Jag vet inte hur det är med er som läst bloggen ett tag, och minns mina sporadiska inlägg under arbetsveckorna, men själv så hade jag liksom förträngt hur det var det här pendlarlivet och vips har ännu en vecka gått och bloggrutinerna vill inte riktigt infinna sig. Vad värre är så har jag ju inte gjort min sedvanliga månadsuppdatering för Rosens räkning, men här kommer den, nästan två veckor sen *host*.

Så har hon funnits hos oss en höst en vinter en vår och en sommar. Det var alltså redan ett helt år sedan storken gjorde en UPS-aktig leverans more or less direkt i trosorna. Snippan snapp snut, så kom ongen ut.

Att ha en ettåring i familjen är lite som att ha fest varje dag. Hon vaknar som en solstråle, och pussar är en himla mysig grej tycker hon och lutar fram pannan och pressar den indragna underläppen någonstans i ansiktsregionen. På både människor och saker. Allt ifrån gosedjur till vällingpaket får sin fix av Busans lovebombing. Hon har förstått att solglasögon är en kul grej och i rätt sällskap spexar hon i dem och får oss att skratta om och om igen. Mat är fantastiskt tycker hon och är den god och plockvänlig så kan middagen vara i timmar, det är ju så trevligt att sitta och socialisera runt middagsbordet.

Ettåringar är verkligen fenor på att hjälpa till, men gäller det packning så är de bäst på att packa upp det man precis lagt ner i väskan/lådan/byrån/diskmaskinen och "hjälpa" är mer ett "stjälpa".

Marsipanrosen har ett signifikativit fixar-ljud, en ton som hon ljudar konstant medan hon pillar med maten, leker med klossarna eller plockar med tvätten. Högt och ljudligt artikulerar hon sin koncentration och öronproppar är inte en helt dum uppfinning vid långa bilresor.

Strax innan årsdagen sprack första tanden igenom och inte långt efter började hon släppa taget, hitta balansen och tog sina första steg. Men fortfarande blir det bara några om dagen, det går fortare att krypa. När vi säger nej, eller tar något ifrån henne som hon vill ha blir hon fly förbannad och låter oss veta det. Man kan säga att hon ställer till en scen. Det blir ett djefla liv. Hon är väldigt kittlig och killar man henne på magen, under armarna eller gör hästbett på låren så kiknar hon av skratt. De senaste dagarna har hon börjat varva garven med riktigt höga teatraliska glädjeskrik. Appropå teater så testar hon emellanåt att fejk-skratta; hö-hö-hö låter det, ibland varvat med ett gutturalt frampressat hostskratt. Vilket så klart lockar fram skrattsalvor från publiken. Och då rynkar hon på näsan, slänger bak huvudet och sniffar ljudligt i en road grimas.

De senaste dagarna har hon börjat att krypa ifatt oss, grabbar tag i ett ben och sträcker sen upp armarna för att bli upplyft och gör samtidigt ett stånkande ljud - ööuuuhhhh! Det är väl så vi låter när vi lyfter upp henne, och när man tittar på de här bilderna så ser man att det inte precis går någon nöd på henne. De där kinderna skulle klara åtminstone ett par veckor under kärvare förhållanden.

Det första ljuva året sprang förbi och jag vill inte missa ett endaste ett av de som komma skall så jag snörar på mig joggingskorna nu för att kunna hålla jämna steg.