Hej hopp så var det söndagkväll och jag vet inte men kanske att just få ett middagsrecept nu känns lite skevt. Jag hade tänkt blogga om detta i morse men då var det så himla skönt att ligga kvar i sängen så jag gjorde det och sen blev hela dagen full av saker som löpträning, snöskottning och soffhämtning (mer om det i ett eget inlägg) och ja, nu är det kväll och ni får väl ta med er detta middagsrecept in i den nya veckan helt enkelt. För det är så himla mega supergott.

 

Jag har säkert nämnt det tidigare men sen ett år tillbaka så äter jag så gott som glutenfritt. Jag säger så gott som eftersom det ibland slinker ner en kardemummabulle (fast nu var det mer än tre månader sen) och jag är inte benhård med paneringar eller redningar. Jag är inte utredd för glutenallergi men min mage, och alltså mitt liv, funkar så himla mycket bättre av att äta glutenfritt. Från att dagligen haft krampliknande smärtor i magen kan det nu gå många veckor utan minsta knip. Nåväl, nog om detta, men det betyder ju att jag fått ställa om både skafferi och receptrepertoar till min nya kost. Och för mig är uteslutandet av vetemjöl lite som att sälja ett älskat husdjur. Det suger, för om ni inte vet det så är det fantastiska egenskaper i vete som gör saker luftiga och elastiska och mumsiga och frasiga och... Medan glutenfria alternativ, mjaa, not so much.

 

Fast den här lasagnen som jag gjorde häromdagen, den var så hållkäftengod att jag bara måste dela med mig av receptet. Man får väl inte ens sprida recept så här hur som helst men eftersom jag ändrat färska lasagneplattor till glutenfria så är det ju lite modifierat och då säger vi att det är mer okej. Annars hittar man receptet här eller som jag, i tidningen Buffé 12/2014 (japp, jag sparar på dem, vilken skräll va?!).

 

 

Även om rubriken kanske antyder det så går det inte att skylla glesheten mellan inläggen på sjukdom precis, snarare har jag varit ovanligt fri från förkylningar och nedsatt immunförsvar den här hösten och vintern. Med risk för att jinxa hela baletten nu så tror jag det beror på två saker: För det första har jag tränat regelbundet, mer än jag gjort på ett par år faktiskt, och för det andra har jag, så fort jag känt mig det minsta hängig eller nedsatt skopat i mig mängder av min favorithuskur som är citron- och ingefärste med honung.

 

Det är lustigt det där, jag är verkligen inget fan av honung vanligtvis men nu råkar jag ha två fantastiska vänner som dessutom är biodlare och förser mig med detta guld. Närodlad medicin när det är som bäst. Idag jobbade jag hemifrån delvis för att jag väntade en paketleverans och dessutom kände jag någon bacill som låg och puttrade igår varför det var dags för en huskur. Att göra det här teet är busenkelt och du behöver bara fyra ingredienser:

 

 

Skär en tjock skiva av citronen, skär bort skalet och dela fruktköttet i mindre bitar, pressa saften ur ändsnutten.

 

Idag är det en sån där dag när jag är lite hög på livet. Jag har nämligen med mig en sån enorm inspirationsboost från gårdagen. Först hade hela kontoret en workshop och föreläsning med Ashkan Fardost som forskar kring hur teknologi och digitalisering påverkar olika branscher och inte minst mänskliga beteenden. Så. Himla. Intressant. Dessutom en otrolig retoriker och skön snubbe. På kvällen var det vårt årliga vårmingel som innebär häng med våra kunder, god mat och dryck och skön musik och jag gick och lade mig (alldeles för sent) med bröstet sprickfyllt av glädje och tacksamhet. För det jag får uppleva och vara en del av. Dessutom kom jag ut på en joggingrunda. En dryg timme i lugn takt, genom naturen bland vårens dofter och fåglarnas olika läten och mina egna tankar (som förvisso slösigt ofta tänkte hun dra tretti sju ... hun dra tretti sju i takt med stegen, eftersom det är pulsnivån jag bör ligga på när jag kör lågintensiva pass). Vardagslyx. Fast vardag är det ju inte riktigt nu, för nu är det ju påskledigt för de allra flesta. Så jag tänkte passa på att dela receptet på den goda äggakakan jag lagade häromdagen.

