Men hörrni vad fina ni är. Alla mina rubriker låter lite som ett väckelsemöte så jag håller mig till en smiley. Vilken enorm pepp och respons mitt inlägg om vår provrörsbefruktning gav! Jag vet ju att det är ett superviktigt ämne att prata om och att det finns många i liknande situation, men ändå blir jag överväldigad av alla smarta, varma och ödmjuka människor och den stora omtanken. Jag pratar inte för någon grupp, eller vädrar allmängiltiga upplevelser. Jag pratar bara om mig och vad jag tillsammans med min familj går igenom och det finns precis lika många sätt att hantera svåra siturationer som det finns individer.

 

Att vara ofrivilligt barnlös är för mig som en stor sorg som tvärtom mot att sörja en död nästan bara växer med tiden för det blir bara mer och mer påtagligt vad man inte har. Stunderna av gråt på grund av detta är få sedan vi fick Boo, nu är längtan efter ett syskon inte fullt så livsavgörande utan mer som en bonus om vi skulle få ett barn till. Men som det har gråtits i den här familjen! Och det finns något väldigt stärkande att gråta tillsammans och få tycka att livet är förbannat orättvist stundtals. Personligen väljer jag att inte låta det negativa lägga sig som en blöt filt över tillvaron utan tillåter mig att bryta ihop rejält, vissa stunder kräver längre bryt än andra, och sedan resa mig, borsta av dammet och ta motgångarna med lite galghumor. För hur skulle livet se ut om vi inte kunde skratta åt eländet?