Idag var det första morgonen som det var min tur att ge välling vid femrycket, medan jag ammade och även nu senare under mattanternas avpolletering så har Jesper skött den biten för att undvika konflikt i Rosens matleverantörsval. Det gick sådär. Jesper sover, Rosen sover men jag, nejnej. Stört omöjligt att somna om, för så funkar jag lite - en gång vaken då är det bara upp och köra. Måste nog förhandla om den här dealen, eller så får jag vänja mig att helgmornarna kommer starta vid fem (J är ledig idag, så det räknas som helg).

 

Tur att det finns så mycket att roa sig med så här dagen innan kalaset - som att tejpa mustascher på sugrör, klippa vindsnurror och kolla instagramflödet. Det sista hinns med alldeles för sällan så idag var jag noga att gilla allt fint som florerar på IG. Bl. a fick jag se att Äntligen Hemma-Björn, eller Björn Christiernsson som han faktiskt heter har ett arbetsklädmärke för barn. BCWW. Och eftersom jag fått en onge som, precis som sin mor i den åldern, är mer vild än tam och fullkomligt Ä L S K A R att vara med och fixa, pilla och leka när vi bygger och pysslar (ongen har somnat fullkomligt ovaggad oräkneliga gånger under de senaste veckornas utomhusrace på torpet) kände jag att detta måste hon ekiperas med. Deras affärsidé gick gick rakt in i hjärtat och det hade kunnat vara mina egna ord:

 

Marsipanrosen kryper, klättrar, pillar och smakar och praktiskt taget inget är ajaj, vi tänker att hon får lära sig vad som går att göra och inte helt enkelt. På så sätt utvecklas motoriken väldigt bra, i takt med blåmärkena tyvärr (japp, det är nackdelen - ont i mammahjärtat, blåsa kramas och så på't igen). Som att meka lite med gräsklipparen (iklädd glesbygdskavaj), det går alldeles utmärkt. Älskade barn! Och vet ni, jag dog lite när jag fick syn på snickisarna. Strl. 86 är minsta, och de är lite stora i storleken verkar det som, visserligen hinns det inte med innan namngivningskalaset men till 1-årsdagen är de minsann ett måste. Och trots att jag är en motståndare till genusuppdelningen på barnkläder (klargröna, eller gula hade varit fint!) så föll jag direkt för de rosa. Som sagt, i augusti får vi se till att bana väg för mera barnarbete.

 

 

 

Hade någon bestämt att jag skulle sluta amma för sisådär ett halvår sedan och några månader framåt hade jag troligtvis jublat. Jag kände mig som fånge i min egen kropp och Rosen höll på att snutta mig till vansinne. Sen introducerades smakportioner och så småningom riktig mat och jag ammade bara nattetid. Fast det var liksom drive in tyckte Marsipanrosen, men utan att åka vidare och istället parkera vid lucka tre och håva in beställning efter beställning (mest cheeseburgare och andra minimål) he-ela nätterna igenom. Sen kom den där tjänsteresan som maken åkte iväg på och lämnade mig som mamma på täppan. Tillsammans med  magsjukan. Plötsligt sov ongen hela natten och jag flyttade in i gästrummet eftersom tricket verkade vara att separera kök från matsal så att säga. Dessutom dopade vi Rosen med välling och plötsligt började mattanterna bara servera frukost.

 

Åh så mysiga de där frukostbufféerna var! Jag och Rosen - ögonkontakt och hålla handen. Romance. Sen hände nåt, från en dag till en annan så sades mattanterna upp, med omedelbar verkan. Vet inte om det kan varit något hårstrå i maten eller så?! Fluga i soppan? Jag har försökt luskat och medlat men inte heller hjälpte det att jag grät en skvätt och åberopade LAS. De är och förblir uppsagda p g a arbetsbrist de arma stackarna och jag fick inte ens ta adjö. Och Marsipanrosen då? Ja hela historien verkar inte bekomma henne det minsta, hon är som en sån där iskall magnat som köper upp små bolag blott för att likvidera dem. Och den enskilda firman Amning är numer ett minne blott, trots att jag förstått att mattanterna envist demonstrerar sin kunskap och bröstar upp sig och gråter PR-tårar så det gör ont i mig... Fast Mamning AB har just blivit börsnoterat vad jag förstod vid senaste niomånadersrapporten.

