Mitt sämsta köp

Jag fick frågan om jag inte kunde skriva om mitt sämsta köp och jag fick verkligen fundera en stund. Sen kom jag att tänka på något som var dyrt, krävande och alldeles... alldeles underbart. Men fel.

 

Sommaren 2007, den sista sommaren som Gotlänning (nåväl, det krävs ju fem generationer av ö-liv för att vara en äkta Gute men det var sista sommaren jag var fast boende på Gotland) hittade jag en köksoffa och ett skrivbord på en antik- & loppisbutik som hette Farbror Fynd. På den tiden var Farbror Fynd lite som "Stadsmuseum & Grill". Man kunde hitta typ allt ifrån stora partier av nylonstrumpbyxor till antika kristallkronor under samma tak. Plötsligt stod det där, skrivbordens skrivbord. Det var ett d i r e k t ö r s s k r i v b o r d. Inte för att jag någons varit eller haft en önskan om att bli en välnärd företagsledare innan denna blixtförälskelse men där och då blev jag övertygad om att jag inte kunde leva en dag utan det där skrivbordet, så lite direktör jag var.

 

Egentligen var det nästan svårt att se vad det var, för jalusiet var trasigt och beslagen rostiga men pondusen hade knappast försvunnit trots att möbeln var ett ras, stora lådhurtsar, utdragsskivor och hemliga fack i mörkbrun fanér på en kärna av trä - tror det var från tungtsomtusan-trädet. 2000 kr kostade det och jag visste inte var jag skulle göra av det, dessutom skulle vi ju flytta till Kalmar några veckor senare.

 

Till Kalmar kom det, faktiskt landade det utanför lägenheten ett par veckor innan vi själva flyttade in men grannarna som var trevliga redan då lät mig ha det stående under en presenning på innergården. Vi flyttade in i oktober och när vårsolen började lysa tog jag glatt fram slipmaskinen och slipade av alla lådor, jag köpte nya beslag, vajer och skruv. Sen blev det liksom stående, vi hittade ingen plats till det. Jag närde ju fortsatt en förhoppning om ett smärre under (att lägenheten mirakulöst nog skulle växa 50 kvadrat för att göra det där mastodont-pulpeten rättvisa) men det stod där det stod, som ett mega-plockepinn i garaget. Behöver jag säga att Jesper inte var så... ehhh... imponerad?!

 

Efter fyra år fick han nog och jag sålde det (i ren äktenskapsförmedling) för ett par hundralappar. Nej, det var inget bra köp. Det var ett typiskt ögonblick av den blinda kärleken som kan drabba en inredningstok och en övertro på hur mycket som egentligen ryms på 109 m² tre trappor upp utan hiss.

 

Så här såg det ut, hittade en välpolerad kusin på Auctionet. Nåväl, nu är ju den stora frågan: när har ni haft ett svagare ögonblick och gjort ett mindre lyckat köp? Nå? Sharing is caring...

 

Foto: bild lånad från auctionet.com

Jag hade precis fått körkort och jag körde min första "ensamma" färd med dottern i baksätet då 6 år. Vi åkte till ett auktionshus på landet och kom precis i slutet av visningarna, strax innan auktionen började. Min inköpslista var klar och jag hade full koll på vad mitt tak var. Men som då nybliven husägare såg jag massor av villhöversaker som silverbestik, en jordglob, bordslinne, en mortel utöver de stolar jag siktat in mig på. När budgivningen blev jag ivrigt påhejad av dottern som tyckte detta var livet och ville att jag skulle vinna allt. Jag budade hem alla villhöversaker + några tavlor i bara farten (fick dessutom en tavla på köpet som ingen ville ha) men inga stolar. Mitt tak hade spräckts men jag ansåg att jag fyndat. Åtminstone till jag kom hem och maken fick se mina fynd. Jordglober var från DDR-tiden, linnet i anskrämligt skick med brännmärken och hål, silvret (en hel papperskasse) var i mkt varierat skick, tavlorna åkte ned i källaren med en gång. Så jag köpte en mortel för sisådär 1500 kr. Maken var sisådär impad och jag lärde mig två saker. 1. Kom tidigt till auktionen så att du hinner gå igenom sakerna ordentligt. 2. Det är väldigt skoj att buda!

PS. Den fulaste tavlan har senare blivit en favorit och ca 13 år efter auktionen har jag forskat om tavlan och fick kontakt med konstnären som berättade mer om tavlan. Mycket skoj!

Hej, först, så roligt att du bloggar! Mitt sämsta köp var ett fantastiskt, gigantiskt tungt gammalt Beckers-staffli som jag tvingade mannen att frakta hem från Stockholms skärgård till vår dåvarande lilla lgh på 61kvm i Stockholm. Såg framför mig hur min skaparlust skulle väckas till liv och att det skulle stå sådär romantiskt placerat i vardagsrummet så jag bara kunde lyfta penseln när lusten föll på. Det fick dock aldrig plats i lägenheten, jag målade aldrig vid det då det blev stående i trapphuset och när vi till slut försökte släpa ner det i källaren i väntan på större boende ramlade en del av och slog av en sena på mannens ben... Historien slutar med en snabb annons på blocket och en mycket glad kulturtant som fick pjäsen till ett fyndpris :)