Min roll i det hela
Läste Trendensers intressanta blogginlägg om influencers, och kanske ännu viktigare - kommentarerna, och reflekterar över min egen roll i det hela. Å ena sidan är jag, med min lilla skara följare, en s k mikroinfluencer. Jag har en hyfsat nära följareskara som är mig väldigt trogen men den ger ingen blåstjärnemarkering på instagram (har å andra sidan aldrig fattat vad de betyder de där asterixerna. Många följare, "offentlig person" eller varumärke?) och således är samarbetspartnerna ganska lätträknade.
Nu blev inte jag, till skillnad från Krickelin, deppig av insikten men så känns det också som att jag befinner mig i ingenmansland, eller egenmansland snarare, och varken är det ena eller andra utan kanske en liten blandning av alltihop: Lite inspiratör och lite linslus. Fast själva skådespeleriet ellernågotstrategiskt tänk har aldrig riktigt legat för mig, jag är mer som en öppen bok, vad du ser är vad du får liksom. Vill jag tro. För det är just det där vad man tror sig utstråla och vad som faktiskt letar sig igenom bruset fram till mottagaren?!
En av kommentarerna till inlägget fastnade särskilt, och jag ber om ursäkt till Boel som jag nu citerar om du inte vill bli citerad men det var så välformulerat och lyder så här; ..."Dessutom har våra hjärnor en förmåga till additionsstress, dvs man gör hon med det härliga inredningskontot, hon med matbloggen och vännen som åker på semester titt som tätt till samma person och då ökar känslan av stress." Jag har aldrig eller sällan blivit stressad av sociala medier, det har i ganska många år varit tydligt för mig vad mina verkliga behov är och vad som är, vad ska jag kalla det... glitter(?) Sånt som ger en snabb (och kortvarig?) tillfredställelse och känsla av tillhörighet. Därav myntade jag uttrycket "villhöver". För sånt som man vill ha men faktiskt inte behöver. Ännu en vacker skärbräda till diskbänken, ännu en tesort som smakar äckligt men ser bra ut på bild, eller en flygresa för att det är så omständigt att ta tåget.
Jag villhöver en hel del, jag älskar ju glittret, missförstå mig rätt! Men om man omger sig uteslutande med glitter så kommer man till slut att bländas och få en outhärdlig tillvaro tänker jag. Om man inte hittar sin inre kompass utan bara flackar mellan andra människors olika riktningar, dessutom sett genom additionsterion (klockrent ju!) så är det klart som tusan man blir stressad.
På sistone har även jag börjat känna att den där stressen kryper på, att det är svårare att navigera mellan vad som är ett verkligt behov och en markör. Markörer behöver ju inte vara något dåligt men precis som med glittret så blir det lite oskönt med för mycket. Och om det är något jag är 100% säker på så är det att jag vill inspirera och utmana både mig själv och andra till att våga gå sin egen väg, våga vila i tanken på att lyssna inåt och inte bara blicka utåt. Jag vet att i alla fall jag övar på det varje dag.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Älskar dina ofta kloka ord och tankar. Har själv snott ditt villhöver rakt av 😊. Tack för att du finns i mitt flöde o inspirerar mig på ett bra sätt🤗
Postat av: Anonym
Älskar dina ofta kloka ord och tankar. Har själv snott ditt villhöver rakt av 😊. Tack för att du finns i mitt flöde o inspirerar mig på ett bra sätt🤗
Trackback