Tio månader sen touch down. Sen hon föddes, vår lilla genetiksoppa. Bäckenbottenmuskulaturen tillåter utsvävningar sedan en tid tillbaka. Ja studsmattehoppande alltså, vad trodde ni? Vikten har varit på minus och vänt, jag körde ADTOS-metoden i drygt nio månader - Amma Dig Trött Och Smal, och som vanligt när man slutar en diet så går man upp igen. Well, well förutom att lite muskler inte skulle skada så är jag väldigt nöjd och hyllar härmed min kropp som klarat av efterkrigstiden med bravur. Kanske att jag dubbar den till riddare, eller gör den adlig? Det är den ta mig tusan värd, Sir Helkropp Miss Fix It, Happy Friday och allt sånt.

 

Dagen till ära var vi så gott som tvugna att väcka Marsipanrosen strax innan kl. 10, som värsta tonåringen. Vi skulle nämligen ta tag i vi-har-fem-långresor-inbokade-på-en-månad-men-råkade-sälja-bilen-i-förrgår-problemet. Sagt och gjort så for vi länet runt (ehh ja okej det var kanske bara två bilfirmor på en radie av fyra mil men det kändes definitivt som minst det dubbla) i jakten på vår nya asfaltsspringare. Rosen var en pärla, förutom när hon bestämde sig för att hon nog ändå var en tonåring men mer om det senare, och gick helt in för uppgiften. Hon gjorde lite mer gräsrotsnivå-experimenterande som hur bra dregel fastnar på krom och om avgasröret rymmer en medellång spädbarnsarm till exempel, riktigt bra komplement till våra funderingar om bagaget kan svälja både barnvagnar och resväskor och om det är rimligt att betala mer för en bil än en sommarstuga måste jag säga. Vi var liksom the bilköparfamily idag. Och nu har vi dragit i parkeringsbromsen ordentligt på nyförvärvet som lystrar till jag rullar på latin. Vi vill ju inte ha den svarta faran i grannens staket.

 

Förutom ovan nämnda bilköparskills så händer det så mycket i Marsipanrosens liv att jag vill dra även i hennes parkeringsbroms en stund. Hon har vuxit i sina första riktiga skor, i förrgår klappade hon händerna för första gången, igår sade hon vovvov till grannens hund och idag började hon plötsligt vinka. Okej, allt blir kanske inte helt rätt vid just precis rätt tillfälle, hon kallade kökslampan för pappa (men han tycker ju å ena sidan att han är ett riktigt ljushuvud) härom dagen, men hallå stoppa tiden! Jag. Hinner. Inte. Med.

 

Så när hon efter lunch bestämde sig för att börja snusa och kröp fram till papperskorgen vid fikahörnan hos bilfirman och resolut fiskade upp en begagnad prilla som hon stoppade i munnen så kände jag att nu. Nu blir det krumelurpiller för hennes del, annars kommer hon väl köra sin första häxblandning redan som ettåring.