Till alla barnlösa
Efter en extra lång sovmorgon, flängandet börjar väl ta ut sin rätt i kombination med att ingen sol väckte mig, började jag dagen med att skicka ett sms till en vän. Vänner som jag förstår alltför väl vad de går igenom. Jag undrade om de testat igen och så sa jag att jag tänker på dem. För det gör jag. Jag tänker på alla som längtar efter barn och som månad efter månad försöker uppbåda passion nog att skapa ett barn av kärlek och utan hopplöshetens beska eftersmak. Det blir säkert fina ungar med en besk eftersmak också, alla sorter behövs ju till livets godisblandning men när man befinner sig i situationen att barnaalstrandet har blivit ett fabrikskoncept då är passionen den enda länken mellan förnuft och vanvett. Jag vet, jag har ju varit där.
Jag vet inte varför men när jag var yngre, ända från tonåren, och fick frågan om jag ville ha barn så svarade jag: "-Ja, jag vill ha många barn, kanske 3-4 stycken. Om jag nu KAN få barn förstås." För jag har lite levt med skräcken att det inte skulle gå så enkelt. Paradoxalt nog så fanns samtidigt rädslan för en oplanerad graviditet vid ett glömt p-piller där.
I tre år försökte vi. Tre år och tio dagar. Ja, jag är datumsavant och jag minns när vi kom hem från den nykläckta brorsdottern och mannen frågade om vi inte skulle göra en liten kusin. Klart vi skulle (även om detta infall innebar att det skulle bli en sommarbebis och inte en vårbebis som jag hade tänkt mig). Tips nummer ett till alla rationella. Ytterst få par har råd att vara så rationella i sin barnplanering. Händer det så händer det.
När det inte hände för oss på flera månader, vi var ju båda över 30 och jag kollade upp det där med störst chanser osv (minns chocken över att det bara är ungefär två dagar i månaden som man kan bli gravid och kände mig snuvad på alla tonårsligg som kantats av rädslan att bli med barn) bokade jag en tid för besiktning. Kollade upp att systemet fungerade så att säga och uppmuntrade mannen att göra detsamma, en process som tog lite drygt ett år för oss båda. Under tiden kämpade vi för att hålla glöden vid liv och för att sexlivet inte bara skulle handla om biologisk mångfald. Det visade sig att han hade gått dragandes med en liten infektion som möjligtvis kunde slöa till spermierna och fick ett par penicillinkurer som skulle rätta till det. Annars hittade de ingenting som borde ställa till det för oss.
När sjukvården konstaterade att vi var "ofrivilligt barnlösa" utan medicinsk grund så började vi titta på alternativa metoder, IVF - provrörsbefruktning. Vi resonerade även så att vi alltid kunde adoptera, det finns ju så många barn i världen som behöver föräldrar. Men eftersom det är så många som var femte par som har svårt att få barn så tar det ju tid. Det tog tid innan vi fick en remiss, det tog tid innan det blev vår tur för ett möte på kliniken, det tog tid att få en tid till behandling för det måste passa med menscykeln och kö-systemet och klinikens semestertider (för att inte tala om den egna karriären, livet stannar ju liksom inte av bara för att man inte blir gravid, det bara känns så) och tid är det sista man vill slösa med när man längtar efter barn. Det är liksom det enda man vet, ju äldre man blir desto sämre chanser att lyckas vare sig det rör sig om biologiska eller adopterade barn, och adoptioner tar ännu längre tid.
Till slut kunde vi påbörja vår första IVF-behandling och hela tiden fanns hoppet med som en trogen följeslagare, hoppet med sin kamrat passionen som visserligen började lysa mer och mer med sin frånvaro vilket även gjorde hoppet lite modstulen. När det efter tredje försöket konstaterades att det inte ens fanns något embryo att sätta tillbaka så var fallet så högt att jag trodde att vi aldrig skulle ta oss upp ur gropen den tunga landningen grävt. Trots detta bokade vi in en fjärde behandling och anmälde oss till kommunens föräldrautbildning för att få adoptera.
