En solstråle hade vi i alla fall på midsommar

Och det var utan tvekan hon som medvetet tar på sig stövlarna på fel fot "för de ska va-a så" och drömmer om flätor som Pippi men har ett hår som inte kan hålla kvar ett snodd om man så limmar fast den. Tappert höll hon till godo med den där kransen, åtminstone tills midsommarkalaset erbjöd en damm med tillhörande fiskelycka i form av leomönstrade solbrillor och en hatt med kattöron, då förpassades den till att hänga ensam på en stolsrygg utan att passera gå.
 
Foto: mobilbild Sara Zetterström

Glöm det

Nu var det länge sedan jag gjorde en uppdatering av Booforismerna som studsar mellan väggarna hos oss. Den 7:e är ju hennes månadsdag och fråga mig inte hur det gick till men vi ska ju tydligen ha en treåring i augusti. Eller förresten, det råder det inga tvivel om för treårstrotsen, die berümte, tycks vara på inskolning. 

Fast mest är det en himla trevlig människa vi lyckades skramla ihop (ett uttalande som kan innehålla spår av jäv) Jesper och jag. Jag brukar skriva ner sånt hon säger ibland. Oftast inte sånt som "men Bo-ho-hosan vill inte haaa mössan på sig" nej då letar jag inte efter antecknings-appen i mobben, då letar jag oftast efter en kudde att skrika i, men annat liksom som samtalet igår:

Jag: -Vill du bada själv eller ska jag vänta tills du pusslat klart och duscha med dig?

Boo: -Men Boosan vill inte tvätta sig mamma.

Jag: -Nä, jag märker det, du har ju lyckats förhala ett bad hela gotlandsvistelsen. Jag kommer inte ens ihåg när du badade sist. Vill du bada själv eller ska jag vänta på dig?

Ignore. Hon pusslar vidare och pratar väldigt viktiga pusselteknikaliteter med sin far, som att hon nu hittat biten med glassen som passar ihop med pingvinens hand. Sånt.

Tjatbarometern går kraftigt upp och jag upplever liksom situationen utomkroppsligt och ser som uppifrån den där tjatiga mamman som jag a-a-aldrig skulle bli stå och, ja just det, tjata.

Jag: -Ju snabbare du hoppar i badet desto snabbare kommer vi iväg till lekparken sen 

... bla bla bla bla.... 

Nu går jag och duschar så blir det bad för dig när du pusslat färdigt.

Jag möts av en blick som en kiosklitteraturförfattare skulle kalla för outgrundlig och så spänner hon de där isblå historierna till ögon i mig.

Boo: -Glöm det.

 
40-bitarspussel är väl en världslig sak. Och hon badade faktiskt sen.



Redo för Blåkulla

Det var en trött men mycket förväntansfull lite ros jag väckte imorse. Idag skulle en ju få klä på sig lite annorlunda grejer och bära smink till föris, och undra om någon av kompisarna också skulle vara påskgumma eller påskgubbe? Förklädet gick hem men hucklet... Nä, jag vill ha din prickiga sjal mamma och så fick det bli. Och det var ju så fiffigt med en ficka på magen.. men, vad ligger i fickan? Vad är det här? En godis, säkert? Pappa, det låg en go-o-odis i fickan! Och plötsligt blev det en skuttdag och väldigt bråttom iväg mot en dag som liksom blev så spännande att det inte var klokt.
 
Efter dagens jobb blir det påskparad till Slottet och sen raka vägen norrut mot båten som ska ta oss till Gotland. Det har blivit något av en påsktradition att vi åker dit, lågsäsong och rysk väderleksroulette. Ibland strålande sol och rosé i t-shirt och ibland snö och isande vindar, det ser inte ut som våren kommit dit riktigt än men jag älskar den där ön i alla skepnader och i år åker vi dit med våra kompisar Elin & Henrik. Som jag längtar!
 
Förhoppningsvis har väl vår lilla kärring slocknat så dags men annars kommer vi nog inte närmare Blåkulla än ikväll när Gotlandsbåten glider förbi Blå Jungfrun norr om Öland.
 
Foto: Sara Zetterström

Första Tranedan

Hon som alltid sover som en sten på mornarna, som man måste väcka ömsint med pussar och sång, hon som oftast har ett sjuhesikes morgonhumör...
 
"-Tror du att tranan var här ina..."
 
Ja hon, hon studsade rakt upp ur sängen innan vi hunnit avsluta frågan.
 
