Än en gång vill jag tacka för era alldeles egna små anekdoter och fina kommentarer från inlägget om hur det gick till när vi fick veta att vi väntade Marsipanrosen. Många har visat sin uppskattning för att jag delar med mig av detta och det är nog just därför jag gör det, för att jag tror att det behövs. Framför allt om man är i en liknande situation själv och allt känns hopplöst, då kan det vara gött att få höra en liten solskenshistoria som ger hoppets låga aningens syre. För inget är ta mig tusan omöjligt. Vissa saker tar bara lite längre tid.

 

Sen vill jag bara säga att för mig är det ingen stor grej att prata om sånt där, sånt som många tycker är lite jobbigt, framför allt inte efteråt. Just när man är mitt i det kan det vara svårt att distansiera sig tillräckligt för att det ska komma något vettigt ut av det hela, men på andra sidan så att säga, delar jag gärna med mig av de tyngre bitarna också för det är ju en del av människan bakom bloggen. Jag har inte särskilt höga murar och jag vill att Little Miss Fix It ska vara riktigt personlig, att det ska kännas lite som att man träffat mig "i köttet" när man följt bloggen. Därmed inte sagt att jag delar med mig av allt men även det är ju en rättighet, att få vara lite privat också...