En återkommande fråga som dyker ner bland kommentarer här på bloggen och ännu oftare i mejlen är hur jag kommit dit jag är idag så jag tänkte att jag sammanfattar min historia här i ett inlägg under den nya prettokategorin Jobb & karriär. Häll upp en kopp kaffe och sätt dig riktigt bekvämt. Det här kan ta en stund.

När jag var liten ville jag bli delfinskötare. Länge ville jag bli det. En dröm som med jämna mellanrum boostades med besök på Kolmårdens djurpark som jag är uppvuxen ett (ganska långt, vi pratar några mil) stenkast ifrån. Det nådde nog sitt lystmäte när jag som tioåring åkte båt efter delfinen O’boy. Andra stora intressen förutom fascinationen för delfiner var att bygga små skokartongshus till mina leksaker och att möblera om stup i kvarten men att det också var ett yrke visste jag inte då. Sen följde en lång period av stallhäng och ridande polis lät så himla coolt. Tänk att få kombinera hästeriet med att äta hårda karameller i cellofanpapper ur en skål i den spaceiga receptionen och patrullera (ja rida alltså) runt och leta efter bovar och banditer som mamma gjorde (fast det coolaste var ändå att även tjejer hade en trollerislips med kardborrband så att ingen bov skulle kunna ta strypgrepp!).

Från kyrkans barntimmar till och med femman gick jag i en liten byskola. Vi var 20 barn i årskurs 1f (f? det fanns bara en klass i varje årskull och senare inte ens det utan man fick slå samman 1-3 och 4-5) tre tjejer och 17 killar. Jag kompenserade min litenhet (vet 2-åringar som väger lika mycket som jag gjorde i skolåldern) med en rapp käft och favoritämnen var svenska och idrott. Sexan började jag ”i stan”, mina föräldrar skiljdes och jag och mina systrar flyttade med mamma. Min nya klass var stor med många Annor och Lindor men jag hittade min plats och när vi hade som uppgift att skriva en saga så gjorde jag det, min moster illustrerade den, och Agneta vår fröken sa: ”-Sara, du blir nog författare när du blir stor”. På högstadiet drömde jag om att dansa balett men inget sådant fanns i den lilla staden så truppgymnastik fick duga tillsammans med hästarna och när det blev dags för gymnasiet valde jag det nya (och megacoola) Medieprogrammet. Jag flyttade sex mil och bodde själv från att jag var 16. Jag älskade gymnasiet! Pappa berättade att jag varje helg under första ring sa att jag ville att det skulle bli måndag igen. Jag började använda Mac och jobbade i program som QuarkXpress och Photoshop. Texthantering och Foto tillsammans med Mediekommunikation var favoritämnena och oräkneliga musikvideos redigerades. Jag hade så många fantastiska pedagoger att se upp till och där och då, sista året i grundskolan, bestämde jag mig för att bli lärare. Så jag sökte till Lärarhögskolan i Stockholm och hamnade i toppen på reservlistan men vågade inte åka dit och claima en plats så den gick till någon annan.

Jag tolkade den uteblivna platsen på Stockholms universitet som ett tecken på att det inte var lärare jag skulle bli ändå och började istället som barnflicka hemma hos ovan nämnda moster men när de så småningom skulle flytta till USA ville jag inte lämna dåvarande pojkvännen för att följa med så jag flyttade hem till småstaden och stansade papper hos Ryttarföreningen. Även om Amerika var för långt bort för ett distansförhållande så kunde jag inte tacka nej till frågan om jag ville följa med mosterns tidigare grannar när de flyttade till London så jag köpte min första riktiga resväska och premiärsatte mig på ett flygplan för att ta hand om två små tjejer som deras Au-Pair. Jag gillade London och att vara Au-Pair så när tiden i London var över och min bästis flyttade till Hamburg för att jobba sökte jag ett nytt jobb som barnflicka där. Mamman i familjen var en riktigt obehaglig typ och jag flyttade hem till Sverige igen redan efter fyra månader. Jag jobbade med det som fanns i småstaden, att ta hand om gamla i deras hem och att servera lastbilschaffisar hamburgare. Och jag blev kär i Jesper, och han i mig som tur var.

