Det som göms i snö kommer fram i tö kan man också säga. Den 1:a september förra året (ja, jag vet att jag är lite lätt autistisk när det kommer till datum) tappade jag min cykelnyckel när jag var ute på en löprunda. En fantastisk man, tillika vardagshjälte, hjälpte mig att leta runt hela spåret för att sedan när vi gav upp, baxa hem min låsta och mycket besvärliga cykel åt mig. Många gånger efter detta har jag kollat efter nyckeln när jag sprungit, som med sitt signalement egentligen borde varit ganska lättupptäckt.

Jag vet inte om det är ett tecken på att våren är här vilket innebär att blicken höjs eftersom risken för att halka på en isfläck eller springa i en vattenpöl inte längre är överhängande. Hursomhelst. Under dagens runda fastnade blicken på något gult på en stolpe - min cykelnyckel! Någon vänlig själ har hittat den och i omtankens tecken hängt upp den på stolpen ifall en eventuell ägare skulle springa förbi. Jag läste en intressant artikel i DN för ett tag sen, om hur invandrare uppfattar svenskar. Bl. a var där en fransos som påpekade det svenska fenomenet att hänga upp saker som någon tappat på  t ex. trottoaren, som en handske (eller nyckel), på ett staket eller i ett träd så att ägaren om (när) han eller hon går tillbaka och letar ska kunna hitta föremålet igen. Bra eller dåligt kan ju diskuteras eftersom man oftast leter just på marken, men likt fransosen gillar jag den medmänskliga omtanken. Sju månader tog det innan jag lyfte blicken - men då såg jag min räddande ängel.

Ett långt inlägg om ingenting, eller allting, beroende på hur man ser det... Ta hand om medmänniskorna där ute!

Foto: Sara Zetterström/Little Miss Fix It (tyvärr hann det fantastiska solskenet avta lite innan bilden kunde förevigas, för tro det eller ej men jag springer inte omkring med kameran, jämt.)