 

Idag har hon hypotetiskt sett funnits lika länge utanför som i min mage (teoretiskt så skiljer det säkert några dagar). Ljuva lilla Marsipanrosen som tar sån plats att jag blir stolt och hoppas att det håller i sig. Hon tycker om att pussas och kramas, och att sitta i knät. Det var jag lite orolig över, att hon inte skulle vara gosig, men hon är en gosprick av stora mått. Ömsom sitter hon själv och leker utan att bry sig det minsta om vad vi gör, ömsom vill hon vara jättejättemeganära när vi sätter oss på golvet och kan tänka sig att spendera hela dagen hud mot hud med mammuten elller papputen (helst båda) och i ögonhöjd. Hon kryper, klättrar och går på alla fyra. Hon reser sig mot soffbordet, badkaret, sängen eller ett par människoben som passerar och varje dag är en ny dag för bulor och blåmärken som ett kvitto på att självförtroendet är större än motoriken. Och jag tänker stilla -Tur att vi inte ska till BVC på kontroll just idag, de kommer tro att vi misshandlar henne. Förhoppningsvis har de värsta blessyrerna bleknat om en månad när det är dags för nästa besiktning. Hon äter det mesta men hemlagat är godast och man har inget för att truga, vill hon inte ha något så kniper hon bestämt ihop munnen tills man bytt det läbbiga till något bättre (men det händer väldigt sällan som sagt). Just ja, snart göra sig mattanterna icke längre besvär, och melonerna börjar efter en-snutt-om-dan-principen så sakteliga förvandlas till bättre begagnade tepåsar. Lipton, den platta varianten och inte den justare pyramiden alltså. Fortfarande, precis som vid åttamåndersgarvet så visar hon upp ett tandlöst leende som får mammahjärtat att smälla av och impulsivt frammana så många skratt som det bara är möjligt (fuldans var egentligen snyggdans förut. Nu fuldansas det på riktigt). Och om något är -Nej! eller -Aj-aj! så bemöts förbudet med en än större iver att överträdas. While smiling. och just den biten hoppas jag faktiskt inte håller i sig för då kommer BVC-tanten och Prussiluskan komma tågandes i armkrok är jag rädd. Med Kling & Klang.

 

Tänk att hon, lilla BettySpaghetti, är nio månder redan. Otroligt. Fast tittar man runt i vardagsrummet vid 19.30-tiden så fattar man ju att det inte är någon tremånadersbris som svept in. Nä, nu är det lätt klass 3-varning på orkanen Boo. Men håll i hatten för vad vore livet utan vår älskade Booster!?

 

Veckan har gått i rasande fart, ibland så fort att jag inte fattar något när jag går in på bloggen och inser att ni inte fått ett livstecken på en hel vecka. Fast på Instagram uppdaterar littlemissfixit mer eller mindre varje dag. Idag ska jag åka tvärsöver landet på inspiration/utbildning med Friskis & Svettis, det är dags att damma av löpardojjorna och motionera lite kalmarbor framöver igen. Vaknade alldeles för tidigt, kanske är det att jag ska vara borta en sisådär 14h i ett sträck för första gången sen vi blev tre. Så jag sitter här med värkande bröst. Inte sådär kärleksångestladdat som man skulle kunna tro utan mer mattantssprängfyllt. Vi har nämligen funnit guldet. Drogen - livselixiret - sömnmedlet som gör att små Marsipanrosor sover många många timmar i sträck och inte hinner med att amma en dag som denna när morsan är en earlybird, och det stavas V Ä L L I N G.

