Nu sitter vi åter igen på Gotlandsbåten för en semestervecka på ön, därmed inte sagt semester, för först ska vi tillsammans med brudparet ro ett bröllop i hamn men från och med söndag blir det ö-njut 100%.

I februari var det ett decennium sedan det stod klart att vi skulle flytta till Gotland och trots att det nu är över tre år sen vi återvände till fastlandet har ön en alldeles speciell plats i mitt hjärta, och runt min handled. Det var nämligen på medeltidsveckan 2001 som jag förälskade mig i ett armband som fanns till salu i ett stånd vid Kruttornet, handgjort av en tysk silversmed, med en prislapp tillräckligt avskräckande för att jag skulle göra både en och två fatalistiska funderarturer från lägenheten på S:t Hansgatan (om det fortfarande finns kvar är det meningen att jag ska ha det). Tredje dagen fanns det fortfarande kvar och jag slutade att snegla på det billigare, och lika dåliga, alternativet på sammetsskynket bredvid och slog till på ett köp. Trots att det sved då så har jag inte ångrat det en sekund för om det finns något som heter "signatursmycke" så är detta armband mitt. Jag känner mig oklädd utan det och tillsammans med klockan och vigselringarna utgör de den dagliga ensemblen på bijouterifronten och har vid det här laget tjänat in sitt pris många gånger om. Har ni några signatursmycken, och hur förvarar ni dem?


Foto: Sara Zetterström, Little Miss Fix It