En lägenhetsbebis ska flytta hemifrån
Jag började morgonen med att pressa in familjen i en familjebil med liite för mycket av saker som inte är en familj. Som slånbärskvistar, en torkad tall och veteax en masse. Allt för att ge naturlig fägring till en lägenhet som idag skulle fotas av mäklarbyrån. Lägenheten blev gladare än familjen kan jag säga. Bostadsrätten som jag skrev om här, som varit min projektbebis (från tegelhög till faktiskt bostad) på deltid de senaste åtta månaderna och som nu alltså ska flytta hemifrån. Nagelbitande, rastlöshet, spänd förväntan & oro. Som jag tänker att det är när något man har skapat, från det första ritnings-strecket till den sista stylade pläden nonchalant slängd över ryggstödet på en fåtölj, plötsligt ska stå på egna ben.
Efter plåtningen bestämde jag mig för att lägenheten fick bli dagens kontor, hemmakontoret består nämligen av en röra på 10 gamla fönster och en pensionerad målare, och byggfirman som äger den hade inget emot det. Så här har jag suttit, med ett stråk av Italien framför ögonen genom de öppna dörrarna mot terassen. Vinrankan som vuxit där sedan Kalmars första Systembolag.
Ikväll är det jag som bara kommer våga kika med ena ögat ute på Hemnet, som en riktig hönsmamma.
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
Det är bara ett matbord mellan mig och världsfreden
I helgen så diskuterade vi om vi skulle möblera om i köket, göra plats för ett mindre bord för vardagsfrukost etc. Jag tror det är en motreaktion på att bordet vid matplatsen i burspråket är så stort (160x150cm) och att vi saknar att sitta nära mitt emot varann när det bara är vi tre hemma.
Hur som helst så står vårt gamla pyttelilla klaffbord (som från början stod i torpet när vi köpte det) ute i förrådet och bara väntar på att få komma in i värmen igen. När Jesper tog upp frågan så gick jag som vanligt igång på alla cylindrar och såg genast framför mig hur fint det skulle kunna bli om jag skrapade rent bordet och om huggkubben fick glädja någon annan för att skapa plats och... Mina tankar (som jag tydligen yttrade högt) avbröts av att Boo högljutt beklagar sig: "-Nääääeeeejjj. Jag o r k a r inte med en endaste renovering till. Vi ska inte flytta på n å g o n t i n g mer!"
Stackars barn, hon fick verkligen välja sist i föräldralådan. En önskan om världsfred känns nämligen mer lättuppfyllt än att att jag ska sluta maximera det här hemmets potential.
Ett litet matbord framför fönstret, varför inte? Fördelen med att vara tre är att man kan tillämpa "2 mot 1". #åretsmama
Fredagsfeeling
Idag tänkte jag göra en snabb ninjalandning här för att hålla visionen om en levande blogg uppe. Det känns som om bloggen ligger i koma med livsuppehållande åtgärder sedan en lång tid tillbaka men jag är inte den som vill dra ur sladden precis. Jag VILL ju faktiskt blogga mer men har inte riktigt hittat en form som åtminstone ger lika mycket energi som det tar de senaste två åren eller så. Men hoppet är det ju sista som överger en, eller hur?! Har du som läsare någon tanke om hur det (förutom en regelbundenhet i uppdateringarna) kan bli roligare att kika in här?
Fredagar idag! Fredagar är fasiken smått förtrollande tycker jag, är alltid sjukt pepp på fredagar och har liksom en sprittande känsla i kroppen! Idag jobbar jag hemifrån så jag ska lyxa med att lunch ihop med en f d Tengbom-kollega. Så vad gör jag om dagarna kanske ni undrar? Jo, sedan i höstas jobbar jag med ett pilot-projekt för Ikea, alltså en testlansering av ett sätt att visa baskunskap inom heminredning på, på ett inspirerande sätt. Jag har ett fantastiskt team runt omkring mig vilket är superkul och vi har slutpresentationen av 13 idéer på torsdag i nästa vecka så det är väldigt mycket att göra. Plåtningen av alla idéer kommer att ske i ett magiskt vackert hus på Österlen i slutet av februari. Längtar!
Utöver detta så jobbar jag med ett byggbolag i Kalmar som renoverar en lokal som ombildas till bostadsrätt och kommer att säljas under 2020. 100kvm utan fönster som håller på att förvanslas till härliga 3 ROK, med fönster såklart. Just nu är det så roligt att få se planlösningen växa fram och i dagarna är det dags att beställa köket. Ångesten över att beställa bänkskiva innan köket finns på plats och man kan kontrollmäta! Men med 5-6 v leveranstid så är det bara att gilla läget och hålla tummarna. Vissa ytskikt har jag inte satt än men det mesta finns i huvudet och behöver bara komma ner på pränt.
Det finns även en tredje grej jag håller på med, ännu ett pilotprojekt faktiskt. Det är ju lite småklurigt med piloter, det är ju liksom test och man vet ju aldrig om ett test verkligen kommer att få luft under vingarna eller om det blir platt fall. Jag hoppas verkligen att det flyger och på måndag blir det ett första telefonmöte med hela teamet eftersom vi sitter lite utspridda i landet. Kan säga så mycket som att det rör sig om rörlig bild så håll alla tummar och tår för att det ska bli något av det så att jag kan berätta mer framöver.
På det privata planet så har vi fått en sjuårig liten hästtok här hemma och jag som ridit under hela min uppväxt börjar gilla tanken på att vara ponnymamma mer och mer. Sedan drygt ett år tillbringar vi minst en dag i veckan i stallet och på sistone så har både jag och Jesper typ omedvetet börjat skicka varandra Hemnet-länkar på hästgårdar. Herregud vi får se var detta slutar! Kan man sälja en hundraåring med ett lönnrum på övervåningen? Det utrymmet ska ju bli klädkammare så småningom men sedan jag flyttade väggen i Boo's rum är det bara ett tomt igenbyggt mellanrum mellan våra sovrum. Undrar hur lång tid det skulle ta för nya ägare att hitta det utrymmet hehe? Som ni hör är det bara drömmar, vi ska självklart renovera färdigt övervåningen (vårt sovrum och klädkammaren) innan vi gör något annat, men jag älskar att drömma om ett alternativt liv eller spännande hus. Svimmade nästan när jag hittade denna veterinärklinik till salu. Och att ingen i familjen råkar vara veterinär det är väl en värdslig sak, kolla bara köket!!