Vi vet ju fortfarande inte vad det var som hände. Om det var en högre makt som såg oss som par och tänkte att nä, nu brakar det här fina förhållandet åt fanders om det blir ett misslyckande till, eller om det var den oortodoxa specialistläkarens ordination av granatäpplen som satte fart på simmarna, eller kanske akupunkturen… Eller om mannens vilja att gå igenom dessa behandlingar gjorde mig mer mottaglig att bli gravid… Eller om acceptansen och anmälan till en adoptionsutbildning gjorde att vi "slappnade av" - en klassiker i sammanhanget… Kanske var det de bevingade orden "I kväll blir det åka av" som jag messade dagen då ägglossningsstickan gav utslag för sista gången där i november som blev grejen. Eller så var det precis den vilda bebisen som passade oss allra bäst som stod på tur… Det förblir en av livets gåtor. Och det är faktiskt skit samma för nu är vi på väg.
Jo, man kan kalla min graviditetsresa för en solskenshistoria. Så här i efterhand (även om den inte är slut än, för fortfarande finns det massor att oroa sig för innan vi är en familj på tre). Men under de år det tog innan det tog sig var det fan inte så mycket charter vill jag lova. Lägg därtill att många par får kämpa så mycket längre än i tre fjuttiga år. Vi pratar kanske ett decennium, eller åtta IVF:er och lika många missfall. De människorna beundrar jag. Fattar ni vilken mental styrka det kräver? Därför tänker jag på alla i samma situation och önskar ingen att det inte ska vara något annat än att bestämma sig, älska varann och spika ett datum för storken. Vill ni lyssna på fler historier på temat så rekommenderar jag David Batras sommarprat från 2008 och Klara Zimmergrens från i söndags. Och att ligga.
Åhh vad jag blev berörd av din berättelse Sara, en tår tittade fram. Blir så otroligt glad för er skull och lyckan ni får sen när bebban tittar fram o hälsar på sin mamma och pappa. Ett underbart lycka till! Många kramar
Ja gud...jag grät inte bara en tår under Klaras sommarprat. När det där året har gått och man fortfarande inte är gravid...när hoppet börjar falna och när bitterheten tar vid. Då är man riktigt låg. Vill önska er lycka till med förlossning, och allt som ni har framför er. Fantastiskt, underbart men också krävande och skitjobbigt då och då. Jag är också en av dem som det till slut lyckades för helt av sig själv. Är så tacksam för att få vara mamma, och hoppas att alla därute som går igenom det du just beskrev så bra en dag får känna sig lika lyckliga. På ett eller annat sätt. Tack för en fin blogg. Roligt att få följa dig. : )
Vad fint du skrivit. Lycka till med allt nu och fortsätt med din mysiga blogg!
Vi har alla i er närhet (fast ändå långt bort) hållit tummar och tår för att fröet skulle börja gro!! Kram till er =)
Åh...nu blev det gråtigt här. Finaste ni. Jag håller alla tummar och tår för att det ska gå fint idag, i morgon och alla andra dagar också. Varm kram
Ingen blir mer elsket enn et önsket barn. Lykke lykke til og alle klisjeer gjelder! ta vare på hvertminutt de kommer ikke tilbake.
selv önsket vi i 5 år og det viktigste er vel å forsöke å holde håpet igang. ikke la bitterheten ta overhånd selv om man har lyst å slenge kaffe-latte i hodet på venninden som sukker ajajaj gavid igjen vet inte om vi önsker oss en till...
Finaste ni! Är så lycklig för dig och Jesper! Tårarna bara rinner när jag läser dina ord, rader och känslor. Ni kommer bli de bästa föräldrarna ett barn kan få! All kärlek till er! <3
åh, så fin blogg du har! :)
vilken himla fin text! fastän jag och sambon inte är 'framme vid barn ännu' blev jag himla berörd. - och jag har ändå tänkt på det när jag läst din blogg, att jag mest av allt beundrar att ni kämpat vidare, aldrig gav upp och framför allt att ni fortfarande verkar så kära i varandra. det är magi och riktigt riktigt starkt jobbat!
Vilken resa ni har gjort! Och att ni lyckats hålla ihop trots allt. Jag håller tummarna för att ni ska bli en lycklig familj till slut :) Hjärtligaste lyckönskningarna till er alla tre.
Stor kram!
Åh, ja själv håller jag och min sambo på att försöka just nu. Jag är frustrerad över att jag inte blivit gravid än (vi har försökt i tre månader) men jag hoppas sagan får ett lyckligt slut. Jag var lite rädd i början för att skaffa barn i och med att vi har cancer i släkten..
