Den som kikat in hos Trendenser sedan igår kunde i kategorin "Lika som bär" läsa om klinkerplattor i betong. Jag satte nämligen teet i halsen när jag i jakten på kakel sprang på en snudd på orimligt lik betongklinkerplatta som de nedfällda vi har på lilltoan på övervåningen. Välkommen hit du som kikar in för första gången!

Visst har den kanske fladdrat förbi både på instagram och här på bloggen men jag är osäker på om jag verkligen visat bild på det färdiga resultatet av vår lilla toalett trots att det nästan gått två år sedan renoveringen. 

Så här ser den i alla fall ut, där ligger Dandelion, Claesson Koivisto Runes oktagon-klinker i blått för Marrakesh Design. Och den gröna kopian då, jo den är så lik att jag är tveksam till om jag kunnat skilja dem åt ens bredvid varann. Kopieringsproblematiken är alltid aktuell tycker jag men kanske allra mest när det inte finns så gott som några särskiljande detaljer. Ett tecken på att design är alldeles för svår att skydda, eller straffet för plagiering för lättsamt.

Och just jakten på kakel kommer nog fortgå en stund till för vi är mitt uppe i planeringen av badrummet på nedervåningen. It’s a dirty work but someones gotta do it!  

 

Inte det bästa objektivet på kameran inför uppgiften men jag passade på i finvädret och klickade mig ett trekvarts varv runt huset. Den fjärde sidan består egentligen bara av en röd Volvo upptryckt mot fasaden och är inte mycket att se. Kalla mig gärna både estet och lat för det är enda sidan där bilen inte "förstör" huset när man angör Hundraåringen och dessutom råkar det finnas en altandörr 1 m från bagageluckan.

 

Här bor inte Söderström eller Petterström (jamen på riktigt, folk tror att jag heter det ibland - värsta hittepånamnet ju), här bor Zetterström.

Igår fick jag nog av garderoben som står i vår hall. Den kom med huset och det första jag gjorde när vi flyttade in  var att lämna skjutdörrarna (som klämde fingrarna) till second hand (nåväl, jag hann både vara magsjuk och fira jul innan men högprioriterat var det) och istället hänga ett draperi i mörkgrå linne framför för att få in textil och mjuka upp rummet som annars är kantigt och hårt med svart klinkergolv. Nu vill jag inte heller ha själva garderoben. Istället tänkte jag svänga om utrymmet, tvärtemot som den är idag och sätta skohyllorna där garderoben står och bygga en heltäckande väggtavla av hålmasonit som kan hantera Boos alla grejer, väskor, cykelhjälmar och paraplyer.

 

Bakom draperiet kommer alla skor, några korgar för mössor & vantar, en hängare som sväljer fler jackor och Dots-krokar för sjalar och sånt. På så sätt kommer hallen kännas lite rymligare och framför allt slipper vi bli galna på en garderob som mest är som ett svart slukhål där ingen hittar något.

 

Så här ser det ut idag:

 

 

Helgen som gick hade Boo och jag för oss själva, Jesper hade en hipstrig helg i torpet med några kompisar - drack nördig öl, grillade egensnickrad korv, fiskade och så ni vet. Jag passade på att fixa några grejer, måla lite på skåpet, byta flera av kökshandtagen osv. Sånt som är helt omöjligt att göra med en svårroad 38-åring runt benen men som en 3-åring gärna hjälper till med. Munnen går i ett på hon miniversionen av mig och historierna är oändliga, precis som frågorna. Mitt emellan "Varför heter det hårstrå?" till att hon inte kunde tvätta händerna eftersom då skulle ju inte alla kompisarna på förskolan hinna se indianerna som hon ritat på fingrarna så började det i fantasin plötsligt regna något alldeles förskräckligt inomhus. Paraplyet åkte fram och då kom jag på att jag glömt att berätta för er när det faktiskt gjorde det, på riktigt.