Önskar er en fin fredag och en härlig helg!
Min roll i det hela
Läste Trendensers intressanta blogginlägg om influencers, och kanske ännu viktigare - kommentarerna, och reflekterar över min egen roll i det hela. Å ena sidan är jag, med min lilla skara följare, en s k mikroinfluencer. Jag har en hyfsat nära följareskara som är mig väldigt trogen men den ger ingen blåstjärnemarkering på instagram (har å andra sidan aldrig fattat vad de betyder de där asterixerna. Många följare, "offentlig person" eller varumärke?) och således är samarbetspartnerna ganska lätträknade.
Nu blev inte jag, till skillnad från Krickelin, deppig av insikten men så känns det också som att jag befinner mig i ingenmansland, eller egenmansland snarare, och varken är det ena eller andra utan kanske en liten blandning av alltihop: Lite inspiratör och lite linslus. Fast själva skådespeleriet ellernågotstrategiskt tänk har aldrig riktigt legat för mig, jag är mer som en öppen bok, vad du ser är vad du får liksom. Vill jag tro. För det är just det där vad man tror sig utstråla och vad som faktiskt letar sig igenom bruset fram till mottagaren?!
En av kommentarerna till inlägget fastnade särskilt, och jag ber om ursäkt till Boel som jag nu citerar om du inte vill bli citerad men det var så välformulerat och lyder så här; ..."Dessutom har våra hjärnor en förmåga till additionsstress, dvs man gör hon med det härliga inredningskontot, hon med matbloggen och vännen som åker på semester titt som tätt till samma person och då ökar känslan av stress." Jag har aldrig eller sällan blivit stressad av sociala medier, det har i ganska många år varit tydligt för mig vad mina verkliga behov är och vad som är, vad ska jag kalla det... glitter(?) Sånt som ger en snabb (och kortvarig?) tillfredställelse och känsla av tillhörighet. Därav myntade jag uttrycket "villhöver". För sånt som man vill ha men faktiskt inte behöver. Ännu en vacker skärbräda till diskbänken, ännu en tesort som smakar äckligt men ser bra ut på bild, eller en flygresa för att det är så omständigt att ta tåget.
Jag villhöver en hel del, jag älskar ju glittret, missförstå mig rätt! Men om man omger sig uteslutande med glitter så kommer man till slut att bländas och få en outhärdlig tillvaro tänker jag. Om man inte hittar sin inre kompass utan bara flackar mellan andra människors olika riktningar, dessutom sett genom additionsterion (klockrent ju!) så är det klart som tusan man blir stressad.
På sistone har även jag börjat känna att den där stressen kryper på, att det är svårare att navigera mellan vad som är ett verkligt behov och en markör. Markörer behöver ju inte vara något dåligt men precis som med glittret så blir det lite oskönt med för mycket. Och om det är något jag är 100% säker på så är det att jag vill inspirera och utmana både mig själv och andra till att våga gå sin egen väg, våga vila i tanken på att lyssna inåt och inte bara blicka utåt. Jag vet att i alla fall jag övar på det varje dag.
Fyra hantverkare och en fixarfröken
Swish så sprang en hel vecka förbi och medan Jesper har varit på jobbresa så har jag light-lajvat livet som singelförälder mitt i renoveringskaos, jobb och aktiviteter. Men vet ni, imorgon börjar äntligen fas invändig uppbyggnad tror jag! Börjar nästan gråta av lycka (och kanske lite av renoverings-magknip också).
Att renovera gamla hus brukar a l l t i d medföra överraskningar. Frågan är bara av vilken dignitet de kommer. Hundraåringen har bjudit på överraskningar likt en Queen of f*cking everything.
Vi skulle måla fasaden, renovera ett badrum på 8 kvm och flytta kyl/frys i köket. Hittills har vi;
- Hittat 6 rötskadade fönster (and counting) och rivit 150 löpmeter rutten fasad och en betydande del av glasverandan.
- Förstärkt bjälklag och utrett trämask i densamma.
- Utökat renoveringsbehovet med 300% eftersom hallens väggar och golv inte höll måttet (för att palla kakel och inbyggnadsduschar) och fick rivas.
Allt är sådant som kikar fram först när man börjar lätta på slipsen och ta av snyggingen skjortan såattsäga. Målare, snickare, rörmokare och elektriker har gjort sin grej hela veckan medan jag stått i mitten och sakta sett rot-avdraget slå i taket likt en målsökande missil...
Det sista som hände innan vi tog kväll var att den gamla vintage-ho vi tänkt till badrummet inte passar med svenska standard-bottenventiler så nu blev det en liten huvudvärk också. Hörde jag paracetamol?!
Beslutsbonanza & badrumsbabbel
Jag har precis fällt ut landningsstället för några timmars sömn hemma hos svärföräldrarna i Nyköping innan jag kör vidare mot Formex imorgon. De senaste dagarna har varit onödigt spännande då vi upptäckte sågspån från skadedjur i bjälklaget och den tänkta golvbrunnen plötsligt inte var godkänd för den satta planlösningen. Jag har varit 100% byggprojektledare utan att kunna koncentrera mig på något annat och hade tur som tusan att Anticimex hade ett återbud och kunde komma bara på två dagar (istället för sju) -ingen fara för frossande maskar, hurra!! Och till slut samordnade jag åsikter från leverantör, återförsäljare, plattsättare och rörmokare gällande golvbrunnen. Den tilltänkta fasta halvväggen mot duschen har ritats om och kommer ersättas med ett glasparti så fort jag fått tag i en smed som kan göra det som jag vill ha det. Eller först måste jag kanske klura ut exakt hur jag vill ha den. Ägnade en stund åt att uppdatera moodboardet för badrummet. Det känns viktigt när besluten måste revideras på stående fot för att slippa skicka hem en hantverkare eller försena bygget och efter att det känts som ett nederlag att förlora väggen som ramade in den Victorianska stilen mot en modernare variant så är jag nu riktigt sugen på att skapa ett badrum som går hand i hand med både sekelskifte och samtid.
"Hundra år av badrum" kanske jag kan kalla detta kollage av pinterest- och produktbilder. Här hittar ni förresten min badrumsmapp på Pinterest.