Och tänka sig, hade inte tranan minsann sovit en stund i kuddhögen inne på rummet där hon bäddade så fint med sitt eget täcke (själv sov hon med en pläd från soffan)? Och så många fotspår det var, och ÄNNU fler utanför dörren. Fjädrar låg det visst precis överallt (det måste varit en ammandes trana det där, som den ruggade), det var liksom bara att följa dem hela vägen ner för trappan och i köket kom den visst in genom altandörren, av spåren att döma, precis som hon förutspådde kvällen innan. Klampat runt på hela undervåningen hade den gjort innan den hittade sockan som bestämt skulle hänga i vardagsrummet och inte på sänggaveln.
 
Och visst låg det något i pappans största raggis (chansen att få full utdelning borde rimligen öka i takt med sockstorleken). Små små fötter som hoppade jämfota av lycka när det allra första egna godiset ramlade ut på golvet, så mycket att det räcker många många lördagar framöver. Fast en tablettask fick man faktiskt öppna direkt på morgonen innan föris, och båda pixiböckerna lästes. Två gånger om. Lyckan liksom. Aldrig har en morgon runt 6.30 flutit så smärtfritt med en 2,5-åring. Jag tror faktiskt vi redan längtar till nästa Tranedag hela familjen.
 
OBS! Ingen trana kom till skada vid tillfället.
 
Foto: Sara Zetterström

Godnatt har jag sagt!

Att byta jobb, skilja sig eller flytta är ju väldigt livsomvälvande saker för vilken vuxen som helst så jag är egentligen inte det minsta förvånad att Marsipanrosen började sova sämre några dagar efter flytten till Hundraåringen. Hon som sedan 10 månaders ålder alltid efter sagoläsning somnat i sin säng, legat i sitt rum sjungandes eller tittandes i en bok och så småningom somnat ändrade på inte bara sina egna utan hela familjens kvällsrutiner när hon kväll efter kväll, gång efter annan kom ner för trappan med än den ena och än den andra ursäkten, oftast att hon bara "ska pussa och krama godnatt". Igen och igen. Sånt som en förälder knappast kan argumentera emot.
 
Idén om ljudböcker kom ganska omgående (inte efter en kväll av jojospringande i trappan men när det började bli en vecka av dessa utdragna nattningar så), eftersom hon älskar sagor tänkte jag att det kanske kunde hjälpa henne att komma till ro om hon fick lyssna på fler böcker efter vår vanliga kvällrutin där jag eller Jesper läser några utvalda. Så vad gör man då för att frigöra sig som evig sagoläsare, jo man köper den där cd-spelaren som man själv suktat efter i ett decennium men aldrig köpt!
 
 
På behörigt pillavstånd men ändå med praktisk på-och-avstängning genom att dra i sladden kan hon nu själv bestämma när sagorna ska börja och sluta uppe på rummet. Mamma Mu och Lilla spöket Laban är månadens favoriter och dem lånar vi gratis på biblioteket. Ibland går hon själv upp till övervåningen och kryper upp i sängen för att lyssna en stund, något som jag aldrig hindrar henne ifrån för jag tänker att det är så himla mycket bättre för fantasin att lyssna på sagor än att titta på film. Dessutom kan hon samtidigt leka med annat -som dockskåpet, legot eller målarboken under tiden.
 
 
Och kvällarna då? undrar ni. En gång har hon kommit ner, för att be om påfyllning av välling, sen Mujispelaren flyttade in och vi har alla fått längre och lugnare nätter. För vissa saker måste man bara vänta på det rätta tillfället.

Marsipanrosen 2,42

Stoppa tiden, konservera den på burk, spara den som ett kärleksbrev i en resväska på vinden och låt mig alltid minnas den här perioden. Klokskapen, finurligheterna, tokerierna och den till synes aldrig sinande energin (förutom när den tar tvärslut på en sekund förstås).
 
Konversation i ett flyttstök i en lägenhet i ett tidigare liv (för mindre än tre veckor sedan):
 
Farmodern: "-Du och jag går ut så kan mamma och pappa fortsätta packa ner i lådor."
Rosen: "-De heter inte låda, de heter kartong. Kan du säjja kartong?"
 
"-De heter inte armringar de heter armpuffar"
"-Mamma, de heter inte la-agård, de heter laggård, kan du säjja de?"
 
What goes around comes around såattsäga och den ongen kommer få stryk i skolan om hon inte taggar ner sin messersmith-ådra (som hon fått av mig, dammit). I det nya huset är hon gärna och länge på sitt rum, något som aldrig hände i lägenheten, de första dagarna stod hon på översta trappsteget och informerade oss: "-Pappa & mamma, Boosan är här uppe." Ifall vi skulle få för oss att glömmar bort att hon fanns liksom. På nyårsafton var tongångarna annorlunda när jag hade nattat henne och återvände till sällskapet vid middagsbordet. Fortfarande från översta trappsteget men med mer skärpa i rösten; "-Mamma, kan du ta och klampa upp här!" Ett uttryck som upprepat sig några av kvällarna in på 2015, fasligt bestämt. 
 
