Måste bara säga det igen. Ahhhww, jag har så underbara läsare! Tack för all pepp och fina tankar efter gårdagens inlägg och för att ni delar med er av era jobbiga erfarenheter (som fru till ett Liverpool-fan kan man inte säga det bättre än just), You never walk alone. Och sen den här grejen med att alla mina inlägg blir understrukna. Det verkar vara en bugg som hänger i sedan blogg.se-konverteringen och jag vet inte hur jag ska bli av med det men har mejlat dem så hav förtröstan. Det är INTE med flit. Och ja jag VET att det ser fordjefligt ut.

 

Igår kom svärfar ner igen för att hjälpa oss med de sista lagren färg. Jag hade en sträng att göra-lista som han dikterade innan han for förra helgen och det var bara att snällt krypa runt och papptäcka och tejpa. Jobbigare än det låter med preggomage, I shit you not.

 

Vi räknar kallt med att åtminstone börja renoveringsstäda på riktigt (as if varje-dags-dammsugningen/torkningen inte vore nog) på söndag och flytta i ordning i nästa vecka. Yay! I skrivandets stund målas det sista av det surfgröna sovrummet vitt. Allt blir vitt. Klädkammaren blir vit, sovrummet blir vitt, gästrummet/kontoret blir vitt och det känns bara så otroligt befriande måste jag säga. Lite som att öppna upp en sprillans ny skrivbok med bländande blekvita sidor och börja plita ner sina tankar på ett tomt ark. Jag älskar't.

 

Och vet ni. Nu är mannen på hemväg, det är äntligen fredag och hans semester börjar nästa vecka. Tolv långa veckor ska vi familjemysa tillsammans. Först boa skiten ur oss och vänta med spänning på den Vilda bebins ankomst och sen kokonga oss och bara hänga vi tre, vår familj. T o l v  v e c k o r, smaka på den. Happy Friday!