Just det här inlägget har legat och skavt alldeles förfärligt mycket i några dagar och jag har inte vetat om jag kan eller vill posta det. För det är så sorgligt alltihop. Jag tänkte att det skulle gå bra - att det var vår tur i IVF-lotteriet nu, och om det mot förmodan inte skulle gå bra så skulle det bli hanterbart. Men det blev bara så himmelens ledsamt, för det kom blod. Inte den vanliga oönskade blödningen utan ljusa ljusa oskyldiga små droppar. Vi ringde kliniken och de sa att det var alldeles säkert ingen fara, att det var vanligt med blödningar likt detta efter en behandling lik denna. Sen vart det min födelsedag och fast Jesper och jag försökte gjuta lite mod i varandra varje gång våra blickar möttes de där dagarna så kändes hans oro precis som min när våra händer tryckte varann på väg till den förbokade restaurangen där vi firade mig på kvällen.

 

Känslorna hamnar utanpå kroppen samtidigt som livet måste fortsätta, det är viktiga möten, förväntningar som ska upfyllas, medier som ska socialiseras, dagislämningar och treårsprotester, träningspass i kalendern och vardagsmat som ska lagas och på insidan lever kaoset sitt eget liv medan tvivlet gnager lite på hoppets kanter för varje dag som går. Sådär fortsatte det och fastän det var dags att göra ett graviditetstest så vågade vi inte. Som vi hade väntat, p g a hormonell överstimulering dubbelt så länge än vanligtvis för att inte få ett missvisande resultat. Varje toalettbesök var ångestfyllt och till slut repade vi mod och bestämde att imorgon gör vi det. På kvällen hände det som inte fick hända. Det ljus ljus rosa byttes mot mörkt och klumpigt och det var väl då jag förstod att det inte skulle bli någon januaribebis. Dagen efter kissade jag ändå på en darrande sticka, vi väntade pliktskyldigast de utdragna minuterna och fick det svaret som vi inte ville ha.

 

Det spelar ingen roll hur förutsättningarna ändras, att bebisbygget inte är totalt livsavgörande, att vi inte är barnlösa, att vi ser ett syskon som en stor bonus. Bonusbarn eller ej så är hoppet det sista som överger en när man investerar fysiskt och känslomässigt i något. Och när hoppet är ute då finns det bara en stor, tung och sorglig besvikelse kvar.

Men hörrni vad fina ni är. Alla mina rubriker låter lite som ett väckelsemöte så jag håller mig till en smiley. Vilken enorm pepp och respons mitt inlägg om vår provrörsbefruktning gav! Jag vet ju att det är ett superviktigt ämne att prata om och att det finns många i liknande situation, men ändå blir jag överväldigad av alla smarta, varma och ödmjuka människor och den stora omtanken. Jag pratar inte för någon grupp, eller vädrar allmängiltiga upplevelser. Jag pratar bara om mig och vad jag tillsammans med min familj går igenom och det finns precis lika många sätt att hantera svåra siturationer som det finns individer.

 

Att vara ofrivilligt barnlös är för mig som en stor sorg som tvärtom mot att sörja en död nästan bara växer med tiden för det blir bara mer och mer påtagligt vad man inte har. Stunderna av gråt på grund av detta är få sedan vi fick Boo, nu är längtan efter ett syskon inte fullt så livsavgörande utan mer som en bonus om vi skulle få ett barn till. Men som det har gråtits i den här familjen! Och det finns något väldigt stärkande att gråta tillsammans och få tycka att livet är förbannat orättvist stundtals. Personligen väljer jag att inte låta det negativa lägga sig som en blöt filt över tillvaron utan tillåter mig att bryta ihop rejält, vissa stunder kräver längre bryt än andra, och sedan resa mig, borsta av dammet och ta motgångarna med lite galghumor. För hur skulle livet se ut om vi inte kunde skratta åt eländet?

 

Ända sen jag var liten har jag velat ha många barn. Ja, fyra ungar det bestämde jag mig nog för redan på lågstadiet. Jag vet inte var det kom ifrån men så var det. Tre kunde väl gå men fyra det var liksom det självklara. Sen var det inte så självklart längre för man är ju två om'et. Efter flera år som par kunde Jesper börja formulera tankar på en framtida avkomma, och då var det bilden av två barn och jag skrattade och sa vad bra, då möts vi på tre. Men när vi väl bestämt oss för att vi var redo och hade rest lite och jobbat och gift oss och allt sånt där man ska hinna med, ja då kom ingenting förutom den där oönskade mensen vareviga månad. Inget illamående, inga bröst som växte explosionsartat och alla cocktails som aldrig dracks "fallifall" kunde snart bilda pyramid på valfritt kändisbröllop.