Ibland känner jag mig som en supersoldat från någon extra hemlig bataljon när jag listigt försöker förutse och kringå det minfält som omger vår 2,5-åring to be, och att just förutse faran (utbrottet) innan den är ett faktum (ett okontrollerat skrikande, sprattlande och ålande på golvet i 5-50 minuter) har blivit en utvecklingssport i vår familj. Som en diktator i miniformat styr hon landet Cirkus Zetterström och jag och Jesper, som de kuvade undersåtar vi är, låter henne mestadels hållas. För hon är ju så fasligt söt när hon sover.
 
Mobilfoto innan jag for till tåget igår och desperat försökte fånga den där ljuva doften av busonge och sovvärme.

Min lilla batteriladdare

Stress är inget som jag triggas av, eller visst, den där berömda kniven-mot-strupen-stressen har ju en tendens att få mig att prestera utöver min förmåga men i övrigt så blir jag väldigt dränerad i intensiva jobbperioder och har lätt att bli ganska frånvarande. Jesper har varit borta på fisketävling hela helgen och med facit i hand var dygnet runt-häng med Marsipanrosen precis vad jag behövde. Visserligen hade jag en del rekvisita och lite annat att fixa idag inför veckans jobb men istället för att hasta iväg och lösa det fortast möjligt så gjorde vi det till en utflyktsdag ihop Boosan och jag. Tvååringar, de borde förresten märkas som narkotikaklassat medel. 
 
 
Vi var lite tidiga på stan så först kollade vi i skyltfönster. Ja, det var typ vi och isbjörnarna men ongen skulle promt ha paljettklänning och vägrade dessutom att ha jacka på sig. Hon kunde drista sig till att ha pappans halsduk, som hon satte på huvudet, men hon var väl fortfarande svettig efter brottningsmatchen om jackan som jag förlorade. 
 
Sen gjorde vi misstaget som de flesta av barnfamiljerna i 18 svenska städer gör på söndagarna. Vi åkte till IKEA. Men hon som önskade korv till lunch var i himmelriket och dansade på borden. Även barnet tyckte det var toppen.
 
 
När vi tagit oss igenom familjeteriset bytte vi shoppinggalleria där vi hade sällskap av Marsipanrosens gudmor med barn. Föreställ er en lördagförmiddag i tjugoårsåldern med din bästa väninna, ett lättsamt sökande efter kvällens partystass i butik efter butik som avslutas i affären som tillhandahåller aftonens rusdrycker.
 
Those were the days.
 
Motsvarande scenario med en ett-, två- och treåring (varav den i mitten missade sin middagslur p g a glassfest på ett stort möbelvaruhus) kan närmast liknas en rugbymatch mellan dig själv och fjorton ålar i motståndarlaget. När jag lätt perspirerande till slut står i kassan (och i smyg rätt nöjt konstaterar att jag de senaste timmarna gjort kvällens löppass överfödigt)  hör jag en bekant röst som euforiskt gastar -maaammaaaaa och hon som nyss var påklädd vid min sida kommer farande från andra änden av butiken halvnaken iklädd tomtedräkt.
 
 
 
Tack älskade barn för att det är stört omöjligt att inte vara hundra procent närvarande med dig. För skattjakterna du ger mig när du spridit ut dagens outfit på ytan av en halv fotbollsplan. För att du liksom jag kan äta korv alla dagar i veckan om så var. För att du påminner mig om att allt inte behöver vara precis just så som jag vill ha det när du kärleksfullt kramar om en tomtedräkt i fleece och lyckligt konstaterar -Den är så föön! Och för ditt skarpa sinne för detaljer som när du nöjt påpekar att vi har likadana kängor. För sångerna du levererar och buset som glittrar i dina ögon och gör mig fladdrig i hjärtat.
 
Tvååringar alltså. De borde märkas som narkotikaklassat medel. Sjukt beroendeframkallande.

När man gör saker på skarpen

 
Efter ett par veckor utan gosiga mornar med Marsipanrosen var det äntligen min tur att lämna på föris (i.e. jobbar i Kalmar). Många pussar och två omgångar av gomorron-sången krävdes för att väcka den lilla sjusovaren denna fredag då det var 27 månader sedan hon kom (men vem räknar?). Hon får knappt plats i sängen bland alla gosedjur och pryttlar. Kastanjer, babuschkadockor och böcker liksom, bekvämare sängvärmare kan en ju tänka sig men hur ska en annars ha dem nära till hands när en vaknar om inte i sängen? 
 
