För er som kollar in utifrån känns säkert ett halvår helt rimligt för att inte säga i minsta laget sedan man la en köttbit på grillen och satt länge ute i trädgården med ett aldrig sinande glas rosé medan solen sänkte sig och när kvällskylan krupit närmare svept in sig i en pläd och sett till att täcka de bara anklarna från myggattentat. Eller. Lustgasdimmigt ifrågasatt mannens pressumtiva semesterplaner (ja, eventuellt kan det ha rutits något förfärligt i detta töcken - tydligen ska orden "-kom hit! Tror du det är nå´n jävla semester eller?!" yttrats, men det kan också vara förtal för jag minns faktiskt inte just episoden i fråga) under pågående förlossning i sal 2 på lasarettet.
Ett halvår alltså sedan hon höll på att ramla ut i trosorna den 7 augusti 2012. Well, ramla och ramla. Ramla är kanske inte det mest välbeskrivande scenarito efter 28 timmars värkarbete men det var liksom rena rama ketchup-effekten den där födseln av vår Marispanros. Först hände inget, och sen inget... och sen fortfarande inget och sen efter lite mojsande och tittande i flaskan (ja själva flaskan var ju något helt annat i just det här händelseförloppet om ni fattar) och till slut med ett gåbord som fungerade som en stor fet dunk där bak så kom liksom allt på en gång. Onge, livslånga band, kärlek, oro, påsar under ögonen, Pampersklubben och oförbehållen kärlek.
Jaha, jag skrev kanske det två gånger, kärlek. Varje dag detta halvår, hur trött jag än varit. Hur frustrerande det än är att mamma-rollen helt skoningslöst liksom trampar på Sara-rollen och littlemissfixit-rollen. Och fru-rollen (shit, höll på att glömma den, je-ez). Obevekligt kliver hon fram den där mamman och bara bestämmer att här ska ammas, här ska gullas, här ska tröstas, här ska livslång trygghet skapas, här ska lekas Houdini i Försäkringskasse-reglementet, här ska puréas, här ska sjungas, här ska babysimmas, här ska det gå inflation i ordet metod, här ska vyssjas, här ska älskas och så sakteliga ska här vävas samman en god person. Minsann. Ja hur svårt det än är att ta sig fram i denna vingliga balansakt så har jag verkligen älskat varje sekund. Nästan.
Men att älska varenda kvadratmillimeter av denna ljuvliga lilla varelse, det är hur lätt som helst kan jag säga!
Foto: Sara Zetterström, little miss fix it