I sju månader har jag närt henne vid min barm. Sju månaders nattvak och lika många miljoner tappade hårstrån senare. Tvåhundratretton dagar av moderlig omtanke och vård, bus, knipövningar... Hudbristningar och oförmågan att kunna tänka en klar tanke, fötter som inte längre passar strl 37 och en statlig utbetalning som underbygger känslan av att vara livegen. Tusentalet vaggvisor senare och febriga nätters fasta punkt. Så undslipper hon sig sitt första ord;

 

Marsipanrosen sover och jag borde göra detsamma, men med denna nyvunna egentid är det svårt att låta bli bloggen så här kommer lite inspiration för små fashionistor.

 

Under ett snabbt besök på H&M i förra veckan fick jag nämligen syn på en hiskelig kjol som hängde längst ut på ett rea-ställ, direkt såg jag en annan bild framför mig och den fick följa med hem. En kort session med symaskinen senare fanns det en fix färdig marsipanros-kreation. Av lite tyg som blev över knöt jag en slarvig rosett på ett hårband och voila så hade hon platsat i vilken melodifestival som helst. Inte nog med den överhängande risken att ongen kommer prata på bredaste småländska, hon kommer dessutom kunna säga: -Mamma syr mina egna kläder.

 

 

 

Förutom att ro en torpaffär i land så har jag och familjen ägnat den senaste tiden åt att brottas med nya sovrutiner. So far so good och om veckan utvecklar sig positivt så kan jag bjuda på receptet om ni vill. Tänkte även passa på att tacka för era kommentarer och påpeka hur usel jag är att besvara dem just nu. Solli.

 

Annars handlar vardagen väldigt mycket om just rutiner för tillfället. Matrutiner, kvällsrutiner, träningsrutiner (ja, för min del, än har vi inte börjat med drillning av Marsipanrosen a la rysk gymnast) för att nämna några och för familjen Z, AKA göra lite vad som faller in för stunden, är det projekt el grande vill jag lova. Jag menar, förr sträckte sig mina rutiner till att passa tågtider och nu är hela livet en enda stor mat- och sovklocka. Kanske faller det utanför ramarna för detta skalmansliv men en regelbunden aktivitet vi ägnat oss åt det nya året är babysim. Lite som att komma till badkarshimlen varje onsdag tycker Marsipanrosen så det har hänt att vi gjort en avstickare till simhallen på helgen också och jag blev så glad när jag tömde minneskortet nyss och hittade lite bilder. Som hon älskar't. Kanske inte så konstigt med tanke på att både jag och Jesper alltid varit badvalar, faktiskt så till den milda grad att ett privat badkar varit med i flyttlasset till inte mindre än fyra hyresrätter.

 

Åh vad vi längtar till sommaren och få se Rosen plaska i havskanten, men så länge det är snö får vi helt enkelt hålla oss inomhus och som min kära lillasyster uttryckte det så är det en Alvedon och en Ipren som plaskar runt där i den varma bassängen på onsdagarna, den ena i sina apple bottoms. Onekligen ser det inte bättre ut än att pigmentet gick i rakt nedstigande led men som tur är har ju tekniken gått framåt och Marsipanrosen kommer kunna tulta runt i en snabbtorkande UV-dräkt i sommar snarare än att tvingas bada med läbbigt åtsmitande t-shirts för att inte bränna sig - som jag är uppvuxen med. Små äpplen och deras päron alltså.

 

För er som kollar in utifrån känns säkert ett halvår helt rimligt för att inte säga i minsta laget sedan man la en köttbit på grillen och satt länge ute i trädgården med ett aldrig sinande glas rosé medan solen sänkte sig och när kvällskylan krupit närmare svept in sig i en pläd och sett till att täcka de bara anklarna från myggattentat. Eller. Lustgasdimmigt ifrågasatt mannens pressumtiva semesterplaner (ja, eventuellt kan det ha rutits något förfärligt i detta töcken - tydligen ska orden "-kom hit! Tror du det är nå´n jävla semester eller?!" yttrats, men det kan också vara förtal för jag minns faktiskt inte just episoden i fråga) under pågående förlossning i sal 2 på lasarettet.