 

Första gången. Nej, faktiskt enda gången jag ätit äggakaka innan jag testade att laga själv var på Brösarps gästis i, ja Brösarp förstås. Det var vintern 2011 och jag var med i Ikeas specialistprogram. Vi var inredare från åtta nationer som reste runt mellan Carl Larsson-gården i Dalarna och varuhuset i Delft/NL. Däremellan gjorde vi bl. a ett antal studiebesök hos några väl valda ekologiska eller på andra sätt medvetna hushåll på Österlen och det var under den etappen som vi enligt plan stannade för att våra mentorer ville bjuda mig och mina kollegor från bl. a Kina, Ryssland och Italien på en lokal specialitet till lunch. Det var en fantastisk period den där utbildningen, full av kunskap, utforskning och kulturella upplevelser och den där lunchen var inget undantag. Äggakakan på Gästis var som en mindre bröllopstårta, har ni vägarna förbi måste ni prova den!. Har man aldrig upplevt det så är det lite som en blandning av omelett och ungspannkaka ungefär. Eftersom jag nästan helt uteslutit vetemjöl i maten så använder jag siktat dinkel istället som har högre näringsvärden. Tänk på att dinkelmjöl drar åt sig mer vätska och minska mängden mjölk något om du använder ex. vetemjöl. Knappast modell bröllopstårta men håll till godo med min variant på äggakaka:

 

2 pkt ekologisk bacon (eller 12 skivor rimmat fläsk)

5,5 dl dinkelsikt

1,5 tsk rörsocker

1,5 tsk salt

12 ekologiska ägg

1L ekologisk mjölk

 

1 dl frusna havtorn

0,5 dl rörsocker

 

Stek fläsket/bacon i en rymlig stekpanna och lägg det på hushållspapper. Häll ur fettet från pannan och spara det. Diska ev bort fläskrester från pannan.

Vispa ihop äggen. Blanda mjöl, socker och salt och sikta ner det i smeten, rör ihop med hälften av mjölken och vispa till en slät tjock smet. Tillsätt resten av mjölken.

Hetta upp flottet och en klick smör i pannan, sänk till medelnivå. Häll i smeten. Fös smeten med en stekspade utifrån och in med långa tag så att ny smet rinner tillbaka ner i rännan och tillagas (som en omelett). Man bygger liksom äggakakakan från mitten och ut i luftiga veck. Arbeta runt runt tills hela kakan är fast.

Använd ett stort grytlock, eller som i mitt fall med denna ganska stora kaka en rostfri bricka som jag smorde med smör, lägg det ovanpå pannan och vänd snabbt på steken så att kakan vänds och hamnar på locket/brickan. Lägg lock/brickkanten mot stekpannan och fös tillbaka kakan. Grädda klart i några minuter.

Värm fläsket och placera det uppe på kakan, ju maffigare desto bättre. Servera med rårörda lingon eller havtorn. Jag hade inte tid att råröra bären som då helst ska blandas med sockret och stå i kylen över natten utan jag värmde på socker och havtorn och rörde tills det blev en sötsyrlig sylt. Smakar jättegott ihop med sältan i fläsket.

Jag dricker sällan mjölk till maten men det passar jättebra ihop med den här rätten.

 

Strax fyra dagar ledigt med familjen. Men först väntar den årliga Påskmarschen till slottet.

 

Ursäkta den göteborgshumoristiska rubriken... Så fort jag nämnde att helgen innefattade kanelbullens dag så kom ett blixtsnabbt önskemål om "Torpbullar". Egentligen är det American sticky buns från Leila bakar, ett recept jag gjorde till Boosans kalas vi hade på torpet i fjol och som Jesper inte kunnat släppa sedan dess. Då tyckte jag de var lite degiga så den här gången gräddade jag lite längre och m-m-mmm!

 

Dagen till ära gästades vi av en påskkärring med dubbla klänningar och dubbla par tights (frågor på det? Hon är tre år, end of frågestund). En påskkärring i pepparkaksklänning som tränade på vänster och höger genom att sätta skorna på händerna och lyfta upp dem i turordning; -"höger!", "vänster!". Alla sätt är bra utom de dåliga sägs det.

 

Jag vet inte hur det ser ut i resten av landet (har noll omvärldskoll efter en av/urkopplad dag i torpet) men här har det regnat konstant hela dagen. Först ikväll blev det lite solsken som inbjöd till en kilometerlång cykeltur modell trehjuling men fram tills dess har vi mest hållit oss inne. Dessutom hade vi finbesök från Gotland så Boo och jag bakade en efterätt att bjuda Gudfadern, hans fru och deras alldeles nybakade bebis på (fast bebisen fick det sekunda så att säga). Ville göra en kaka som jag enligt uppgift instagrammade för 46 veckor sedan men tyvärr mindes jag bara hur god den var och inte exakt vad jag hade i den så det fick bli en improvisation. Och det grät ingen för kan jag säga för det gjordes tabberas på nolltid. Inbillar mig dock att jag kan lära av mina misstag så därför bloggar jag detta recept. Och sorry till alla er där ute som käkar raw, eller GI eller inte raffinerat socker eller annat som inte bör kallas dessert, ni kan sluta läsa nu för det här är bara fett och socker och sånt man måste göra tarmsköljning och springa fem extra kilometer efter man proppat i sig.

