och sol i sinne! Ni som följer mig på instagram har kanske redan sett vilken fantastisk liten solstråle Marsipanrosen vaknar som. Oftast. Ibland krävs det en sovsnuttning till för att hon ska vakna på rätt sida men hittills tror jag inte att det gått ett enda uppvaknande utan härligt morgonhumör. Detta kvitter som gör att jag genast måste face-tajma mannen som är på jobbet för länge sen och vi ligger där i sängen, Marsipanrosen och jag, och pratar in i kameran med rufsigt hår och huggormsandedräkt (inte Marsipanrosen, hon har inget hår som kan rufsas och hennes andedräkt luktar oförstört och vitt) och vara en familj fast alla inte är på samma fysiska plats, och vi skrattar åt att hon är så tjock och gosig att det ser ut som om händerna är ditskruvade...

 

Jag är glad när tekniken gör det möjligt  för andra hälften av genbanken att ta del av hela alltet. Hon är ju det finaste vi har och imorse för tretton veckor sen såg hon dagens ljus och äntrade världen med ett illvrål. Inte visste vi att hela livet skulle gunga till och att ingenting blev sig likt efter den dagen. Känslor som man inte kan beskriva, Som ett nystan i bröstet, omöjligt att vira upp - ett riktigt solskensgarn. Älskade onge.