 

Ett halvår alltså sedan hon höll på att ramla ut i trosorna den 7 augusti 2012. Well, ramla och ramla. Ramla är kanske inte det mest välbeskrivande scenarito efter 28 timmars värkarbete men det var liksom rena rama ketchup-effekten den där födseln av vår Marispanros. Först hände inget, och sen inget... och sen fortfarande inget och sen efter lite mojsande och tittande i flaskan (ja själva flaskan var ju något helt annat i just det här händelseförloppet om ni fattar) och till slut med ett gåbord som fungerade som en stor fet dunk där bak så kom liksom allt på en gång. Onge, livslånga band, kärlek, oro, påsar under ögonen, Pampersklubben och oförbehållen kärlek. 

 

Jaha, jag skrev kanske det två gånger, kärlek. Varje dag detta halvår, hur trött jag än varit. Hur frustrerande det än är att mamma-rollen helt skoningslöst liksom trampar på Sara-rollen och littlemissfixit-rollen. Och fru-rollen (shit, höll på att glömma den, je-ez). Obevekligt kliver hon fram den där mamman och bara bestämmer att här ska ammas, här ska gullas, här ska tröstas, här ska livslång trygghet skapas, här ska lekas Houdini i Försäkringskasse-reglementet, här ska puréas, här ska sjungas, här ska babysimmas, här ska det gå inflation i ordet metod, här ska vyssjas, här ska älskas och så sakteliga ska här vävas samman en god person. Minsann. Ja hur svårt det än är att ta sig fram i denna vingliga balansakt så har jag verkligen älskat varje sekund. Nästan.

 

Men att älska varenda kvadratmillimeter av denna ljuvliga lilla varelse, det är hur lätt som helst kan jag säga!

 

Ni som följder mig på Instagram (littlemissfixit) har säkert förstått att Mysmusen är en del av vår familj nu. När Marsipanrosen närmade sig två månader var hon så snuttig att jag blev helt ramsned och vi letade efter något som kunde avlasta den här human size-nappen lite. Så fann vi Mysmusen. Så gullig och söt, med snuttvänliga små tassar och en kropp som är perfekt att dra för ögonen när dagsljuset tränger sig på under middagsluren. Men. Vi gjorde värsta rookie-misstaget och köpte bara en (ja iofs fanns det bara en men vi borde liksom gjort en gallup i tillgänglighet) varför vi fasar inför dagen då vi inte hittar honom. För nu har Mysmusen fått en sån central roll att en liten Marsipanarm reflexmässigt slängs ut när hon lyfts upp ur sängen och med dinglar det där tygstycket som man numera kan koka soppa på. Överallt. Så det känns bara som en tidsfråga det där försvinnandet. Och nattning går multisnabbt i samarbete med Mr Mus.

 

Eftersom jag har de allra bästa bloggläsarna och många av er hänger både på nätet och i lämpliga butiker och kanske rent av har små möss hemma (som inte uppskattas av er telning, vi har sådana också) så tänkte jag be er om hjälp. Att hitta Mysmusens body double!

 

Det jag vet är att den på fackspråk heter Croshetta Mouse Soother reg. no. 25Z8437 (på en annan lapp står det J1042) och har slutat tillverkas till förmån för nya yngre förmågor (aldrig kan man känna sig säker!) av brittiska Jelly Kitten (Jellycat Ltd). Det finns en liknande mus men det är alltså just denna snuttevariant som är da shit här hemma. Så har du en oönskad hemma eller springer du på en i en affär, snälla lägg vantarna på den så fixar vi det med betalning och frakt och hela konkarongen. Det handlar om en fjärde familjemedlem liksom. Tack på förhand och happy Friday!

 

-Du, har vi några planer för helgen?
Jag: -Ja, vi ska ju till Kalle & Lisa på middag på lördag och på söndag är det korvgrillning med föräldragruppen och dessutom vore det bra om vi tömde bilen eftersom den ska på service på tisdag.
...
5 min senare
Mannen: -Du-u... Hade vi några planer för helgen?

