När jag gick och lade mig sådär megasent och alldeles obarmhärtigt mitt i natten så tänkte jag att jag borde ställa klockan. Sen tror jag att min übertrötta hjärna mer lyssnade på den undermedvetna rösten som sa att jag kunde vakna när mannen sa hej då, vilket är mycket trevligare än ett telefondurr hur mycket harpa den än spelar, något mitt medvetslösa jag sen inte alls gjorde visade det sig. I ärlighetens namn var jag vid det laget så avsvimmad i sömn att jag varken ens lyfte ena ögonlocket eller mumlade ett dräggligt hej då ur ena mungipan. Trevlig fru.

 

Well, well 08.25 slog jag upp mina blå och insåg att både jag och Marsipanrosen liksom hade försovit oss. En två timmar sisådär. Så onekligen utvilad och verkligt fredagspepp och med ett rykande färskt såpoperaavsnitt av Kom In-podden i etern tänkte jag nu avbryta min pappersvändardag och ta mig en lyxlunch utomhus. 

 

Happy Friday!