 

Jag använder uteslutande ekologiska varor förutom vaniljsockret som blev det som den lokala lilla butiken på landet hade att erbjuda.

 

 

Allra godast är det att bryta av all sötma med lite syrligare bär som hallon men vi hade jordgubbar kvar sedan midsommar så det fick det bli.

 

• Smörj en form (ca 24 cm) med låg eller avtagbar kant och ”bröa” med kokos. Smält smöret i en kastrull. Ta sedan kastrullen från värmen och tillsätt den vita chokladen. Rör tills chokladen löst sig.

• Häll över smörsmeten i en bunke och rör ner socker, vaniljsocker och äggen, ett i taget. Rör till sist i vetemjölet. Bred ut smeten i formen, peta ner rikligt med bär. Grädda i ugnens mitt i 25–35 minuter i 200 grader, beroende på hur kladdig du vill ha kakan. 26 min i en 21 cm form blir vä-äldigt kladdigt kan jag säga, men gott!

Det finns ju knappast nåt enklare att svänga ihop med en liten stjälpreda i köket än en mumsig dessertpaj, Boosan är en hejare på att stryka decilitermått vid det här laget. Mjöl socker och smör - pang. Frukt, bär och glass - tjoffs! Jesper gillar ju "ginger" i alla former och tycker att hans rödhåriga fru med fördel kan använda ingefära i efterrätterna. Själv anser jag att det kan bli lite för mycket av det goda men häromdagen blev det en riktig High Chaparall-paj med det som fanns hemma. Åsså toppat med lite flingsalt.

 

Som sagt, den här är skapligt skjuten från höften om en säger så men om ni vågar testa så är receptet typ så här:

 

 

 

 

 

 

Sötman i äpplena, färgen i blåbären, hettan i ingefäran och degen som en symfoni av sött och salt. Mmmmmm. Och att jag äter vaniljsås med lite paj det går nästan obemärk förbi...

 

Våra helgplaner blev det inte mycket med. Gårdagen bjöd på storm och vertikalt regn och det enda rätta var att hålla sig inomhus (och knappast i någon torparträdgård). Dessvärre var ingen av oss sugen på att just sätta upp tavlor när vi var inomhus så de står fortfarande inplastade längs väggarna. Idag stod badhuset tillsammans med två andra familjer på schemat och vi avrundade med en sen lunch på Café Hos Oss i Pukeberg (nybliven granne med glasbruket där jag pluggade på Designprogrammet). Det var så himla mysigt så ingen ville åka hem och sen var det kväll och tavlorna står där vi lämnat dem och ja det blev mest pannkaka av alltihop.

 

Men för att se det positivt så blev det en himla god pannkaka, både till frukost och som matsäcks-mellis. Så här gör jag dem;

 

2 1/2 dl ekologiskt vetemjöl

2 tsk ekologiskt bakpulver

2 msk fair trade rörsocker

1 krm salt

2 1/2 dl ekologisk mellanmjölk

2 msk smält ekologiskt smör

1 ekologiskt ägg

Smör till stekning

Ev. florsocker att pudra över.

Serveras med frusna svenska hallon och lönnsirap.

Ät de med syrliga hallon och smakrik  lönnsirap. Minst en gång i månaden.

 

Jag har talat mig varm om stället förut, då om restaurangen vid golfklubben i Älmhult dit man åker och äter lunch, eller har ett matlagningsevent och liksom aldrig blir besviken. När man är ny i Älmhult (läs: ny på jobbet i något av IKEA-bolagen) så minns man stället efter första besöket, för maten är alltid toppen och personalen toppen. Men man minns inte namnet. -Ska vi åka till Goa.. ja det där stället vid golfklubben? Hur tungvrickande det än är i början så när man väl lärt sig det så minns man det - Goaroije är ett gammalt småländskt uttryck. Ordet användes när man tyckte att någon eller några hade det bra som när man t.ex. kom hem till någon och det var snyggt, rent, ordning och reda och mat på bordet, då hade dom det Goaroije. Motsatsen till Goaroije är Oaroije som det står att läsa på restaurangens hemsida.

