Jag hade en intressant diskussion med en vän i morse. Om inredningsbranschen och att jag bitvis blir kräkfärdig på all YTA och ännu hellre på det oäkta. På hemma-hos-reportagen som är så tillrättalagda att det är helt omöjligt att någon bor så. Med glasflaskor i ett stilleben på vardagsrumsmattan. Stackars den som drog nitlotten vid dammsugningen. Med en stor kaktus på nattduksbordet, som breder ut sig så att varken ett glas vatten eller ens väckarklockan får plats? För det är ju precis det man tänker i hemmets rum för rekreation och återhämtning. Det är ju så mysigt, med något som sticks precis bredvid huvudet.
Om kluvenheten i att vara en del av en bransch som är trendbaserad och får människor att helt tappa fattningen i sin jakt på det senaste när
överkonsumtionsdagen infaller tidigare och tidigare varje år. Snart förbrukar vi 1,5 jordklot per år! Om allas inbillade rätt till jordenrunt-flygningar, eller bristen på reflektion i frågan (mer om detta i ett senare inlägg) och två år gamla kök som byts ut av... tristess? Och så då min egen roll i detta? Här på bloggen försöker jag så gott jag kan visa på förändringar med små medel och att se till huset och vårda det som finns hellre än att gå all in på rådande "it"-prylar vare sig det är köksbänkar i marmor eller gråa väggar. Periodvis undviker jag att följa nyhetsflödena för att jag inte känner mig stark nog att sålla och inte ryckas med. I mitt jobb väljer jag hellre hållbara material men till syvende och sist är det kunden (eller snarare kundens plånbok) som styr, och inte sällan är det det kortsiktiga valet som vinner.
Om den fortsatta frustrationen i att "alla" ser det som sin rätt till förnyelse. Slit och släng. Inredningsprogrammen som trashar fullt fungerande kök i en container utan en tanke på "den enes skrot den andres skatt". Och har man inte råd så tar man sig råd. Genom att leva till låns, eller köpa billiga kopior och lågpriskedjornas varianter. Jag säger inte att dyrare per automatik är bättre men om man inte kan distribuera kvantiteter av magnituden av Kinas befolkning (och bara för att man KAN distribuera magnituden av Kinas befolkning ska man då göra det?) så är det någon som måste betala när priset blir lägre. Och det är troligtvis inte du och jag. Och när en
världsledare uttrycker att klimathotet är en bluff, jag då vet uppgivenheten inte några gränser. Jag blev så uppskruvad att jag blev helt svettig under armarna. På riktigt.
Frida sätter huvudet på spiken i
dagens krönika på Trendenser. Om vad som verkligen är viktigt. Heja dig Frida! Ty ordet är ditt, och makten och härligheten i evighet.
Amen.