Det är nu på dagen tolv år sedan bloggen såg dagens ljus och bara det är ju smått ofattbart. När jag själv var tolv skulle jag denna motsvarande vecka vara fanbärare på skolavslutningen vilket betydde att jag skulle gå först i tåget med skolans alla elever som vandrade de 800 m från skolgården till kyrkan och bära svenska flaggan i ungefär 45 graders vinkel. Precis framför Hans-Oves föräldrar Kenth och Birgit som gick bakom spelandes fiol och klädda i folkdräkt. Tolvåriga Sara bar lila jeans med imponerande lårvidd och tillhörande väst över vit t-shirt, allt från KappAhl inne i stan. På fötterna hade jag bruna flätade skinnskor med spännen (de färgade vita tubsockor rödbruna när de blev våta) och jag kände mig helt klart supersnygg. Jag var en liten skit som barn och bredvid mig gick Viktor som jag känt sedan jag var nyfödd eftersom våra föräldrar jämt umgicks och vi turades om att kånka den där stadiga fanan som var åtminstone dubbelt så lång som vad vi (jag) var.