Igår var det alla smålänningar mesta tungvrickardag "fössta tossdan i mass" -den inofficiella småländska nationaldagen. Eller det är ju kanske just det som är grejen att man i småländskan inte vrickar några tungor utan snarare låter bli att rulla på r:en.Jag inser att jag svär i kyrkan här men kalmaritiskan är kanske inte den läckraste av dialekter och Boo är hårt men skämtsamt drillad att tala sörmländska av föräldrarna i exil. "-Vi säger inte nyckelen i vår familj, det heter nyckeln." Men. Massipantååta kan man ju inte få för mycket av så självklart firade vi dagen till ära.

 

 

Vi passade även på att ta hjälp av starka middagsgäster och bära upp vår nya soffa på övervåningen. Kompisar till oss skulle göra sig av med sin bäddsoffa och frågade i förbifarten om vi var intresserade, och med långväga släkt är Hundraåringen liksom ständigt i behov av extra sovplatser så det blev ett lyckligt sammanträffande. Sagt och gjort. Så vår eklektiska, fina, roströda sammetsgrupp fick se sig besegrad av funktion före form så nu är det en ny sheriff i stan.

 

Denna sheriff har dock delat en och annan lördagsgodispåse i ett lekrum så jag ska ge mig i kast med fläckar av både tuggummi och choklad så miljövänligt och husmoderligt jag bara kan. Skulle det vara intressant med en uppföljning? Möbelvård är ju något av det mest hållbara i inredningsväg tänker jag.