Citat "...men riktigt så länge blir jag nog inte borta"...slutcitat. Eller så blev det alldeles just på pricken så länge som jag bloggsemestrade. På över fyra veckor har jag inte suttit i närheten av än mindre framför en dator, men säg den olycka som vara för evigt. Förlåt att jag dröjde men nu så, ho ä tebaks!

 

Så, idag är det alltså sista dagen av min f j o r t o n månader långa hundraprocentiga mammatjänstgöring och när ska jag ta bladet från munnen eller ska jag säga borsta bort semestersanden mellan tårna om inte idag? Eller semester ska jag väl inte kalla det dryga året som gått, det är både mer slitsamt och med sämre lönebesked än innebörden av s-ordet men kontentan är så mycket mer omfattande; 422 underbara, svettiga, tjocka, gosiga, trötta, höstiga, skojiga, mysiga, sorgliga, glada, tråkiga, snabba, regniga, rika, långsamma, fina, mätta, ofattbara, karaktärsdanande, mörka, slappa, spirande, härliga, tunga, soliga och roliga dagar. Och de är slut. Finito. The end.

 

Men ni vet hur det är va? Jag och höstar. Det liksom pirrar i mig av nystart och just idag kan jag kosta på mig att se framåt och inte låtsas om att jag kommer längta halvt ihjäl mig efter Mini Me, Marsipanrosen, min halvapa och Busa Boosa.

 

Ärligt talat, den här sommaren har varit en sån där som man varje år ser framför sig, då i mars - när semesterlistorna ska fyllas i, men som i själva verket mest är varm och svettig när man jobbar och kall och regnig när man sitter redo med brassestolen och boxen med kylskåpskall rosé. Fast just den här sommaren, Busans första, slog den in och har liksom överträffat alla drömmar, alla tankar om soluppgångar och de perfekta kvällarna med grillat och sandiga halvätna nektariner på stranden som man försöker rädda genom att doppa i den 23-gradiga Östersjön, italiensk mat i kvadrat, medelhavsvindar och ett annat hav som knappt svalkar, hundratals myggbett, månskenspromenader, badkläder som torkar på kroppen, alla loppisfynd för guldpengar, solvarma bär, de solsvedda axlar som hållit en vaken i den ljusa natten till spelet från en hel orkester av syrsor och det vackra i att inte ha rinnande vatten och sköta kvällstoaletten iklädd födelsekostymen har faktiskt varit den sommar som i alla fall jag fick ta del av innan det nu är dags att lämna över rodret till mannen, maken och hela härligheten som ska vara pappaledig.

 

Well, älskling, det där med det suffixaktiga ledig, det är en sanning med modifikation kan jag säga.