Igår blev hon fem månader, hon den lilla diktatorn jag bor med ni vet. I fem månader har hon alltså hållit sitt land (läs: föräldrar) i ett järngrepp och tvingat folket (läs: föräldrarna) lyda minsta vink. Annars har det blivit ett djefla liv. Som när maten inte serveras precis så som hon vill ha den. Omgående, genast, påengång. Och definitivt kroppsvarm, utan undantag. Eller när det blir natt och undersåtarna (läs:föräldrarna) fösöker tillskansa sig en gnutta kraftgivande sömn (hur understår de sig?) när hon vill underhållas. Var är narrarna!? Skanderar hon. Underhåll mig!! Och om inte underhållningen är till belåtenhet så kastas huvudet bakåt och krokodiltårarna är ett faktum. Där utöver jobbar hon med känslomässig utpressning. Hon svälter sitt folk på tillgivelse så vid minsta antydan till leende bugar de av ren tacksamhet och tittar på varandra och hoppet glimmar till i deras ögon...

 

 

Men det här med att äta med sked det hanterar hon inte riktigt än, så mycket terrorist hon är.