 

Bara vi slappnade av så skulle det minsann ta sig. Det sa alla. Och tog sig gjorde det, till höger och vänster och plötsligt var hela vänskapskretsen full av gravidmagar och rykande färska villakontrakt och kombibilar. Men min mage förblev platt. Så vi slappnade av lite till - genom att genomgå tre IVF:er på ett halvår. Så skönt, då behövde vi ju i alla fall inte ligga på schema. Men låg gjorde vi ibland ändå även om det som ska vara det finaste och härligaste som finns mellan två människor mest blev stressfyllt och ångestladdat. Tänk motsatsen till lust och passion, lägg till motsatsen till spontanitet och lekfullhet så får ni vibbarna av vår sexy time. Vid ett tillfälle kände jag mig helt tom efteråt och snyftade fram "jag hoppas att det inte tog sig för den här bebisen blev inte till av kärlek" med vanmaktens tårar rinnande utför kinderna. R o m a n t i c.

 

Än idag vet vi ju inte hur det kom sig men lite kärlek spirade nog för plötsligt blev vi spontangravida, jo, det kallas tydligen så även om man är premiumkund på ägglossningstest.se, och vi fick avboka IVF nr 4. Fatalisten kan ju börja prata om att det var Boo som var menad för oss. Snarare kommer min terapeut år 2025 gnugga händerna av förtjusning, med dollartecken i ögonen, när jag försöker ta mig igenom tonåren med vår lilla Spontangraviditet. Helt klart fanns det ett jävlar anamma värt namnet från start i den där cellföreningen.

 

Hur som helst, så här snart tre år senare och med en syskonlängtan lika gammal så lyser spontangraviditeterna åter med sin frånvaro. Att ha koll på storkens körschema med en internationell inköpschef och en flängande frilansstylist mellan lakanen verkar precis så omöjligt som det låter. 

 

Ja ni hör ju. Så trots den dåliga utdelningen i förra rundan så är vi mitt uppe i ett nytt IVF-race, vi vågar liksom inte sitta i passagerarsätet på Storkexpressen och hoppas på turen längre. Och inte för att vi befinner oss i någon slags position där vi kan välja men det hade varit helt okej om en labbassistens hade valt ut en lagom kaxig liten spermie och stoppat i ett något modest ägg som får fäste i min livmoder så att nästa barn blir lite mer som en, hur ska jag säga... picknick i parken?! Men annars är vi såklart laddade för Boosan 2.0. Ehehe... He he.

 

Och ni som undrar vad som hände med renoveringsplanerna i Hundraåringen? Jo de är liksom satta på vänt, vi bygger nämligen barn för pengarna.

 

Egentligen skrev jag dessa ord för flera dagar sedan men det var ju så mycket glädje och lycka och DIY och LOL så att jag inte ville förstöra det hela med ord på tankar som gör ont.

 

Marsipanrosen, vårt lilla mirakel ja faktiskt bokstavligen, är ju det viktigaste vi har och vad vill man som förälder till det viktigaste en har om inte ge henne det bästa hon kan få? Och förutom kärleken, tryggheten, maten, taket över huvudet och en rejäl grund för att bli en något så när vettig människa så... Ja, och det är väl i just den biten, människogrunden, vi känner att det vore himla bra att ge henne ett syskon. Kanske det allra allra svåraste i just vår lilla familj. Jag har inte tagit upp ämnet på jättelänge för det har inte varit någon brådska, och egentligen är det inte det nu heller men kanske hänger det ihop med att jag har jobbat i Älmhult igen. Att jag satt på det kvalmiga tåget och mindes känslan av att vara så illamående att papperskorgen kan anses vara ens bästa kompis, och jag besökte toaletten som jag somnade på under arbetstid för den där ofantliga tröttheten tog för en period bort minsta lilla bit av självbehärskning. För att det snart är november, månaden vi lurade storken. Kanske därför, för att det påminde mig så mycket om graviditet. Och för att vi träffade läkaren igen i somras. Hej, hej, har det redan gått 2,5 år sedan sist, ja jisses.

Han är så bra min gynnis (jag bara måste envisas med att kalla honom det, dessutom på finlandssvenska, efter en sjukt rolig sketch vi gjorde på gymnasiet), han lindar inte in. Han har en stark hand och varma ögon men han skippar skitsnacket och pratar om verkligheten. Hur ont den än gör.

 

Så här är vi igen, med ägglossningstester och granatäppeljuice. Och funderingar på om vi ska boka in en ICSI ändå. För att bli mamma, pappa och barn i plural. Provrörsbefruktning fastän vi gjorde tre utan resultat och trots att vinstlotten fanns i kärlekslivet utanför sjukhusets väggar förra gången. Men törs vi chansa och låta bli? Samtidigt blir jag lite rädd när jag tänker på vad de där hormonbehandlingarna gjorde med mig. Då hade jag bara mig själv att tänka på men nu har jag en perfekt tvååring i full blom och kanske finns det inte plats för humörsvängningarna från helvetet, supersvettningar och inflammerade äggstockar som gör mig immobil. Halvhjärtat försöker vi ha koll på storkschemat, eller inte halvhjärtat men inte heller lika livsavgörande som det en gång var, innan vi fick byta vanmaktens tårar mot lyckliga dito och en vild bebis gjorde oss hela.

 

Men längtan finns där igen, längtan efter en syster eller bror.