Nu har jag precis skickat iväg mannen på en "grattis du har blivit farsa nu dricker vi bärs och röker cigarr i ett par dagar"-resa tillsammans med ett gäng kompisar och andra nyblivna pappor. Efter att ha ägnat den senaste veckan till att ljuga mig blå så känns det faktum att jag ska vara ensam en hel natt med den Vilda (hungriga och bajsande) bebin för första gången som rena rama semestern. Jo för hur svårt är det att dra en vit lögn för att skapa ett överraskningsmoment? Tydligen väldigt svårt för en amningshjärna. Jag menar, jag hade ju inte ens behövt ljuga utan bara sagt: -På fredag vill jag att vi bara är hemma och äter något gott och myser så hade saken varit biff. Istället vecklade jag in mig i en lång rad hittepå om utbildningspass på Friskis & Svettis (en fredagskväll?!) juntaträff och tillhörande mjölkersättningsplaner för far och dotter vilket resulterade i att jag nyss fick tllbringa en halvtimme i källaren i väntan på att grabbgänget skulle komma för kidnappning… Vi lämnar det där.

Nu ska jag och Boo på tjejkväll med de andra överblivna fruntimmerna vars män röker cigarr och medan vi äter gott och pratar barn (gud jag undrar om jag kommer bli social, alltså och prata om ANNAT någon gång mer i livet?) så bjuder jag er på den efterfrågade förlossningsberättlsen. Bättre sent än aldrig och den kommer upphackad som en kebab för med den Vilda bebin vid bröstet tar det en evinnerlig tid med pekfingervalsen så håll till godo. Första delen skrev jag faktiskt för flera veckor sen men sen flyttade jag in i bebisbubblan så den kom liksom aldrig online, förrens nu. Here go:

 

Okej. Ni bad om det.
Så här 18 dagar senare börjar allt blekna och det var nog inte så farligt att föda barn ändå...
Say what? Amen på riktigt, det har inte ens gått tre veckor, ungen har för tusan inte ens fått ett namn och jag glorifierar redan hela grejen! Förmodligen ännu en grej i naturens fiffiga system. (Nu är det faktiskt 38 dagar sen, barnet har fått ett namn och jag minns det fortfarande som en ganska trevlig tillställning på det stora hela, innan jag vecklar ut journalen alltså)

Well, det kom inte som nån skräll men jag gör saker bäst med kniven mot strupen så att säga och eftersom de hotat med igångsättning på måndagen så börjar det naturliga värkarbetet vid tvårycket samma morgon. Jag vaknar av en rejäl sammandragning. Observera att detta är typ den första värken ever (fick en fisljummen en i duschen innan vi skulle på Bruce Springsteenkonserten i Göteborg veckan innan, men det var nog mest den Vilda Bebins sätt att säga: hey, ni glömmer inte att jag är med va?!) och ändå vet man precis vad det handlar om.

 

Efter ett par timmar laddar jag ner en värkräknande app för 15 kronor. Jag valde mellan en för 7 och en för 15 åsså kom det en värk och ni fattar inte vad smärta kan göra med en, i det här fallet åkte spenderbyxorna på. När värkarna kom regelbundet var 10:e minut väckte jag Jesper. Då var klockan sex och det kändes inte alltför hemskt att beröva honom på skönhetssömnen. Faktiskt var det av rent egoistiska skäl som jag väntade så länge, ni vet när man gifter sig pratar man ju om "for better or for worse" och jag tänkte att förlossningen nog är ett for worse moment och det är bäst att ha en utsövd man att hålla i.

 

Efter ännu ett par timmar ringde jag förlossningen och trots att det troligtvis var den femte barnmorskan i ordningen, alltså hur många ÄR de egentligen?! så hade hon full koll på mitt, eller ska jag säga bebisens läge (det känns sjukt VIP måste jag säga för det är ju ändå landstinget med alla förväxlade cancerprover hitochdit-historier vi pratar om), och vi bestämde att vi skulle åka in efter att vi ätit frukost. Sagt och gjort så åt vi en sista lugn tumanhandsfrukost på vad vi inser väldigt länge, packade ihop det sista på listan: mobbeladdare, kamera och all annan bloggutrystning. Allt annat hade Jesper packat för typ en månad sen. Och ni som följer mig på Instagram. Nej jag var inte så cool att jag cyklade till förlossningen. Inte den dagen. Bilden var från dan innan, när vi var där på kontroll. Såja nu var den glorian utsuddad. Typiskt. Nej eftersom vi hade packning för en mindre Everest-expedition så tog vi bilen. Kittad med babyskydd och allt.

 Hmm, jag funderar på om jag ska bygga upp det här med cliffhangers och sluta mitt i ett spännande parti? Nä jag tror jag kör med teasers istället som en riktig dokusåpa så i nästa del får ni veta vad en kuff är, vilket årtionde min första barnmorska egentligen var född och hur många värkar man får plats med i en femtonkronors-app egentligen.

 

Happy Friday!