 

Det var sista fredagen innan semestern. Sista dagen att hinna med allt det där som skulle avslutas innan en ocean av familjetid och lika många äventyr väntade. En stressig morgon med en threenager to be är allt annat än en picnic i parken och tålamodet var pressat som om det vore lakan på Emirate Palace Hotel. Efter att slaget om tandborstningen utspelat sig (ge alltid ditt barn två (eller hur många våningsplan med badrum ditt hus har) likadan tandborstar och se till att det alltid finns en på varje) och jag stod som förlorare i argumentationen om varför vi inte skulle lägga tid på att leta efter den rosa med katter när det fanns en orange med giraffer på tillgänglig, väntandes i hallen medan Boo sprang upp på övervåningen för att hämta sin triumf. Jag hörde ett svagt brus starta och tänkte att hon satte på fläkten när hon tände på lilla toaletten, en sådan som stänger av sig själv efter tio minuter. På ett ögonblick var hon så nere igen och inom ett par minuter och ett (tro det eller ej) smärre rekord i dental samarbetsvillighet var vi så äntligen på väg ut genom dörren.

 

Med handen på tryckaren uppfattar mina hörselgångar ännu ett ljud, ett annat - obekant ljud och jag går in igen och försöker lokalisera det nya ljudet.

 

Dripp, dripp dripp

Dro-o-opp

Dripp dropp dripp dropp

Dro-o-opp

 

Synen som möter mig passar i vilken skräckfilm som helst för en nybliven villaägare. Det fullkomligen REGNAR genom taket, mitt i huset, från övervåningen och ner i köket.

I en takt som gott och väl kunnat utmana Usain Bolt fullkomligen flyger jag uppför trappan och möts av en allt annat än droppande liten kran. Den fullkomligen sprutar ur sig vatten och eftersom de oaktsamma föräldrarna lämnat proppen framme så är det ju även handfatet som bidrar till spridningen av vattnet som svämmar över alla kanter och ut på golvet. Vi pratar ett toalettutrymme som inte sett en hantverkare (i tjänst) sedan -77, ett handfat modell större som med tiden börjat hänga betänkligt framåt så att avrinningen "livar" med framkant, ett plastgolv lagt utan svensk standards krav på tätskikt och en blandare långt ifrån dagens moderna luftblandande modeller. Här kom det vatten och det med besked. Imponerande snabbt stängde jag av flödet och slet åt mig lite badhandukar och torkade upp det mesta precis innan det rann över tröskeln. I samma takt sprang jag sen ner med ännu några badlakan för att rädda det som räddas kunde i köket.

 

Jag kommer troligtvis aldrig glömma scenariot när jag ligger där i en sjö på golvet med vattnet fortfarande droppandes från taket, det är så fel alltsammans och tusen tankar far genom huvudet Täcker försäkringen detta? För visst tecknade vi en hemförsäkring vid flytten? Tänk om vi hade hunnit gå hemifrån då hade inga handdukar i världen hjälpt- nej då hade vi snarare vattenskadat södra Kalmar. Undrar vad man isolerade med för hundra år sedan och är det vattentåligt?

 

Bredvid mig står en treåring. Eller står förresten, hon fullkomligen h o p p a r  j ä m f o t a  a v  g l ä d j e så det plaskar om jympadojjorna och utbrister: -Hurra! Ett regnmoln, inomhus! Och springer sen direkt och hämtar sina armpuffar och gosekatten som också vill bada.

 

En vet ju aldrig när det finns en livs levande sjö i köket igen.

 

När försäkringsbolaget (pjuh, vi hade en försäkring) är kontaktat och skaderegleraren ska komma efter helgen hinner jag förhoppligen tänka: What if det är vattenskadat, hela alltet!? Bye bye aprikosbeige vävtapet, sayonara blå plastmatta, hej då furutak, bastulookie och sjuttiotalsporslin till det facila priset av en självrisk? Highkick!

 

Men sån tur har vi förstås inte. Inte en tillstymmelse till fuktutslag minsann, toarummet står där snustorrt i all sin aprikos/blåa glans. Jo för det är liksom fördelen med Hundraåringar menar försäkringsgubben, de är så att säga självdränerande.

 

Nehej du tänker jag, det enda som är självdränerande i ett gammalt hus är minsann renoveringskontot.

 

Den här helgen skiljer sig från tidigare helger eftersom det är dags för något vi aldrig gjort förut - att förbereda ett hus för vinter. Trädgårdsmöblerna ska ställas tillbaka i förrådet (som vi inte har), växter och krukor ska förberedas för sin viloperiod, trädgården också. Dessutom har vi idag installerat en luftavfuktare i husgrunden, för att undvika skadliga angrepp - på inrådan av besiktningsmannen innan vi köpte huset. Nej det är inte det charmigaste av projekt jag haft men det är liksom sånt som hör till när man flyttar in i ett gammalt hus. För övrigt ska vi förbereda för att lämna in ett fönster på övervåningen på restaurering eftersom vi upptäckte att det var genomrutten och endast hölls samman av vit tejp(!) och inte målat som vi hela tiden trott.