Min våta dröm
Ursäkta klickbetet till rubrik men vad gör en inte när det var så länge sedan ett blogginlägg såg dagens ljus att spindelväven löper i drivor längs tangentbordet?! För att vara helt korrekt så handlar det om min våtrums-dröm! För äntligen, ja jag tror knappt att det är sant, äntligen så är renoveringen/bygget av badrummet på nedervåningen igång och jag insåg att jag vill dokumentera detta och dela den lilla resa det innebär här på bloggen.
Bygget började i förra veckan -min sista semestervecka, och med facit i hand var det inte jättesmart för det som skulle bli "sommarens sista mysiga dagar för mig och Boo" blev istället "svara på sjuttioelva överraskningar och frågor från tre hantverkare som börjar riva i en förbenad hundraåring". Men, efter en effektiv helg med skytteltrafik till återvinningen och manegekrattande för snickarens fas uppbyggnad kan vi nu bocka av rivningsfasen. Helgens effektivitet låg i att Jesper körde allt bråte till tippen och jag hejade på alla som körde Ironman. Juste deal ändå. Igår lånade vi ut den blivande ettagluttaren (skolstart imorgon) och körde vår version av järnmannen. 4 km spån och gammalt mög-städning, 18 mil spikutdragning och 42,2 km balkkarvning med stämjärn. På slutet var humöret inte på topp så då jobbade Jesper utomhus och jag inne. Tänk vad en lärt sig efter 20 år tillsammans.
Idag är snickaren sjuk och jag får en andningspaus (läs arbetdsro) och fnular samtidigt på vilka kulörer som kan lyfta den här Hundraåringen till oanade höjder. Ja för inte nog med att vi renoverar inomhus, vi passar på att köra en lite ansiktslyfntning utomhus parallellt. Varför inte, liksom. Så här ser byggkaoset ut men jag blundar och visualiserar slutresultatet istället med nytt flöde och happily ever after och det ni vet...
All quiet on the eastern front
Jösses, det var verkligen inte min mening att gå under radarn så här. Men den senaste tiden har jag jobbat som en liten dåre för att köpa mig tid för en idé som jag gått och burit på i snart ett år. Därav tystnaden. Har det inte varit privata inredningsuppdrag (har konsultat en lägenhet som en snickare renoverat i ett halvår nu. Så himla roligt att få ha ett finger med genom hela processen) så har det varit stylinguppdrag för olika möbelföretag och faktiskt ett rent fysiskt lagerarbete en period. Jobba och spara pengar på hög för att nu kunna ägna merparten av tiden till att affärsutveckla.Så svårt det där, att sålla bland det man brinner för och det som på sikt kan ge mer plats för det jag vill ägna mig åt mest i världen. Dessutom måste jag göra något åt bloggens infrastruktur. Jag själv tycker inte att det är jättekul att gå in på den så vad ska då inte du som läsare känna!?
Inser att det börjar likna "vargen kommer, vargen kommer" när jag upprepade gånger dyker upp, drar en snyfthistoria om hur lite tid jag har för bloggen, lovar att bättra mig för att sedan försvinna i ytterligare några veckor. Fattar verkligen det. Men du som är en trogen läsare som ändå hoppfullt kikar in här med jämna mellanrum (statistiken talar för att det är så). Vad vill DU mötas av nästa gång? Har du ett önskeinlägg? En ny spännade kategori eller något annat du är sugen på? Faktiskt har jag en hel del på lager själv men det vore ännu skojsigare att se om det finns något jag ska prioritera särskilt. För att bryta tystnaden. Lite mer "bara nytt på östfronten".
Idag har jag suttit på kontoret jag har tillgång till nu när jag ska sjösätta min idé, inte särskilt tråkig utsikt eller hur?!
Mobilbild: Sara Zetterström, Little miss fix it
Mot Nyhetsmorgon
God jul, gott slut och Gott Nytt år! Och vilken inledning på nya året sen! Befinner mig nämligen i Stockholm och ska snart packa ihop mig innan jag blir upphämtad för att åka ut till Tegeluddsvägen och TV4 där Nyhetsmorgon väntar.
Jag ska prata återbruk och Gör Det Själv. Jösses det är så att jag måste nypa mig i själv i armen, lyxen av att få möjligheten att inspirera till mer kreativitet och det helande i att jobba med händerna samtidigt som man skapar något vackert att
vila ögonen på, i en så stor plattform som Nymo. Wiiiii!
Peppen (läs: magpirret) vet ingen gräns just nu. Om ni vill kolla så kommer jag vara i rutan kl. 09.26 och 11.07. Håll tummarna!
Många bollar och ett suddigt mål
Inspirerad av Fridas ärliga blogginlägg kring boken hon skriver blev jag manad att plita ihop ett eget blogginlägg om mina vedermödor.
Så värst vedermödosamt vet jag inte om jag har det egentligen, men när jag går tillbaka till det här inlägget så är det så som mina dagar har sett ut i en och en halv månad nu. Många bollar och ett suddigt mål. Men igår blev det i alla fall klarhet i vissa saker. Jag har numera ett deltidsjobb och som grädde på moset så ska jag jobba med en plåtning för IKEA i ett par veckor framöver. Det är nästan tre år sedan jag gjorde det sist och jag ser så himla mycket fram emot hektiska dagar bland fina gamla kollegor i Älmhultsstudion! Tycker det är så galet härligt att jag kan göra det från och till, när livet synkar med uppdragen och Jesper kan ta ruljansen på hemmaplan 100% eftersom jag antingen bor borta hela veckan eller åker långt innan soluppgång och kommer hem vid nattning.
På eftermiddagen blev det storkok på Galgbacken för jag levererade ett antal liter ingefärshutt på REKO-Ring Kalmar. Jag har ju så gott som shottat ingefära de senaste två vinterhalvåren och när Jesper utbrast en kväll att jag borde sälja den på Kalmars REKO-ring så tänkte jag att jag testar, några samtal med kommunens miljö- & hälsaavdelning senare så är det efter ikväll ett antal härliga köpare som kan inleda mornarna framöver med "Galgbackens Goda ingefärshutt" och det bästa är att jag finansierar mina egna köp av ägg, mjölk och grönsaker med intäckterna.
