Det fanns inte en chans att jag kunde blogga igår. Det började på ett lunchmöte när jag efter maten lutade mig tillbaka så kände jag plötsligt en liten och diffus spark i vänstersidan. *blubb* kändes det och lyckan var obeskrivlig, även om jag inte riktigt vågade tro att jag kände rätt. På vägen hem efter en halvtimmes nedvarvning på tåget kom det en buff i höger sida och nu började jag få segervittring om att det faktiskt var en helt frisk liten bebis i magen, som bara hoppat över den där första tiden av "fladder" och "fisksprattel" som alla pratat om. Något som visade sig vara alldeles riktigt några timmar senare när jag och Jesper i i skydd av mörkret smög upp på en nedsläckt kvinnoklinik för en dejt med vår barnmorska Rolf. Rolf är en mumlig lite kufig typ, jag låter det vara osagt om känslan av att smyga dit i mörkret bidrar till hans lite besynnerliga uppenbarelse. Men oklanderligt professionell mumlade han "nu blir det lite kallt" varpå han öste på blå gel på min mage för att få kontakt mellan maskineriet och den växande bebisbulan. Så. Där var den, vår vilda bebis som ömsom karate-kickade och ömsom sög på tummen. Snart halvbakad, 22 cm lång (tar tillbaka det där med avokado) och med de sötaste små tår och helt perfekt ville jag aldrig att avvo-tvn skulle sluta sända. Men säg den lycka som varar för evigt. Rolf levererade ett besiktningsprotokoll med idel u.a:n. Utan Anmärkning och vi gick, nej jag menar hoppsastegade, hem med fyra svartvita små bilder i fickan. Väl hemma blev det maratonsamtal, sms och mejl till familj och vänner för att berätta att rapporten från storken levererats utan anmärkning. Som grädde på moset avslutades kvällen med att Jesper fick två rejäla sparkar på örat av vår lilla karate kid. Ja ni fattar ju att det inte fanns tid till annat än att sväva på små moln...