 
Babuschadockor är en hit. Öppna och stänga och fylla med alla möjliga saker. Fast oftast kastanjer som dräller runt i hundratals här hemma. Fast i den minsta dockan, Pingvinen, ryms bara lite av kastanjen och inte kan man sätta på locket heller. I morse satt hon och styrde med alltihopa och konstaterade "Sälen är lite krånglig, om man bara tappar locket hela tiden måste man hålla i det på skarpen". Svårt att hålla sig för skratt mitt i de där Booforismerna.
 
 
Och motvarigheten till OS X Yosemite i tålamodsväg är ett standardkrav, för livet med en tvååring kan studsa upp som en sol och landa som en pannkaka inom loppet av ett par sekunder. Just sayin'. Men idag var vi åtminstone i tid till frukost och jag sitter här sedan dess med IKEA-jobb på distans och försöker göra lite fina grejer på skarpen.
 
Happy Friday!
 
Foto: Sara Zetterström

2 år

Två år. Ja jisses, 2 år! Grattis älskade Marsipanros, Bobbo, Busa, Boosan, Bubbel Boo, Loppan, Loppi-lopp, Boosa busa för att nämna några av smeknamnen.
 
Fina onge som så fullkomligt förändrat livet för oss. In a good way.
 
 
Idag har vi hurrat för andra gången på en vecka, detta kalas hemma hos Farmor och Farfar för att fira både kusin Pietro som är en vecka äldre och Farfar som så när fick ha sin födelsedag ifred när den Vilda bebin bestämde sig för att komma ut en tidig tisdagmorgon i augusti. För två år sen alltså. Ohämmat körsbärsätande, trädgårdsarbete, glass på hamnen, och bus i lekparken med sandalfötter a la tvååring avslutades med middag, tårta och pysdricka i högt glas. Är man två så är man liksom. Stor tjej.
 
 
Det enda som stod på önskelistan var armpuffar, något hon konsekvent informerat oss om i ett par veckors tid. I form av pedagogisk mamma (med framtidens kanske lite vildare önskningar i åtanke) försökte jag förklara att man visst får önska sig precis vad som helst men att det luriga med önskningar är att de kanske inte slår in. Att det inte är s ä k e r t att man får det man önskar sig.
 
Sa jag, så pedagogiskt jag bara kunde.
 
Och blev avbruten av mannen/pappan/inköpschefen som sällan för att inte säga aldrig tappar fotfästet i det materiella; Jo, om man bara önskar sig ett par simpuffar, då kan man faktiskt vara så gott som säker på att man får det.
 
Och så blev det. Och lyckan var fullkomlig, det är det som är det fina med tvååringar. Storheten i det lilla.
 

 
Nu ska den här mamman gå och lägga sig, imorgon bär det äntligen av till Gotland.
 
Foto: Sara Zetterström
 

23 månader

Min vana trogen så tänkte jag skriva några rader om livet med Marsipanrosen, samman-
fattningsvis, på hennes månadsdag (eller väldigt mycket senare ibland, som nu) och idag är det näst sista gången, månadsvis alltså. Ingen männscha säger väl 25, 26, eller 27 månader? Nä, på sin höjd blir det 2, 2¹/², 3 år etc.
 
Hade ni frågat mig i måndags så var annonsen under "bortskänkes" redan skriven men idag är jag mer blödig efter att ha läst igenom några månadsuppdateringar bakåt i tiden. För just så är det att dela tak med en treäpplare som går mot sitt andra fullföljda levnadsår. Uttrycket "Terrible twos" kom inte till av en slump, kanske inte heller Jespers missuppfattning och egna uttryck "Terror 2". Inget brott är för ringa för att inte bestraffas med ett anfall av pur ilska/vrede/besvikelse/frustration.
 
Nääääj, mackaroonerna ska ligga i skålen!
Nääääj, Boosan ska göra!
Nääääj, inte ta bort dom!
 
Fast bakom molnen döljer det sig en liten solstråle, som denna somrarnas sommar verkligen strålar lite extra, om än i korta intervaller. Men under de där små solglimtarna så tittar en vetgirig, busig, talför och reflekterande liten varelse fram. Att hon är en snackis har jag ju tjatat om sedan i höstas och kanske blir det just lite tjatigt men i synnerhet dessa anteckningar gör jag främst för min egen skull. Så att jag om ett halvår kan sitta med tårfyllda ögon och minnas tillbaka på just den här fasen och minnas hur det var när hon sa: vindkwaftverk och inte längre vindsverk som för några veckor sen.
 
Ett återkommande samtalsämne här i torpet är takbjälkarna. Ja, hon tycker minsann att vi inte gjorde ett alldeles lyckat jobb i renoveringen när vi lät de satans otygen vara kvar så att hon varje morgon slår huvudet i dem när hon kryper runt och mornar sig i sängen. Ganska ofta när vi hämtade på förskolan innan semestern berättade personalen att hon pratat byggnadsteknik och faktamässigt talat om att: om man såga ner takbjälkarna rasar hela huse (för övrigt hennes rekordmening i antal ord som 22-månaders). Nu har den diskussionen dock bytt ut till den mer inredningsorienterade (och ornitoligiska) fakta efter hennes mors framfart: fågeln på takbjälken heter fasan.
 
