Äntligen sitter jag här igen, med bloggen framför näsan och massa bokstäver som vill ut genom fingrarna. Det har hänt så mycket sedan sist och jag tänker att det inte är mer än rätt att ni får en liten uppdatering från när livet gick lite i baklås. Vi går så långt tillbaka som till när jag gick från att frilansa till att bli anställd för 2,5 år sedan;

Jag tänkte att det skulle bli så bra, att få jobba på hemmaplan igen. Ja så att åtminstone en av oss inte pendlade och fanns snabbt tillgänglig för vardagens knyck och ryck med små barn. Och vad vore bättre då än på det mest spännande arkitektkontoret i stan? Ny bransch, nya kollegor och större projekt. Det var min energi, drivet, som gav mig jobbet.

Ganska snart började det skava, bara lite grann, som ett gruskorn i strumpan. Precis just det där som jag är så bra på, sånt som får elden i mig att flamma - att träffa människor, att skapa och sätta samman koncept, att ha en övergripande koll, ett finger i de flesta syltburkarna, att tycka till och utmana... Allt det där kom i skymundan när jag skulle medverka i stora, långdragna projekt samtidigt som ett helt nytt arbetssätt, en ny terminologi skulle anammas. Och jag sprang, för jag ville ju visa framfötterna. I ett helt år sprang jag på alla nya puckar som sköts i min väg, och helt ärligt även på en hel del som inte ens fanns på min planhalva. Som jag sprang, det blev snarare framfall av hela jobbdrömmen. Som ett korthus rasade jag ihop. Tvärslut. Sjukskriven.

Energin som gav mig jobbet var slut. Jag blev som en skugga av den jag trodde var jag. För henne ser jag aldrig mer.

Bebissteg tillbaka. Ett ben i taget. Men Sverige har ganska bråttom ändå, med socialförsäkringssystem och så. Plötsligt så var det dags att springa igen fast jag inte riktigt kunde gå. Men den här gången smygkörde jag lite med handbromsen i. Började ställa krav på att vi skulle jobba mer med casting, rätt person på rätt plats, gällande hela kontoret. Ja hurra! Och för egen del började jag säga det här är jag bra på, kan jag inte få jobba så, eller si? Och det fick jag ibland, drömmen! Men verkligheten triumfade drömmen gång efter gång och de projekt som vi jobbade med var ju verkliga i allra högsta grad. Vi började titta på nya möjligheter, chefen och jag, nya arbetsuppgifter som jag föreslog och det kändes spännande! Tills jag insåg att jag än en gång försökte ändra på mig för att passa in.

 

Och samtidigt, på en annan plats i världen, var det en pojke som inte orkade leva längre. Han hette Tim Bergling och hans öde drabbade mig. Grabbade tag i hela mig och allt blev plötsligt glasklart. Livet är för kort för att du inte ska befinna dig i rätt kontext! Det är ju superkort, bara cirka hundra år - i bästa fall, och det är var och ens ansvar att förvalta tiden på allra bästa sätt!

Så jag pratade med jobbet, tackade för allt och sa "-Hoppas att vi ses igen, i de projekten som passar oss båda." De lätta projekten. Känns det lätt så är det rätt tänker jag. För även hårt arbete kan kännas lätt, när rätt person utför det. Och jag vill poängtera, jag ångrar absolut inte min tid på en av Sveriges bästa arkitektbyråer, det är ett fantastiskt företag! Det var bara att den bästa rollen för mig inte fanns precis just i Kalmar, på dag-för-dag basis.

Och vet ni, bara jag vred på den där pusselbiten så lade den sig till rätta och började genast att pumpa in kraft. Och det pumpar och pumpar och för varje dag fylls energin på mer och mer. Och hon som jag var för två och ett halvt år sedan börjar skymtas igen, fast nu med ännu mer erfarenheter och självkännedom, men med drivet tillbaka.

Kanske undrar du vad jag ska göra nu? Det ska jag snart berätta, men måste vara lite hemlig först tills allt tagit form. Men ni som hängt med mig länge kommer att fatta, att det är nu jag ska göra min grej! Är så tacksam att ni fortfarande tittar in här på bloggen och kanske hänger med på instagram också, från djupet av hjärtat - Tack!