Marsipanrosen:

22.05 snutta, ev amma lite, på höger mattant
22.10 åla runt i sängen, gräva in tårna i mammans lår alt. postgraviditetsdegen på magen
22.15 snutta, definitivt bara snutta lite på vänster mattant
22.20 smacka belåtet m tungan, göra sig 1,60 på bredden så att ingen annan riktigt får plats i sängen, vrida på huvudet och prins-John:a höger mattant (i tecknade Robin Hood, ni vet, när han luftsnuttar efter tummen)
...
02.35 ilsket uttrycka missnöje över att mamman parerade ett ryggskott genom att vrida sig 27grader till ryggläge
02.40 snutta, definitivt bara snutta lite på vänster mattant...
...
05.05 bli buren till sin säng
05.10 snutta, definitivt bara snutta lite på höger mattant, efter att övertydligt uttryckt undernäringen som genast infann sig i den egna sängenMamm

Mamman:

(???) tankarna ömsom Phoebe-joggar och ömsom krigar som myrorna mellan sändningarna på åttiotalets SVT (samtidigt som bebisen hindras från att städa under badkaret med tungan och veckans storhandlingsnota skrivs)
5 min senare...

Vi vaknade upp till ett vinterlandskap värt namnet och vips blev det januari igen, lite ljusare och lite härligare. Idag fyller min fina storasyster år - Stor grattiskram till dig Mallerutten! Trist att bo så långt ifrån varann att en eftermiddagsfika inte går att genomföra på blott en eftermiddag om man säger så. Nä istället fiser vi runt här hemma i långkallingar och väntar på att plogbilen ska bana väg så att vi med säkerhet kan ta oss till Marispanrosens BBF på lunch. Och tjoar runt i hoppgungan, spankulerar omkring lite lagom uttråkade sådär...

 

Swing it magistern, Happy Friday undsoweiter!

 

 

 

Igår blev hon fem månader, hon den lilla diktatorn jag bor med ni vet. I fem månader har hon alltså hållit sitt land (läs: föräldrar) i ett järngrepp och tvingat folket (läs: föräldrarna) lyda minsta vink. Annars har det blivit ett djefla liv. Som när maten inte serveras precis så som hon vill ha den. Omgående, genast, påengång. Och definitivt kroppsvarm, utan undantag. Eller när det blir natt och undersåtarna (läs:föräldrarna) fösöker tillskansa sig en gnutta kraftgivande sömn (hur understår de sig?) när hon vill underhållas. Var är narrarna!? Skanderar hon. Underhåll mig!! Och om inte underhållningen är till belåtenhet så kastas huvudet bakåt och krokodiltårarna är ett faktum. Där utöver jobbar hon med känslomässig utpressning. Hon svälter sitt folk på tillgivelse så vid minsta antydan till leende bugar de av ren tacksamhet och tittar på varandra och hoppet glimmar till i deras ögon...

 

 

Men det här med att äta med sked det hanterar hon inte riktigt än, så mycket terrorist hon är.

Just nu är Marsipanrosen inne i en fas. Tror jag. Hon sover mycket, somnar i sin säng, sover länge på mornarna (om man inte pussar henne för mycket), blåser bubblor och gör en massa ljud, ja hon har blivit en stor tjej helt enkelt. Och det är väl något hon kommer bli många gånger om. En stor tjej. Nu ligger hon i sin säng och talar om att hon inte tänker somna utan protester minsann. För världens orättvisor, för folket i Gaza, för alla SAS-anställda... och för att det inte finns nappar som är precis som mattanterna. Fast utan mat.

 

Jag har precis slukat mellis bestående av en god macka med perfekt mogen avokado och extrarökt skinka på. Det känns lyxigt, att till och med äta mellis innan lunchen. För tidigare har det liksom varit lite sådär att lunch inte har varit en spikad punkt på agendan. Alltid. Efter lunchen ska vi åka till Öppna Förskolan och hänga med Marispanrosens BBF.

 

Men som sagt nu sover hon igen. Klagomuren har knoppat in och jag hinner för första gången sedan hon kom ut både att tvätta håret och skriva om min stora tjej och sånt som ändrar sig. Nästa månad är det en ny agenda, var så säker.

 

Nja, på riktigt å på riktigt. I bloggmun heter hon Marsipanrosen, det hela började faktiskt med en mössa, och i magen så kallades hon Vilda bebin. För jag tänker mig liksom att det är bättre med ett alias i en värld där google-träffarna kan vara bra eller anus i livets hårda skola, jobb untsowajter.