Andra uttryck som få en och annan (läs mig och Jesper) att höja ögonbrynen är, efter lite apparatmuller ifrån källaren: Vad gö-ör varmvattenberedaren? Och när jag skriver så så menar jag inte vajmvattebjedajänn utan varm-vatten-be-re-da-ren. Fast just uttalet är kanske inte det mest spektakulära i sammanhanget, vad vet jag.
 
Igår hälsade vi på några kompisar i deras torp där lite trafik rör sig på vägen utanför. En röd bil körde förbi, något som noterades verbalt: En röd bil körde förbi. Inte särskilt ögonbrynshöjande för en pratkvarnsmamma. Men när samma bil körde från motsatt håll en timme senare och hon konstaterar: Nu kom bilen tillbaka. Då blev den här mamman lite överraskad. Över sambandstänket i den lilla människan.
 
Eftersom det är lite sensationellt att hon är så verbal, och vi dagligen möts av frågor och kommentarer angående detta så brukar jag ibland skoja om att "jo men hon kan inte springa och svänga samtidigt". För det är ju visst något alldeles vansinnigt konstigt det där med jante som kommer och tränger sig på. Inte ska jag tro att min onge är något, hon pratar förvisso mer och tydligare än många treåringar men inte kan hon vara särskilt motorisk då, också?!
 
Just beträffande motoriken så är hon nog precis som vilken blivande tvååring som helst. Klättrar, springer (och nu även full fart framåt, inte bara med höga knälyft på stället) och hoppar. Det är det senaste. Jämfotahopp. Det är jättekul särskilt i torpköket, där golvet är lite ihåligt över källaren, för det dundrar så mycket. Inte något graciöst hopp med sammansvetsade knän i höghöjd. Nä, hopp som liksom börjar nerifrån tårna och går upp till hårtopparna och hinner vända innan själva luftfärden tagit form. Så att kroppen vill jätte-jättemycket men själva hoppet blir ett mega-megalitet, med raka ben lite styltigt liksom. Ett nybörjarhopp. Världens finaste nybörjarhopp.
Och nybörjarhoppen drygas ut med hålla någon i händerna-hopp, för då kan en hoppa mycket högre och många många gånger i rad, och de dundrar till och med ännu mera!
 
Skulle jag som mamma sia om eventuella framgångsutsikter så här veckorna innan tvåårsdagen så lägger jag pengarna på Svenska Akademien, runt år 2062. Inte OS-guld i höjdhopp. Men allt handlar ju om övning så det kan ju gå lite hur som helst det där.
 
 
Kanske, kanske finns det också en liten galning i stil med Renata Chlumska i henne, vem skulle annars campa på vardagsrumsgolvet?

22 månader

Tvååring2B: -Talgoxen säge kuckeliku.

Jag: -Jaha, och jag som trodde det var tuppen som säger det?

Tvååring2B: -Nej, Talgoxen säge kuckeliku. De andva fåglana säge pi-pi-pi-pi-pii.

Inte nog med att hon har ett för sin ålder välsmort munläder. Hon har svar på tal också.
Jag säger ungefär som Emils mamma: -Vad ska det bli av den ongen, men idag var hon i alla fall nykter.




21 månader



Till en tjurig onge ålandes i trappan sagt med glättig röst och ihopsugna kippande läppar efter fjortonde nejet på väg hem från dagis:

Jag: "-Vill du ha en .. (konstpaus) fiskpuss?"

Ongen (inte mindre tjurig):"-Nej, Boosan vill inte ha en fiskpuss heller."

Toché!

Tåflört

Den bästa stunden är varje morgon när det är dags att väcka Marsipanrosen. Hon ligger och sover så skönt och jag tassar in på hennes rum, lite extra tidigt för att vi ska få den här stunden i lugn och ro. Jag smeker henne över ryggen och gör mitt allra bästa för att morgonens uppvaknande ska bli så skönt som möjligt. Viskar fram en sång eller en kärleksbetygelse och sniffar i nacken. Vissa dagar får jag en liten harang mumlad i sömnen till svar innan hon vaknar på riktigt men allra oftast innan hon ens har öppnat ögonen, befaller hon sömndrucket; -killa. Och jag killar, sakta och lätt. På benen på magen på armarna och på hu-uvet, det är tydligen extra skönt innan dagen blir dag och myrorna har vaknat i brallan.
 