Andra uppdrag som fortfarande cirkulerar är totalförvandling av enrummaren som man har kunnat skymta i Insta stories. Projektet har dragit ut på tiden, som de så ofta gör p g a för optimistiska tidsplaner, men mitt uppdrag är slutfört så när som lite färgsättningskonsultation och bygghandledning framöver. Superkul att få ha helhetsgreppet och fakturan skickas imorgon, alltid en skön känsla! Igår hade jag ett möte med ungdomshuset Unik där jag kommer hålla en kreativ workshop på höstlovet. Och jag träffade även superdriftiga Therese från Slottsbutiken i Kalmar och Maria från stans mysigaste blomsterbutik Blomman för dagen. Vi tre ska hålla i en inspirationskväll på slottet och jag måste beställa hem grejer för lite skapande i sann Little miss fix it-anda för 100 kreativitetssugna personer!
Appropå den där Little miss fix it andan så tar det nya företaget små, små bebissteg framåt. Det är så otroligt många saker att rodda med; leverantörer, distributörer, förpackningar, namn, logo, hemsida och inte minst de kreativa idéerna som utgör affärsidén men jag hoppas att landa några av grejerna den närmaste månaden. Dags att ställa skärpan på målet, vilket är lättare sagt än gjort när man studsar mellan storslagna entreprenörsvisioner och att bara själv få jobba mer skapande med händerna...
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
Fredagsfeeling och pomodoro-metoden
Regnet öser ner och jag sitter i ett nystädat vardagsrum med ett roligt uppdrag framför näsan. Jag fick frågan om jag ville inreda en nyinköpt bostadsrätt på 37m². O M jag ville. Det är ett riktigt drömmigt uppdrag eftersom det är litet och jag får vara med i hela processen. Jag gillar ju att ha kontroll, inte så charmigt kanske men sån är jag.
Något annat som kännetecknar mig så är det att prokastrinera och tidsoptimista mest hela tiden så den här veckan har jag tagit fasta på pomodorometoden när jag projekterar. Man bestämmer en uppgift, sätter en timer på 25 minuters intervall (en pomodoro) och jobbar fokuserat och effektivt utan att låta sig distraheras av ex. mejl eller sms. När klockan ringer tar man 5 min paus (sätter klockan även här) och ringer ett samtal, tar en kopp te eller varför inte fuldansa lite? Sen börjar nästa pomodoro. Metoden utvecklades av italienaren Francesco Cirillo i slutet av 80-talet och kommer namnet kommer sig av att hans äggklocka såg ut som en tomat och det heter just pomodoro på italienska. Jag har använt mig av den här tekniken tidigare men liksom glömt bort den tills den här veckan när jag insåg att jag behövde jobba efter en rejäl struktur för att överleva alla "att göra" eftersom Jesper dessutom varit på jobbresa. Jag använder förresten mobilens timer och det går lika bra det.
Appropå tomat så ligger de här skönheterna och väntar på att få bli pizzasås. Ikväll kommer tre av mina tjejkompisar från gymnasiet och hälsar på. Vi ska bo på torpet och bara mysa, äta gott, promenera, dricka vin och skratta en hel del om jag känner oss rätt. Inleder helgen efter önskemål om blomkålspizza, en glutenfri favvo! Receptet hittar du här. Tomaterna är de sista kvar efter förra helgens systerhäng på Österlen där vi bl. a tillbringade några timmar på Rörums backar hemma hos Mandelmanns (måste nog berätta mer om det i att annat inlägg). Nu ringer snart klockan och det är dags att höja volymen till Sam Smiths senaste och fuldansa som om det inte fanns någon morgondag. Happy Friday!!
Foto: Sara Zetterström
Igår var idag imorgon
Den här veckan har höstterminen verkligen dragit igång så jag tänker inte vara sämre. Men det är onekligen lite segt för jösses vilken semesterledighet jag haft som ni kanske har märkt eftersom bloggen ekat tom i många veckor. Men nu, dags att ställa väckarklockan igen och planera hösten och början på resten av livet liksom. Semestern känns redan långt borta hur det nu är möjligt och värmen då, den förrädaren, som om den gått på en termostat slog den över till höstsvalka bara vi tänkte ordet vardag i förra veckan. Men jag var inte riktigt färdig känner jag, blev lagom överrumplad. Sommaren, kom tillbaka, allt är förlåtet.
Befinner mig överallt och ingenstans just nu. Jag har ett skolbarn (förskoleklass förvisso, men ändock ett skolbarn), jag renoverar nyss nämnda skolbarns rum, jag bollar frilansuppdrag med sökandet efter en deltidsanställning och jag håller på med ett nytt projekt/företag. Däremellan föröker jag hålla mig i form, ta in offerter på nästa större husrenoveringsprojekt och funderar samtidigt över varumärket Little miss fix it och peronligutvecklar skiten ur mig själv. Det är precis så överväldigande som det låter. Men så, nu är sommarplåstret draget och imorgon är idag igår. Och jag bloggar igen!
Häpp!
Semestervittring och allt runtomkring
Den senaste veckan har bara flugit förbi och bloggen har negligerats, igen. Det är som att börja träna efter ett uppehåll, eller sluta röka eller som vilken ny rutin man än vill få igång (även om mitt blogguppehåll inte varit så kraftigt så har det ju haltat betänkligt en längre tid) så tar det tid och kontinutet för att komma in i gängorna igen. Så hav tålamod mina kära läsare. Hav tålamod.
Så vad händer bakom kulisserna? Det är självklart mycket med det nya företaget som händer. Jag har träffat Kenneth, affärsutvecklaren som jag bollar min företagsidé med och som hjälper mig ta den till högre höjd, eller alldeles realistiska höjder kanske.
Jag har lunchat med en potentiell person att hjälpa mig med budget och övriga ekonomiska bitar i firman. Toppen, för så fort jag försöker sätta mig in i det så ställer min hjärna in sig på "myrornas krig" eller "radiobrus" och jag kan inte säga det ofta nog, fokusera på det ni är bra på för lustigt nog så finns det andra personer som är bra på det just du prioriterat bort!
Igår hade jag (ännu ett) telefonmöte med Robin, en kompis som är otroligt grym på konceptutveckling och branding, för att jag ska landa i ett namn på produkten. Det vi diskuterade ska jag fortsätta jobba med i eftermiddag.
Boo går på sommarsimskola. V a r j e k v ä l l. I fyra veckor. Jag är medveten om att jag låter lite kinkig här men det är liksom rätt meckigt att både hinna med att t ex. heja fram Sverige i VM och sitta i en fuktig simhall vareviga sommarafton. Men hon fullkomligt älskar det och med vattensäkerheten på köpet så, vem är jag att gnälla?!