 

Dagen har varit grymt produktiv och imorgon är det lite samma procedur som gäller för torpet. Nu har jag parkerat mig i soffan framför kakelugnen. Med ljus i fönstrena, vedens knaster i ena örat och Sam Smith i andra. Boo har precis somnat och Jesper förbereder efterrätten i köket, delvis för att fira att vi inte blivit osams en endaste gång idag, en lördag helt i min smak faktiskt. Och hey, kung Bore, bring it on!

 

Idag är det en sån där trollskt spröd höstmorgon och medan solen klättrade upp över Galgbacken (verkligen inbjudande namn, verkligen) tog jag en runda med kameran i trädgården. Det är häftigt, särskilt eftersom hela första året blir som en liten surprice av vad som växer på tomten. Frosten är inte långt borta och det är dags att förbereda oliverna, lavendeln och fikonträden för vintern, hela altanen känns redan lite stökig och övergiven. Det största olivträdet köpte jag till nedsatt pris på Ikea i början av sommaren och trodde inte det skulle klara veckan ut, nu är det dubbelt så stort och jag håller tummarna för att det även överlever vintern. Jag ska inte göra om samma misstag som i fjol och vinterförvara en tusenkronorslavendel i torpet och glömma ehrmm.. vattna den och ge den ljus (med ett allt annat än levande resultat som följd såklart), nä i år ska jag även läsa det finstilta på odlingssajterna. 

 

I slutet på min sommarsemester gjorde jag ett studiebesök i Sandbergs tapetfabrik. Då alldeles rykande färsk, redo att äntra butikshyllorna, fick jag känna på provtapetseringen av Skog (läs hela storyn här). Nyheten vars pressbilder (superfint stylade av Daniella Witte) snurrat både ett- och trehundra varv i bloggosfären vid det här laget. Det var kärlek vid första ögonkastet.

 

I en diskussion vid fikabordet då deras VD Fredrik på förekommen anledning ställde frågan så kom det ju fram att Hundraåringen inte besitter en enda tapet. Ni kan ju tänka er att det var lite som att svära i kyrkan. Förvånade satt även designchefen och marknadsansvariga som känner mig från när jag bodde i lägenhet med tapet t o m i taket! Till mitt försvar kan jag säga att de förra ägarna målade allt vitt och jag har bestämt mig för att skynda långsamt med det här huset. Lite väl långsamt kan det ju kännas så här åtta månader senare.

 

 

En problemyta är den bredvid köket på bilden ovan. Personligen tycker jag det är för trångt för en matplats (plus att jag inte vill sitta precis bredvid matlagningsstöket i köket när jag äter) och det har varit både "bibliotek", "kontor" och "lekrum" i förslagslådan. Just nu fyller den ingen riktig funktion och är i min smak alldeles för kal och skulle må bra av exempelvis en mustig tapet. Så jag testade hur skogstapeten skulle ta sig där. Ursäkta det halvtaffliga fotomontaget, jag lade ingen vidare omsorg vid det utan ville bara få känslan, trots allt ett enkelt sätt att provtapetsera digitalt.

 

I detta sammanhang tycker jag att tapeten faller lite platt. Dels är ytan för kvadratisk och golvet är definitivt för ljust för att göra den rättvisa och "lira" med mystiken. Men ni vet ju hur det är med kärlekar, man brukar ju kunna göra plats för dem på ena eller andra viset till slut. Vad tycker ni, ska man låta en tapet styra inredningen?

Redan när vi köpte vårt hus såg jag framför mig att vi i vårt temporära sovrum skulle göra en lika temporär rumsavdelare modell industrifönster (jag var t o m villig att transportera ett rekvisitabygge från Älmhult för ändamålet, tyvärr lagrades det). En tydlig avgränsning men mycket ljusgenomsläpp och inte minst karaktär. Precis detta har John-John Wallmansson och hans pappa byggt i den lilla Östermalmslägenheten. Nu är jag ännu mer pepp på en liknande lösning, dessutom verkar ju vårt sovrum bli en mer permanentlösning.

