Det har redan gått fyra månader. Fyra månader av obeskrivlig och ovillkorlig kärlek till den lilla marsipanrosen. Solstrålen, Diktatorn, BoosaBusa eller det lilla limmet. Limmet som för alltid binder mig och mannen samman och som gör livet fullkomligt fantastiskt. Ja, eller fullkomligt kort och gott. Innan jag blev mamma så var en fyramånaders baby ett litet knytte, ett paket, en formbar figur som inte gjort så mycket avtryck på jorden. Nu vet jag bättre då den här fyramånaders människan får mina behov att stå tillbaka, mitt hjärta att svälla, mina ögon att tåras och min mage att fyllas med en obeskrivlig bubblande glädje. Fyra månader alltså. Av mamning.