Vi tog det jobbiga beslutet att kastrera Fleur. Planen var egentligen att vi skulle ta en kull kattungar på henne först (söthetsdöd deluxe!) men efter många turer med uppfödare och den tilltänka hanen som det inte blev något med så kände vi bara näe, nu kastrerar vi henne så att vi kan aktivera kattluckan och låta henne bli den katt hon vill vara och gå ut och in (även om det skrämmer mig från vettet att jag ska hitta henne platt nere på gatan när jag kommer hem en dag). Så en hårig liten konvalecent stryker omkring här hemma idag.
Vi har haft ett par snickerifirmor här för att räkna på badrumsrenoveringen, det ska bli spännande att få deras offerter. Om man tycker det är spännande att bli pank vill säga. Men nytt härligt badrum i Hundraåringen - ja tack!
Dessutom har vi tittat på ett hus - ett riktigt drömhus. En jämn hundraåring, ett gammalt kapell som stod klart trekvart härifrån 1918. Den som följer mig på insta-stories såg det kanske fladdra förbi tidigare i veckan? 300 kvm sommarhus med den största potentialen på den här sidan Jesu födelse. Till priset av en badrumsrenovering. Jo men det är faktiskt sant, det låg ute för nästan inga pengar alls, förhållandevis. En veckas vånda och några turer till det där drömmiga som var i behov av ett antal kubikmeter färg innan vi landade i att det inte blev någon budgivning/affär. Varför vi inte slog till? För att det egentligen bara var världens häftigaste hus, på helt fel plats. Tomten var i stort sett obefintlig och jag pratade med bonden nästgårds om att arrendera eller köpa till mark men det ville han absolut inte gå med på och då spelar det ingen roll hur fantastiskt häftig centralkaminen var, eller vilka ljuvliga tapeter det sattt i den gamla lärarinnebostaden på övervåningen. Men grattis du lyckliga ägare som får förvalta en av Svenska kyrkans forna stoltheter och inte behövde större tomt! Grattis, verkligen. (Jag är inte bitter.)
Ja som ni hör så händer det både det ena och det andra och jag ska försöka komma in i rutinen att uppdatera bloggen i samma takt. Men faktiskt så flaggar jag sedan nu för att det en stund framöver kan bli lite si och så med den saken för på måndag så räknar jag med att vara semesterledig, och familjenära, tillsammans med Jesper som tjuvstartade igår. Hur mycket semester man nu tar när man har världens roligaste affärsidé som vill bli förverkligad...
Genom mobben på sistone
Jag vet inte vad det säger om mig men jag har 26 603 bilder och 1320 videos på min telefon. Och jag k a n i n t e radera något. Eller självklart slänger jag bilder som blivit tagna i fickan eller oskarpa tillfällen på flykten (om de inte är vackert oskarpa förstås) men jag har liksom inte hjärta att radera sju av de åtta gulliga bilderna på Boo som ser snarlika ut. Oh well, den frågan kan säkert någon psykolog reda ut åt mig framöver men tills dess fortsätter jag knäppa mobilbilder som om det inte fanns någon morgondag. Här kommer ett gäng från den senaste veckan, vissa hamnar på sociala medier och andra - ja de simmar runt med sina andra 26 602..3...4...5.. kompisar i mitt mediamoln.
Här är mina favoritpersoner, mitt gäng, mina musketörer. Bästa valet av pappa till mitt barn.♥ Ibland driver deras retstickefasoner mig till vansinne, ibland genomskådar jag dem innan.
Fabbe-badet, med alldeles perfekt coca-colabrunt vatten för oss som gillar insjöar.
Sommarregn på torpet, ligga i soffan och läsa loppisfyndade däckare med fröken Fleur framför brasan.
Har du någonsin varit i en Norrgavel-butik? Om inte så ordinerar jag varenda uppvarvad människa detta. Gå där och andas djupt in genom näsan och ut genom munnen, stryk med handen över de oljade möblerna och de mjuka linnekuddarna och laga alla trasiga synintryck med totala färgharmonier. Inträdesbiljett för stressade själar, det hade funkat som affärsidé Nirvan - jag lovar.
Papaver - eller Vallmo som man säger. En av de vackraste blommorna. Kommer för alltid tänka på min mormor som drog vidare från jordelivet för två år sedan, just som vallmon blommade som mest. Det tappa-andan-fina printet följde med mig hem häromdagen. Jag känner samma svaghet för sköra vallmos som jag gör för starka ballerinor, så vackert att jag vill gråta. Skönhetstårar, de finns absolut. Strax intill fulgråten med rinnande snor.
Ännu en insjö i Småland. Jag stannade bara för att sprattla av mig lite av den bubblande energin jag haft de senaste veckorna, just då efter ett möte med en potentiell samarbetspartner. Så häftigt med alla inspirerande människor jag träffat och fortsätter träffa.
Rostis, salami och melon-feta-myntasallad. Så enkelt men obeskrivligt gott på en och samma gång.
Kaprifolen som helt skamlöst svämmar över bakom lillstugan och vars doft gör en fullkomligt vimmelkantig. Jag njuter och njuter innan den vinkar adjö för i år.
Min lilla, stora tjej. Så envis och underbar, kan knäcka mig på en sekund i min föräldraotillräcklighet och hela mig lika snabbt med en liten hand i min. Och ingen sportar en outfit som hon. Urvuxet nattlinne och leopard-Vans under paraplyet. Frågor på det?
Jordgubbsskörden är lika snål som vattentillgången. Men smaken, oh smaken på de små juvlerna.
Min vän Maria kom hem från Nederländerna och prydde min cykel alldeles förträffligt. Jag måste skriva mer om den känner jag, bästa cykeln jag haft. Maria går inte heller av för hackor.
Att vandra runt i Kalmar för att söva ett litet lånat barn, en totalt oregerlig rabatt i stadsparken får mitt hjärta att ta ett skutt - så rakt igenom fint med allt det vilda.
Lunchrester x2. Färsk basilika och microplane-riven parmesan lurar vilken insladdande halloumilasagne och mosad myntasallad som helst att se så aptitlig ut att snålvattnet lockas fram. Mums.
Solen har trollat bort mina ögonbryn och fram en oövervinnerlig attityd. Ni vet de där dagarna då en vårdslöst placerad tändsticka skulle få en att självantända av ren positivism? Ibland finns det bara där -det kan vara en känsla, ett par favoritbyxor eller en alldeles perfekt uppsatt knut av slarvigt hår och då är det bäst att rida på vågen och vara världens mesta sprudelpudel medan det varar.