 
Och mornar som idag drunknar jag nästan i känslorna och dofterna av den lilla rosen, minimänniskan, som vi gör vårt bästa för att odla fritt utan att hon ska bli helt vildvuxen och när sen de små fötterna som växer så hiskeligt fort sträcks upp för en pussritual och jag möts av tågubbar som flörtar efter gårdagens lek, ja då kramar jag bojen som kallas livet extra hårt.
 
 
God morgon!

20 månader

Det är inte tu tal om att vi har en liten snackis i familjen (vem kunde ana, för hon har ju inget att brås på.. ehhh) och dagligen dyker det upp nya haranger och uttryck. Eller vem känner inte till det lilla otäcka djuret snigelkotten (som både är slemmig och sticks?) eller behöver ansa sina öronfransar i hörselgångarna lite till mans? (själv är jag numera proffs på att hålla mig för skratt). Treordsmeningar är vardagsmat och de svingar sig mellan "pappa läsa me-a" till "älven forsar fram" (?! en har ju tydligen närt Martin Emtenäs tronarvinge vid sin barm) fast vid närmare eftertanke så kan det lika gärna bli någon Sofi Fahrman:ish eftersom hon tidigare i veckan deklarerade: "läppglans luktar godis" medan hon plutade med munnen och sniffade med näsan.
 
En ba: a) Hur vet du vad läppglans är? b) och hur tusan vet du vad godis luktar(/smakar)?        
(???)
 
På a) svarar jag "farmor&farfar™" och på b) svarar jag "farmor&farfar™". Ni får själva lista ut vad som kommer från vem.
 
Fast chokladen kanske eventuellt jag är skyldig till. Förra lördagen när hela familjen hade vaknat till stod päronen (jag var alltså ett av dem, morsan-päronet, och pratar här om mig själv i tredje person - vilket för övrigt är något jag ska utredas för enligt min lingvistiska vän tillika barnets gudfar som kommer ta tag i det när vi träffas på Gotland i påsk) nåväl jag och Jesper, the Pears, stod och fixade frulle i köket medan Nymo sällskapade i bakgrunden och plötsligt hör jag ljudet av tystnad. Ni vet hur det är. Blir det för tyst är det något som är fel så jag frågar mannen (almighty): -Vad gör Bubbel Boo? (kärt barn har många namn) Varpå han slänger ur sig: -hon kollar på TV
 
??
 
Han hade lika gärna kunnat säga: "-Nä hon stack iväg på moppen och köpte frallor" det hade varit lika troligt. Eller nej, det hade varit troligare för vår onge har inte suttit stilla sedan hon föddes och inte ens intresserat sig för varken Teletubbies, Drömmarnas trädgård, Bamse, Pingu eller Babar när det visades fem decimeter framför henne efter två dygn på Autobahn. Så jag började ana oråd.
 
Han hade i alla fall rätt riktning inställd på föräldraradarn för jag hittade henne i vardagsrummet (där också tv:n finns att finna) men hon stod from som ett ljus (jaja, det heter kanske from som ett lamm eller som ett tänt ljus men ni fattar) med hela munnen full och handen som fastvuxen i skålen med oregelbundet brutna chokladbitar (som jag glömde kvar kvällen innan). Så vände hon sitt lilla ansikte mot mig och utbrast: Mmmmmmm...
Marabou.
 
Nej det gjorde hon inte för hon tittar ju som sagt inte på tv(reklam) men Mmmmm:et lät hon undslippa sig och smackade belåtet när hon konstaterade: Gott! 
 
Så inte har vi problem med att få i henne sallad inte. Frågor på det?
 
Foto: via Lotta Agatons Instagram

Livslång vänskap

De här små kottarna träffades redan på BB. Det var varma augustidagar och som nyförlösta hasade vi ut i tv-rummet för att se Usain Bolt ta OS-guld i 100 meter sprint och de låg i varsin genomskinlig plastlåda och nästan ångade av färskhet. Idag busade de runt som två virvelvindar. En mjukis med blonda lockar som ena stunden tyst smyger fram med händerna på ryggen för att i nästa göra stunts som får vuxenhjärtat att fara upp i halsgropen som en boxboll på ett nöjesfält och en iklädd halsband och tjattrande dunhårig som släpar runt på sin kudde och kallar alla för älskling.
 
