De senaste dagarna har i vanlig ordning rusat förbi och i och med att mannen hade en ledig fredag har vi fått en extra lång helg tillsammans fylld med parmiddag, barnkalas, ljuständning och idag började jag dagen med en husvisning. Jag gick dit ensam för efter att vi tidigare i helgen gått förbi huset och insett att läget gör att det är som att bo i en lägenhet med massa grannar inpå knuten så höll inte Jesper riktigt med om storheten i det här objektet.

 

Ja för nog får vi säga objekt. Ett riktigt 160 kvadratmetersschabrak till renoveringsobjekt. Men. Vill man bo i en unik villa mitt i stan och känner sig obekväm med trädgårdsskötsel (läs: nöjer sig med en tomt som sträcker sig en meter från husgrunden) och har sisådär 3-4 miljoner på fickan så är det här definitivt stället.

 

Gissa om fantasin skenade iväg och trots att det stått obebott i tolv år så doftade det friskt och mitt där i ljusflödet stängde jag ute mäklarens malande en stund, blundade och kunde definitivt se mig själv med en bullrig familj i de stora salarna med vackra golv. Tyvärr kunde jag precis lika tydligt se skilsmässopapprena snarare än köpekontraktet skrivas under så jag lämnar över dessa fantastiska möjligheter till någon som är gift med en snickare. Eller två.