Peace out.
Midsommar 2018
Det är söndag, det regnar och att sitta inne och kura framför kakaelugnen i stugan känns helt befogat. Idag har vi haft familjehäng, en lunchutflykt till Karlskrona och bokläsareftermiddag i stugan och jag tror allihop pustade ut aningens efter att ha arrangerat det stora kalajset på den här sidan av 2018 - midsommar. Jag flaggar redan nu för halvtaskiga mobilbilder men att vara värdinna och ha en systemkamera runt halsen det är helt enkelt en utmaning över min förmåga. I år var vi åtta familjer som firade tillsammans, alla med barn mellan 1,5-10 år så det gäller att framför allt måltiderna sitter där de ska för att blodsockret skall hållas i schack. För säkerhets skull skrevs alla de viktigaste hålltiderna upp på svarta tavlan.
Med så mycket folk är det lätt att tappa bort sin servett, och jag väljer alla dagar i veckan tygservetter framför papper när det vankas festligheter. Så jag knåpade ihop en enkel servettring av ståltråd och Boo skrev allas namn på en liten etikett.
Midsommarlunch med sill, paj och nypotatis stora som marsvin. Det märks att vi har haft högsommarvärme i ett par månader redan när potatisen kostar 1 öre kilor och de små potatisarna inte går att finna .
Det har blivit tradition att frysa in snapsen i blomster-is. I år blev det med blommor från rabatterna inne i stan, så gott som de enda blommorna som fanns då allt blommat över här ute i skogen.
Efter lunchen vankades det 5-kamp och vi delades snabbt in i fyra olika lag genom leken"Fruktsallad". Vi samlade vatten från en vattenpistol i en mugg, kastade boll, drack bubbeldricka på tid och krossade ballonger utan att använda händerna. Jublande glad segrade jag med lag päron. Vaddå tävlingsmänniska.
Strax därefter var det dags för traditionsenlig jordgubbstårta. Lyllos mig som inte äter gluten (måste passa på att lyfta den tanken eftersom det oftast känns o-lyllos) och fick njuta av en himmelsk marängtårta som min kompis Chali bakat via receptet här.
När alla tallrikar, glas och bestick var diskade för andra gången, ja det är nog det största debaclet med att fira spartanskt. Disk vid temporärt utekök med vatten från slangen. Men det är också mysigt! Ja, efter disken var det dags att resa stången och dansa. I fjol var det i stort sett bara de vuxna som dansade men i år, konstigt nog så dansade a l l i h o p. Vet inte om det hade att göra med att det vankades godisregn efter dansen och eventuellt kan någon förälder sagt att det rådde obligatorisk dansnärvaro för att få delta i godisregnet. Eventuellt. Väldigt kul var det i alla fall med allihop som skulle enas i vilket håll vi skulle dansa (det gick att avnjuta spektaklet på instastories @littlemissfixit) och när det för en kort stund blåste friskt och stänkte några regnstänk så kändes det 100% svensk midsommar.
När det fallit både sommarregn och godisvarianten så tände vi grillarna och vid det laget var all mat välkryddad av hunger. Mobilen fick uppenbarligen ta paus för mellan 17.59 och 23.43 togs inte en enda bild. Regnet föll stilla i natten och vi satt uppe och pratade sådär som bara småbarnsföräldrar har vett att uppskatta. Det vill säga de som inte hade somnat vid nattning då... Vackra är de inte, partytälten, men tusan så bra både mot sol och regn.
Igår vaknade vi så smått till liv i stugor, tält och husvagn och det är nästan det bästa tycker jag, när man hänger så där opretantiöst innan alla börjar droppa av hemåt, med håret på svaj och pyjamasar med brännvinsknäppning och äter kollo-frukost och lunchrester. För att inte tala om tårtresterna, och kardemummabullarna som lyckligtvis blivit över...
Glad fortsättning på sommaren!
Vad ska du göra nu?
Den frågan har jag fått många gånger sedan jag berättade att jag sagt upp mig från Tengbom. Helt relevant förstås och jag tänker att det är läge att berätta lite om vad jag har för mig om dagarna, för i fredags vinkade jag kollegorna adjö. Ni som hängt med mig länge på bloggen vet ju att jag gått från anställd, till frilans till anställd igen och nu står jag alltså än en gång här med hela världen framför mina fötter (och hjärtat i halsgropen). För jag håller nämligen på att starta ett nytt bolag, denna gång med en produktidé som utgångspunkt. Så h i m l a spännande och kul och galet och inspirerande och... Ja ni fattar!
Det började med att jag hemma hos kompisar i påskas sade högt så där som man gör: "-Varför finns det ingen som gör..." vilket ledde till ett febrilt massa googlande för att sedan konstatera nä, men det finns ju faktiskt ingen som gör detta, och det är en bra grej! Sedan dess har tanken fått marinerats och till slut kände jag att jag verkligen ville testa idén. Och om det är mycket med ett tjänsteföretag som frilans så är det liksom ingenting mot när det kommer till en produkt som ska säljas, på nätet exempelvis.
Så det gör jag nu. Pratar med leverantörer, förståsigpåare, grafiska designers, andra start ups, distributörer och ungefär två tusen andra grejer och idag träffade jag Kenneth som jobbar som affärsutvecklare på Kalmar Science Park. Han gillar också min idé, precis som i stort sett alla som jag pratat med, men han var även kritisk och gav mig en rejäl hemläxa till vår nästa träff. Så under eftermiddagen har jag suttit och förberett en marknadsundersökning och försöker formulera min affärsmodell i en sammanfattande presentation. Som ni kanske förstår är ingen människa en ö och därför tänkte jag framöver ta hjälp av de trognaste läsarna jag vet, nämligen er, för en liten marknadsundersökning kan ni ställa upp att svara på va?
Imorgon ska jag träffa en potentiell leverantör/samarbetspartner i andra änden av Småland, det ska bli skoj! Och det är alltså det här företagsbyggandet jag pysslar med just nu, formulerar en himla massa tankar och realiteter i en affärsplan och så ba'.