 

Men i lördags gick vi alltså till nykomna lillasyster ett stenkast från stationen, Brasserie Goaroije. Inte nog med att det ligger i enligt mig ett av Älmhults absolut finaste hus, menyn fick det att vattnas i munnen och nästa gång blir det definitivt mer mat än drinkar, Moules Basquaise mmmm... On est bien - det är väl. Ja det är trevligt, murrigt, snyggt, mässingt med karaktärsfull inredning och för ett ögonblick kan man tro att man är på kontinenten. Tills en sänkt Volvo 740 dundrar förbi utanför med en baslåda, modell mindre skoljumpasal, som får rutorna att vibrera. Oaroije. Småstadscharmen på gott och ont, för min del hade detta stället platsat i vilken metropol som helst och är ett besöksmåste. Hoppa av tåget för en matpaus ett par timmar nästa gång ni åker till Malmö vettja.

 

Till gårdagens frukost blev jag sugen på plättar och håvade fram min lilla hjärtformade plättlagg från någon billighetskedja. Efter några vändor med brända och fastnade hjärtan så gav jag upp men så tänkte jag ge pannkakor en ny chans till dagens lunch och när jag satte den stora pannan på spisen så kom jag på den brillianta idén att använda en pepparkaksform och liksom gjuta plättar i den stora pannan.

 

 

Sagt och gjort, hjärtformen letades fram och för att skydda teflonet använde jag den med "trycksidan" nedåt i pannan. För att inte bränna mig på formen flyttade jag den med hjälp av en stekpincett. Det gick så mycket fortare än med hjärtlagget och när jag stod där med mobilkameran, med stekpannan i sökaren och dokumenterade det hela tänkte jag ihhh det är ju genialiskt, fitusan så fiffig jag är... helt upprymd av min egen förträfflighet höll jag på att bränna allihop på kuppen. Högmod före fall heter det va?!

 

 

Men med det här tillvägagångssättet kan man ju forma maten till både granar, grisar och allsköns former. Plätt-lätt. Dagens DIY alltså.

 

Det diskuteras ju ofta om den friserade verkligheten som visas i bloggar och för att bjuda er på lite diskbänksrealism så kommer här en bild behind the scenes. Så här ser det ut när man äter lunch med Marsipanrosen. Enhandsfattning is the shit och fort ska det gå för jag har sagt det förr, hon har knappast ärvt sin mors tålamod.

 

Häromdagen hade vi hela köket fullt av citroner, alldeles för kortvarigt tyvärr, de är ju så fina! Det var Mister som var i saftgörartagen och idag var det dags att skörda nektaren. Visst är det lustigt det där, man får höra talas om något, och som i det här fallet smaka det och sen gör en viss barfotagubbe samma saft i TV och sen finns det all over the place, fast man aldrig hade hört talas om det för bara en månad sen. Ja det är ju svartvinbärsbladssaften jag pratar om. Vi blev bjudna på det av en kompis och Jesper fick barndomsminnen medan jag såg oförstående ut. Sen gjorde Ernst samma saft och när vi hälsade på svågern i helgen så blev vi med goods och resten är historia. Och jo, det smakar riktigt likt fläderblom faktiskt hur konstigt det än låter.

 

 

Så. Nu har vi dryga 13 liter saft i både frys, kyl och källare, vi fick länsa både dressing- och barskåpet på flaskor och inte vet jag hur vi ska hinna gör av med allt men det är ju det som är lite fint med hemlagat, att det går alldeles utmärkt att ge bort.

 

 

Jag ska bara göra lite snygga etiketter också för hur fina flaskorna än är så lockar det inte att bjuda gästerna på Lithuanian Vodka eller Olivolja från ICA. Men nu-nu ska vi cykla till stranden och ha med oss picknicksmörgåsar och lite saft kanske. Jag älskar semester! Eller förresten så är min semester slut nu och jag har övergått i föräldraledighet, men jag älskar det med.

Nu har jag lyft rumpan från den där skinnsitsen i vardagsrummet för att landa den i köket en stund. Först var jag lite euforisk (för att göra en Loreenliknelse) över fabriksdoften som kittlade mig i näsan som jag suttit och gnuggat mot pressarfoten. Alltså det är något speciellt och extra tillfredsställande med ny-bils-doft. Lukten av sprillans och orörd liksom. Men sen övergick molnsvävandet till fula ord när jag på 10 minuter inte kunde klura ut hur man trär maskinhelvétet. Nåväl, det kan väl konstateras att min nya "sydator" är lite som en Mac, så enkel att man inte förstår. Ja ni fattar ju att energidepåerna behöver fyllas på.