Ibland ramlar insikten över mig. särskilt när jag fått ha några dagar för mig själv. Att inse hur lyckligt lottad jag är, hur fin han är den där mannen som är far till mitt barn.

Han vars disträa sätt ibland gör mig helt galen men som osvikligen får mig att känna mig trygg. Han som nästan aldrig plockar in frukostdisken i diskmaskinen men alltid oroligt påminner mig om att inte sitta för länge i solen så att jag bränner mig. Han som har en djup bekymmersrynka i pannan när han tror ingen ser men som möter ens blick med det finaste leendet och gladaste ögonen. Han som låter mig sjunga med fast det är hans favoritsång på bilradion och han som på långa resor tar min hand och trycker den mot sina läppar och frågar vad jag tänker på om jag suttit tyst för länge. Han som reser sig från helgfrukostbordet utan att börja duka av och går runt på min sida och drar med mig till sängen för att vi sen ska ligga där en liten stund och mysa och planera dagen. Han som driver mig till vansinne med att ofta låta badvattnet rinna över men som alltid kommer ihåg att vattna blommorna. Han som aldrig viker ihop mina rentvättade strumpor så som jag vill ha dem men som alltid låter mig välja plats på tåget fast det blir i fel ände när han ska gå av. Han som får mig att skratta och alltid drar upp mina nedstoppade t-shirts i ryggslutet så att han kan lägga handen direkt mot huden när han håller om mig. Han som inte äter ost men som alltid ser till att mina rostbröd blir bredda så att smöret smälter så där som jag tycker om. Han som skäller över mina prylar som ligger överallt men som alltd ger mig förtjänsten när någon säger att vi har ett härligt hem...

Tänk att det är just honom som jag ska hämta vid tåget imorgon.