Foto: Sara Zetterström
Tolvtaggaren
Det är nu på dagen tolv år sedan bloggen såg dagens ljus och bara det är ju smått ofattbart. När jag själv var tolv skulle jag denna motsvarande vecka vara fanbärare på skolavslutningen vilket betydde att jag skulle gå först i tåget med
skolans alla elever som vandrade de 800 m från skolgården till kyrkan och bära svenska flaggan i ungefär 45 graders vinkel. Precis framför Hans-Oves föräldrar Kenth och Birgit som gick bakom spelandes fiol och klädda i folkdräkt.
Tolvåriga Sara bar lila jeans med imponerande lårvidd och tillhörande väst över vit t-shirt, allt från KappAhl inne i stan. På fötterna hade jag bruna flätade skinnskor med spännen (de färgade vita tubsockor rödbruna när de blev våta) och
jag kände mig helt klart supersnygg. Jag var en liten skit som barn och bredvid mig gick Viktor som jag känt sedan jag var nyfödd eftersom våra föräldrar jämt umgicks och vi turades om att kånka den där stadiga fanan som var åtminstone dubbelt
så lång som vad vi (jag) var.
Efter sommarens efterlängtade ridläger skulle en ny familj flytta in i mitt barndomshem och mamma, mina systrar och jag började en ny era i en lägenhet i stan medan pappa stannade kvar i byn som han aldrig i livet kommer
att lämna.
Fullt så dramatisk blir nog inte bloggens trettonde höst men det kommer garanterat hända grejer för det är mycket på gång här bakom kulisserna. Själv gillar jag fortfarande avsmalnande byxor och vita t-shirts, men jeansvästen har nog fått
sommarlov på obestämd framtid.
Vikten av att göra sin grej
Äntligen sitter jag här igen, med bloggen framför näsan och massa bokstäver som vill ut genom fingrarna. Det har hänt så mycket sedan sist och jag tänker att det inte är mer än rätt att ni får en liten uppdatering från när livet gick lite i baklås. Vi går så långt tillbaka som till när jag gick från att frilansa till att bli anställd för 2,5 år sedan;
Jag tänkte att det skulle bli så bra, att få jobba på hemmaplan igen. Ja så att åtminstone en av oss inte pendlade och fanns snabbt tillgänglig för vardagens knyck och ryck med små barn. Och vad vore bättre då än på det mest spännande arkitektkontoret i stan? Ny bransch, nya kollegor och större projekt. Det var min energi, drivet, som gav mig jobbet.
Ganska snart började det skava, bara lite grann, som ett gruskorn i strumpan. Precis just det där som jag är så bra på, sånt som får elden i mig att flamma - att träffa människor, att skapa och sätta samman koncept, att ha en övergripande koll, ett finger i de flesta syltburkarna, att tycka till och utmana... Allt det där kom i skymundan när jag skulle medverka i stora, långdragna projekt samtidigt som ett helt nytt arbetssätt, en ny terminologi skulle anammas. Och jag sprang, för jag ville ju visa framfötterna. I ett helt år sprang jag på alla nya puckar som sköts i min väg, och helt ärligt även på en hel del som inte ens fanns på min planhalva. Som jag sprang, det blev snarare framfall av hela jobbdrömmen. Som ett korthus rasade jag ihop. Tvärslut. Sjukskriven.
Jag tänkte att det skulle bli så bra, att få jobba på hemmaplan igen. Ja så att åtminstone en av oss inte pendlade och fanns snabbt tillgänglig för vardagens knyck och ryck med små barn. Och vad vore bättre då än på det mest spännande arkitektkontoret i stan? Ny bransch, nya kollegor och större projekt. Det var min energi, drivet, som gav mig jobbet.
Ganska snart började det skava, bara lite grann, som ett gruskorn i strumpan. Precis just det där som jag är så bra på, sånt som får elden i mig att flamma - att träffa människor, att skapa och sätta samman koncept, att ha en övergripande koll, ett finger i de flesta syltburkarna, att tycka till och utmana... Allt det där kom i skymundan när jag skulle medverka i stora, långdragna projekt samtidigt som ett helt nytt arbetssätt, en ny terminologi skulle anammas. Och jag sprang, för jag ville ju visa framfötterna. I ett helt år sprang jag på alla nya puckar som sköts i min väg, och helt ärligt även på en hel del som inte ens fanns på min planhalva. Som jag sprang, det blev snarare framfall av hela jobbdrömmen. Som ett korthus rasade jag ihop. Tvärslut. Sjukskriven.
Energin som gav mig jobbet var slut. Jag blev som en skugga av den jag trodde var jag. För henne ser jag aldrig mer.
Bebissteg tillbaka. Ett ben i taget. Men Sverige har ganska bråttom ändå, med socialförsäkringssystem och så. Plötsligt så var det dags att springa igen fast jag inte riktigt kunde gå. Men den här gången smygkörde jag lite med handbromsen i. Började ställa krav på att vi skulle jobba mer med casting, rätt person på rätt plats, gällande hela kontoret. Ja hurra! Och för egen del började jag säga det här är jag bra på, kan jag inte få jobba så, eller si? Och det fick jag ibland, drömmen! Men verkligheten triumfade drömmen gång efter gång och de projekt som vi jobbade med var ju verkliga i allra högsta grad. Vi började titta på nya möjligheter, chefen och jag, nya arbetsuppgifter som jag föreslog och det kändes spännande! Tills jag insåg att jag än en gång försökte ändra på mig för att passa in.
Bebissteg tillbaka. Ett ben i taget. Men Sverige har ganska bråttom ändå, med socialförsäkringssystem och så. Plötsligt så var det dags att springa igen fast jag inte riktigt kunde gå. Men den här gången smygkörde jag lite med handbromsen i. Började ställa krav på att vi skulle jobba mer med casting, rätt person på rätt plats, gällande hela kontoret. Ja hurra! Och för egen del började jag säga det här är jag bra på, kan jag inte få jobba så, eller si? Och det fick jag ibland, drömmen! Men verkligheten triumfade drömmen gång efter gång och de projekt som vi jobbade med var ju verkliga i allra högsta grad. Vi började titta på nya möjligheter, chefen och jag, nya arbetsuppgifter som jag föreslog och det kändes spännande! Tills jag insåg att jag än en gång försökte ändra på mig för att passa in.
Och samtidigt, på en annan plats i världen, var det en pojke som inte orkade leva längre. Han hette Tim Bergling och hans öde drabbade mig. Grabbade tag i hela mig och allt blev plötsligt glasklart. Livet är för kort för att du inte ska befinna dig i rätt kontext! Det är ju superkort, bara cirka hundra år - i bästa fall, och det är var och ens ansvar att förvalta tiden på allra bästa sätt!
