Jesper och jag firade ju syttende mai på en ultraljudsklinik i Malmö. Det var ett fint ställe med bebiskonst a la Isa och eftersom de var lite försenade så vi hade gott om tid att bläddra i föräldralektyr och dricka espresso (svårt att gissa vem som gjorde vad?) men till slut blev det vår tur. Och där var hon, den vilda bebin. Något vi fick erfara direkt var att trots cirkuskonsterna hon gärna bjuder på till vardags verkar rampljuset inte riktigt vara hennes grej. För där låg hon med händer, fötter och navelsträng framför ansiktet och all aktivitet stannade av så fort det blev publik.

Barnmorskan försökte på alla sätt att lura henne men knipslugt höll hon sig inkognito både länge och väl. Först efter att jag hoppat av britsen och dansat loss lite så kunde vi skymta hennes ansikte. 3D/4D ultraljud is the shit! Ja för vi fick minsann med oss några små videosnuttar också. Där låg den lilla juvelen och kliade sig i huvudet, med anstiftan till pappas bekymmersrynka i pannan och med rejäla tantnyparkinder och trulig mun. Svalde lite fostervatten och plutade lite till. Och jo, jo pannkakorna och stripsen har gjort sitt, det är ett rejält flickebarn. 4% över medel och med tre månader till förlossningen tycker jag helt plötsligt att grönsakslunch känns som ett smaskigt alternativ. De där kinderna borgar ju för något stadigt och jag vet faktiskt inte om jag är redo att föda fram en småländsk kulstöterska, hur söt hon än är. Nä det lockar inte. Inte det minsta. Hörde jag sallad.