Mycket fint skrivet! Jag och min sambo är just nu själva i IVF-karusellen. Vi har ett misslyckat ET och ett misslyckat FET bakom oss. Nu till sensommaren påbörjar vi en ny IVF-behandling men jag vågar ens knappt hoppas på att det ska fungera... Jag försöker vara positiv och stark, men ibland är det svårt, särskilt när jag ser att sambon är ledsen och jag vet att det är mitt fel, eller min kropps fel... Känns tungt!
Men jag blir jätteglad att se personer lyckas, så som du och din Jesper! Det väcker hopp!
Lycka till med er älskade prins/prinsessa!
Åh Sara vad modigt av dig att dela med dig! Tårarna rinner både av sorg för de kämpiga åren och av glädje för vad komma ska.
Jag är alltför medveten om vilken problemfylld resa drömmen om ett barn kan vara. Inte för mig men för nära som tex min bästa kompis (som har en 6 dagar äldre son efter IVF. Du har sett honom på bloggen!). Men jag har haft den otroliga glädjen att kunna hjälpa 3 familjer och efter mina ägg finns det nu 5 lyckliga barn (i Seattle). Kanske har jag berättat detta innan? Ett av paren var 30 år och hade hållit ihop sedan high-school och försökt i 10 år. De andra 2 var närmare 40 och hade hittat kärleken senare i livet. Ian, Kathrine, Stefan, Anna and Sierra. Tänker på dom nästan dagligen och är så glad att de finns. :)
Ta det nu lugnt så du och bebben bara kan njuta av sista delen av graviditeten. De flesta tycker slutet är jobbigt, men jag mådde som allra bäst då!
KRAM
Det var många tårar som rann längs med kinderna när jag läste ditt inlägg. Jag har lyssnat på både Davids och Klaras sommarprat och satt med gåshud mest hela tiden. Jag vet inte varför, men jag har alltid haft en obehaglig oro som säger att det kan bli svårt den dagen man väl bestämmer sig. Nu börjar jag känna mer och mer att va fan, skit i hänsyn till jobbet och allt annat som går att lösa. Bara kör!
Stort lycka till med er familj. Lyckokramar från Malmö.
Jag tänker också så -jag vill ha 2 barn, om jag ens KAN få. Har aldrig varit gravid så man vet ju inte hur det står till på den fronten..
Hej,
tack för att du delar med dig. Hoppas verkligen att ni får det bra framöver och att allt går som det ska och att det blir många syskon ;-) Vi har varit i ivf-svängen också men väntar nu istället barn via adoption. Hoppas på magiskt telefonsamtal i höst. Allt gott!
Gråter en skvätt när jag läser er historia och känner igen mej så väl...har just nu en växande mage med hjälp av ivf och jag är överlycklig men också skiträdd att saker ska hända...men samtidigt ska jag njuta till 1000, kan ju vara enda gången! Tack för att du delar med dej av er historia och lycka till:) Kramar emma
Finaste sötaste Sara! Efter en veckas semester med måste-fixa-hemma grejer sitter vi nu i bilen med våra älskade, tokefterlängtade 3,5-åriga killar i baksätet tittandes på "Pippi vill inte bli stor", på väg mot djurparken Furuvik i Gävle.
Har inte haft egen tid på jag vet inte hur länge och har inte hunnit läsa din fantastiska blogg. Men nu! Läser och kommer fram till denna underbara berättelse som skulle kunnat vara min egen.. Så mycket känslor och flashbacks som bubblar upp, så otroligt skönt, nyttigt och överväldigande att bli påmind. Nu några år senare är det tack-och-lov inget jag går och tänker på men det har garanterat påverkat mig som person och som människa, och jag hoppas och tror till det bättre!
Sköt om er nu och våra absolut varmaste lyckönskningar!
Kramar från Anna o Jesper
Va mysigt med bebis på gång! Du får jättegärna gå med i min grupp på facebook om du vill. "vi som ska få barn 2012" heter den. Alla i gruppen trivs jättebra och har lämnat familjelivs forumet för att dom tycker denna gruppen är mer givande och trevlig mot varandra :) hoppas du vill komma o göra oss sällskap!
Å, ramlade bara in här av en slump och fastnade i din fina blogg. Vilket starkt inlägg, fint skrivet och tyvärr så känner jag igen mig alldeles för väl i situatinen som du beskriver. För oss blev det aldrig ngt biologiskt barn men vi står i adoptionskö och ber till de högre makterna att det snart är vår tur att bilda familj. Stort grattis till er blivande familj! Kram
Stort tack för att du delar din historia. Den är nyttig och viktig för oss alla att ta del av. All lycka med tresamheten!