Så jag pratade med jobbet, tackade för allt och sa "-Hoppas att vi ses igen, i de projekten som passar oss båda." De lätta projekten. Känns det lätt så är det rätt tänker jag. För även hårt arbete kan kännas lätt, när rätt person utför det. Och jag vill poängtera, jag ångrar absolut inte min tid på en av Sveriges bästa arkitektbyråer, det är ett fantastiskt företag! Det var bara att den bästa rollen för mig inte fanns precis just i Kalmar, på dag-för-dag basis.
Och vet ni, bara jag vred på den där pusselbiten så lade den sig till rätta och började genast att pumpa in kraft. Och det pumpar och pumpar och för varje dag fylls energin på mer och mer. Och hon som jag var för två och ett halvt år sedan börjar skymtas igen, fast nu med ännu mer erfarenheter och självkännedom, men med drivet tillbaka.
Kanske undrar du vad jag ska göra nu? Det ska jag snart berätta, men måste vara lite hemlig först tills allt tagit form. Men ni som hängt med mig länge kommer att fatta, att det är nu jag ska göra min grej! Är så tacksam att ni fortfarande tittar in här på bloggen och kanske hänger med på instagram också, från djupet av hjärtat - Tack!
Så jag pratade med jobbet, tackade för allt och sa "-Hoppas att vi ses igen, i de projekten som passar oss båda." De lätta projekten. Känns det lätt så är det rätt tänker jag. För även hårt arbete kan kännas lätt, när rätt person utför det. Och jag vill poängtera, jag ångrar absolut inte min tid på en av Sveriges bästa arkitektbyråer, det är ett fantastiskt företag! Det var bara att den bästa rollen för mig inte fanns precis just i Kalmar, på dag-för-dag basis.
Och vet ni, bara jag vred på den där pusselbiten så lade den sig till rätta och började genast att pumpa in kraft. Och det pumpar och pumpar och för varje dag fylls energin på mer och mer. Och hon som jag var för två och ett halvt år sedan börjar skymtas igen, fast nu med ännu mer erfarenheter och självkännedom, men med drivet tillbaka.
Kanske undrar du vad jag ska göra nu? Det ska jag snart berätta, men måste vara lite hemlig först tills allt tagit form. Men ni som hängt med mig länge kommer att fatta, att det är nu jag ska göra min grej! Är så tacksam att ni fortfarande tittar in här på bloggen och kanske hänger med på instagram också, från djupet av hjärtat - Tack!
Mitt sämsta köp
Jag fick frågan om jag inte kunde skriva om mitt sämsta köp och jag fick verkligen fundera en stund. Sen kom jag att tänka på något som var dyrt, krävande och alldeles... alldeles underbart. Men fel.
Sommaren 2007, den sista sommaren som Gotlänning (nåväl, det krävs ju fem generationer av ö-liv för att vara en äkta Gute men det var sista sommaren jag var fast boende på Gotland) hittade jag en köksoffa och ett skrivbord på en antik- & loppisbutik som hette Farbror Fynd. På den tiden var Farbror Fynd lite som "Stadsmuseum & Grill". Man kunde hitta typ allt ifrån stora partier av nylonstrumpbyxor till antika kristallkronor under samma tak. Plötsligt stod det där, skrivbordens skrivbord. Det var ett d i r e k t ö r s s k r i v b o r d. Inte för att jag någons varit eller haft en önskan om att bli en välnärd företagsledare innan denna blixtförälskelse men där och då blev jag övertygad om att jag inte kunde leva en dag utan det där skrivbordet, så lite direktör jag var.
Egentligen var det nästan svårt att se vad det var, för jalusiet var trasigt och beslagen rostiga men pondusen hade knappast försvunnit trots att möbeln var ett ras, stora lådhurtsar, utdragsskivor och hemliga fack i mörkbrun fanér på en kärna av trä - tror det var från tungtsomtusan-trädet. 2000 kr kostade det och jag visste inte var jag skulle göra av det, dessutom skulle vi ju flytta till Kalmar några veckor senare.
Till Kalmar kom det, faktiskt landade det utanför lägenheten ett par veckor innan vi själva flyttade in men grannarna som var trevliga redan då lät mig ha det stående under en presenning på innergården. Vi flyttade in i oktober och när vårsolen började lysa tog jag glatt fram slipmaskinen och slipade av alla lådor, jag köpte nya beslag, vajer och skruv. Sen blev det liksom stående, vi hittade ingen plats till det. Jag närde ju fortsatt en förhoppning om ett smärre under (att lägenheten mirakulöst nog skulle växa 50 kvadrat för att göra det där mastodont-pulpeten rättvisa) men det stod där det stod, som ett mega-plockepinn i garaget. Behöver jag säga att Jesper inte var så... ehhh... imponerad?!
Efter fyra år fick han nog och jag sålde det (i ren äktenskapsförmedling) för ett par hundralappar. Nej, det var inget bra köp. Det var ett typiskt ögonblick av den blinda kärleken som kan drabba en inredningstok och en övertro på hur mycket som egentligen ryms på 109 m² tre trappor upp utan hiss.
Så här såg det ut, hittade en välpolerad kusin på Auctionet. Nåväl, nu är ju den stora frågan: när har ni haft ett svagare ögonblick och gjort ett mindre lyckat köp? Nå? Sharing is caring...
Foto: bild lånad från auctionet.com
Torparna ♥
Det har snöat hela natten och ända fram till nu. Milda flingor som seglar långsamt mot marken och bäddar in allt i vitt. Inbäddad i vitt är även Boo som fick feber igår och en eländig hosta. Som en koldolme ligger hon invirad i Jespers täcke på soffan och tittar på film och det går inte ens att locka med glass, då är man sjuk minsann.
Så jag vabbar och passar på att gotta mig åt att se hemmet i ljus. Snön hjälper till förstås men det märks att vi går mot ljusare tider nu och jag njuter av varenda sekund. Det slog mig också när jag passerade genom lillhallen utanför badrummet hur mycket jag tycker om tavlan vi har där. Det är ett foto av hela familjen på trappan till torpet, taget av Henke som jag jobbat en hel del med. Sommaren 2014, och jag får svår sommarlängt när jag ser det. Boo är bara en skallig liten skrutt, men faktiskt har hon klämt ner sig i samma gamla nattlinne dagen till ära.
Foto: Sara Zetterström