Jag trodde faktiskt inte riktigt att det var sant när jag vaknade av att karatebebisen använde min blåsa som sparringpartner strax efter 04 imorse... Eller det hör förresten till dagliga rutiner sedan två månader tillbaka (från början var det visst en hormongrej om jag förstått det hela rätt) men det som hade bristande övertygelse i sin sanningshalt var att jag inte kunde somna om. Så nu funderar jag på hur jag skulle kunna ljuddämpa symaskinen i låt säga tidsramen av en riktig lång Speilberg-film, så att övriga familje- och husmedlemmar slipper vakna av oljudet. Två tjocka kuddar och silvertejp? Nåja, jag kan ju starta med att i ganska tyst klippa till tyget som jag började påskförbereda förra helgen. Nu har jag fått sällskap av en pigg (och tondöv?) liten fågel ute i syrenen på grannens tomt i alla fall så det är väl lika bra att carpe jeflar diem...