(och tre dagar). P g a det avkopplade och nedkopplade torparlivet blev det ingen sedvanlig månadsuppdatering på självaste dagen, men här kommer den! 

 

Att det snart gått ett år sedan jag sa att jag älskade narkosläkaren (obs! efter att han givit mig en vä-äldigt efterlängtad EDA och jag slutligen fick hum om lustgasen, sen insåg jag att det var bättre att rikta liknande känsloyttringar mot pappan to be), den där varma natten när Marsipanrosen tog en himla tid på sig att äntligen bli en utombordare, känns smått otroligt. Men det är klart... Med tanke på hur totalt upplindande vi är runt hennes fingrar att hon haft lite tid på sig att få oss dit.

 

Hon är verkligen en snacksalig liten spjuver vår loppa, och förutom mamma, pappa, bampa [lampa], ditta [titta], dä [där] och ett råmande värt en brunstig tjur [mooouuooo] varje gång vi pusslar kossan på plats så snattrar hon tusen saker om da'n som vi dessvärre inte fattar mycket av.

 

Jag har alltid fascinerats av när bebisar slutar att vara just det och så smått börjar vara barn. När kommunikationen är tvåväga och när man försöker gömma det roliga bakom ryggen och säga "borta!" och man genast blir genomskådad. Och en sak är säker, det är liksom hundra gånger roligare när det är ens eget barn.

 

Precis lika mycket som jag vill stanna tiden nu, och alltid få en blöt historia över haka, näsa och mun när jag ber om en puss. Precis lika mycket vill jag glänta på dörren till framtiden och se var det barkade hän. Vad det blev för en vuxen människa av det lilla blonda (jodå, tre hårstrån är väl också hår?!) yrväder till dotter som bakades av vår gendeg. Hon som skrattar så hon kiknar när man busar sådär så att det känns som om man passerade en gräns eller två. Oj, oj nu kittlade jag för hårt.. eller shit, nu var jag nog ett lite väl läskigt troll... Då, då bubblar skrattet ut genom det fortfarande tandlösa gapet och ögonen lyser så att de kunnat försörja halva Öland med ljus. Inga halvmesyrer här inte, live hard - laugh hard. Snart ett år alltså, jag sä'r jag sä'r.