Genom pappan i londonfamiljen fick jag nys om ett jobb som allt-i-allo eller Traffic, som det heter på flådiga stockholmsbyråer, så åkte jag på skakiga ben till anställningsintervju på Stureplan. Jobbet blev mitt och jag kokade kaffe och köpte porslin och anordnade fester och beställde vin och fixade sammanträden och fyllde på kontorsmaterial och ägnade luncherna åt att känna och klämma på alla fina möbler i kvarteren på Östermalm. Jag älskade den härliga atmosfären bland de lite stela strategerna i kostym och mer lättsamma webbdesigners och snart blev jag receptionist. Det var en fantastisk skola och jag som var så fruktansvärt naiv lärde mig att hantera många olika människor. Ju mer jag såg av de grafiska designernas arbete och ju mer jag rörde mig bland inredningsbutikerna desto mer kände jag att jag också ville jobba med formgivning och började drömma om att gå på Konstfack. Sen fick Jesper ett jobberbjudande i Visby och jag sade upp mig och vi flyttade till Gotland. Jag kände ingen och grät mig till sömns i flera veckor samtidigt som jag sökte alla jobb som fanns att få på tom arbetsmarknad. Jag guidade i Lummelundagrottan och stod med skräckblandad förtjusning och berättade om skillnaderna mellan stalaktiter och stalagmiter på tre språk för stora grupper med turister, jag assisterade filmprojekt, jag sorterade biblioteksarkiv och jag gick en fotokurs.

Plötsligt släppte det och jag fick tillsvidarejobb på en restaurang, ett hotell och Försäkringskassan samma vecka. Jag valde det sistnämnda som hade bäst villkor. I tio månader satt jag som växeltelefonist för Gotland och det nyligen ditflyttade utlandskontoret. På egen begäran lärde jag mig pensionsfraser på finska och fyllde det tidvis långsamma jobbet i växeln med att skriva ner läkarutlåtanden från diktafon. Jag vantrivdes p g a ensamheten och sökte så fort det kom en ledig tjänst som handläggare internt. Trots tjänstbytet insåg jag ganska snart att det inte bara var ensamheten som inte passade mig, det var hela den här sitta vid ett skrivbord och hålla på med papper hela dagarna-grejen. Jag brann för fritidsföreningen - att anordna fester, tävlingar och happenings och utöver det jobbade jag extra som servitris på bröllop och som croupier på nattklubbarna i innerstan och insåg plötsligt att jag inte kunde stanna på ön med de förutsättningar som fanns. Så jag sökte en formkurs på en folkhögskola i Hällefors, Bergslagen.

Efter det året gjorde jag ett tafatt försök att komma in på Konstfack men förstår när jag tänker tillbaka på mina skrattretande arbetsprover varför jag inte gjorde det. Jag hade anmält mig till de flesta designutbildningarna som fanns men det var bara Konstfack jag gjorde arbetsprover till på senvintern. Så av en slump träffade jag en kille från hockeyklubben Färjestad som spelade Black Jack vid mitt bord i Filipstad en kväll. Han berättade att han skulle börja spela för en ny klubb, Nybro. Jag hade ingen aning om var det låg men önskade honom lycka till. Dagen efter, en söndag, gick jag ner i skolans ateljé för att städa undan lite innan avslutningen och fick syn på ett svart kompendium från Designprogrammet Kalmar/Nybro. Nybro. Andra gången på två dagar denna ort dök upp och jag bläddrade nyfiket igenom prospektet och insåg att åt helskotta med Konstfack, det är ju på Designprogrammet jag vill gå.

Jag kollade om jag via högskoleverket gjort en formell ansökan dit och det hade jag och sen insåg jag att arbetsproverna skulle vara inne om - f e m dagar. Jag jobbade dag och natt (bokstavligen i tre dagar och två nätter utan sömn) för att hinna klart och på fredagen kramades alla hej då och jag åkte med med hela bohaget inklämt i bilen, via posten med arbetsproverna och körde en helt vanvettig färd genom landet till färjeterminalen i Nynäshamn för att sånär hinna med båten hem till Gotland.

 

Pjuh, det var ungefär 26 år sammanfattade i ett inlägg. Orkade du läsa ända hit så applåderar jag dig hängivet. Klapp klapp klapp klapp! Fortsättning följer.