 

Sen om hennes riktiga namn är så himla mycket bättre (vanligare) det kan man ju fråga sig men vi (som i hennes päron) tycker att hon är en klockren Boo Edith Chali. Även fast ett samtal med okända oftast ser ut så här;

 

 

 

 

 

Vi uttalar det bo, men man får säga beu eller [bu:] också om man vill. Såklart.

 

Det skulle ju faktiskt kunna vara värre. Eller vad sägs om: Leet-Haxor. Eller Paprika. Varför inte Troll? Det roligaste är ändå frågan på 118100 om namnet Bo.

 

Men som sagt. Dän billiaste lyxen en kan ge sin onge ä ätt fräent nåmn. Som Metallica. Eller Marsipanrosen.

 

Hej hopp och god morgon! Idag är mannen hemma och vi har tagit sovmorgon och legat kvar länge i sängen. När jag vaknade låg jag längst ut på kanten, med en liten kamin luftsnuttandes mellan skulderbladen. Två vuxna människor och en miniversion i en dubbelsäng på enoåtti, gissa hur fördelningen såg ut? Typ: pappan 39%, Marsipanrosen 50% och jag då. Ynka 11%, inte konstigt att man är ramsned emellanåt. (ha-ha-ha, "typ" åsså har jag räknat med ental... typiskt mig - millimeterkvinnan)

 

Appropå storlek så är det många som tycker att Marsipanrosen är stor men jag kan försäkra er om att hon är alldeles lagom. Visserligen känns hon tung som ett mellanstadiebarn efter fem timmar i BabyBjörnen och hon må vara stor i orden men är ganska liten på jorden. Det blev rätt tydligt igår när jag tog en mobilbild på oss i sovrumsspegeln innan vi gick ut på höstpromenad. Älskar när man behöver klä på sig bysiga islandströjor och tjocka sockar och håret får vara en slarvig fläta. Älskar!

 

Jo, det är inte klokt men idag blir hon 3 månader vår Marsipanros. Jag vet att jag malde på lite om det redan igår men jag måste nog helt enkelt fortsätta idag med. För det har hänt så mycket och vi har lärt oss en miljon grejer sen hon kom. Stora grejer.

 

 

På tre månader har vi lärt oss att denna lilla människa har envisa små alvöron som bara viker sig om man inte håller efter dem, att hon med stor sannolikhet kommer få ett sjujefla humör när hon blir äldre (vi har bara sett början), att BäjbiBjörnen rocks her world, att man måste smyga ut som från ett sämre valt one-night-stand när hon somnat i dubbelsängen mitt på dagen -annars vaknar hon direkt.

 

Hon gillar när pappa sjunger Vipp på rumpan-affär och flyger flygplan och skrattar högt när mamma (ja nu pratar jag om mig själv i tredje person, crazy) sjunger Så klart och gör rörelser till första strofen och kittlas i andra. Vagnen måste vara i rörelse annars är det übertråkigt så besök i affärer med välpolerade släta golv under promenaderna undanbedes vänligt men bestämt. Magknipsdroppar slickas glatt i sig medan D-droppar alltid följs av en grimas och en blick som säger va fan försöker du ta livet av mig? (hallå, de smakar ju INGENTING det är ju bara 5 oljiga droppar!) och nappar tycker hon är ett satans otyg som man kan trycka in i truten på någon annan och om vi inte fattat det och envisas med att välja hennes mun så simulerar hon lite kväljningar så att point is really taken.

 

 

Däremot kräks hon nästan aldrig. På höger arm sitter ett litet födelsemärke och det knäpper i hennes knän (vilket skrämde livet ur de nybakade föräldrarna de första veckorna). Bilturer är ganska kul, åtminstone när det rör på sig och det här med fjärr-tröstning med röst eller klappar fattar hon verkligen inte grejen med. Ro hit en tutte och krama mig! är mer hennes melodi... Ja tänk vad mycket vi lärt oss dessa tre månader. Om föräldraskap. Om bebisar och om sömn. Eller snarare brist på den. Om relationer och nya umgängeskretsar. Om vikten av att krama även den där mannen som hjälpte till att skapa den fantastiska varelse som jag vill krama mest hela tiden. Och om tid - att den kan byta namn, tiden. Fritid blir egentid och krymper betänkligt och att avnjuta en hel måltid sittandes på en och samma stol he-ela tiden kan bli sånt som hamnar högst upp på en önskelista...