Lika gamla och ungefär lika stora men ändå helt olika. Jag är så himla glad att den ena bestämde sig för att komma en vecka tidigare och att den andra inte riktigt ville komma ut för annars hade troligen inte våra vägar korsats. Det är så himla lyxigt att skaffa riktiga, viktiga vänner i vuxen ålder. Dessutom vet alla som har barn hur spännade det är att följa utvecklingen och se en liten människa sakteliga växa fram och det blir liksom extra kul när man ser två lika små som gror sida vid sida. Och när de idag kramades hej då så tror jag ta mig tusan att jag fick hål i en tand, så sött var det.
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

19 månader

Att vara mamma till dig är som att få sockerdricka i näsan utan att behöva hosta. Som att läsa en spännade bok som aldrig tar slut. Som att lägga ett utmanande pussel med oräkneliga bitar. Som att äta Polly men inte få halsbränna. Som att ha födelsedag, varje dag, året om och känna samma oförställda glädje dag efter dag. Som att alltid sova med soltorkade lakan i renbäddad säng. Som att ligga på rygg på durken i en eka, blunda mot solen i skydd för den fläktande vinden och lyssna till vågornas kluckande mot skrovet utan att bli kissnödig. Som att inte kunna somna för att längtan till nästa dag är så ofantligt stor.
 
 
Jag vill inte missa en endaste dag tillsammans med dig. Även om jag ibland är trött och du med och inte vill sätta på dig ytterkläderna när vi har bråttom iväg. Och fastän jag måste torka upp ett utspillt mjölkglas för tredje gången samma måltid och jag nästan är säker på att den senaste gången var med flit. Och även om jag måste utmana mig själv för att komma på nya metoder för att överlista dig och göra tandborstningen till något nödvändigt gott dag efter dag. Och ibland får hjärtat i halsgropen när du klättrar högt, högt.
 
 
 Den lyckan. När du plötsligt kunde klättra upp i dubbelsängen själv för första gången och lyckligt utbrast: "opp, konde helv!" och när du lyfter blicken från din koncentrerade lek i förskolans sandlåda och skiner upp som en sol när jag kommer och hämtar dig på eftermiddagen, skyndar dig över kanten och alldeles michelingubbeotymlig stövlar fram till mig och utbrister på det mest självklara vis (fastän du låter lite som en sliskig gubbe i övre medelåldern som pratar stockholmska) med armarna utsträckta: -He-ej! E-elschkling!!
Och sättet du får din pappa och mig att förundrat lyfta på ögonbrynet, titta på varann och lika imponerade som förvånade upprepa vad du nyss sa eftersom det är så ofattbart att du är så verbal och uppmärksam på vad som händer i din omgivning. Att du utan problem namnger ett tiotal kompisar och de flesta av deras föräldrar men alltid svarar "kovv" och "moosch" när vi frågar vad du åt till luch på dagis. Jag vill inte missa en sekund av ditt liv, du lär mig så mycket. Stort som smått.
 
 
Som igår när jag skulle berätta för din pappa om gosedjuret vi lekte med hemma hos din kompis för mer än en vecka sen och inte kom ihåg vad det hette och tog din hjälp:
 
"Kommer du ihåg när vi var hemma hos Leo? När du lekte med gosedjursormen som mamma knöt runt magen? Vad hette ormen?
"Åt" "Nina"
"ja, vi var ju hos Leo och Nina och åt middag.."
"Offen!"
"Ja! Roffe heter ju ormen, tack"
 
Dina små egenheter som jag uppskattar. Som noggrannheten i valet av mundering. Halsband, mössor, hattar, haklappar, scarfs eller gummistövlar. Inget väljs av slumpen känns det som. Och att du älskar att läsa böcker, och vill höra saga efter saga. Jag längtar till hur du på kvällen vid läggning, efter sagorna, sträcker upp den fria handen och vill att jag ska pussa den godnatt och hur du byter hand som håller vällingflaskan och ömsom säger "and-a" och "nästa" gång på gång och "båda" när det är fötternas tur att få pussar. Och hur du fyller i mina meningar när jag uttrycker min önskan om att du först och främst ska älska dig själv och säger: "Kom ihåg att du är..."
 
"näll"
"mart"
"full"
(här måste jag hålla mig för skratt, du kommer en dag att förstå varför, men jag hoppas att det dröjer. Länge.)
 
Du är snäll
Du är smart
Du är betydelsefull
 
 
Ja Boosan, glöm aldrig det!
Mamma

Vår nejonunge

Sådär ja, nu är förskoledagarna i minoritet mot VAB-dagarna. Undrar om man kan få något pris i vältrimmat immunförsvar på 18-månaderskontrollen, om vi nu hinner bli friska nog att genomföra den innan 2-årsdagen? Idag har jag puttat 12 kg timmavis i en gunga så om mina underarmar ser konstiga ut framöver vet ni varför.
 
Sedan några veckor tillbaka har den genompussiga lilla Marispanrosen, augustibarnet, vår lejonunge - hon som i parti och minut har tankat kärlek med pussar och kramar och svängt sig med ord som ässkling, possa, mysigt, gosigt och bäba (bära) lyst med sin frånvaro. Istället har det lilla livet tagits över av en tre äpplen hög (men icke desto mindre) militant nejsägare som bryter ihop vid minsta motstånds lag och ålar sig värre än en vattensnok med rabies så fort saker och ting inte faller ut precis så som hon hade tänkt sig (hur nu det var).
 