 

Igår var det precis ett halvår sedan vi flyttade in i Hundraåringen. Dan före dan före dopparedan. Planerna är många men vi skyndar långsamt (oh så nyttigt för mig). Tur är väl det för redan har nya tankar och idéer dykt upp och reviderat de (inte alltför) gamla renoveringsplanerna. Men än har vi alltså inte börjat flytta några väggar eller så. Det enda jag gjort är egentligen att måla hallen och två väggar i allrummet. Det existerar inga ritningar som stämmer så jag har försökt att själv göra dem utifrån en gammal från 70-talet som jag fick mejlat till mig från samhällsbyggnadskontoret. Så här ser vårt hus ut planmässigt:

 

Idag kom skyltarna som vi beställt från Ramsign. Vad passar bättre på en hundraåring än klassiska i emaljerad plåt? Det är detaljerna som gör helheten, viktigt att tänka på när man renoverar gamla hus. Dessa hade f ö ett bättre pris än Byggfabriken där vi tittade först. Skyltarna känns rejäla och av god kvalitet och ett stort plus för de snygga skuvarna! Vita tecken på blå botten kommer se urtjusigt ut och det riktigt kliar i fingrarna att få ersätta de stora svarta siffrorna i trä som idag (miss)pryder fasaden. Hus nr 17 med Zetterström på dörren. Fint ska fint ha.

 

Jag jobbar hemifrån idag. Ibland är det skönt att inse att det faktiskt passar bättre att sitta hemma än på kontoret och idag var det just en sådan dag, inget släpande på väska/dator/kamera och inga funderingar om det ska bli regn och hur jag bäst skyddar cykelstolen. Tyvärr är det lite mulet för hemmakontorets största tillgång (förutom kylskåpet) är det fantastiska ljuset som flödar in i vårt allrum. Det har kliat i mina fingrar länge när det kommer till just soffdelen av rummet och kanske var det att tavlorna äntligen kom upp men det gjorde hur som helst att jag ville sätta färg på't.

 

Man tager vad man haver så igår dammade vi av ett par burkar färg som stått i källaren. Den ena med Alcros Sommarregn (från vårt kök på Gotland och även mitt kontor) och den andra med Nordsjös Deep Paris (från torpköket). De är snarlika varann men den första är lite mer grön och den andra lite mer grå. Självklart ville vi olika, det är liksom mer regel än undantag, så vi klunsade om saken. Jesper vann och det blev Sommarregn. Kalla mig gärna förändringsobenägen men jag älskar den - här också!

 

 

Foto: Sara Zetterström

Maj är den allra ljuvligaste månaden enligt mig. Inte bara för att jag råkar fylla år, även om det är ett stort plus, men för att det är så fantastiskt med ljuset som flödar, lövsprickningen och att solen faktiskt börjar värma på riktigt. Nu har vi ju ännu en tomt som behöver lite omvårdnad. I torpet har vi Cajsa Warg:at en hel del, tagit det som vi hittat i uthusen och på loppisar, för det passar den miljön. Till Hundraåringen följde det inte med några överfulla uthus och både trädgård och altan är egentligen för bara för min smak, jag hade gärna sett en större dynamik och i dagsläget är det även en del funktioner som saknas. Här kommer vårens önskelista för utsidan:

 

Efter en del letande hittade jag en härlig hängmatta som passar alla i familjen. Jag vill ha en rejäl som inte tar för sig för mycket och Jesper ville ha en koj-modell utan träpinnar på kortsidorna. Förra påsken sprang jag på en torkvinda i trä utanför formgivaren Tove Admans ateljé. Visst finns det mer praktiska varianter med fler hängmeter på byggvaruhusen men tänk så fint den här gotlänska furun kommer åldras tänker jag. Trädgårdshandskar är ett måste för att ha ett representabelt handslag i veckorna (jag blir jättenarig och naglarna kraschar om jag påtar barhänt i jorden), hittade ett par som är 100% ekologiskt nedbrytbara och kan alltså kastas på komposten när de gjort sitt. Ett fikonträd fick ju flytta in (ut) i förra veckan, och några fler gröna kompisar står på önskelistan.

Vare sig det gäller myseldning någon gång ibland eller driftseldning två gånger om dagen som vi gör i Hundraåringen så är ved en del av kalaset. I väntan på ett rejält tilltaget ställ i smide så väljer jag att stapla brasveden bredvid kakelugnen. Bara att lägga klabbarna ömsom på längden och ömsom på tvären i en hög stapel. Jag bär hellre rejält ett par gånger i veckan än springer ut i vedboden varje dag. Dessutom tycker jag trä i sin råaste form är vackert. Det får bli veckans invedningstips.