Ja, såna saker.

 

Jag passade på att köpa badbrallor (tyvärr stänger favoritbutiken med roliga barnkläder i stan denna vecka) inför baby-simmet som börjar efter nyår, som en liten present till jubilaren. Jag menar, gröna äppeltrosor det kan ju liksom inte bli finare! Grattis älskade Marsipanrosen, vi är redo för de kommande tre månaderna. Tror jag.

 

och sol i sinne! Ni som följer mig på instagram har kanske redan sett vilken fantastisk liten solstråle Marsipanrosen vaknar som. Oftast. Ibland krävs det en sovsnuttning till för att hon ska vakna på rätt sida men hittills tror jag inte att det gått ett enda uppvaknande utan härligt morgonhumör. Detta kvitter som gör att jag genast måste face-tajma mannen som är på jobbet för länge sen och vi ligger där i sängen, Marsipanrosen och jag, och pratar in i kameran med rufsigt hår och huggormsandedräkt (inte Marsipanrosen, hon har inget hår som kan rufsas och hennes andedräkt luktar oförstört och vitt) och vara en familj fast alla inte är på samma fysiska plats, och vi skrattar åt att hon är så tjock och gosig att det ser ut som om händerna är ditskruvade...

 

Jag är glad när tekniken gör det möjligt  för andra hälften av genbanken att ta del av hela alltet. Hon är ju det finaste vi har och imorse för tretton veckor sen såg hon dagens ljus och äntrade världen med ett illvrål. Inte visste vi att hela livet skulle gunga till och att ingenting blev sig likt efter den dagen. Känslor som man inte kan beskriva, Som ett nystan i bröstet, omöjligt att vira upp - ett riktigt solskensgarn. Älskade onge.

 

 

 

Ja, för minnet som det heter på tjusiska. Idag vaknade vi upp till det gråaste av gråa väder och varken jag eller Marsipanrosen tänker sticka näsan utanför dörren innan det är absolut nödvändigt. Nä istället kurar vi i köket med tända ljus, lyssnar på Johnossi - hon kör ett monsterpass i gymmet och jag försöker samla alla marsipan-minnen i två böcker. En klassisk Mina första år för mindre smickrande bilder i samband med födseln, sjukhusarmband, längd- och viktkurva, första julen och sånt ni vet och en tjock historia för dagliga små iakttagelser likt Emils mamma (för alla hyss) som alltså kommer räcka ända till 6 augusti 2017.

 

 

Roligt att sida för sida kunna jämföra vad som händer år efter år men oj så krävande att plita ner dessa rader varje dag. Ibland har jag glömt och då får anteckningar i mobilen agera mellanhand men som sagt roligt och framför allt bra för att just minnas. Fast jag sitter redan på pottkanten, ett avsnitt heter Världen runt omkring med fakta som Vår stadsminister hette (nåväl den var ju rätt lätt) och På löpsedlarna handlade det om. ??. Det var ju inte direkt så att vi kilade ner till Pressbyrån med hoppsasteg efter 20 h på förlossningen, någon av oss. Ommansägerså. Så den raden är fortfarande tom.

 

 

Förmodligen var det något om OS och känner jag mig själv rätt så har jag snart mejlat kvällstidningarna och tagit reda på vad de hade för scoop för tre månader sen. Jo det är sant, snart blir hon tre månader vårt lilla mirakel. Var tog tiden vägen? Med den här takten kommer hon snart vara tolv och tycka att alla de här små anteckningarna är skitapinsamma. Men mamma, varför skrev du att jag bajsade ner hela mig den fjortonde oktober 2012, den sidan river jag ur! ...pinsamt jöh!

 

Pro Memoria. Jag säger bara det.