott i syftet att vi faktiskt ska orka med ongen.
 
Boo's första teckning Foto: Sara Zetterström

1 år

Jag vet inte hur det är med er som läst bloggen ett tag, och minns mina sporadiska inlägg under arbetsveckorna, men själv så hade jag liksom förträngt hur det var det här pendlarlivet och vips har ännu en vecka gått och bloggrutinerna vill inte riktigt infinna sig. Vad värre är så har jag ju inte gjort min sedvanliga månadsuppdatering för Rosens räkning, men här kommer den, nästan två veckor sen *host*.

Så har hon funnits hos oss en höst en vinter en vår och en sommar. Det var alltså redan ett helt år sedan storken gjorde en UPS-aktig leverans more or less direkt i trosorna. Snippan snapp snut, så kom ongen ut.

Att ha en ettåring i familjen är lite som att ha fest varje dag. Hon vaknar som en solstråle, och pussar är en himla mysig grej tycker hon och lutar fram pannan och pressar den indragna underläppen någonstans i ansiktsregionen. På både människor och saker. Allt ifrån gosedjur till vällingpaket får sin fix av Busans lovebombing. Hon har förstått att solglasögon är en kul grej och i rätt sällskap spexar hon i dem och får oss att skratta om och om igen. Mat är fantastiskt tycker hon och är den god och plockvänlig så kan middagen vara i timmar, det är ju så trevligt att sitta och socialisera runt middagsbordet.

Ettåringar är verkligen fenor på att hjälpa till, men gäller det packning så är de bäst på att packa upp det man precis lagt ner i väskan/lådan/byrån/diskmaskinen och "hjälpa" är mer ett "stjälpa".

Marsipanrosen har ett signifikativit fixar-ljud, en ton som hon ljudar konstant medan hon pillar med maten, leker med klossarna eller plockar med tvätten. Högt och ljudligt artikulerar hon sin koncentration och öronproppar är inte en helt dum uppfinning vid långa bilresor.

Strax innan årsdagen sprack första tanden igenom och inte långt efter började hon släppa taget, hitta balansen och tog sina första steg. Men fortfarande blir det bara några om dagen, det går fortare att krypa. När vi säger nej, eller tar något ifrån henne som hon vill ha blir hon fly förbannad och låter oss veta det. Man kan säga att hon ställer till en scen. Det blir ett djefla liv. Hon är väldigt kittlig och killar man henne på magen, under armarna eller gör hästbett på låren så kiknar hon av skratt. De senaste dagarna har hon börjat varva garven med riktigt höga teatraliska glädjeskrik. Appropå teater så testar hon emellanåt att fejk-skratta; hö-hö-hö låter det, ibland varvat med ett gutturalt frampressat hostskratt. Vilket så klart lockar fram skrattsalvor från publiken. Och då rynkar hon på näsan, slänger bak huvudet och sniffar ljudligt i en road grimas.

De senaste dagarna har hon börjat att krypa ifatt oss, grabbar tag i ett ben och sträcker sen upp armarna för att bli upplyft och gör samtidigt ett stånkande ljud - ööuuuhhhh! Det är väl så vi låter när vi lyfter upp henne, och när man tittar på de här bilderna så ser man att det inte precis går någon nöd på henne. De där kinderna skulle klara åtminstone ett par veckor under kärvare förhållanden.

Det första ljuva året sprang förbi och jag vill inte missa ett endaste ett av de som komma skall så jag snörar på mig joggingskorna nu för att kunna hålla jämna steg.

 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
 

Tidigare inlägg