 

Första veckan - om vi hade fått en krona för varenda genomblötande kvist på golvet på nedervåningen i Hundraåringen så hade vi förmodligen inte haft ett sjusiffrigt lån på banken idag. Ommansägerså.  

 

Andra veckan - börjar misstänka att golvlist och foder inte ingick i den senaste renoveringen. Nej, börjar starkt misstänka att de sattes upp i all hast innan husvisning, med hjälp av smörkniv och synål ungefär.

 

Tredje veckan - en morgon får vi en kalldusch, bokstavligen. Tydligen kan en duschblandare läcka så mycket att den tömmer varmvattenberedaren till ett medelstort hushåll 

 

Fjärde veckan - vi får böckling till kvällsmat. Det är bara det att det är Hundraåringen som agerar rök och vi som är sillarna. Du hittar hela storyn här.

 

Femte veckan - vi blir med husdjur. Ofrivilligt. ja, och hade det varit frivilligt och jag inte varit pälsallergiker så hade jag kanske snarare tänkt mig en katt som matchar inredningen och inte en råtta modell större i sopskåpet. Ny kontakt i telefonboken, under A som i Anticimex.

 

 

Nu har det varit lungt ett tag (peppar, peppar) och vi skrattar hellre än gråter åt denna komedi, för från Jesper är det inte så långt till "Göran" och kallar ni mig för "Tina" så är det faktiskt på pricken som i filmen (från 1993) med samma namn.

 

Och förresten, appropå humor. Idag 10.15 ringde de från förskolan och sa att Boo hade feber. AHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.

 

För mig är en viktig aspekt i inredning att anpassa munnen efter matsäcken. Med det menar jag att inreda varsamt och utan att glömma bort skalet, själva huset. Vårt hus har stått emot väder och vind i över hundra år och därför känns det naturligare att använda massivt trä hellre än den modernare parketten, spröjsade fönster snarare än stora glaspartier vid en framtoda renovering/ombyggnad. Till och med en sån liten detalj som den analoga termometern vi nyss satte upp valde jag en som andas mer Hundraåring än de digitala varianterna. Därmed inte sagt att man måste gå all in på den nationalromantiska stilen som präglade tiden då huset föddes, bara att jag tycker man ska fundera lite extra över uttrycket och hur man balanserar olika stilar om man funderar på att mixa.

 

Ni vet hur det är när man flyttar in i en ny bostad, eller när det är nytapetserat eller nymålat. Hål i väggen-ångesten som brukar infinna sig! I alla fall på mig. Nu är väggarna knappast i särskilt gott skick men jag har ändå svårt att få upp något på väggarna i Hundraåringen. Nä, istället ligger tavlorna i högar på golvet, eller står lutade i rader mot väggarna. Tavelpanik skulle man kunna kalla det. En fining har dock fått komma upp, på en befintlig spik, för jag tyckte bara att det var så sorgligt att detta underbara print legat i ett papprör sedan i mars. Så nu hänger den där, den lilla sjöjungfrutavlan Mermaids belong by the ocean från For good luck. Ska en vara petig bor vi ju vid Östersjön, vid ett sund. Men kust som kust tänker jag. 

 

Jag nämnde ju något om röksanering i ett tidigare inlägg. Oh well, det här med att ha hus det når liksom nya höjder på allt-som-kan-gå-fel-skalan. Om jag säger så här, för några veckor sedan stormade det ganska friskt i våra trakter (om man med friskt menar såinåttahelvete) och det mest logiska för mig på lördagkvällen var att krypa ner under täcket, starta ett avsnitt av Suits, hålla mannen i hand och hoppas att taket skulle sitta kvar när vi vaknade. Det var bara det att stormen hade en annan bild av lördagsmys och när det kommer till undertecknad och Egon så kan vi säga att det står 0-1. Typ.

 

Det stormade som sagt, runt 27 sekundmeter - fönster skallrade, skorstenen ven och belysningen darrade (nä, där överdrev jag, lamporna lyste faktiskt stadigt, vi bor ändå i ett centralt villaområde) men det gjorde mycket för stämningen eller hur). I vanlig ordning eldade vi i kakelugnen på kvällen och den både värmde och spred ett betryggande lugn i den lätt omskakade småstadsidyllen där övervintrade studsmattor ven ikapp med luftburna soptunnor. Så.

