3 månader sedan storkleverans

Jo, det är inte klokt men idag blir hon 3 månader vår Marsipanros. Jag vet att jag malde på lite om det redan igår men jag måste nog helt enkelt fortsätta idag med. För det har hänt så mycket och vi har lärt oss en miljon grejer sen hon kom. Stora grejer.

 

 

På tre månader har vi lärt oss att denna lilla människa har envisa små alvöron som bara viker sig om man inte håller efter dem, att hon med stor sannolikhet kommer få ett sjujefla humör när hon blir äldre (vi har bara sett början), att BäjbiBjörnen rocks her world, att man måste smyga ut som från ett sämre valt one-night-stand när hon somnat i dubbelsängen mitt på dagen -annars vaknar hon direkt.

 

Hon gillar när pappa sjunger Vipp på rumpan-affär och flyger flygplan och skrattar högt när mamma (ja nu pratar jag om mig själv i tredje person, crazy) sjunger Så klart och gör rörelser till första strofen och kittlas i andra. Vagnen måste vara i rörelse annars är det übertråkigt så besök i affärer med välpolerade släta golv under promenaderna undanbedes vänligt men bestämt. Magknipsdroppar slickas glatt i sig medan D-droppar alltid följs av en grimas och en blick som säger va fan försöker du ta livet av mig? (hallå, de smakar ju INGENTING det är ju bara 5 oljiga droppar!) och nappar tycker hon är ett satans otyg som man kan trycka in i truten på någon annan och om vi inte fattat det och envisas med att välja hennes mun så simulerar hon lite kväljningar så att point is really taken.

 

 

Däremot kräks hon nästan aldrig. På höger arm sitter ett litet födelsemärke och det knäpper i hennes knän (vilket skrämde livet ur de nybakade föräldrarna de första veckorna). Bilturer är ganska kul, åtminstone när det rör på sig och det här med fjärr-tröstning med röst eller klappar fattar hon verkligen inte grejen med. Ro hit en tutte och krama mig! är mer hennes melodi... Ja tänk vad mycket vi lärt oss dessa tre månader. Om föräldraskap. Om bebisar och om sömn. Eller snarare brist på den. Om relationer och nya umgängeskretsar. Om vikten av att krama även den där mannen som hjälpte till att skapa den fantastiska varelse som jag vill krama mest hela tiden. Och om tid - att den kan byta namn, tiden. Fritid blir egentid och krymper betänkligt och att avnjuta en hel måltid sittandes på en och samma stol he-ela tiden kan bli sånt som hamnar högst upp på en önskelista...

Ja, såna saker.

 

Jag passade på att köpa badbrallor (tyvärr stänger favoritbutiken med roliga barnkläder i stan denna vecka) inför baby-simmet som börjar efter nyår, som en liten present till jubilaren. Jag menar, gröna äppeltrosor det kan ju liksom inte bli finare! Grattis älskade Marsipanrosen, vi är redo för de kommande tre månaderna. Tror jag.

 

Foto: Sara Zetterström, Little Miss Fix It

Det är underbart att läsa om Marsipanrosen!!

Barn är allt bra fantastiska, dem vänder upp och ner på en världsbild och omdefinierar ord som gränslös kärlek och sömnbrist.

Just när man inte tror att man kan älska sitt barn mer, bygger hjärtat ut ett rum eller två som fylls med ännu mer kärlek. Ni har många härliga stunder framför er! Njut och tänk på att man får vila när man blir gammal :)

Så fint och roligt skrivet! Visst lär man sig massor som man aldrig kunde drömma om innan barnen kom :)

Vilken underbar kärleksförklaring! Känner igen mig i det mesta, de är verkligen fantastiska de små liven.

Guud vilka fina badbrallor...!
Ja, du är så klok.O bra på att formulera dig :)
Trevlig helg!