Efter en helg fylld av både gapskratt (hade två kollegor på besök och lördagkvällen tillbringades på stan, mellan amningarna skall tilläggas, och den ena är galnare än den andra och tillsammans har man fasligt roligt) och sånt som man kan hålla sig för skratt för (tänk jobbansökan. Tänk jobbansökan för det jobbet du är mammaledig från, alltså ditt jobb - och att du måste söka det igen för att hela företaget omstrukturerar. Lägg till lite magsjuka på det, inte så skrattretande, jag sa ju det) är det måndag igen. Ny vecka och nytt på sovfronten. En läsare undrar hur det går med Marsipanrosens sömn.

 

Om vi säger så här - hennes sömn är det inget fel på, värre är det med min eftersom hon använder mig som napp mellan midnatt och soluppgång. Det är en klar förbättring eftersom hon numera kan somna i sin egen säng vid 19-tiden och förutom ett par uppvak som hanteras med vyssjande och en amning om det krisar så är kvällen lugn fram till midnatt ungefär. Sen är det snuttande deluxe och mannen sover, hon somnar, jag somnar och ingen orkar lägga tillbaka ongen i hennes egen säng så då vaknar hon en gång i timmen och somnar inte igen förrän jättenappen sitter där den ska. Jag har slutat gnälla för det finns ju onekligen en lösning på problemet. Att sluta amma. Men eftersom jag känner mig extremt självisk när jag tänker den tanken när jag har en kropp som fungerar fint och kan förse mitt barn (som trots allt bara är sju månader) med mat, tröst och närhet så har jag bestämt mig för att fortsätta ett tag till. En vecka i taget.

 

Och detta utan att skriva någon annan på näsan om hur man ska eller inte ska göra för det vill jag absolut inte. Gör det som fungerar bäst för dig. När jag inte orkar mer, när jag känner att vågen ammning/mammning väger mer åt vänster och jag är en sämre mamma för att jag är så trött av amningen så kommer jag sluta. Men bara att bestämma sig för att ta en vecka i taget stärkte mig och gav lite ny energi.

 

Men det var ju inte det rubriken syftar till, nej det är mer materiellt än så. Ni vet den lite franska, från Gotland släpade barnsängen i järn som vi köpte i slutet av sommaren och som tillsammans med Marsipanrosens garderob och fina tapet bara är tok-ljuvlig? Den är också tok-opraktisk när man har en liten ål och klätterapa till onge. Och jag har väl haft det på känn länge, kanske redan innan själva köpet men jag trodde väl att man kunde hoppas på en lugn, stilla och försiktig liten bebis. As if!

Som det är nu så måste man ha öronen på skaft och agera kobra-snabbt om man hör minsta pip från sovrummet för gör man inte det så möts man av en jämfotahoppande och gallerskakande lite huligan och det är verkligen bara en tidsfråga innan hon ramlar överbord. Så i eftermiddag blir det till att införskaffa en helt vanlig spjälis. Så kan det vara när verkligheten kommer ikapp och nu hör jag att ongen har vaknat så bäst att ila!

 

Som ni vet vill jag ha en tripp-trapp-stol till Marsipanrosen och i den diskussionen så kom det fram många förståsigpåare och tyckare. Bl. a fick jag höra att barnstolen Antilop från IKEA var bäst i klassen, något som jag har förståelse för rent pris- och funktionsmässigt, men med risk att få på moppo så... den-är-ju-så-fuul. Tycker jag. Som en fyrbent plastspindel på steroider. Nä någon Antilop kommer inte in i mitt hem, över min döda kropp! (Kanske lite väl drastiskt jo jag vet).

 

Så kom julafton och Marsipanrosen fick en julklapp av Anna (som mycket väl känner till mammans åsikter). En formsydd dyna till Antilop. Avtorkningsbar. Svart. Jo, för till saken hör att vi ju haft en Antilop stående i garaget hela tiden. Och i brist på annat så fick den komma upp på gästspel. Och nej, den är inte snyggare men jag har i alla fall gjort vad jag har kunnat, genom Antilop-akuten.

 

Har man en tillräckligt stor diskmaskin (vilket vi ironiskt nog har) så kör sitsen och brickan där med jämna mellanrum för en uppfräschning. Skaffa en skräddarsydd dyna, den gör gott både för bebis och stol måste jag säga. Så tack Anna (din lilla förrädare).