Efter att ha gett upp och till slut sövt den vinterstormsexhalterade 2,5-åringen i bilen (kryssandes mellan ovan nämnda soptunnor och studsmattor) och i väntan på den djupa sömnen som passar bäst vid en transport mellan bil och minisäng så tände kaminkvinnans man en brasa i kaminen i sovrummet. Detta eftersom det kändes som om de två valen på hela jorden var att sitta och pratskrika till varann i soffan för att överösta Egon, eller gå och lägga sig. Klockan 21. Ännu ett poäng till Egon.

 

Ja för vi använder nämligen Hundraåringens största rum som sovrum. Detta eftersom vi måste upplåta ett av sovrummen till simfötter, bra-att-ha-möbler (oftast produkter som utgått ur Ikeasortimentet), bebiskläder i strl. 56-92 och tält a k a sånt som vanligtvis bor i ett förråd. Om en nu råkar ha något sådant (till skillnad från oss). Alltså har vi en kamin i sovrummet.

 

Lagom när jag ska bära in ongen de två meterna från bilen medan jag parerar bildörrens vindkast med höger del av ändalykten och mannen krampaktigt håller upp bakdörren åt oss går brandvarnaren. Mannen får tyst på eländet (genom det mest naturliga, att ta ur batteriet) och barnet förpassas vidare utan missöden till sin säng. Så vi gör kväll; borstar tänderna och släcker på nedervåningen, varpå min känsliga näsa börjar ana oråd på nedersta trappsteget och efter några snabba kliv uppför trappan står det klart att kaminen tydligen kastat in handsken och istället för att puffa ut röken genom skorstenen helt sonika har puffat ut den i vårt sovrum där det förutom det mest obvious som säng också befinner sig 20 flyttkartonger med varierat innehåll och ovan nämnda förrådsinnehåll. Lägg därtill typ 7 garderober öppen klädförvaring.

 

En meter tjock grå korvgrillningsrök hänger likt dimman i Lützen som en grå lovikkavante ner från taket. Vi galopperar ner med det sovande, lätt rökdoftande, barnet (dörren till hennes rum var tack och lov nästan helt stängd) och försöker att inte drabbas av panik. Nä, istället sätter vi hårt mot hårt och öppnar tre fönster under pågående storm som den mest naturliga sak i världen och ägnar den kommande halvtimmen åt att invirade i duntäcken klamra oss fast och fungera som ankare åt fönstrena så att vi när vi vädrat klart ska ha några fönster kvar att stänga. Med glas i.

 

Aldrig ha en eld brunnit ut så långsamt. Och aldrig har det varit så skönt att krypa ner i en (rökskadad) säng som runt midnatt när lukten var tillräckligt uthärdlig för att vi skulle kunna somna.

 

Jag vet inte om det var någon som märkte det på mässan men faktiskt så kände jag på kvällen efter Formex att min kavaj luktade lite rök...

 

Toché Egon!

 

Jag har tappat räkningen på de vänner och bekanta som hälsat på och frågat om blomman vi har stående i burspråket. Det är en s k Rosenskärm, Medinilla magnifica, som jag köpte av floristen runt hörnet i höstas, en riktig vill ha-blomma. Jag var där för att köpa lite snittblommor men föll för ståtligheten och de stora rosa klockorna. Läste precis att den tydligen är svårskött (sånt är ibland bra att vara lyckligt ovetande om) så kanske har jag haft tur detta halvår för inte har jag behandlat den by the book direkt. En av blomstänglarna gick tyvärr av i flytten och den vill ha mycket fukt men står snarare ett fåtal meter från kakelugnen här hemma. Oh well, jag fortsätter att njuta av den så länge det varar.

 

Mvh Sara, the plant slayer.

 

Flera har undrat över skåpet vi skaffade till Boo's leksaker på nedervåningen och det är BESTÅ från IKEA med gråblå luckan VARA, allt på rea. Jag hängde det på väggen för att få en luftigare känsla och göra golvet mer lättstädat. Vi har flera Beståskåp - som stängd bokhylla i vardagsrummet, som stängt vitrin i köket och som förvaring i barnrummet på övervåningen. Jag gillar det lugna intrycket det ger med vita skåp och släta dörrar när insidan är kaosig. Dessutom är de nya tryck- och öppnabeslagen grymma. Inga handtag (om man nu som jag råkar lida av beslutsångest på den fronten) och inga smällande dörrar!