Nej, inte!
Nä!
Nej-nej!
Neh-neh-neh!
 
Kom så går vi och tar bort den där kissiga blöjan. Nej, inte!
Så, nu sätter vi på en ny blöja. Nej, inte!
Nu är det dags för lunch, kom här och sitt med oss. Nej, inte!
Vill du har mer? Nej, inte!
Då tar jag bort tallriken. Nej, inte!
Vill du bada? Nej inte!
Nu är det dags att gå upp (en är ju inte sämre än att en kan ändra sig). Nej , inte!
 
osv osv osv.
 
Vi har fått en nejonunge.
 
Men de är också söta.
 
Aggisar nej, inte!
 
Ska jag hjälpa dig? Nej, inte!
 
Har du gungat klart? Nej, inte!

18 månader

Jag ligger efter med uppdateringen, det var ju dryga veckan sen Marsipanrosen blev 1½ år. Att ha en artonmånaders verkar kunna schemaläggas ungefär så här.
 
Dag 1: förskola
Dag 2: förskola
Dag 3: förskola
Dag 4: förskola
Dag 5: förskola
Dag 6: förskola
Dag 7: förskola
Dag 8: förskola
Dag 9: förskola
Dag 10: VAB
Dag 11: VAB
Dag 12: VAB
Dag 13: VAB
Dag 14: VAB
Dag 15: VAB
Dag 16: förskola
Dag 17: förskola
Dag 18: VAB
Dag 19: VAB
Dag 20: förskola
Dag 21: förskola
Dag 22: VAB
...
 
Imorgon är det alltså dag 22. Måtte immunförsvaret på nittonmånaders visa lite mera jävlar anamma.
Mvh en som sett nog av Förskingringskassan
 
Fast dessa små tassar är jag gärna hemma och pussar på i några år till ♥
 
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Mångalen

Så här såg det ut när jag gick till tåget imorse och jag kunde inte låta bli att le med tanke på svadan som jag såg framför mig skulle komma att skava lite i Jespers öron ikväll.
 
Ääna   ääna
Måånen   immen   natten   moonit
Gaanen   poppen   immen   piiran
 
För den oinvigde är det här en harang som följt oss och vuxit sedan slutet av november när det började lysa adventsstjärnor i vart och varannat fönster.  Strax där efter gjorde månen entré i hennes liv och många decemberkvällar spanades det ut genom fönstret innan läggdags. Tyvärr visar ju inte den där rackarns mångubben sig på himlen när det är molnigt. I julas blev hon kompis med granen, kanske det finaste en kan uppleva om man passerade 1-årsstrecket i augusti. För att inte tala om den tjusiga spiran som tronade där i toppen! Och toppen pekar ju mot himlen det vet ju alla.
 
Stjärna (i det fönstret, och i det, det och det...)
Månen (lyser på) himlen (på) natten. (Men inte idag för det är) molnigt.
(Där är) granen (och där uppe är gran)toppen (som pekar mot) himlen. (Och där sitter) spiran (japp, så är det).
 
Det är ingen överdrift att säga att vi deltar i den här konversationen ungefär 16 gånger om dagen. Cirkus. Att hon pratar mycket för sin ålder har vi ju liksom förstått (den hårda vägen så att säga) och jag vet ju att barn kan bli lite ... ehh.. traumatiserade och så om man pressar dem, men jag börjar ju liksom undra när man kan kräva att hon byter ämne egentligen...
 
Mobilfoto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Från två streck till tvåords-meningar

 
Då.
En pressbyrå
En impuls
En kissnödighet
En skitig flygplatstoa
En skakig hand
Två steck
 
Nu.
En lejonunge
En familj
En ovillkorlig kärlek
En värld
En påbörjad resa
Tvåords-meningar
 
Jag minns doften av äventyr. -Förväntan, parfympotpurri, kaffe, avgaser, urin och trycksvärta. Jag var på en flygplats när jag fick det bästa beskedet jag någonsin fått, två streck, ett nytt liv. Fem timmar hemifrån och fastän jag vände ryggen åt flygplatsen så var då som äventyret började.
 
Jag började morgonen med att vända ansiktet mot solen, fylla lungorna med årets första minusgrader och gå till förskolan. Där satte hon sig i ringen på mattan, upplevde sin första fruktstund med ett tredelat skal i handen och vände sig mot mig med hela munnen full av gyllene mos och sa på det mest självklara vis: Booschan na-an.

Tidigare inlägg